Årets första arbetsdag!

Årets första arbetsdag har ägnats åt att arkivera en boplatsundersökning som utfördes på Näverberget, ca 1 mil söder om Luleå. Arkiveringen av undersökningen innebär att alla handlingar och dokument som rör utgrävningen hamnar i Norrbottens museums arkiv och blir tillgängliga för allmänheten. Arkivet är öppet för alla intresserade och här får du som besökare hjälp med att ta fram det material som du önskar studera.

arkivmaterialbesk

Rapporten för boplatsundersökningen på Näverberget i arkivkapsel. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum.

Bland arkivhandlingarna för undersökningen på Näverberget finns bland annat den arbetsplan och kostnadsberäkning som upprättades för utgrävningen. Där finns också mailväxlingar gällande de inmätningsinstrument och baracker som skulle hyras. Det finns kopior på olika brev som skickades i samband med att prover skulle analyseras och minnesanteckningar från de samråd som hölls med länsstyrelsen. Även avtalet med exploatören Luleå kommun finns där och analysresultat, ritningar, fältanteckningar och så klart den slutliga rapporten för undersökningen. Rapporten kanske är det mest intressanta av allt detta, men bland fältanteckningarna finns förutom beskrivningar av fynd och anläggningar också efterlämnade spår av de arkeologer som var med vid undersökningarna.

fältanteckningar003_besk

Gubbe

fältanteckningar004 besk

Näverberget – en jakt- och fångststation från stenåldern

Boplatsen på Näverberget registrerades i samband med fornminnesinventeringen 1988. Inom boplatsen påträffades sporadiskt med rester efter redskapstillverkning i kvarts, eldpåverkad sten och ett bränt ben. När den intilliggande motorstadion skulle byggas ut kom boplatsen att undersökas under två fältsäsonger från år 1999 till 2000 av Norrbottens museum.

Dateringar visar att boplatsen till största delen har använts från den yngre stenåldern fram till början av bronsåldern, det vill säga ungefär 2400-1600 f. Kr. Näverberget utgjordes då av en ö längst ut i den dåtida skärgården med fastlandet cirka 10 km västerut. Dagens Luleå låg vid den tiden ungefär 40-50 m under havsytan.

Näverberget, Luleå Foto: Norrbottens museum; Erik Norberg 2000

Flygfoto över undersökningsområdet på Näverberget. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Vid undersökningen på Näverberget visade det sig att boplatsområdet var mycket stort. Inom en yta på ungefär 5 100 m2 påträffades närmare 90 stycken anläggningar tillsammans med spridda föremålsfynd och en stor mängd brända ben. Anläggningarna utgjordes till största delen av det vi arkeologer kallar för skärvstenspackningar, det vill säga eldstäder som troligtvis har fungerat som någon slags tork- eller rökanläggningar.

Föreläs05

Nina Granholm undersöker en av skärvstenspackningarna på Näverberget. Foto: © Norrbottens museum.

I anslutning till skärvstenspackningarna påträffades stora mängder brända ben, som är matrester och avfall som slängts på elden. Totalt tillvaratogs närmare 8 kg brända ben, vilket är väldigt mycket med norrländska mått mätt! Benmaterialet visar att man framförallt har jagat säl och fiskat sik, gädda och lax i närområdet, men att man också har fångat hare, grävling, mård och sjöfågel.

Sälkäke

Käkben från säl. I håligheterna har tänderna suttit. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Den stora mängden ben tyder på att boplatsen har använts upprepade gånger vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Jakten har, med ledning av de identifierade djurarterna, troligtvis ägt rum under vår-höst. Boplatsen har förmodligen fungerat som en slags basstation, där kanske flera fångstlag samlades för att ta tillvara och bereda fångsten genom torkning och rökning.

Överkalix, Näverberget Fiskkotor Foto: Nbm, Staffan Nygren 00 -03

Fiskkotor, det vill säga ryggraden från fisken. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Inom boplatsen påträffades relativt få redskap och föremål, vilket också tyder på tillfälliga vistelser i området. Förmodligen har man tagit med sig sina redskap när man lämnade platsen efter varje jaktexpedition. Bland de efterlämnade föremålen finns ett fåtal skrapor och knivar, några pilspetsar, flera brynen och det mest förvånande av allt keramik!

carina12

Skrapa av kvartsit. Foto: © Norrbottens museum.

