Inte bara kyrkstugor i världsarvet Gammelstads kyrkstad

De flesta förknippar nog Gammelstads världsarv med de karaktäristiska kyrkstugorna placerade runt den medeltida stenkyrkan. Men, det finns ett stort antal andra byggnader som står på världsarvsområdet som inte är kyrkstugor.  

Sockenmagasinet

En av dessa är det s.k. Sockenmagasinet som troligen byggdes redan under 1790-talet. På den tiden betalades skatten ”in natura” med varor från jakten, fisket och jordbruket. Kyrkoskatten, som kallades tiondet (där tiondet motsvarade en tiondel av gårdens produkter) samlades in i stora byggnader s.k. tiondebodar. Skatten användes sedan för att betala prästens uppehälle, bekosta både fattigvård och den kyrkliga verksamheten.  

År 1836 gick byggnaden från att ha varit tiondebod till att bli bygdens sockenmagasin. Här kom allt överskott från kronans skördar att lagras. Om skörden blev dålig så kunde den året efter användas som utsäde. Vid goda år delades den i stället ut till fattiga i bygden.

Sockenmagasinet från 1790-talet

Sockenstugan

Sockenstugan som ligger ett stenkast från Sockenmagasinet, var landsbygdens motsvarighet till städernas rådhus. I sockenstugan samlades man till sockenstämma, höll ting och mantalsskrivning samt skrev ut soldater till krigstjänstgöring.
Här fanns också ett häkte med två celler där de åtalade fick sitta i väntan på rättegång. Dessa celler är bevarade än idag.

Sockenstugan är troligen den fjärde i ordningen. Den byggdes 1754 och stod från början i stadskvarteren öster om kyrkan. Under 1980-talet flyttades den till nuvarande plats.
På platsen stod tidigare byns gamla folkskola, Klockargården, som revs efter en brand 1971.

Sockenstugan från 1754

Stallbyggnaderna

I kyrkstaden finns endast ett fåtal stallbyggnader bevarade till skillnad mot de några hundra fanns på platsen i början av 1800-talet.
På den tiden låg stallen samlade i rader och klungor runt om i kyrkstaden. De var enkelt timrade, helt omålade, saknade innertak och hade så låga dörrar att hästarna nätt och jämnt tog sig in. De flesta hade två stallplatser, men det fanns också de som hade fyra. Alla stall ägdes gemensamt av kyrkstugeägarna.

Under vintern kunde de bli väldigt kallt i stallen. Hästarna kunde då hållas varma med täcken eller fällar och med hö som hjälpte till att isolera byggnaden. Även hästgödslet värmde. Det kunde samlas i ett hörn och skottas ut när man skulle åka hem.

Vid kollektivtrafikens och privatbilismens intåg under 1920-talet började de rivas. 1932 stod åttio stall kvar, idag återstår bara sex.  

Två av totalt sex kvarvarande kyrkstallar. Dessa är placerade bakom kyrkstugorna vid Gamla Hamngatan

Byggnad med brokig historia

Det karaktäristiska gråvita huset vid kyrktorget har nog inte undgått någon som besökt Gammelstad. Huset byggdes 1806 och var ursprungligen krog och gästgiveri.
Många av gästerna var på den tiden militärer då deras exercisplats låg i Notviken, fem kilometer från Gammelstad.

När militären flyttade till Boden minskade antalet besökare och 1908 såldes huset till bygdens baptistförsamling. Den gamla festsalen gjordes om till kyrka med höga fönster, trapphuset med den karaktäristiska tornspiran tillkom och bostäder inreddes på bottenvåningen för vaktmästare och pastor.

1990 köptes byggnaden av Luleå kommun och är idag Visitor Center för världsarvet.

Det gamla betelkapellet där nu världsarvets Visitor Center ligger

Gamla gästgården

När Luleå fick stadsprivilegier 1621 placerades de nya borgarna öster om kyrkan. När staden var tvungen att flytta på grund av landhöjningen redan 1649 blev Gammelstad åter kyrkby och borgarkvarteren fick en mer blandad bebyggelse.
En av gårdarna, med anor från sent 1700-tal, är den gamla gästgården. Nuvarande utformning fick byggnaden i mitten av 1800-talet då en välbetald sågverksägare ägde gården.

