Magiska paddor, otäcka gengångare och ilskna bergkärringar

Dessa varelser är några folktroväsen som de gamla Luleborna trodde på. Paranormala upplevelser har nämligen i århundraden påverkat och fascinerat oss människor. Genom alla tider har vi försökt förstå vår omvärld och märkliga händelser som inträffat. Folktro om det övernaturliga är därför urgammal och var i äldre tider en naturlig del av människornas världsbild. Många gamla sägner handlade därför om dessa okända och ofta ganska skrämmande varelser.

Bild 1.jpg

Världen ansågs full av övernaturliga väsen. Foto: Jennifer Wikström.

I våra folkminnesarkiv finns gott om uppteckningar om olika magiska väsen, vilket visar den rika berättartradition som förr fanns om det övernaturliga. Människorna levde i en muntlig kultur där berättandet var en naturlig del av vardagen. Berättelserna upprätthöll inte bara tron på en övernaturlig värld utan förmedlade också viktiga värden om tillvaron mellan generationerna. Barn fick redan i unga år höra talas om olika varelser som befolkade naturen. Genom berättelserna lärde de sig om vad som var sant och viktigt.

Bild 2.jpg

Barn lärde sig tidigt att tro på spöken och oknytt. Foto: Fredrik Norberg.

De folkliga trosföreställningarna hjälpte också människorna att förstå svåra händelser genom att förklara det som verkade oförklarligt. Folksägnerna kunde därför skänka tröst och ge mening åt besynnerliga händelser. Folktron fungerade också som ett rättesnöre för hur man skulle handla i olika situationer. Överallt fanns dessa varelser man antingen skulle hålla sig väl med eller akta sig för. Många berättelser handlade därför om vilka beteenden man skulle undvika för att slippa de övernaturligas vrede. Genom att veta hur man skulle agera kunde man känna sig trygg, men råkade man reta upp ett väsen förmedlade sägnerna också hur man kunde ta sig ur en sådan situation.

Bild 3..jpg

Folktron förmedlade viktiga förhållningsregler för människorna. Foto: Caroline Blomgren.

Vissa sägner var rena varningssägner medan andra var förklaringssägner som beskrev hur en företeelse uppkommit. Andra var så kallade pedagogiska sägner som syftade till att ge människorna levnadsregler och kunskap. Sägnerna var också redskap att hantera rädslor och laddade ämnen. Exempelvis skildrar sägner om gengångare ofta människors rädsla inför döden, medan sägner om mördade spökande barn istället gestaltar synen på ogifta kvinnors förbindelser i en tid då de fördömdes så starkt att de drevs att mörda sina egna barn.

Folksägnerna är därför en rik källa till kunskap och en viktig del av vårt immateriella kulturarv. Hägnan vill därför sprida kunskap om äldre tiders föreställningsvärldar för att öka förståelsen för hur människor har trott och tänkt i gamla tider och för hur samhället förändrats. Av den anledningen synliggör friluftsmuseet dessa trosföreställningar varje höst under museets spökvandringar.

Bild 4..jpg

Spökvandring på Hägnan. Foto: Fredrik Norberg.

Spökvandringarna såg dagens ljus, eller snarare nattens mörker, en kulen augustikväll 2011. Vandringarna har sedan starten syftat till att sprida kunskap om den norrländska folktron. Museet har därför letat i de allra mörkaste vrårna i våra folkminnesarkiv efter lokala trosföreställningar och funnit många spännande sägner.

Bild 5.jpg

I folkminnesarkiven finns mycket material om det övernaturliga. Foto: Beatrice Norberg.

Arkivmaterialet har visat att många sägner handlat om de underjordiska, ett slags övernaturligt grannfolk som det var viktigt att hålla sig på god fot med. De underjordiska levde ofta under marken men de kunde också bo i bergen eller i människornas närhet. I övre Norrland är de mest kända som vittra medan de i södra Sverige ofta kallades vättar. I trakterna kring Luleå har man inte talat om vittra utan istället om en identisk varelse; bergkärringen och hennes familj.

Bergkärringen är Luleå folktros mest framträdande varelse. Hon har ofta beskrivits som en gammal magisk gumma med hemska trollhundar som enligt många sägner bodde i Bälingeberget.

Bild 6.jpg

Bergkärringen och hennes hundar lär ha visat sig på många platser. Illustration: Alva Skog.

Precis som med andra övernaturliga varelser var det viktigt att behandla henne med respekt, annars kunde det gå riktigt illa. Hon var nämligen en lättretad typ som inte tvekade att spöa folk kutryggiga eller stänga in dem tills de svalt. Men bergkärringen kunde också belöna de som hjälpt henne med rikliga gåvor.

Enligt folktron kunde de underjordiska ibland förvandla sig till grodor eller paddor. Just groddjur har haft en framträdande roll i folktron. Enligt en spridd föreställning hade de ett övernaturligt ursprung och besatt magiska egenskaper.

I Luleå har det också talats om en magisk padda som kallades ”meokarn”. Denna meokar hade en riktig förkärlek för att sitta vid förstugubron och hänga vilket inte alltid uppskattades av de boende. Det sägs att hur man än försökte få bort den kom den alltid tillbaka. I en by utanför Luleå ska man i 40 år försökt bli av med en meokar utan att lyckas.

Enligt folktron kunde man inte slå ihjäl en meokar för då skulle man drabbas av allehanda hemskheter och olyckor. En betydligt säkrare metod var istället att sätta den på en vippbräda och ”sprätta” iväg den. Metoden har använts i hela Sverige för oönskade groddjur och kallades att ”gifta groda” men har i Luleåtrakten omnämnts som ”himlasprätt”.