Pil

Pilspets av röd skiffer. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

Keramik är mycket ovanligt på kustboplatser från stenålder och bronsålder här i Norrbotten. Den keramik som hittades på boplatsen består av små skärvor som lätt faller sönder, vilket kan bero på att keramiken är dåligt bränd eller att man har magrat den med organiskt material som försvunnit vid bränningen. Det organiska materialet som man har blandat i leran (magringen) består troligtvis av hår. Det finns ingen dekor på keramiken, men på insidan av några av skärvorna finns spår av ränder som troligtvis uppkommit då man slätat ut insidan med hjälp av till exempel gräs vid själva tillverkningen.

Hårmagrad keramik har tidigare hittats på endast fem platser här i Sverige, bland annat i Ångermanland, Västerbotten och i Norrbotten utanför Sangis. Keramiken från Sangis är dock mer än 1000 år yngre än keramiken på Näverberget, medan keramiken från Ångermanland och Västerbotten troligtvis är samtida. Keramik magrad med hår är även känt från både Finland och Norge.

carina11

Keramik från Näverberget. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum.

De påträffade fynden och undersökta anläggningarna på boplatsen är inte de enda ledtrådarna som kan ge oss information om den här tidsperioden och de människor som vistades på platsen. Oväntat nog så påträffades också spår efter en jordbävning i ett av de schakt som grävdes genom boplatsområdet.

Spåren efter jordbävningen syns i profilen på den ena schaktväggen. Här finns olika lager av sandlinser som har avsatts när landet har stigit ur havet. På ett ställe finns ett brott och en del av sandlinsen har ”hoppat” upp och förskjutits i höjdled. Enligt en geolog från Luleå Tekniska Universitet, som besökte utgrävningen, är detta ett tecken på en kraftig jordbävning som har drabbat området någon gång efter det att sandlinserna har avsatts. Detta innebär att jordbävningen kan ha ägt rum under samma period som boplatsen användes. Man kan verkligen undra hur de forntida människorna upplevde och förklarade sådana fenomen som jordbävningar?

carina7

Jordbävningen syns som ett brott på den undre svarta sandlinsen, där en del av sandlinsen har ”hoppat” upp. Foto: © Norrbottens museum.

Nytt år – nya fyndigheter!

Årets första arbetsdag går nu mot sitt slut och som min kollega Frida Palmbo skrev i sitt förra blogginlägg så hoppas vi att 2015 blir ett spännande och händelserikt arkeologiår! Personligen hoppas jag mycket på utgrävningarna längs väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn, där vi har dateringar till den mellersta delen av stenåldern, cirka 3000 f. Kr. Möjligen kan vi där hitta ytterligare keramik från stenåldern, en period som kanske trots allt inte är så fattig på keramik här i Norrbotten som vi tror!

Vid datorn den 7 januari 2015

/Carina Bennerhag

Translation: The first working day of the year has been devoted to the archiving of an archaeological excavation carried out at Näverberget, about 10 kilometers south of Luleå. At Näverberget is a dwellingsite with radiocarbon datings to the late stoneage and early bronzeage. The dwellingsite was excavated in 1999-2000, due to the construction of a motor stadium in the area. The findings of the site consist mainly of large amounts of burnt bones from seal and fish. There are also some findings of arrowheads, scrapers and ceramics. The site has been used as a temporary huntingstation for fishing and sealhunting in spring, summer and autumn. Due to the land uplift in Norrbotten the site is now situated approximately 40-50 meters above the present sea level.

 

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 5: järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren

fredagen den 11:e mars 2011

Detta blogginlägg blir det sista i tillbakablicken över de arkeologiska arbetena längs med Haparandabanan, och kommer att handla om den järnframställningsplats som Carina Bennerhag och Åsa Lindgren påträffade hösten 2009. Deras första dag kan jämföras med att leta efter en nål i en höstack. Ingen järnframställningsplats från förhistorisk tid hade någonsin hittats i Norrbotten. Hur skulle lämningen vara placerad i terrängen och hur skulle den se ut?

När håret reser sig på en arkeologs armar
Med hjälp av en metalldetektor (och tillstånd från länsstyrelsen att använda denna) gav sig Carina och Åsa ut på inventering efter järnframställningsplatsen. Fynd av avgasrör, fönsterbeslag och kablar resulterade i mindre hoppfulla arkeologer. När de tappra arkeologerna gav sig ut under andra dagens letande hittade de en sandig avsats i anslutning till Jernbacksmyren. Metalldetektorn gav utslag inom en rätt så stor yta på ca 30 kvadratmeter och när Carina och Åsa lyfte på torven resulterade det i att håret reste sig på armarna för dem! Under mossan låg rätt stora slaggbitar med ett mycket karaktäristiskt utseende. 

