En transformation med historian i behåll

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel var ett av 14 missionshus som byggdes upp under väckelserörelsens utbredning i Råneå socken omkring 1920-talet. År 1926 står det inristat vid gavelspetsen på Fällträsk missionshus. Hit har bybor skidat längst sjösystemet eller sparkat, anlänt med häst och rissla, sedermera bilat och samåkt för att ta del av möten, musicerande liksom det traditionsenliga fettisdagskalaset som än idag hålls i gång. Oavsett om kylan sjönk under 40-graders sträcket eller snön klibbade sig fast under träskidorna skulle folk ta sig fram. Idag har antal kyrkobesökare trappats av, förutom på fettisdagskalasen då. Missionshuset använts idag som bostadshus, en sådan transformation som så många andra missionshus och mindre bönhus också genomgått. I byar som sedan länge avbefolkats i och med att skolor lagts ned, där ängar slutat slås och förbuskats och matbutikerna flyttat orimligt långt bort om knuten. Kvar är missionssalen, fortsatt inredd och redo med både bänkar och altare, orgel, dragspel, piano och gitarrer.

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
14 missionshus byggdes upp under 1920-talet i Råneå socken, missionshuset i Fällträsk var ett av dem.

Missionssalen är ett trivsamt rum. Det är något visst med det, med de stora fönstren, ljuset och de högresta tallarna utanför. Cirka 80 sittplatser ska rymmas i den stora salen när alla bänkar är framsatta. Under den aktiva tiden kunde det sitta folk överallt på mötena till och med på vedlåren för att få plats. Det bedrevs söndagsskola och juniorverksamhet. Förr var det även möten på midsommarafton och årliga höstmöten med skördefest. Medlemmarna skänkte då av sina skördar, sålde och kunde på så vis ha insamlingar.

Missionssalen
Missionssalen

Nuvarande husägare har bott i missionshuset i 21 år. Bra skick har huset varit ända från början, tack vare dess läge på tallheden och tack vare de fina byggmaterialen, den rejäla naturstensgrunden och det kärnrika virket. Ja det var just det som gjorde det givet med husköpet. Nja, eller en viss tveksamhet fanns fram tills första besöket. Efter en skidtur till platsen för att ta sig en titt på marken blev det dock självklart. Det var så vackert, likt en naturpark bakom huset. Å gott och fräscht luktade det i källaren och därmed var beslutet taget.

En del drömmer om underhållsfritt men att ha en byggnad med underhållsbara byggnadsmaterial som står sig i hundra år och kanske lite där till beskrivs i sammanhanget som ett lyckoköp. En del underhållsarbete är dock gjort. Fasaden är påmålad men fasadvirket är detsamma. Skorstenen är restaurerad och interiöra ytskikt målade med bruten linoljefärg i smakfulla kulörer. Murstocken tog en hantverkare hand om för ett tag sedan. Övriga insatser har egentligen kunnat genomföras själv utan några extra hantverksinsatser.

Tomten till missionshuset köptes till en början av en Emil Eriksson för 10 kronor. Alla snickerier, fönster och dörrar är handgjorda av en Klas Lövgren som också ska ha haft rollen som ”primus motor”, den primära kraften bakom byggnaden så att säga. Bygghantverkarna liksom byggnadsmaterialen ska ha kommit från trakten. Grundstenen och murteglet kom ifrån byn, mycket troligt även virket.  

Fåglarna sjunger med sina olika finstämda klanger som studsar mellan de högresta tallarna, längst de slingriga stigarna och mellan de till nyansen glödvarma slamfärgade fasadväggarna. Här går det att bo enkelt men rikt. Rikt av uggle-ho-hon, naturen och utsikten från fönstren. Den generösa takhöjden och allt som en gång hört och fortfarande hör tron till.
Stora spröjsade fönster intill missionssalen.

Ett byggnadsvårdsgym – På gården blir en stark bara utav att göra sina dagssysslor, ett gymkort är överflödigt. Byggnadsvård är träning bra nog, fasadskrapning, kokning av röd slamfärg, målning av fasadsidor på 4 x 1 ½ våningsplan plus snickerier, stegklättring, sotning av skorsten, uppvärmning och övrigt underhåll. Ett gyllene träningspass som ger ett konkret resultat. Därtill hör även trädgårdsodling på en bit åkermark, sådd och skörd av potatis, lök, ärtor och lite av varje.

I det stora röda huset på den vackra tallheden finns ingen oro för att strömmen ska gå. Där står kaminer och eldstäder redo i plural för att eldas varma när så behövs. Ett utedass finns på gården och står placerat intill skogsbrynet. Vatten hämtas i en brunn och dricksvattnet i grannhuset. I ladan finns en värmare och badkar för sommarens bad. På vintern räcker tvätt och annars finns dusch i byagården. När badhuset var i gång så funkade det bra att tvätta av sig där, precis vad badhus också en gång var ämnade för. Elektricitet är indraget i huset, bra för att kyla matvaror på sommaren då källaren inte hålls nog kall och till belysning. Att leva delvis ”off grid”, utan kommunalt vatten, avlopp och vattentoalett skulle kanske för vissa vara helt otänkbart. Samtidigt som det för andra ger en känsla av oberoende och frihet. En stor trygghet kan ligga just i att ha uppbackning på plats om något skulle kärva.