De folkliga trosföreställningarna omtalade inte bara magiska djur utan också platser där spöklika fenomen ska ha inträffat. En riktigt omtalad spökplats är den så kallade ”Spökbacken” som ligger mellan Rutvik och Gammelstad i Luleå. Det finns många berättelser om alla vettskrämda hästar som vägrat att passera för alla spöken i backen.

Bild 7.jpg

Spökbacken har varit en riktigt omtalad spökplats. Foto: Beatrice Norberg.

Enligt folktron har det inte bara spökat i Spökbacken utan på fler platser. Den som vill höra mer spökhistorier, och har nog starka nerver, är rysligt välkommen på Hägnans spökvandringar under vecka 41 till vecka 44.

Vid tangentbordet:
Beatrice Norberg, museipedagog
Friluftsmuseet Hägnan/Gammelstads Visitor Centre

Läs mer:
Almquist, S (1984). Gengångarföreställningar i svensk folktro ut genreanalytisk synpunkt. Stockholm
Arvidsson, A (1999). Folklorens former. Lund
af Klintberg, B (1986). Svenska folksägner. Stockholm
af Klintberg, B och Palmenfelt, U (2008). Vår tids folkkultur. Stockholm
Odstedt, E. (2004). Norrländsk folktradition. Uppsala
Hagberg, L (1937). När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm
Norberg, B (2013). Skrock och skrömt. Folktro om övernaturliga väsen i Luleåtrakten. Luleå
Schön, E (2001). Folktro från förr. Stockholm
Stattin, J (2006). Från gastkramning till gatuvåld. Stockholm

Den lilla arkeologin

Under tidiga juni genomförde Norrbottens museum en arkeologisk besiktning i det lilla samhället Sunderbyn som ligger lite drygt 1 mil nordväst om Luleå.

Byn är tidigast belagd i skriftliga källor från 1502 men är redan då den i särklass största byn i Luleå socken, Luleå socken som då omfattade ett enormt område.

1543 tecknas byn för 19 hemman samt ett kyrkohemman och taxeras för 1154 skälsland fördelat på 974:144:36 på åker, äng respektive fiske. Ett skälsland utgjorde 0,432 hektar.  Detta att jämföra med två näst största byarna Alvik med sina 24 hemman och 981 skälsland och Ersnäs med 21 hemman och 861 skälsland. Troligt är att byn tillhör en av de äldsta i socknen, dels på grund av sin storlek men även pga. sin närhet till socknens centrum och dess läge vid Luleälvens utlopp i Bottenviken. Byn etableras troligen under 1300-tal och den bör vara samtida med kapellet och prästgården i nuvarande Gammelstad och Hägnan.

Det finns en rad tolkningar kring ortnamnet Sunderbyns betydelser, den som dock är troligast är att namnet avser ”de som bor vid sundet/sunden” dvs. byn har fått namn efter tidigare sund på platsen.

Bebyggelsen under 1500- och 1600-tal återfanns dels kring Kråkberget (platsen för besiktningen) samt vid en plats kallad Kläppen. Åkermarken utgjordes dels av Lergärdan, mellan Kläppen och Kråkbergsområdet, dels av nuvarande Hammarenområdet, söder om Kråkberget samt senare Årdren och Kråkänget ned mot älven.

Namnen Kråkberget  och Kråkänget anses stamma från släkten Kråka. Nils Andersson Kråka är den första av släkten som uppträder i historiska källor då denne år 1574 köpte kyrkohemmanet i Sunderbyn, denne tvingades sedan låta köpet återgå år 1579. Släktens stamhemman var det som senare kom att få nummer 21 och benämndes ännu 1950 som ”Kråkhemmanet” och moränhöjden där gården legat fick därefter namnet Kråkberget. Släkten Kråka kom att ha en framstående ställning i Luleå socken från 1500-talets andra hälft till åtminstone 1700-talets början, de var från början birkarlar och sedermera lappmarksfogdar, borgare och handelsmän. Ett antal medlemmar ur släkten var i perioder borgare och rådmän i Stockholm. Det sägs att Nils Andersson Kråka hade en stor del i den marknadsreform som Karl IX genomförde och som sedan skulle leda till grundadet av köpstäderna, däribland Luleå. Släkten Kråka har även gett upphov till gatunamnet Kråkbergsvägen.

På 1770-talet flyttades kaptensbostället till hemman nummer 12 i Sunderbyn vilket ledde till att Sunderbyn kom att bli bostadsort för de högre militärerna, så småningom slog sig lantmätare, häradsskrivare, läkare också ned i Sunderbyn vilket gjorde byn till en allvarlig konkurrent till Luleå om var residenset skulle placeras när länet klövs 1810. Även landshövdingen mellan 1811-1816 hade sin bostad i Sunderbyn vilket också satt sina spår i gatunätet i form av landshövdingevägen.

Det fanns alltså en chans att lämningar och/eller kulturlager från Sunderbyns allra äldsta delar fram till historisk tid kunde återfinnas på denna mycket centrala plats i byn som besiktningen skulle genomföras på.

Besiktningsområdet © Norrbottens museum. Fotograf: Frida Palmbo

Vi gick in dock med låga förväntningar då tomten som skulle exploateras nyttjats som åker- och ängsmark sedan åtminstone tidigt 1900-tal vilket kunde tänkas ha påverkat ev. lämningar till det sämre. Vid rektifieringen av de allra tidigaste historiska kartorna kunde dessutom ingen bebyggelse observeras på just denna plats.

Tyvärr uppvisade platsen inga avsatta kulturlager eller anläggningar, endast lämningar efter sentida gärdesgårdar kunde observeras i schakten.

Sunderbyns tidigaste historia får alltså vänta ett tag till med avslöjas…. Mvh Nils Harnesk

Får…nyfikna åskådare. © Norrbottens museum. Fotograf: Frida Palmbo