SLÖJD- OCH BYGGNADSVÅRDSTURNÉN

Vår slöjd- och byggnadsvårdsturné stannade upp i Gallejaur och Karungi i slutet av augusti i år. Ja precis, vi packade museibilen med äggoljetempera, textilfärgningskit, fönster och fönsterskrapor och gjorde en rundtur i Norrbotten. Vi har besökt verksamheter i länet med intresse för hantverk, slöjd och byggnadsvård. Med oss ut i länet har vi bjudit med både slöjdare och hantverkare och på plats har vi träffat trevliga människor, tagit del av intressanta platshistorier, byggnadstekniker och prövat på olika hantverk ihop. Trots pandemins utdragna begränsningar kunde vi tillslut slutföra turnéplanen.

Under fjolåret besökte vi Avan och Bälinge för att titta på olika typer av jordkällare uppförda med ett tidsspann på omkring 450 år. Valvade jordkällare av natursten från 1600-talet där det goda hantverksresultatet fortfarande gör sin verkan för att hålla stenarna på plats ovanför huvudet. Vi fick även se jordkällare från 1970-talet gjutna i betong väl fungerande för förvaring av ortens potatis, lingonsyltburkar och inläggningar. Med oss ut på jordkällarexkursionen hade vi bygghantverkare Kent Vesterlund som intygade att det sällan är försent för en restaurering om så behövs. Det mesta går att rusta upp.

Ekonomibyggnaden som jordkällaren från 1600-talet var belägen i. Utsikt över Lule älv.
Ett stenvalv som tros vara uppfört under 1600-talet.

KARUNGI. I år följdes vi till Karungi i Haparanda kommun, till den gamla jägmästargården kallad Sakarigården för att hantverka tillsammans. Längs med tomtgränsen rinner Torneälven förbi och bidrar minst sagt till skaparlust. Med var länets hemslöjdskonsulent Linnea Nilsson och konstpedagog Linda Ekersund. Vi dukade upp ett buffébord av hård- och mjuk slöjd. Folk från trakten liksom hemvändare för sommaren kom för att ta del av den gemensamma dagen. Vigert Haapasaari som är aktiv byggnadsvårdare och samordnare på platsen guidade och hade visning i den Stjernbergska villan.

Stjernbergska villan har en sidoentré med ett vågformat tak och utsikt över Torneälven.

NATURFÄRGNING. Under dagen kokade vi ett bad med gurkmeja och rödkål som besökarna fick testa på att textilfärga i. Linnea och Linda visade olika vikningstekniker med inspiration från den japanska infärgningstekniken Shibori för att göra snygga mönster.

Besökarna fick testa på den japanska textilfärgningstekniken Shibori.
Resultatet efter vikning och ett textilbad av gurkmeja.

INSEKTSHOTELL. Vi byggde också insektshotell till vilda insekter och bin och andra som kan tänkas vilja övervintra tryggt och med stil. Om du som läser också vill bygga ett hotell så skickar vi med några korta tips: de ska fyllas med ihåliga rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika. Använd hålstorlekar mellan 3-13 mm stora i diameter och 50 mm djupa. De gillar att krypa in där det är mörkt, så låt hotellet ha en sluten baksida. Hotellen placeras där du vet att insekterna gärna rör sig eller bredvid en blomsteräng.

Under dagen målades insektshotellen i glada färger. Barn och vuxna fick måla sina hotellbyggen med äggoljetempera i olika kulörer. Hoppas att insekterna dras till färgglatt!
Hotellen ska fyllas med rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika.
Öva att slå med hammare är bra träning.

GALLEJAUR. Sista stoppet för året gick till Gallejaur kultur- och naturreservat. Solen strålade och äppelkakan stod på fikabordet under gårdsbjörken när vi anlände till byn. Här är minst sagt tyst och rofyllt. Tyst från urbana läten och rikt på naturljud och sprakande från bagarstugan. Gallejaursbon Christer Lövgren gjorde sina dagliga sysslor innan besökarna anlände. Släppa ut fåren på sitt dagliga ängsbete hör till en av dessa.