Här har tidigare varit läkarmottagning, småskoleseminarium, häradsskrivarkontor och gästgiveri. Gården är numera i privat ägo.

Gästgården från sent 1700-tal

Nästa gång ni besöker världsarvet, ta gärna en promenad och kika lite extra på de byggnader som står på området. De har alla en spännande historia att berätta.

Välkommen till världsarvet Gammelstads kyrkstad!

Vid tangentbordet
Erica Duvensjö,
Samordnare för Gammelstads världsarv

SLÖJD- OCH BYGGNADSVÅRDSTURNÉN

Vår slöjd- och byggnadsvårdsturné stannade upp i Gallejaur och Karungi i slutet av augusti i år. Ja precis, vi packade museibilen med äggoljetempera, textilfärgningskit, fönster och fönsterskrapor och gjorde en rundtur i Norrbotten. Vi har besökt verksamheter i länet med intresse för hantverk, slöjd och byggnadsvård. Med oss ut i länet har vi bjudit med både slöjdare och hantverkare och på plats har vi träffat trevliga människor, tagit del av intressanta platshistorier, byggnadstekniker och prövat på olika hantverk ihop. Trots pandemins utdragna begränsningar kunde vi tillslut slutföra turnéplanen.

Under fjolåret besökte vi Avan och Bälinge för att titta på olika typer av jordkällare uppförda med ett tidsspann på omkring 450 år. Valvade jordkällare av natursten från 1600-talet där det goda hantverksresultatet fortfarande gör sin verkan för att hålla stenarna på plats ovanför huvudet. Vi fick även se jordkällare från 1970-talet gjutna i betong väl fungerande för förvaring av ortens potatis, lingonsyltburkar och inläggningar. Med oss ut på jordkällarexkursionen hade vi bygghantverkare Kent Vesterlund som intygade att det sällan är försent för en restaurering om så behövs. Det mesta går att rusta upp.

Ekonomibyggnaden som jordkällaren från 1600-talet var belägen i. Utsikt över Lule älv.
Ett stenvalv som tros vara uppfört under 1600-talet.

KARUNGI. I år följdes vi till Karungi i Haparanda kommun, till den gamla jägmästargården kallad Sakarigården för att hantverka tillsammans. Längs med tomtgränsen rinner Torneälven förbi och bidrar minst sagt till skaparlust. Med var länets hemslöjdskonsulent Linnea Nilsson och konstpedagog Linda Ekersund. Vi dukade upp ett buffébord av hård- och mjuk slöjd. Folk från trakten liksom hemvändare för sommaren kom för att ta del av den gemensamma dagen. Vigert Haapasaari som är aktiv byggnadsvårdare och samordnare på platsen guidade och hade visning i den Stjernbergska villan.

Stjernbergska villan har en sidoentré med ett vågformat tak och utsikt över Torneälven.

NATURFÄRGNING. Under dagen kokade vi ett bad med gurkmeja och rödkål som besökarna fick testa på att textilfärga i. Linnea och Linda visade olika vikningstekniker med inspiration från den japanska infärgningstekniken Shibori för att göra snygga mönster.

Besökarna fick testa på den japanska textilfärgningstekniken Shibori.
Resultatet efter vikning och ett textilbad av gurkmeja.

INSEKTSHOTELL. Vi byggde också insektshotell till vilda insekter och bin och andra som kan tänkas vilja övervintra tryggt och med stil. Om du som läser också vill bygga ett hotell så skickar vi med några korta tips: de ska fyllas med ihåliga rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika. Använd hålstorlekar mellan 3-13 mm stora i diameter och 50 mm djupa. De gillar att krypa in där det är mörkt, så låt hotellet ha en sluten baksida. Hotellen placeras där du vet att insekterna gärna rör sig eller bredvid en blomsteräng.

