Vårhälsningar från Friluftsmuseet Hägnan

På Hägnan strävar vi efter att på ett roligt och pedagogiskt sätt skildra livet på den norrbottniska landsbygden från slutet av 1700-talet till 1940-talet. Precis som livet förr tillbaka så är arbetet cykliskt. Påsken kom och gick med stormsteg och efter några intensiva dagar med bland annat brödbakning, pyssel och en färgsprakande påskkärringsparad så blickar vi nu framåt mot resten av våren och den kommande sommarsäsongen. Det är mycket som ska förberedas; gårdar och interiörer ska städas och ställas i ordning, föremål vårdas och placeras ut, kläder tvättas och hagarna göras redo för djuren. Arbetet med förberedelserna är både spännande och lärorikt. Att på nära håll få se hantverksskickligheten, uppfinningsrikedomen och mångfalden bland alla föremål är en förmån. Minst lika spännande är det även att försöka förstå hur tidigare generationer har tänkt. Ett arbete som ibland inte är helt lätt och kräver lite detektivarbete.

Klurigt objekt. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Dokumentationen av föremålen är viktig för att vi bättre ska kunna förstå människors liv och arbete i äldre tider. Även om friluftsmuseets samling är en rekvisitasamling (som kan användas i verksamheten) så består den till största delen av kulturhistoriska originalföremål med stora kunskapsvärden som vi värnar mycket om. Som kunskapsinstitution och förvaltare av kulturarvet arbetar vi för att vara en plats där besökare ges möjlighet att komma nära historien, vi vill med andra ord vara ett levande ”förr i tiden”. En plats där historien kan upplevas med alla sinnen.

Städning i Storgården: Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Hägnan är en plats för både materiell och immateriell kulturhistoria, för handens kunskap, för berättande, musik, högtider och traditioner. Möten med människor från världens alla håll och kanter engagerar samtidigt som dagens aktuella frågor sätts i ett historiskt perspektiv. Under vintern har vi exempelvis haft besök av närmare tre tusen fransmän som har vandrat runt i snön mellan gårdarna och besökt Storgården. Det har lett till samtal som har gett upphov till både skratt, igenkänning och nya upptäckter. Det är dock bara en del av den pedagogiska verksamheten. Det är också viktigt för oss att vara en resurs för skolan. Med det i åtanke lanserade vi under våren ett nytt skolprogram ”1920 – Om barns rätt förr och nu­­­­­­­­­­­­­­­­­­­”. Som rubriken vittnar om ligger fokus på 1920-talet och barns rättigheter förr och nu. Eleverna får prova på hur det kunde vara att gå i skolan för hundra år sedan och reflektera över skillnaden mellan barns livsvillkor förr och idag. Vi pratar om Barnkonventionen, vad den är för något och vilka artiklar som inte följdes under en vanlig skoldag för hundra år sedan. Med Barnkonventionens rättigheter som konkreta byggklossar får eleverna sedan välja vilka rättigheter de vill ska gälla för framtidens barn. Målgruppen för programmet är klass 1–3 men vi hoppas kunna utveckla innehållet så att det på sikt även passar för en lite äldre målgrupp.

Skolprogram 1920-Om barns rätt förr och nu. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Röster från deltagande elever och lärare:
Vad minns du mest från besöket på Hägnan?

”Hur det var i skolan förr i tiden, det var jobbigt.” (Elev)
”Minns griffeltavlorna och att man suddade med hartassar, det var lite läskigt.”
(Elev)

Vad tror du att du lärde dig av besöket?
”Idag är det förbjudet att slå barn men förr fick man det.” (Elev)

Vilket lärande anser du som lärare att dina elever fått med sig av att delta i skolprogrammet?
”Praktisk erfarenhet kring hur det var att leva för hundra år sedan. Konkret arbete som de minns och kan berätta mycket om i efterhand!” (Lärare).