Kollage från inredningen i missionssalen.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Övriga källor:

Intervju med bostadsägaren.

Jubileumstext: Missionskyrkan, Niemisel, 70 år (1919-1989).

Strömsund – en del av Meldersteins bruk

I Strömsund utanför Råneå finns resterna efter en masugn som tillhört Meldersteins bruk. På platsen finns även andra brukslämningar såsom grunder efter smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, rostgropar, malmhögar, brukskontor och varvsplats.

Ur Plageman

Avritad av Tommy Norén hösten 1964 ur Plagemanns Resor i Norrland. 1.Masugnen, 2. Det stora kolmagasinet, 3, Två magasin, 4. Gårdskomplex, 5. Fotqvarn, 6. Gårdskomplex, 7. Troliga arbetarbostäder.

Strömsunds masugn tillhörde Råneådistriktet/Meldersteins bruk av vad som senare kom att kallas för Gällivareverken. Gällivaremalmen upptäcktes antagligen någon gång under 1600-talets senare hälft, men enligt uppgifter så nämns Gällivare malmfält officiellt under benämningen Illuavre först i 1704 års bergmästarrelation. Carl Thingvall, löjtnant vid Västerbottens infanteriregemente, fick den 24 mars 1738 tillstånd och privilegium att anlägga en masugn och två stångjärnshammare i Råneå socken. Samma år överlät Thingvall sina privilegier till bruksdirektören Abraham Steinholtz och Jonas Meldercreutz, som senare blev professor i matematik vid Uppsala universitet. Namnet på bruket har helt enkelt skapats genom en ihopslagning av personnamnen Meldercreutz och Steinholtz. De inledde sin verksamhet med etableringen av Meldersteins bruk, men grundade även masugnen i Strömsund då kapaciteten i Melderstein inte var tillräcklig. Steinholtz flyttade dock till Kengis år 1744 varvid Meldercreutz stod som ensam ägare till Meldersteins bruk och Strömsunds masugn.

Karta 1790

Charta öfver the Ägor hvilka höra under Strömsunds Masugn uti Västerbottens län och Råneå Sockn. Upprättad år 1790 af L. Bergner. Beskrifning: 1. Anders Anders Gärdan skarp och stenig hård vall, 2. Gärdan vid träsket dels Åker och dels Lägdslag, 3. Qvarnhusgärdan mager på sandjord, 4. Masmästargärdan dito, 5. Dito mindre sandig mer växande, 6. Fieters Gärdorna dito dito, 7. Kyrko Gärdan nyligen inhägnade och ännu ej arbetade, 7a. Dito utom skillnaden på Rånbyns mark, 8. Dito gifver Lägdhö, 9. Små och onyttig Skog till vedbrand tjenlig, på stenig mark, 10. Alldeles kalt och onyttigt Bergland. a, Masugn. b, 2ne Smedior Kohlhus. c, Smedior. d, Järn och Spannmåls Bodar. e, Betjenlinshus. f, Damn. g, Qvarn…r. h, Skjepsvarf. i, Material Bod. k, Baspanna. 1, Skjepsskrifvare Contoir och Bod. L. Bergner

Strömsunds masugn anlades år 1744 vid Dynästräsket/Dönträsket utanför Råneå och startades upp året därpå. Att masugnen kom att anläggas i Strömsund beror på att där dels fanns en skyddad hamnplats och en bäck med vattenföring och fallhöjd nog till att driva masugnen. Dels var Strömsund lokaliserat i närheten av tätbefolkade områden där det fanns arbetskraft. Genom att anlägga en damm vid Dynästräskets utlopp var det möjligt att nyttja vårfloden maximalt och vattenkraften till bruket löstes genom att leda bort vatten från den närbelägna bäcken. Träsket låg drygt 6,5 m högre än vattenytan i havsviken intill masugnen. Från den byggda dammen fanns två utflöden. Genom det norra utflödet leddes vattnet till kvarnen och genom det södra utflödet leddes vattnet ut i en ca 155 meter lång grävd kanal som ledde vattnet ned till masugnens ränna. Hyttan i Strömsund var en så kallad mulltimmerhytta, med en grund av stenar och en timring ovanpå. För att öka hettan i ugnen anlades träbälgar som pumpade luft in i ugnen, drivna av ett timrat vattenhjul. Nedanför masugnen fanns bokaren/bokhuset/stamphuset där malmen slogs sönder till mindre stycken innan den förflyttades till smältugnen. Innan malmen hamnade i bokhuset rostades malmstyckena i rostgropar för att driva ut svavel, kolsyra, vatten och arsenik.

vattenhjul

Skiss av vattenhjul, av Tommy Norén.

blåsbälg

Skiss av blåsbälg, av Tommy Norén.

Dammen

Skiss över dammen, av Tommy Norén.

