Isolering – en fråga om klimat, komfort, ekonomi och hälsa

Nu lider vintern mot sin kallaste månad, julens härdar har slocknat av och allt fler arbetar hemifrån. De flesta kan skriva under på att året varit ovanligt milt, till någras glädje och andras stora förtret. Däremot är det vid den här tiden på året som flest brukar fundera på tilläggsisolering; något jag misstänker kommer öka då vi spenderar mer tid i våra hem nu än tidigare. Dagens blogginlägg kommer att handla om isolering. Frågan är oerhört stor och i detta inlägg kommer vi främst att belysa de frågor som är viktiga att ställa sig själv inför en tilläggsisolering. Vi kommer att utgå från vissa naturvetenskapliga beskrivningar men för den kalla, hårda vetenskapen rekommenderar jag däremot att spana in det enorma forskningsprojektet Spara och bevara som pågår runtom i landet, bland annat här på Luleå Tekniska Universitet.

Spara och bevara

Min gamla professor inledde alltid med att poängtera att isolering ska göras med komforten i fokus. Det kanske låter som en självklarhet, men tyvärr är det långt från verkligheten. Idag mäts isolering i U-värde som beräknas genom Watt per kvadratmeter och grad Celsius (W/m²•°C). Ju lägre värde desto mindre energi läcker genom väggytan. Problemet med det? Jo, temperatur är en relativt dålig indikator för komfort. Ett dragigt hus kan du värma upp till 25°C och ändå vara miserabel (tillika kan ett hus där luften inte rör sig alls vara minst lika obehagligt). Hur kan detta komma sig?

Okej, vi kör lite teori. Värme kan överföras på tre sätt; ledning (på det sätt som kastrullen på en spis blir varm), konvektion (varm luft som rör sig, som i en bastu) och genom strålning (som solen). Termodynamikens andra huvudsats innebär förenklat att energi går från värmen till kylan. I vårt fall från din hud till det kallare rummet. Primärt sker detta genom konvektion, även om ledning och strålning också spelar viss roll. Anekdotalt kan du tänka dig en vindstilla vinterdag med 15 minusgrader och jämföra det med 2 minusgrader och blåst. Vilket föredrar du? Samma princip gäller för ditt inomhusklimat.

Menar jag då att det är onödigt att isolera sitt hus? Absolut inte. Men det kan vara värt att se över var dina komfortproblem ligger. Är det kallt och dragigt så kanske det går att byta ut tätningslisterna i dina fönster. Även golvkallt löses enkelt. Ibland kan golv drevas och ibland är det ännu enklare att bara lägga ut trasmattor och att använda raggsockar på vintern. Klimatmässigt är det en mycket smart idé att sänka temperaturen inomhus. För varje grad du sänker huset sparar du i genomsnitt 5 % energi. Så om du kan öka komforten genom att minska draget behöver du inte heller ha så varmt hus.

Värmekapacitet är den förmåga ett material har att lagra värme. En bra liknelse för att förstå värmekapacitet är när du tar ut potatisbullar ur ugnen. Potatisen håller sig varm länge medan bakplåtspappret kan du ta på direkt. Hög värmekapacitet innebär alltså att ett material blir varmt och håller sig varmt över tid. Fördelen med att använda sådana material är att dessa värmebatterier fungerar som en utjämnare för ditt inomhusklimat. Huset värms upp på dagen från bland annat strålningsvärme och håller värmen under nattens kalla timmar. Isolermaterial med högre densitet – så som hampa, cellulosa eller lin – håller alltså en jämnare temperatur i ditt hus. Mineralull bygger på principen att hålla så mycket luft som möjligt vilket resulterar i en mycket låg densitet som i sin tur innebär en dålig värmebuffert.