Jordbruksbyggnaderna på gården i Gallejaur speglar en bruksplats som haft det relativt gott ställt. Kvalitetsvirke ska ha exporterats från fastigheten via älven till Skellefteå där Gallejaursstockarna blev till träråvaror av olika slag. Det medan flottningen fortsatt var igång. Gallejaur är idag ett reservat och några stockar flottas inte längre till kusten. De står tryggt kvar på skogsmarken bakom gårdshusen. Bakom de vältimrade bostadshusen och ekonomibyggnaderna. Ja till och med utedasset är timrat. De silvergrå och solbrända fasaderna går vackert hop med den bakomliggande barrskogen, sommarängarna och älven. Möjligt är att här hyra rum för den som verkligen vill stanna upp ett längre tag i idyllen.

Ägg, rå linolja, vatten och kromoxidgrönt pigment blir en slitstark färg att måla interiöra detaljer med.
Marcus Bengtsson demonstrerar fönsterrenoveringens grunder. Fåren betar på ängen bakom.

Vi ställer sedan i ordning våra stationer för slöjd- och byggnadsvårdsdagen. Insektshotellen som ska spikas samman och fyllas med lämpliga gräs och rör, en fönsterstation för att demonstrera fönsterrenovering, äggoljetempera och tovning för barnen. Vi hade förmånen att ha med oss hemslöjdaren Eva Öhrling som barnen fick tillverka charmiga ullmonster genom tovningsteknik med. Ljummet vatten, såpa och ull och varsamma handrörelser som efter en stund resulterar i de karaktärsfulla ullmonstren. Trots spåren av pandemin kommer besökare i alla åldersgrupper.

Tovning av ullmonster pågår!

Inför en naturvandring med Leif Björk samlas besökarna under gårdsbjörken, ”Gamm Bjärka”. Det finns knappt några bladverk kvar på trädet som ska ha stått där 150-200 år. Ett vårdträd som sägs ska skydda mot sjukdomar och sorger och fungera som ”garanti” för välfärd och lycka. Annars var träd på odlingsmarker inte att önska eftersom de tar kraften ur jorden, utom en enstaka björk som faktiskt skyddar gårdsbyggnaderna genom sina dränerande egenskaper. På ”Gamm Bjärka” i Gallejaur börjar snart de sista grenarna tappa sina löv. Att såga ned trädet i förtid skulle däremot vara direkt olämpligt. Ett vårdträd måste självdö tills den sista grönskan gått ur (sägs det). Sedan ska ett nytt vårdträd utses.

Gästerna spanar in gårdsträdet. Intill ser ni bagarstugan som var igång under dagen.
Systrarna tre som växte upp i Gallejaur i början på 1900-talet. Greta, Lisa och Ebba var också de sista som bodde på gården innan den kom att utses som ett kultur- och sedermera även ett naturreservat.

Det är något särskilt med att hantverka på platser med så rika kultur- och naturvärden. De är som gjorda för att skapa i. Det har ju folk gjort i alla tider vilket speglas i de byar och på de orter vi besökt under vår lilla turné. På byggnaderna, trasmattorna, trägolven, kanske även i ängsmarkerna. De är tillverkade av handen och visar spår efter kunskap, handkraft och skicklighet.

Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Tidskriften Gallejaur – Redskapens träd, 2019. Christer Lövgren.

Gallejaur.com AndersLarsagården – fyra generationer och en stiftelse

En transformation med historian i behåll

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel var ett av 14 missionshus som byggdes upp under väckelserörelsens utbredning i Råneå socken omkring 1920-talet. År 1926 står det inristat vid gavelspetsen på Fällträsk missionshus. Hit har bybor skidat längst sjösystemet eller sparkat, anlänt med häst och rissla, sedermera bilat och samåkt för att ta del av möten, musicerande liksom det traditionsenliga fettisdagskalaset som än idag hålls i gång. Oavsett om kylan sjönk under 40-graders sträcket eller snön klibbade sig fast under träskidorna skulle folk ta sig fram. Idag har antal kyrkobesökare trappats av, förutom på fettisdagskalasen då. Missionshuset använts idag som bostadshus, en sådan transformation som så många andra missionshus och mindre bönhus också genomgått. I byar som sedan länge avbefolkats i och med att skolor lagts ned, där ängar slutat slås och förbuskats och matbutikerna flyttat orimligt långt bort om knuten. Kvar är missionssalen, fortsatt inredd och redo med både bänkar och altare, orgel, dragspel, piano och gitarrer.

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
14 missionshus byggdes upp under 1920-talet i Råneå socken, missionshuset i Fällträsk var ett av dem.