Under dagen målades insektshotellen i glada färger. Barn och vuxna fick måla sina hotellbyggen med äggoljetempera i olika kulörer. Hoppas att insekterna dras till färgglatt!
Hotellen ska fyllas med rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika.
Öva att slå med hammare är bra träning.

GALLEJAUR. Sista stoppet för året gick till Gallejaur kultur- och naturreservat. Solen strålade och äppelkakan stod på fikabordet under gårdsbjörken när vi anlände till byn. Här är minst sagt tyst och rofyllt. Tyst från urbana läten och rikt på naturljud och sprakande från bagarstugan. Gallejaursbon Christer Lövgren gjorde sina dagliga sysslor innan besökarna anlände. Släppa ut fåren på sitt dagliga ängsbete hör till en av dessa.

Jordbruksbyggnaderna på gården i Gallejaur speglar en bruksplats som haft det relativt gott ställt. Kvalitetsvirke ska ha exporterats från fastigheten via älven till Skellefteå där Gallejaursstockarna blev till träråvaror av olika slag. Det medan flottningen fortsatt var igång. Gallejaur är idag ett reservat och några stockar flottas inte längre till kusten. De står tryggt kvar på skogsmarken bakom gårdshusen. Bakom de vältimrade bostadshusen och ekonomibyggnaderna. Ja till och med utedasset är timrat. De silvergrå och solbrända fasaderna går vackert hop med den bakomliggande barrskogen, sommarängarna och älven. Möjligt är att här hyra rum för den som verkligen vill stanna upp ett längre tag i idyllen.

Ägg, rå linolja, vatten och kromoxidgrönt pigment blir en slitstark färg att måla interiöra detaljer med.
Marcus Bengtsson demonstrerar fönsterrenoveringens grunder. Fåren betar på ängen bakom.

Vi ställer sedan i ordning våra stationer för slöjd- och byggnadsvårdsdagen. Insektshotellen som ska spikas samman och fyllas med lämpliga gräs och rör, en fönsterstation för att demonstrera fönsterrenovering, äggoljetempera och tovning för barnen. Vi hade förmånen att ha med oss hemslöjdaren Eva Öhrling som barnen fick tillverka charmiga ullmonster genom tovningsteknik med. Ljummet vatten, såpa och ull och varsamma handrörelser som efter en stund resulterar i de karaktärsfulla ullmonstren. Trots spåren av pandemin kommer besökare i alla åldersgrupper.

Tovning av ullmonster pågår!

Inför en naturvandring med Leif Björk samlas besökarna under gårdsbjörken, ”Gamm Bjärka”. Det finns knappt några bladverk kvar på trädet som ska ha stått där 150-200 år. Ett vårdträd som sägs ska skydda mot sjukdomar och sorger och fungera som ”garanti” för välfärd och lycka. Annars var träd på odlingsmarker inte att önska eftersom de tar kraften ur jorden, utom en enstaka björk som faktiskt skyddar gårdsbyggnaderna genom sina dränerande egenskaper. På ”Gamm Bjärka” i Gallejaur börjar snart de sista grenarna tappa sina löv. Att såga ned trädet i förtid skulle däremot vara direkt olämpligt. Ett vårdträd måste självdö tills den sista grönskan gått ur (sägs det). Sedan ska ett nytt vårdträd utses.

Gästerna spanar in gårdsträdet. Intill ser ni bagarstugan som var igång under dagen.
Systrarna tre som växte upp i Gallejaur i början på 1900-talet. Greta, Lisa och Ebba var också de sista som bodde på gården innan den kom att utses som ett kultur- och sedermera även ett naturreservat.

Det är något särskilt med att hantverka på platser med så rika kultur- och naturvärden. De är som gjorda för att skapa i. Det har ju folk gjort i alla tider vilket speglas i de byar och på de orter vi besökt under vår lilla turné. På byggnaderna, trasmattorna, trägolven, kanske även i ängsmarkerna. De är tillverkade av handen och visar spår efter kunskap, handkraft och skicklighet.

Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Tidskriften Gallejaur – Redskapens träd, 2019. Christer Lövgren.

Gallejaur.com AndersLarsagården – fyra generationer och en stiftelse