Hur ska man tänka när man isolerar då? Det är lätt att falla i fällan att man tar i ordentligt med isoleringen. Mer isolering ger visserligen bättre U-värde, men det kan faktiskt bli för mycket isolering. Ytterväggen är en barriär mellan ditt inomhusklimat och ditt utomhusklimat. Är barriären för tjock så kommer utomhusklimatet att råda redan inne i dina väggar. Värmespill har fått mycket dåligt rykte och ses som otroligt slösaktigt, men det är faktiskt så att ”värmespill” hjälper till att hålla ditt hus friskt och på så sätt till och med vara en god, besparande funktion. Vi byggnadsvårdare föredrar ju också hus som är enkla att vårda och underhålla. En förutsättning för det är att använda beprövade material och metoder. I moderna hus eftersträvar man totalt täta hus och uppnår detta genom att använda mer plast, tejp, skum och andra oorganiska material än någonsin. Det får stå för dem själva, men det ska påpekas att sådana metoder är oerhört olämpliga i äldre hus. I teorin fungerar metoderna, men de översätts dåligt i praktiken. Realiteten är att hus som bygger på moderna metoder är oerhört sårbara. Små sprickor i tätskikten kan orsaka mycket omfattande skador. Plasten som används åldras aldrig väl. Plastens mjukgörare evaporerar och det ligger i plastens natur att förlora sina goda egenskaper över tid. Kvar står sedan en obrukbar polymer som inte kan brytas ned av naturen.

Det finns en hel uppsjö av isoleringsmaterial; alla med sina styrkor och svagheter. Dels materialtekniskt men även produktionsmässigt och hälsomässigt. Ur klimatsynpunkt är det viktigt att betänka hela livscykeln för materialet, inte bara u-värdet. Den mängd energi som krävs för att producera materialet räknas sällan med i tillverkarnas analyser. Enheten ”Global uppvärmningspotential” eller GWP kan användas för att uttrycka materialets klimatpåverkan över tid. I ett jämförande exempel använder vi Koldioxidekvivalenter per kubikmeter utslaget på 50 år (CO2kg/equ/m3/50 år). Stenullsisolering har en klimatbelastning på cirka 8 kilo per kubikmeter medan återanvänd cellulosa har en negativ belastning på cirka 5 kilo per kubik. Cellulosan bidrar alltså direkt till att reducera klimatpåverkan samtidigt som den har snarlikt u-värde som mineralull. Märk dock väl att sådana här räkneexempel kan vara aningen missvisande då tillverkningsprocesser och transporter varierar kraftigt.

Norske ekoarkitekten Berge har i sin bok ”The Ecology of Building Materials” tagit fram beräkningar om klimatpåverkan hos olika material.

Ur ett kemiskt och hälsomässigt perspektiv är det också bra att vara vaksam. Många cellplaster eller styroporer har sin bas i fossil olja eller styren. Vid tillverkningen bildas då giftiga ämnen som måste tas hand om. Inte sällan sker dessa petrokemiska processer i länder där synen på arbetsmiljö inte riktigt är prioriterat. Cellplaster har dessutom en komplex och allvarlig brandrisk. För att råda bot på detta tillsätts olika hälsovådliga flamskyddsmedel. Huruvida detta fungerar eller inte går det att diskutera vidare. Vid ett brandskyddstest utfört vid Uppsala universitet användes blåslampor riktade mot olika konstruktionslösningar. Primärt skulle testet se hur hampakalk motstod bränder men chockerade snarare med att se hur mineralisoleringen betedde sig. Den brann inte upp, utan smälte och rann som lava nedför väggarna och tände eld på andra platser i konstruktionen (i detta fall bara en uppbyggd väggyta, inte ett hus). Det är alltså totalt missvisande att påstå att material som inte brinner är brandsäkra. Det viktiga med brandsäkra hus är att det ska stå tillräckligt länge för att du och din familj ska hinna ut i tid.

Att hitta rätt i djungeln av isolering är inte lätt. Försäljare använder sig ofta av halva sanningar och missvisande information. Sök efter oberoende expertis, rådfråga och var mycket kritisk och uppmärksam. Framför allt; fundera över vad för mål du har med en isolering och hur du bäst når dessa. Klimatet och din plånbok mår som bäst av att få vila. Lycka till!

Vid skrivmaskinen,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Arkeologi i Haparandabanans spår. Del 2: näringsfånget längs med Norrbottenskusten under järnåldern

måndagen den 28:e februari 2011

Vid slutundersökningarna av de 4 boplatserna framkom ett mycket stort benmaterial, främst från lokal 20 och lokal 39. Benmaterialet är en mycket viktig källa till att förstå det förhistoriska samhällets näringsfång och ekonomi. Omkring 16 000 benfragment har samlats in vid undersökningarna, varav en osteolog (benexpert) har kunnat identifiera drygt 12 000 av dessa benfragment till art och/eller taxa.