Definitivt järnframställning
Efter en liten provundersökning hösten 2009 konstaterades att det definitivt var slagg från järnframställning som hittats samt att platsen daterades till 300-200 f.Kr. detta innebär att järnframställningsplatsen är samtida med lokal 39, där delar av luppar hittats, men även samtida med den daterade holkyxan som hittades på lokal 39. Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren ligger endast 500 m från lokal 39. Så på tämligen starka grunder kan man anta att det järn som smiddes till verktyg på lokal 39 har framställts på den nyupptäckta järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren!

Räddningsgrävning
Järnframställningsplatsen låg mitt i bansträckningen för Haparandabanan och Norrbottens museum fick medel från Riksantikvarieämbetet för att utföra en räddningsundersökning. Försommaren 2010 grävdes järnframställningsplatsen med intilliggande ytor. Utöver själva järnframställningsplatsen hittades även en bostadsyta med tre härdar, fynd av avslag i kvarts och kvartsit, eldslagningsflinta, keramik och brända ben från fisk, säl och ren.

Järnframställningsplatsen
Själva järnframställningsplatsen var synlig som en mörkbrun färgning i marken med mängder av slagg.

När vi grävde oss ner genom slagglagret dök några kantställda stenhällar upp, som visade sig vara resterna efter själva ugnen. Ugnen är uppbyggd av en yttre ram av kantställda stenhällar i en rektangel är ca 0,35 x 0,4 m stor. Innanför stenhällarna har en oval/rund ugnskammare byggts upp. Ugnskammaren där järnet har framställts är endast 2 dm i diameter och har troligtvis varit drygt 4 dm hög och är därmed inte någon stor ugn.

Förenklat sett så har järnframställningen gått till så att man har byggt upp ett schakt eller en skorsten innanför de kantställda stenhällarna. I skorstenen har man varvat kol och myrmalm. Kolet har tänts på och med hjälp av en blåsbälg pumpar man sedan in luft för att höja temperaturen. Först smälter föroreningarna ut ur malmen, dvs slaggen, och rinner ner till botten av skorstenen och därefter smälter järnet och lägger sig som en kaka ovanpå, d v s själva luppen. Luppen (råjärnet) lyfts sedan ur ugnen och slås ihop för att ytterligare föroreningar/slagger ska rensas ut ur järnet.

Rester efter skorstenen med två hål där en blåsbälg förmodligen har monterats. Genom analyser har man kunnat konstatera att ugnen använts vid flera tillfällen. Det finns 14 väggdelar av ugnen med avtryck efter en blåsbälg. Troligen har man återuppbyggt ugnen ett antal gånger och framställt järn ett flertal tillfällen.

Stål redan i blästugnen
Analysen visar även att man har framställt stål redan i blästugnen, något man tidigare har menat inte gjordes förrän efter själva järnframställningen. Runt själva järnframställningsugnen hittades nämligen små järnklumpar med så pass hög kolhalt att det rör sig om stål. Järnklumparna är delar av den lupp som framställdes och har antagligen ramlat av ytterkanterna när luppen tagits ut ur ugnen.

En av de äldsta järnframställningsplatserna i norra Fennoskandien
Järnframställningsplatsen vid Jernbacksmyren är en av de äldsta ugnarna i norra Fennoskandien och tillhör därmed den initiala fasen av järnproduktionen i det här området. Om man tittar på hur blästugnen vid Jernbacksmyren är konstruerad så skiljer den sig markant från samtida ugnar i södra Sverige, på kontintenten och västerut i Norge, framförallt vad gäller storlek och byggnadsmaterial. Istället har ugnskonstruktionen tydliga paralleller österut där liknande ugnar har påträffats. Flera av de tidiga järnframställningsugnarna på de finska och karelska järnframställningsplatserna kännetecknas nämligen av s k rektangulära stenlådor: uppbyggda av kantställda stenhällar med en öppning längs ena kortsidan. Konstruktionen av järnframställningsugnen vid Jernbacksmyren tyder på att människorna som levde på denna plats hade ett mycket stort kontaktnät österut.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo med textbidrag av Carina Bennerhag