Med hjälp av ren och ackja fraktades malmen från Gällivare 11 mil ner till sjön Degerselet. Varje ackja lastades med 12-15 lispund, vilket motsvarar drygt 102-127 kg. Vid Degerselet vägdes malmen och fraktades sedan resterande sex mil med hjälp av hästar ner till masugnen i Strömsund. Ofta hände det dock att samerna fick köra även denna sträcka. Dessutom fraktades malm sjövägen från Mellansverige och lossades i den närbelägna hamnen. Hamnen nyttjades såklart också till att skeppa de färdiga järnvarorna som producerats vid Meldersteins bruk.

På grund av de långa transporterna var Meldersteins bruksrörelse inte speciellt lönsam. Bruket, som hann byta ägare ett flertal gånger (däribland Samuel Gustaf Hermelin, Carl XIV Johan och Oskar I), var i bruk fram till 1831. Under åren som masugnen var i gång producerades totalt 30 815 skeppund tackjärn, vilket motsvarar omkring 5 238 ton.

Illustrerad tidning N:0 3, Stockholm den 20 januari 1866, finns en beskrivning av Strömsund och masugnen:

”I Råneå socken, en half mil norr om dess kyrka, vid allmänna landsvägen ligger Strömsund, ett egentligen oegentligt namn, emedan den förbiflytande bäcken knappast kan anses lemna ens rakvatten nog åt ställets innevånare.”

”Efter flera ’dyrbara’ undersökningar om fördelaktigaste platsen för Gellivare-jernvägens beröring med hafvet, var detta stället länge ansedt för ändamålsenligast, och mången hoppades att Strömsund snart skulle såsom en annan Fenix resa sig ur askan, men äfven detta hopp, liksom mycket från andra håll, for till Luleå.”

”På senare tider har jernhandteringen här legat i dvala, och sjelfa Gellivare-bolaget har raserat den här synliga ruinen för erhållande af nödigt jern till byggandet af en brigg. Måtte emellertid snart den dag randas, då dessa jernlagers outtömliga innehåll, sedan skogarna nu äro utplundrade, kommer att icke allenast förse ortens innevånare med arbetsförtjenst, utan äfven Sverige med råämne till ’monitorer’.” (monitor = bepansrat örlogsfartyg.)

2004_198_Masugnsruin

Ruinen av masugnen i Strömsund. Foto: Reinhold Odencrants © Norrbottens museum, acc nr 2004:198.

När masugnen lades ned 1830 var Strömsund fortsatt betydelsefull genom skeppsvarvet. 1866 tog man tillvara på masugnens börd- och ankarjärn för att få nödvändigt järn till byggandet av en brygga. Paul B. Du Chaillu, en amerikansk turist anlände till Strömsund i juni 1871. Han beskrev händelsen:

”Då resan började att lida mot sitt slut och vi nalkades öfversta delen af Botniska viken, egde icke längre någon skymning rum och endast en timme förflöt mellan solens ned- och upp-gång. Vi anlände till Strömsund, den sista stationen innan vi kommo till Haparanda, och ångbåten låg kvar der några timmar.
Stället såg tämligen öde ut. Nära landningsplatsen låg en sjö, vid hvars utlopp en kvarn var belägen. Man såg ett par bondgårdar, klippor, öfvervuxna med mossa, rullsten, små granar och furor samt en ofruktbar mark. Det hela syntes så ödsligt, att man ofrivilligt frågade sig sjelf, hvart den stora lasten, som fördes iland, skulle taga vägen.”

Du Chaillu tog en promenad i omgivningarna, och när han återvände till ångbåten i Strömsund ”herskade det lif och rörelse. Jag undrade, hvarifrån folket kommit. En stor mängd kärror hade anländt från olika håll af trakten för att hemta den last, som förts iland från båten och som utgjordes af råg- och kornmjöl, en fullständig ångmaskin för något sågverk, snusfjerdingar, lådor och fat med franska och andra viner, jerngrytor, spiklådor, tyg af alla slag, kaffesäckar, socker och för öfrigt alla andra slags varor, som pläga finnas i en landthandel.”

Idag finns bara brukskontoret kvar på platsen, samt lämningar efter bruket i form av masugn, grunder till smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, två rostgropar, malmhögar, varvslämningar och en kåtatomt. Tillsammans med en del av den gamla kustlandsvägen vittnar de om svunna tider i Strömsund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Ahlström, Gunnar (1966). De mörka bergen. En krönika om de lappländska malmfälten. Stockholm.

Burman, Ann-Christin (red) (1998). Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram, del 2, band 2. Luleå.

Järnhantering i Norrbotten under 1600- och 1700-talen. Några Minnesblad, hopsamlade af F.K. N

Norberg, Petrus (1958). Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm.

Plagemann, Carl Johan Fredrik (1942-1944). C.J.F. Plagemanns resor i Norrland, Dalarna och Västmanland samt på Gotland: åren 1833-1856. Lund.

Material ur Norrbottens museums topografiska arkiv rörande Strömsunds bruk, framförallt beskrivningar och anteckningar av Tommy Norén, däribland Strömsund en Masugn 1740-1830.