Missionssalen är ett trivsamt rum. Det är något visst med det, med de stora fönstren, ljuset och de högresta tallarna utanför. Cirka 80 sittplatser ska rymmas i den stora salen när alla bänkar är framsatta. Under den aktiva tiden kunde det sitta folk överallt på mötena till och med på vedlåren för att få plats. Det bedrevs söndagsskola och juniorverksamhet. Förr var det även möten på midsommarafton och årliga höstmöten med skördefest. Medlemmarna skänkte då av sina skördar, sålde och kunde på så vis ha insamlingar.

Missionssalen
Missionssalen

Nuvarande husägare har bott i missionshuset i 21 år. Bra skick har huset varit ända från början, tack vare dess läge på tallheden och tack vare de fina byggmaterialen, den rejäla naturstensgrunden och det kärnrika virket. Ja det var just det som gjorde det givet med husköpet. Nja, eller en viss tveksamhet fanns fram tills första besöket. Efter en skidtur till platsen för att ta sig en titt på marken blev det dock självklart. Det var så vackert, likt en naturpark bakom huset. Å gott och fräscht luktade det i källaren och därmed var beslutet taget.

En del drömmer om underhållsfritt men att ha en byggnad med underhållsbara byggnadsmaterial som står sig i hundra år och kanske lite där till beskrivs i sammanhanget som ett lyckoköp. En del underhållsarbete är dock gjort. Fasaden är påmålad men fasadvirket är detsamma. Skorstenen är restaurerad och interiöra ytskikt målade med bruten linoljefärg i smakfulla kulörer. Murstocken tog en hantverkare hand om för ett tag sedan. Övriga insatser har egentligen kunnat genomföras själv utan några extra hantverksinsatser.

Tomten till missionshuset köptes till en början av en Emil Eriksson för 10 kronor. Alla snickerier, fönster och dörrar är handgjorda av en Klas Lövgren som också ska ha haft rollen som ”primus motor”, den primära kraften bakom byggnaden så att säga. Bygghantverkarna liksom byggnadsmaterialen ska ha kommit från trakten. Grundstenen och murteglet kom ifrån byn, mycket troligt även virket.  

Fåglarna sjunger med sina olika finstämda klanger som studsar mellan de högresta tallarna, längst de slingriga stigarna och mellan de till nyansen glödvarma slamfärgade fasadväggarna. Här går det att bo enkelt men rikt. Rikt av uggle-ho-hon, naturen och utsikten från fönstren. Den generösa takhöjden och allt som en gång hört och fortfarande hör tron till.
Stora spröjsade fönster intill missionssalen.

Ett byggnadsvårdsgym – På gården blir en stark bara utav att göra sina dagssysslor, ett gymkort är överflödigt. Byggnadsvård är träning bra nog, fasadskrapning, kokning av röd slamfärg, målning av fasadsidor på 4 x 1 ½ våningsplan plus snickerier, stegklättring, sotning av skorsten, uppvärmning och övrigt underhåll. Ett gyllene träningspass som ger ett konkret resultat. Därtill hör även trädgårdsodling på en bit åkermark, sådd och skörd av potatis, lök, ärtor och lite av varje.

I det stora röda huset på den vackra tallheden finns ingen oro för att strömmen ska gå. Där står kaminer och eldstäder redo i plural för att eldas varma när så behövs. Ett utedass finns på gården och står placerat intill skogsbrynet. Vatten hämtas i en brunn och dricksvattnet i grannhuset. I ladan finns en värmare och badkar för sommarens bad. På vintern räcker tvätt och annars finns dusch i byagården. När badhuset var i gång så funkade det bra att tvätta av sig där, precis vad badhus också en gång var ämnade för. Elektricitet är indraget i huset, bra för att kyla matvaror på sommaren då källaren inte hålls nog kall och till belysning. Att leva delvis ”off grid”, utan kommunalt vatten, avlopp och vattentoalett skulle kanske för vissa vara helt otänkbart. Samtidigt som det för andra ger en känsla av oberoende och frihet. En stor trygghet kan ligga just i att ha uppbackning på plats om något skulle kärva.

Kollage från inredningen i missionssalen.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Övriga källor:

Intervju med bostadsägaren.

Jubileumstext: Missionskyrkan, Niemisel, 70 år (1919-1989).