Idag kanske det känns främmande att kalla Råneå för ”Lilla Örebro” men många äldre rånebor kan nog minnas anledningen till detta; här, precis som i Örebro, växte det fram en stor skoindustri i slutet av 1800-talet, en epok som definitivt tog slut 2009 när den sista skoaffären stängde. Denna veckas inlägg handlar om industriepoken i dåvarande Råneå kommun med ett särskilt fokus på just skoindustrin.

Detta inlägg bygger i hög grad på en artikel som historikern Staffan Hansson skrev i Luleå kommuns stadsarkivs årsbok 2020-2021 men även en digital artikel som stadsarkivet publicerat.

Även om skoindustrin kom att bli den mest framträdande industrin i Råneå med omnejd så var det inte den enda. Faktum är att sågverksindustrin var minst lika viktig under det tidiga 1900-talet. Störst var Jemtösunds sågverk som sysselsatte som mest 247 personer, det var däremot inte den enda, det fanns två betydande sågverk i Degerselet, Ernst Nilssons såg och Degersel och Bjurå sågverk. Andra var Grundfors (Ågrundet) ångsåg och ett sågverk i Sörbyn. Utöver dessa större sågverk så fanns det även en rad mindre, bland annat i Bjurån, Orrbyn, Högsön, tre i Prästholm, två i Vitå, Mjöträsk, Niemisel och i Råneå tätort.

Förutom att dessa sysselsatta hundratals i bygden under 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden så producerade de inte bara sågat och hyvlat virke utan även andra produkter som träkol och tunnor. Sågverksepoken kan sägas vara över i samband med andra världskrigets slut, 1945 fanns endast nio personer sysselsatta vid de kvarvarande sågverken.

När Jemtösunds sågverk lades ned 1928 kan Råneås storhetstid som sågverkssamhälle sägas vara över. Det var i varje fall början på slutet. Det hade då funnits ett stort sågverk på platsen sedan slutet av 1890-talet.

Det fanns även fyra snickerifabriker, den ena var däremot kortlivad och uppgick efter enbart ett år till Råneås skolor för yrkesundervisning. Vikströms fabrik, sedermera såld och namnbyte till Johanssons snickeri, var verksam in på 1950-talet. Det fanns även ett antal kolbolag, ett bryggeri och två kvarnar.

Skoindustrin i Råneå

Råneås epok som centrum för skoindustrin i länet kan sägas inledas i början av 1880-talet när Tave Lundin startade upp sitt företag. Vid 1920-talets början hade företaget vuxit rejält och sysselsatte 93 personer, kulmen nådde företaget däremot under 1930- och 1940-talet, som mest sysselsatte uppemot 150 anställda. Fabrikstillverkningen upphörde 1966 och verksamheten till sist 1972 när fabriksbyggnaden, då använd som lagerlokal för tillverkningen som skedde på olika platser i länet, förstördes i en brand. Omkring 10 000-12 000 par skor förstördes liksom företagets adressregister för postorderförsäljningen.

Sko-Wikströms blev den mest långlivade av skoindustrierna i Råneå, fabriken stängde för gott 1983. Sko-Wikströms startades 1931 av Johan Peter Wikström som anställts på Lundins företag 1916 som verkmästare. Innan dess hade fått sin utbildning i skomakeri hos Anton Lindberg i Töre och bedrivit egen verksamhet i Jämtön där han främst tillverkat så kallade snibbskor (näbbskor). Med sina söner Gustaf, Oskar och Sten startade han upp företaget och valde att satsa på finskomakeri istället för de andra fabrikörerna som vid den tiden tillverkade bruksskor.

Storsäljare för Sko-Wikströms blev deras ridstövlar och Norrbottens-Näbban, en näbbsko.

För Lundin hade det varit kängor, Norrlandspjäxor (näbbskor), flottningsstövlar och handskar som varit stora säljare. I slutet av 1930-talet fick Lundin ett uppsving då Greta Garbo köpte ett par av deras näbbskor av en modell kallad för ”Lappkajsa”, en skomodell utformad av ovan nämnde Wikström innan han startade sitt eget företag.

Det fanns även Jerns skofabrik (grundad 1922), Edfasts skofabrik (1929) och Larssons skofabrik (1926), den senare återfanns i Jämtön.

Det är slående att det var näbbskor som var de stora försäljningsvarorna under lång tid och hur utbredd tillverkningen var i hela länet, alla fabriker hade leverantörer som arbetade i hemmen. Garverier och skomakare fanns nära nog över allt och en stor del av produktionen skedde säsongsmässigt, även i fabrikerna. Tave Lundin själv beskrev i ett tillägg till årsberättelsen 1920 att:

”Fabrikationen å skofabriken är strängt säsongsmässig, förlagd mestadels till hösten då personalen utökas med mindre jordbrukare, som äro kunniga i vissa enkla specialarbeten, och då beredes en god förtjänst efter slutat jordbruksarbete.”

Krisen för den svenska skoindustrin uppstod under 1950-talet, 1955 släpptes nämligen importen på skor fri och framför allt var det italienska skor som importerades. Detta pressade den svenska tillverkningen och med början under 1960-talet började nedläggningarna. En utveckling som fortsatte in på 1970-talet. 1938 fanns det 249 skofabriker i Sverige, 122 av dem fanns i Örebro län, närmare hälften av industrin fanns alltså där. Läs mer på Skoindustrimuseets hemsida.

Mig veterligt så är det bara Kero i Sattajärvi som fortsatt tillverkar skor i Norrbotten. Företaget grundades 1929 av Yrjö Kero och Karl Wälivaara. Kero är på många sätt den sista kvarvarande delen av länets starka tradition av skotillverkning, inte minst av de karakteristiska näbbskorna. Faktum är att det finns en koppling mellan Lundins skoföretag i Råneå och Kero. 1950 delades Lundins företag i två oberoende delar, skofabriken togs över av en av Tave Lundins brorsöner, Ernst Lundin. Den andra bestod av garveriverksamheten och skoaffären som togs över Tave Lundins andra brorson, Hugo Lundin.

Det senare företaget avvecklades däremot 1956 och maskinparken från garveriet såldes då till Firma Yrjö Kero i Sattajärvi.

Under sin storhetstid kallades Lundins skor i Råneå för världens största näbbskofabrik och Råneå var starkt förknippad med just denna skotyp. Lundins skobutik var den sista resten av Lundins omfattande industriföretag, sommaren 2009 stängde butiken i Råneå efter 126 års verksamhet på orten. Butikerna i Luleå och Boden fanns kvar i ytterligare några år men är idag nedlagda.

Med stängningen av butiken så avslutades det sista kapitlet i Råneås historia som centrum för skoindustrin i Norrbotten.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.