När Råneå kallades för ”Lilla Örebro”

Idag kanske det känns främmande att kalla Råneå för ”Lilla Örebro” men många äldre rånebor kan nog minnas anledningen till detta; här, precis som i Örebro, växte det fram en stor skoindustri i slutet av 1800-talet, en epok som definitivt tog slut 2009 när den sista skoaffären stängde. Denna veckas inlägg handlar om industriepoken i dåvarande Råneå kommun med ett särskilt fokus på just skoindustrin.

Detta inlägg bygger i hög grad på en artikel som historikern Staffan Hansson skrev i Luleå kommuns stadsarkivs årsbok 2020-2021 men även en digital artikel som stadsarkivet publicerat.

Lundins skofabrik efter slutförd uppbyggnad på 1920-talet. Den vita byggnaden i bakgrunden är själva fabriken. Närmast framför den vita trevåningsbyggnaden som är själva skofabriken ligger tre garverier på rad. De försåg fabriken med allt läder den behövde. Framför dem finns ett kraftverk som drev kvarnen samt garverierna och kunde leverera ljus till Rånbyn, Böle, Prästholm och Niemiholm sedan det byggts om 1920.Man förstår att det var ett tekniskt framsteg att ha fått ljus och att något år senare då elproduktionen ökats, kunna koka kaffe och gröt med elektricitet, även om den kostade en 10-öring/kWh. Den höga byggnaden till höger är en kvarn. Med dåtida Råneå-mått var både fabriken och kraftverket gigantiska byggen. Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.

Även om skoindustrin kom att bli den mest framträdande industrin i Råneå med omnejd så var det inte den enda. Faktum är att sågverksindustrin var minst lika viktig under det tidiga 1900-talet. Störst var Jemtösunds sågverk som sysselsatte som mest 247 personer, det var däremot inte den enda, det fanns två betydande sågverk i Degerselet, Ernst Nilssons såg och Degersel och Bjurå sågverk. Andra var Grundfors (Ågrundet) ångsåg och ett sågverk i Sörbyn. Utöver dessa större sågverk så fanns det även en rad mindre, bland annat i Bjurån, Orrbyn, Högsön, tre i Prästholm, två i Vitå, Mjöträsk, Niemisel och i Råneå tätort.

Förutom att dessa sysselsatta hundratals i bygden under 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden så producerade de inte bara sågat och hyvlat virke utan även andra produkter som träkol och tunnor. Sågverksepoken kan sägas vara över i samband med andra världskrigets slut, 1945 fanns endast nio personer sysselsatta vid de kvarvarande sågverken.

Virkestravar vid Jemtösunds sågverk, i bakgrunden lastar ett fartyg virke. Luleå kommuns stadsarkiv. Fotograf: Tave Lundin.

När Jemtösunds sågverk lades ned 1928 kan Råneås storhetstid som sågverkssamhälle sägas vara över. Det var i varje fall början på slutet. Det hade då funnits ett stort sågverk på platsen sedan slutet av 1890-talet.

Det fanns även fyra snickerifabriker, den ena var däremot kortlivad och uppgick efter enbart ett år till Råneås skolor för yrkesundervisning. Vikströms fabrik, sedermera såld och namnbyte till Johanssons snickeri, var verksam in på 1950-talet. Det fanns även ett antal kolbolag, ett bryggeri och två kvarnar.

Skoindustrin i Råneå

Råneås epok som centrum för skoindustrin i länet kan sägas inledas i början av 1880-talet när Tave Lundin startade upp sitt företag. Vid 1920-talets början hade företaget vuxit rejält och sysselsatte 93 personer, kulmen nådde företaget däremot under 1930- och 1940-talet, som mest sysselsatte uppemot 150 anställda. Fabrikstillverkningen upphörde 1966 och verksamheten till sist 1972 när fabriksbyggnaden, då använd som lagerlokal för tillverkningen som skedde på olika platser i länet, förstördes i en brand. Omkring 10 000-12 000 par skor förstördes liksom företagets adressregister för postorderförsäljningen.

Arbetsstyrkan vid Lundins skofabrik omkring 1910, åren innan den stora utbyggnaden påbörjade. Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.
Fabriksbranden 1972. Branden startade i ett skjul i närheten av huvudbyggnaden och spreds snabbt till denna. Brandförloppet gick snabbt då stommen var av trä och det fanns läder- och gummivaror samt skor och annat lättantändligt material. Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.

Sko-Wikströms blev den mest långlivade av skoindustrierna i Råneå, fabriken stängde för gott 1983. Sko-Wikströms startades 1931 av Johan Peter Wikström som anställts på Lundins företag 1916 som verkmästare. Innan dess hade fått sin utbildning i skomakeri hos Anton Lindberg i Töre och bedrivit egen verksamhet i Jämtön där han främst tillverkat så kallade snibbskor (näbbskor). Med sina söner Gustaf, Oskar och Sten startade han upp företaget och valde att satsa på finskomakeri istället för de andra fabrikörerna som vid den tiden tillverkade bruksskor.

