Dessa varelser är några folktroväsen som de gamla Luleborna trodde på. Paranormala upplevelser har nämligen i århundraden påverkat och fascinerat oss människor. Genom alla tider har vi försökt förstå vår omvärld och märkliga händelser som inträffat. Folktro om det övernaturliga är därför urgammal och var i äldre tider en naturlig del av människornas världsbild. Många gamla sägner handlade därför om dessa okända och ofta ganska skrämmande varelser.

Världen ansågs full av övernaturliga väsen. Foto: Jennifer Wikström.

I våra folkminnesarkiv finns gott om uppteckningar om olika magiska väsen, vilket visar den rika berättartradition som förr fanns om det övernaturliga. Människorna levde i en muntlig kultur där berättandet var en naturlig del av vardagen. Berättelserna upprätthöll inte bara tron på en övernaturlig värld utan förmedlade också viktiga värden om tillvaron mellan generationerna. Barn fick redan i unga år höra talas om olika varelser som befolkade naturen. Genom berättelserna lärde de sig om vad som var sant och viktigt.

Barn lärde sig tidigt att tro på spöken och oknytt. Foto: Fredrik Norberg.

De folkliga trosföreställningarna hjälpte också människorna att förstå svåra händelser genom att förklara det som verkade oförklarligt. Folksägnerna kunde därför skänka tröst och ge mening åt besynnerliga händelser. Folktron fungerade också som ett rättesnöre för hur man skulle handla i olika situationer. Överallt fanns dessa varelser man antingen skulle hålla sig väl med eller akta sig för. Många berättelser handlade därför om vilka beteenden man skulle undvika för att slippa de övernaturligas vrede. Genom att veta hur man skulle agera kunde man känna sig trygg, men råkade man reta upp ett väsen förmedlade sägnerna också hur man kunde ta sig ur en sådan situation.

Folktron förmedlade viktiga förhållningsregler för människorna. Foto: Caroline Blomgren.

Vissa sägner var rena varningssägner medan andra var förklaringssägner som beskrev hur en företeelse uppkommit. Andra var så kallade pedagogiska sägner som syftade till att ge människorna levnadsregler och kunskap. Sägnerna var också redskap att hantera rädslor och laddade ämnen. Exempelvis skildrar sägner om gengångare ofta människors rädsla inför döden, medan sägner om mördade spökande barn istället gestaltar synen på ogifta kvinnors förbindelser i en tid då de fördömdes så starkt att de drevs att mörda sina egna barn.

Folksägnerna är därför en rik källa till kunskap och en viktig del av vårt immateriella kulturarv. Hägnan vill därför sprida kunskap om äldre tiders föreställningsvärldar för att öka förståelsen för hur människor har trott och tänkt i gamla tider och för hur samhället förändrats. Av den anledningen synliggör friluftsmuseet dessa trosföreställningar varje höst under museets spökvandringar.

Spökvandring på Hägnan. Foto: Fredrik Norberg.

Spökvandringarna såg dagens ljus, eller snarare nattens mörker, en kulen augustikväll 2011. Vandringarna har sedan starten syftat till att sprida kunskap om den norrländska folktron. Museet har därför letat i de allra mörkaste vrårna i våra folkminnesarkiv efter lokala trosföreställningar och funnit många spännande sägner.

I folkminnesarkiven finns mycket material om det övernaturliga. Foto: Beatrice Norberg.

Arkivmaterialet har visat att många sägner handlat om de underjordiska, ett slags övernaturligt grannfolk som det var viktigt att hålla sig på god fot med. De underjordiska levde ofta under marken men de kunde också bo i bergen eller i människornas närhet. I övre Norrland är de mest kända som vittra medan de i södra Sverige ofta kallades vättar. I trakterna kring Luleå har man inte talat om vittra utan istället om en identisk varelse; bergkärringen och hennes familj.

Bergkärringen är Luleå folktros mest framträdande varelse. Hon har ofta beskrivits som en gammal magisk gumma med hemska trollhundar som enligt många sägner bodde i Bälingeberget.

Bergkärringen och hennes hundar lär ha visat sig på många platser. Illustration: Alva Skog.

Precis som med andra övernaturliga varelser var det viktigt att behandla henne med respekt, annars kunde det gå riktigt illa. Hon var nämligen en lättretad typ som inte tvekade att spöa folk kutryggiga eller stänga in dem tills de svalt. Men bergkärringen kunde också belöna de som hjälpt henne med rikliga gåvor.

Enligt folktron kunde de underjordiska ibland förvandla sig till grodor eller paddor. Just groddjur har haft en framträdande roll i folktron. Enligt en spridd föreställning hade de ett övernaturligt ursprung och besatt magiska egenskaper.

I Luleå har det också talats om en magisk padda som kallades ”meokarn”. Denna meokar hade en riktig förkärlek för att sitta vid förstugubron och hänga vilket inte alltid uppskattades av de boende. Det sägs att hur man än försökte få bort den kom den alltid tillbaka. I en by utanför Luleå ska man i 40 år försökt bli av med en meokar utan att lyckas.

Enligt folktron kunde man inte slå ihjäl en meokar för då skulle man drabbas av allehanda hemskheter och olyckor. En betydligt säkrare metod var istället att sätta den på en vippbräda och ”sprätta” iväg den. Metoden har använts i hela Sverige för oönskade groddjur och kallades att ”gifta groda” men har i Luleåtrakten omnämnts som ”himlasprätt”.

De folkliga trosföreställningarna omtalade inte bara magiska djur utan också platser där spöklika fenomen ska ha inträffat. En riktigt omtalad spökplats är den så kallade ”Spökbacken” som ligger mellan Rutvik och Gammelstad i Luleå. Det finns många berättelser om alla vettskrämda hästar som vägrat att passera för alla spöken i backen.

Spökbacken har varit en riktigt omtalad spökplats. Foto: Beatrice Norberg.

Enligt folktron har det inte bara spökat i Spökbacken utan på fler platser. Den som vill höra mer spökhistorier, och har nog starka nerver, är rysligt välkommen på Hägnans spökvandringar under vecka 41 till vecka 44.

Vid tangentbordet:
Beatrice Norberg, museipedagog
Friluftsmuseet Hägnan/Gammelstads Visitor Centre

Läs mer:
Almquist, S (1984). Gengångarföreställningar i svensk folktro ut genreanalytisk synpunkt. Stockholm
Arvidsson, A (1999). Folklorens former. Lund
af Klintberg, B (1986). Svenska folksägner. Stockholm
af Klintberg, B och Palmenfelt, U (2008). Vår tids folkkultur. Stockholm
Odstedt, E. (2004). Norrländsk folktradition. Uppsala
Hagberg, L (1937). När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm
Norberg, B (2013). Skrock och skrömt. Folktro om övernaturliga väsen i Luleåtrakten. Luleå
Schön, E (2001). Folktro från förr. Stockholm
Stattin, J (2006). Från gastkramning till gatuvåld. Stockholm