Skolprogram 1920, gruppuppgift med klossar. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Under årens lopp är det många som har vandrat över tunet, besökt våra fina byggnader och deltagit i olika aktiviteter och evenemang. En del kommer tillbaka om och om igen och ibland tar de barnen eller barnbarnen med sig, för att de ska få uppleva samma saker som de själva fick när de var små. Hägnan har på så vis blivit en samlingsplats för folk i alla åldrar och tillsammans bidrar vi till att levandegöra historien. Vi hoppas därför att även du vill känna historiens vingslag och besöker oss på Friluftsmuseet Hägnan i sommar!

Varma hälsningar från personalen på Hägnan i Gammelstad

Sommar på Hägnan. Foto © Friluftsmuseet Hägnan.

Magiska paddor, otäcka gengångare och ilskna bergkärringar

Dessa varelser är några folktroväsen som de gamla Luleborna trodde på. Paranormala upplevelser har nämligen i århundraden påverkat och fascinerat oss människor. Genom alla tider har vi försökt förstå vår omvärld och märkliga händelser som inträffat. Folktro om det övernaturliga är därför urgammal och var i äldre tider en naturlig del av människornas världsbild. Många gamla sägner handlade därför om dessa okända och ofta ganska skrämmande varelser.

Bild 1.jpg

Världen ansågs full av övernaturliga väsen. Foto: Jennifer Wikström.

I våra folkminnesarkiv finns gott om uppteckningar om olika magiska väsen, vilket visar den rika berättartradition som förr fanns om det övernaturliga. Människorna levde i en muntlig kultur där berättandet var en naturlig del av vardagen. Berättelserna upprätthöll inte bara tron på en övernaturlig värld utan förmedlade också viktiga värden om tillvaron mellan generationerna. Barn fick redan i unga år höra talas om olika varelser som befolkade naturen. Genom berättelserna lärde de sig om vad som var sant och viktigt.

Bild 2.jpg

Barn lärde sig tidigt att tro på spöken och oknytt. Foto: Fredrik Norberg.

De folkliga trosföreställningarna hjälpte också människorna att förstå svåra händelser genom att förklara det som verkade oförklarligt. Folksägnerna kunde därför skänka tröst och ge mening åt besynnerliga händelser. Folktron fungerade också som ett rättesnöre för hur man skulle handla i olika situationer. Överallt fanns dessa varelser man antingen skulle hålla sig väl med eller akta sig för. Många berättelser handlade därför om vilka beteenden man skulle undvika för att slippa de övernaturligas vrede. Genom att veta hur man skulle agera kunde man känna sig trygg, men råkade man reta upp ett väsen förmedlade sägnerna också hur man kunde ta sig ur en sådan situation.

Bild 3..jpg

Folktron förmedlade viktiga förhållningsregler för människorna. Foto: Caroline Blomgren.

Vissa sägner var rena varningssägner medan andra var förklaringssägner som beskrev hur en företeelse uppkommit. Andra var så kallade pedagogiska sägner som syftade till att ge människorna levnadsregler och kunskap. Sägnerna var också redskap att hantera rädslor och laddade ämnen. Exempelvis skildrar sägner om gengångare ofta människors rädsla inför döden, medan sägner om mördade spökande barn istället gestaltar synen på ogifta kvinnors förbindelser i en tid då de fördömdes så starkt att de drevs att mörda sina egna barn.

Folksägnerna är därför en rik källa till kunskap och en viktig del av vårt immateriella kulturarv. Hägnan vill därför sprida kunskap om äldre tiders föreställningsvärldar för att öka förståelsen för hur människor har trott och tänkt i gamla tider och för hur samhället förändrats. Av den anledningen synliggör friluftsmuseet dessa trosföreställningar varje höst under museets spökvandringar.

Bild 4..jpg

Spökvandring på Hägnan. Foto: Fredrik Norberg.

Spökvandringarna såg dagens ljus, eller snarare nattens mörker, en kulen augustikväll 2011. Vandringarna har sedan starten syftat till att sprida kunskap om den norrländska folktron. Museet har därför letat i de allra mörkaste vrårna i våra folkminnesarkiv efter lokala trosföreställningar och funnit många spännande sägner.