Storsäljare för Sko-Wikströms blev deras ridstövlar och Norrbottens-Näbban, en näbbsko.

Johan Peter Wikström längst till vänster i bild från sin tid som verkmästare i Lundins skofabrik. Luleå stadsarkiv. Okänd fotograf.

För Lundin hade det varit kängor, Norrlandspjäxor (näbbskor), flottningsstövlar och handskar som varit stora säljare. I slutet av 1930-talet fick Lundin ett uppsving då Greta Garbo köpte ett par av deras näbbskor av en modell kallad för ”Lappkajsa”, en skomodell utformad av ovan nämnde Wikström innan han startade sitt eget företag.

Det fanns även Jerns skofabrik (grundad 1922), Edfasts skofabrik (1929) och Larssons skofabrik (1926), den senare återfanns i Jämtön.

Det är slående att det var näbbskor som var de stora försäljningsvarorna under lång tid och hur utbredd tillverkningen var i hela länet, alla fabriker hade leverantörer som arbetade i hemmen. Garverier och skomakare fanns nära nog över allt och en stor del av produktionen skedde säsongsmässigt, även i fabrikerna. Tave Lundin själv beskrev i ett tillägg till årsberättelsen 1920 att:

”Fabrikationen å skofabriken är strängt säsongsmässig, förlagd mestadels till hösten då personalen utökas med mindre jordbrukare, som äro kunniga i vissa enkla specialarbeten, och då beredes en god förtjänst efter slutat jordbruksarbete.”

Krisen för den svenska skoindustrin uppstod under 1950-talet, 1955 släpptes nämligen importen på skor fri och framför allt var det italienska skor som importerades. Detta pressade den svenska tillverkningen och med början under 1960-talet började nedläggningarna. En utveckling som fortsatte in på 1970-talet. 1938 fanns det 249 skofabriker i Sverige, 122 av dem fanns i Örebro län, närmare hälften av industrin fanns alltså där. Läs mer på Skoindustrimuseets hemsida.

Mig veterligt så är det bara Kero i Sattajärvi som fortsatt tillverkar skor i Norrbotten. Företaget grundades 1929 av Yrjö Kero och Karl Wälivaara. Kero är på många sätt den sista kvarvarande delen av länets starka tradition av skotillverkning, inte minst av de karakteristiska näbbskorna. Faktum är att det finns en koppling mellan Lundins skoföretag i Råneå och Kero. 1950 delades Lundins företag i två oberoende delar, skofabriken togs över av en av Tave Lundins brorsöner, Ernst Lundin. Den andra bestod av garveriverksamheten och skoaffären som togs över Tave Lundins andra brorson, Hugo Lundin.

Det senare företaget avvecklades däremot 1956 och maskinparken från garveriet såldes då till Firma Yrjö Kero i Sattajärvi.

Under sin storhetstid kallades Lundins skor i Råneå för världens största näbbskofabrik och Råneå var starkt förknippad med just denna skotyp. Lundins skobutik var den sista resten av Lundins omfattande industriföretag, sommaren 2009 stängde butiken i Råneå efter 126 års verksamhet på orten. Butikerna i Luleå och Boden fanns kvar i ytterligare några år men är idag nedlagda.

Bild från en utställning i Stockholm som Lundins skor där en del av företagets produkter visades upp. Kanske var det här som Greta Garbo köpte sina skor? Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.

Med stängningen av butiken så avslutades det sista kapitlet i Råneås historia som centrum för skoindustrin i Norrbotten.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.

Surströmming: Fisken som delar vår nation 

Komikern Martin Ljung med vänner. Norrbottens museums bildarkiv, accessionsnummer 2022:469:3 

Denna text kommer att handla om surströmming. Redan tänker ni, men det är ju inte premiär än väl? Så sant. Men strömmingsfisket börjar faktiskt den här tiden. Så fort isarna har smält beger sig fiskebåtarna ut på havet för att fånga det som sen ska bli surströmming. 

Idén till detta blogginlägg kom till i början på maj 2024 när jag besökte Norrbottens museums arkeologer ute i fält. De gjorde en undersökning av flera lämningar strax norr om Niemisel som blivit skadade till följd av markberedning. Efter en stund får jag syn på en rostig gammal plåtburk bland lingonriset. Det visar sig vara en burk surströmming. 

Surströmmingsburk norr om Niemisel. Foto: Ulf Renlund.

Min morfar Folke berättade gärna om ett minne när han var ung och skulle hjälpa sin frus faster Hildur. Hildur hade en stuga ute på Haraholmen i Piteå och hon behövde hjälp med visa reparationer. Folke lovade att komma och hjälpa henne och hon skulle stå för all mat hela veckan som han skulle vara där. Det visade sig att maten hon hade förberett bestod av surströmming – hela veckan lång (!). Stugan är väl känd bland piteborna – den går idag under namnet Café Hildur och är ett populärt tillhåll för kaffesugna om somrarna. Och de serverar även surströmming när det är premiär. 

Surströmming – denna lilla fermenterade fisk som har en plats i både hjärtan och näsor hos många svenskar – har en historia som är lika fascinerande som dess smak är unik.  

En resa genom tid och smak 
Surströmmingens historia börjar långt innan den första plåtburken öppnades med en burköppnare. Redan på 1500-talet nämns ”surfisk” och metoden att fermentera fisk är ännu äldre. Arkeologiska fynd i visar att människor redan för 9000 år sedan använde fermentering för att bevara mat.  

Från 1400-talet till 1557 hade Gävlefiskarna exklusiv rätt att fiska längs Norrlandskusten. Under denna tid dominerade produktionen av saltströmming, men när saltet blev dyrare under Gustav Vasas regeringstid, ökade produktionen av surströmming. Surströmmingen blev en viktig del av provianten under de stora fältslag som pågick under 1700-talet.  

Under 1800-talet förändrades surströmmingsproduktionen dramatiskt. Gävlefiskarnas privilegier hade upphävts och lokalbefolkningen tog över fisket. Kunskaper i mikrokemi och biologi ledde till förbättrade metoder för att framställa surströmming. På Ulvön började man omkring 1890 att konsumentförpacka surströmming i plåtburk, vilket gjorde det möjligt att leverera denna delikatess till hela Sverige. 

Surströmmingsburkar i Norrbottens museums samlingar. Inventarienummer 018574.

Om surjäst fisk i Tornedalen 
”All fisk kunde surjäsas förr. Surströmmingen har ätits sedan gammalt i 
hela Norrland även om Ångermanland ibland räknas som dess egentliga 
hemort. Den åts i bondgårdarna som frukosträtt om höstmorgnarna, dag 
efter dag tills förrådet tog slut, sen fick man återgå till saltströmmingen. 

Givetvis åt man den alltid utan tillagning, surströmmingslåda är ett fruk- 
tansvärt barbari. Man drack mjölk till, en kombination som kraftigt kan  
rekommenderas trots att den borde vara förfärlig. 

I Sveriges nordligaste hem, Kummavuopio, åt jag en gång sursik. Den 
såg ut som för länge kokt lutfisk, ett dallrande, genomskinligt gele som 
luktade betydligt kraftigare än surströmming. Den åts rå till potatis och 
bröd eller bara till bröd. 

Sörlänningar brukar påstå att surströmming luktar, den har ju en specifik 
smak som avlägset påminner om brända galoscher. Men de sörlänningarna 
skulle smaka på sursiken! Dess doft är av ett så att säga naturligare 
slag och så stark så att den kan lyfta taket av väggarna. Ändå är sur sik 
en verklig delikatess – om man bara vågar sig på den. Den påminner i smaken 
om en gammal ost jag minns som tillverkades av skummjölk i Västerdalarna 
och Jämtland.” 

Gångstigsbygden 
Om uråldriga traditioner och den moderna tidens början i Tornedalen. 
Publikation från Förlaget Tornedalica. 

Surströmmingsproduktion 
Idag finns det nio salterier från Kalix i norr till Hållnäs i söder som producerar surströmming. Råvaran till surströmming är lekmogen mager strömming som fångas perioden maj–juni. Efter lektiden anses strömmingen för fet för att kunna användas. Strömmingen saltas under 1–2 dygn i mättad saltlake. Sedan tas huvud och tarm bort, medan blindtarm, rom och mjölke får vara kvar. Därefter tas fisken upp från saltlaken och läggs i öppna kar eller tunnor i ny saltlake med lägre salthalt, här varierar salthalten mellan salterierna. Tunnorna förvaras i en temperatur av 15–18 ̊C. Med rätt saltmängd och temperatur blir ett mjölksyraenzym i fiskens ryggrad verksamt. De enzymer som finns i blindtarmen bryter ned proteiner och mjukar upp strömmingsköttet under jäsningen. Efter 3–4 veckor är strömmingen i regel färdig och i juli och början av augusti läggs den på burk för att efterjäsa.

Surströmming läggs på burk för efterjäsning. Norrbottens museums bildarkiv, accessionsnummer 1983:201.

Surströmmingspremiären 
1940 utsågs den tredje torsdagen i augusti till surströmmingspremiär, en tradition som upprätthålls än idag. Surströmmingspremiären har utvecklats till en fest- och mattradition med många ceremonier. I augusti samlas familjer och vänner för att njuta av surströmming med tunnbröd, potatis och lök. Men det finns många andra variationer till exempel tomat, dill och crème fraiche.  

Vad har du på din surströmmingsklämma?  

Vid tangenterna Ulf Renlund 

Fiskekvoterna klara – ökat strömmingsfiske i Östersjöområdet | SVT Nyheter 

Startsida – Surströmmingsakademien 

Café Hildur