En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.

Fortsatta arkeologiska undersökningar av boplatser från yngre stenålder

Under maj och juni förra året genomförde Norrbottens museum arkeologiska förundersökningar av totalt 13 boplatser längs med väg 555, mellan Sikfors och Älvsbyn. En arkeologisk förundersökning går ut på att avgränsa en fornlämning och ta reda på hur stor den är i både ytled och djupled. Undersökningen gjordes med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Boplatserna ligger i direkt anslutning till vägen och kommer att påverkas av den kommande exploateringen då ny mark kommer att tas i anspråk. Nu i år utför vi en arkeologisk slutundersökning av 2 av de totalt 13 boplatserna som förundersöktes förra året. Boplatserna ligger mellan Sikfors och Tvärån i Piteå och Älvsby kommuner.

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

På bilden ses gropanläggningen som undersöktes vid förundersökningen i profil. Foto: Carina Bennerhag © Norrbottens museum

Arkeologisk slutundersökning
En arkeologisk slutundersökning innebär att fornlämningen grävs bort så att det sedan är fritt fram för exploatering. Därför krävs det en noggrann dokumentation och tolkning av den fornlämning som grävs bort, för det som inte tas tillvara vid slutundersökningen är och förblir förlorat. Nu är boplatserna som ligger längs med väg 555 mycket stora och både de arkeologiska förundersökningarna som vi gjorde förra året och de slutundersökningar som kommer att genomföras i år sker bara inom den del av boplatsen som påverkas av vägförbättringsåtgärderna. Därför kommer stora delar av fornlämningarna finnas kvar även efter den arkeologiska slutundersökningen.

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

En av de härdar som undersöktes vid förundersökningen längs väg 555. Härden ses som en mörkbrun färgning som avviker från den omgivande marken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Boplatser från yngre stenålder
Vid den arkeologiska förundersökningen av de två boplatser som gått vidare till slutundersökningen hittade vi tre anläggningar: två härdar (eldstäder) och en gropanläggning. I anläggningarna hittade vi brända ben, som är de matrester som människorna slängt i elden – dels för att bli av med skräpet och säkert även för att undvika att locka till sig skadedjur och vilda djur. De brända benen har skickats till en osteolog, en benexpert, som kunnat identifiera olika arter i benmaterialet. Tack vare den osteologiska analysen vet vi att sälen har varit det dominerande bytesdjuret för de människor som vistats på dessa boplatser, följt av fisk, bäver och andfågel. Ett av sälbenen har kunnat identifieras till vikaresäl och bland fiskbenen har arterna sik, gädda och skrubba (en slags flundra) identifierats. De brända benen har vi även skickat för C14-analys och boplatserna har visat sig vara från tiden mellan 3000-2600 f.Kr.

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Brända ben. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Annorlunda landskap jämfört med idag
Vid tiden omkring 3000-2600 f.Kr. såg landskapet vid Sikfors helt annorlunda ut jämfört med idag. När havet stod omkring 50 m över dagens nivå för ca 2600 låg boplatserna på en halvö inne i en havsvik i anslutning till Piteälvens dåvarande mynningsområde. Det är ett fint läge på en större halvö, invid både en havsvik och en sjö.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. ange ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Läget har antagligen valts med omsorg då det funnits goda förutsättningar för både säljakt och fiske. De brända ben som hittats på boplatserna indikerar att näringsfånget främst har varit inriktat på maritima resurser som säl och fisk. Med ledning av benmaterialet och boplatsernas läge i den inre delen av en havsvik har dessa boplatser troligtvis använts under barmarksperioden sommar-höst, då bland annat siken leker och samlas i stora stim och vikaresälen går närmare kusten in i vikarna för att jaga lekfisk.

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Kartbilden visar hur delar av Norrbottenskusten såg ut när havet stod ca 50 m över dagens nivå, vilket motsvarar tiden omkring 2600 f.Kr. Boplatserna som ingår i slutundersökningen syns i form av de röda prickarna på kartan. ©Lantmäteriet Medgivande i2014/00695

Vi har inte hittat så många fynd på boplatserna utöver den stora mängd brända ben som hittats i anläggningarna. Utifrån resultatet av förundersökningen antar vi att boplatserna har använts vid tillfälliga jakt- och fångstexpeditioner i området. Det blir spännande att se om årets utgrävningar stärker denna teori eller om vi hittar några andra fynd och anläggningar som ger helt andra ledtrådar. Vi lär få anledning att återkomma när vi har resultatet från sommarens utgrävningar som påbörjades 8 juni och som längst pågår till 26 juni.

Vid tangentbordet denna vecka: Frida Palmbo

Läs om tidigare blogginlägg som berör de arkeologiska undersökningarna längs med väg 555:
Nu är fältsäsongen igång!
I väntan på analyser – arbetet efter en arkeologisk utgrävning