Bild 5.jpg

I folkminnesarkiven finns mycket material om det övernaturliga. Foto: Beatrice Norberg.

Arkivmaterialet har visat att många sägner handlat om de underjordiska, ett slags övernaturligt grannfolk som det var viktigt att hålla sig på god fot med. De underjordiska levde ofta under marken men de kunde också bo i bergen eller i människornas närhet. I övre Norrland är de mest kända som vittra medan de i södra Sverige ofta kallades vättar. I trakterna kring Luleå har man inte talat om vittra utan istället om en identisk varelse; bergkärringen och hennes familj.

Bergkärringen är Luleå folktros mest framträdande varelse. Hon har ofta beskrivits som en gammal magisk gumma med hemska trollhundar som enligt många sägner bodde i Bälingeberget.

Bild 6.jpg

Bergkärringen och hennes hundar lär ha visat sig på många platser. Illustration: Alva Skog.

Precis som med andra övernaturliga varelser var det viktigt att behandla henne med respekt, annars kunde det gå riktigt illa. Hon var nämligen en lättretad typ som inte tvekade att spöa folk kutryggiga eller stänga in dem tills de svalt. Men bergkärringen kunde också belöna de som hjälpt henne med rikliga gåvor.

Enligt folktron kunde de underjordiska ibland förvandla sig till grodor eller paddor. Just groddjur har haft en framträdande roll i folktron. Enligt en spridd föreställning hade de ett övernaturligt ursprung och besatt magiska egenskaper.

I Luleå har det också talats om en magisk padda som kallades ”meokarn”. Denna meokar hade en riktig förkärlek för att sitta vid förstugubron och hänga vilket inte alltid uppskattades av de boende. Det sägs att hur man än försökte få bort den kom den alltid tillbaka. I en by utanför Luleå ska man i 40 år försökt bli av med en meokar utan att lyckas.

Enligt folktron kunde man inte slå ihjäl en meokar för då skulle man drabbas av allehanda hemskheter och olyckor. En betydligt säkrare metod var istället att sätta den på en vippbräda och ”sprätta” iväg den. Metoden har använts i hela Sverige för oönskade groddjur och kallades att ”gifta groda” men har i Luleåtrakten omnämnts som ”himlasprätt”.

De folkliga trosföreställningarna omtalade inte bara magiska djur utan också platser där spöklika fenomen ska ha inträffat. En riktigt omtalad spökplats är den så kallade ”Spökbacken” som ligger mellan Rutvik och Gammelstad i Luleå. Det finns många berättelser om alla vettskrämda hästar som vägrat att passera för alla spöken i backen.

Bild 7.jpg

Spökbacken har varit en riktigt omtalad spökplats. Foto: Beatrice Norberg.

Enligt folktron har det inte bara spökat i Spökbacken utan på fler platser. Den som vill höra mer spökhistorier, och har nog starka nerver, är rysligt välkommen på Hägnans spökvandringar under vecka 41 till vecka 44.

Vid tangentbordet:
Beatrice Norberg, museipedagog
Friluftsmuseet Hägnan/Gammelstads Visitor Centre

Läs mer:
Almquist, S (1984). Gengångarföreställningar i svensk folktro ut genreanalytisk synpunkt. Stockholm
Arvidsson, A (1999). Folklorens former. Lund
af Klintberg, B (1986). Svenska folksägner. Stockholm
af Klintberg, B och Palmenfelt, U (2008). Vår tids folkkultur. Stockholm
Odstedt, E. (2004). Norrländsk folktradition. Uppsala
Hagberg, L (1937). När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm
Norberg, B (2013). Skrock och skrömt. Folktro om övernaturliga väsen i Luleåtrakten. Luleå
Schön, E (2001). Folktro från förr. Stockholm
Stattin, J (2006). Från gastkramning till gatuvåld. Stockholm