Osteologiskt resultat
71 % av det identifierade benmaterialet utgörs av fisk (gädda, sik, karpfisk, lake, abborre, hornsimpa). 20 % utgörs av däggdjur (ren/älg (horn), mård, ekorre, bäver, säl, hare). Resterande 9 % utgörs av fågel (orre, tjäder, järpe/ripa, hönsfågel, andfågel).

Fisket – en viktig resurs under järnåldern
Det är mycket tydligt att fisken har varit betydelsefull för människorna som levde vid Norrbottenskusten under järnåldern. Fisket bör ha varit en stabil bas i ekonomin då fisken ofta förekommer i stort antal vid vissa tider på året och då deras rörelsemönster kan ses som mycket förutsägbart jämfört med vissa landlevande däggdjur. Endast 11 benfragment av de drygt 12 000 identifierade benfragmenten utgörs av säl (vikaresäl). Intressant är att sälbenen dyker upp först när boplatserna har förlorat sin direkta kontakt med havet.

Inom arkeologisk forskning har man menat att det är sälen som varit den viktigaste delen i ekonomin längs med kusten under förhistorisk tid, vilket har baserats på det stora antal kokgropar som finns i kustområdet. Kokgroparna har genom strandlinjedateringar förts till järnålder. Under stenålder och bronsålder finns det mycket säl i benmaterialet på de boplatser som man har undersökt längs med Norrbottenskusten. Utifrån den osteologiska analysen som gjorts på benmaterialet längs med Haparandabanan finns det däremot inte några indikationer alls på att sälen varit det viktigaste bytesdjuret under järnålder, utan istället är det fisken som varit av störst betydelse.

Jakt på landlevande däggdjur
Även jakten på landlevande däggdjur har varit viktig under de tidsperioder som boplatserna varit bebodda. Bland de mindre djuren dominerar pälsdjur som mård, bäver, ekorre och hare. Samtliga av dessa djur har under historisk tid jagats för pälsens skull, även om ekorre även har ätits. Bäver har jagats både för skinnet, köttet och bävergället.

Bland de större landlevande däggdjuren älg/ren finns det inga säkra ben som kunnat föras till art. Vid undersökningarna har det dock hittats huggspån av horn på boplatserna där ett av hornfragmenten har spår av rosenkransen och pannbenets utskott. Utifrån diametern på utskottet har osteologen uppskattat att det troligen är ren istället för älg. Hornet har suttit fast i kraniet och är därmed inget fällhorn.

Inom arkeologisk forskning har det sällan diskuterats möjligheten till att man har jagat vildren i kustområdet under förhistorisk tid. Det finns dock uppgifter på att vildren förekommit periodvis vid kusten i Luleå älvdal och i Nederkalix socken året om under 1700-talets slut.

Vegetabilisk föda
Det näringsfång som kunnat konstateras genom den osteologiska analysen får ytterligare stöd genom fettsyreanalyser som är gjord på keramik. Dessa analyser visar på fetter efter idisslare, marina fetter, landlevande däggdjur och mager fisk. Dessutom har fettsyraanalysen även visat på rester efter vegetabiliska fetter. Det har däremot inte varit möjligt att avgöra några växtarter, bortsett från att en oljerik växt har kunnat identifieras på en av keramikskärvorna. Analysen föreslår att det kan vara lin, hampa eller dådra.

Odling?
Hampa är en odlingsväxt som odlats i Sverige och i Västeuropa sedan äldre järnålder. Hampan har odlats främst för sina fibrer, för olja ur fröna samt för växtens narkotiska egenskaper. Under historisk tid har även frön från hampa använts som mat, medicin och djurfoder.

Även linet är en odlingsväxt. Det finns indikationer på att man har odlat lin under förhistorisk tid då linfrön har påträffats i gravar som undersökts i Birka samt i form av linnetyger i Sverige från 200 e.Kr.

Dådra, eller oljedådra, är idag en sällsynt åkerväxt som kom som kulturväxt under bronsålder. Dådran är mycket anspråkslös vad gäller jordmånen och kan även växa på magra sandjordar, vilket är fallet där lokal 20 och lokal 39 är belägna. Det går inte att utesluta att det kan ha förekommit viss odling under järnålder kring Storträskheden, även om det får ses som mycket osäkert. För Norrbottens del talar man inte om odling förrän under 1000-1100-talet e.Kr. i Tornedalen.

Nästkommande blogginlägg kommer att behandla den keramik som hittades vid undersökningarna av boplatserna längs med Haparandabanan.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo