I många av våra inlägg visas barktäkter vi hittat vid utredningar och tipsgranskning. I förbifarten beskrivs vad en barktäkt är, men vi har aldrig beskrivit denna lämningstyp mer ingående. Framförallt inte hur man känner igen dem och hur man skiljer dem från andra lämningar, eller skador i träd. Det tänker jag skriva om nu!

Först en introduktion till vad barktäkt är för något. Det är en lämningstyp som förekommer i arktiska områden i Fennoskandia, Ryssland samt Nordamerika. Barktäkter är spår efter insamling av innerbarken av tall. På lulesamiska heter juni biehtsemánno, vilket betyder tallmånaden. Det är under försommaren som barken skördas, när tallen savar. Då är den extra rik på nyttigheter och mildare i smaken än senare på året. Ytterbarken skalas av utan att skada innerbarken. Sedan tas innerbarken av i ett sammanhållande sjok när fibrerna skurits av i över- och underkant. För att trädet inte ska dö lämnades en så kallad livrand, en tre fingrar bred remsa av bark. Det gör att saven kan passera och fortsatt förse tallen med näring. Allt eftersom trädet växer vallas barktäkten igen, framförallt på sidorna.

Bilden ovan visar hur innerbarken skördas med hjälp av en barktäktskniv av renhorn. I Nordiska museets samlingar finns flera verktyg som använts vid skörd av innerbark. De finns avbildade och tillgängliga via denna länk: Digitalt museum – sökning på barktäkt

I det cirkumpolära området – med kort växtsäsong – var innerbarken ett viktigt tillskott i den vardagliga matlagningen. Den innehåller viktiga näringsämnen i form av kolhydrater, mineraler och c-vitamin. Särskilt viktigt var detta under den tid på året då tillgången till andra näringskällor var låg. Den kunde ätas färsk eller torkas. Den torkade barken maldes till flingor eller mjöl, som sedan blandades i soppor, eller buljong. Samuel Rheen, predikant i Jokkomokk 1666-1671, beskriver samernas bruk av rostad tallbark: ”tå the Vptaga barcken ähr han Rödh och sött, huilken the sedan som ett Confect förtära”, vilket vittnar om att den uppskattades. Detta till skillnad från allmogens användning av barkmjöl i bröd, som framförallt nyttjades vid nödår, då skörden gått dåligt.

Barktäkter togs även för att användas till förvaring av sentråd, då tallens garvsyror håller tråden mjuk och smidig.

Barktäkter ur ett arkeologiskt perspektiv

Ur ett arkeologiskt perspektiv kan barktäkterna visa hur olika resurser nyttjats, och hur människor rört sig i landskapet. Dessvärre blir bilden fragmentarisk, då träden är organiska och inte står kvar hur länge som helst. Många träd med kulturspår har försvunnit, både på naturlig väg, och inom skogsbruket. Dels så användes skadade tallar till tjärtillverkning, då de genom läkningen är rika på tjära. Dels avverkades stora gamla träd vid den så kallade dimensionshuggningen, när efterfrågan på timmer ökade vid mitten av 1800-talet. Spåren efter den finns fortfarande kvar i våra skogar i form av grova gamla stubbar. Ibland finns även rester av barktäkter kvar i dessa stubbar, som på bilden nedan.

I vissa områden finns dock så pass många gamla träd bevarade att det går att se mönster i hur naturen nyttjats. Exempel på det är Tjieggelvas naturreservat. Vid inventeringar i området har barktäkter och andra kulturhistoriska lämningar påträffats och studerats. Bland annat ristningar i träd, härdar och förvaringsanläggningar. Inom ett cirka 160 000 kvadratmeter stort område påträffades 1901 barktäkter, fördelade på 1605 tallar. Det kan alltså finnas mer än en barktäkt på ett träd. Ungefär en femtedel av barktäkterna har daterats med hjälp av dendrokronologi. Det är en metod där man räknar och jämför årsringar och därigenom få fram exakt vilket år som barktäkten gjordes. Dateringarna från Tjieggelvas visar att bark skördats från 1583 fram till 1885. Området har alltså nyttjats kontinuerligt i över 300 år.

Det finns även en datering av en barktäkt utanför Arjeplog som är cirka 3000 år gammal. Den påträffades på en tall som legat i en myr och därför bevarats. Bruket att skörda innerbark avtar kraftigt vid slutet av 1800-talet. Troligen beror det på att det infördes ett förbud mot

Att känna igen en barktäkt

I det arkeologiska arbetet är det viktigt att kunna känna igen och bedöma de lämningar vi hittar, till exempel vid arkeologiska utredningar. Det finns några olika saker att titta på när det gäller barktäkter. I det följande kommer jag att presentera dessa, och även jämföra dem med andra typer av spår, eller sår i tallar.

Framförallt kommer jag att göra jämförelser med bläckningar/bläckor, då det oftast är de som kan misstas för barktäkter (och omvänt). Bläckningar har haft olika funktioner, men generellt har de varit någon typ av markering, även de oftast i tall. Bläckningar kan variera i storlek och form utifrån vilket syfte de haft. Det övergripande syftet är att en bläckning ska synas. Till exempel för att markera en stig, vinterväg eller platser där det är enklast att ta sig över/förbi svåra passager, bästa fiskestället eller liknande. De kan även markera gränser och andra typer av ägande-/nyttjandeförhållanden. Bläckningar görs även som underlag till ristningar, som i sin tur kan ha haft olika syften. Gränsmarkeringar kan till exempel innehålla initialer eller bomärken samt årtal. Det visar på vem som kommit överens om gränsdragningen och när det gjordes.

Ristmärken: Karaktäristiskt för barktäkter är de avskurna fibrerna i över- och nederkant. De kallas ristmärken, men har ofta eroderat bort, eller täckts med bark. På barktäkten nedan syns ristmärket ovanligt tydligt i överkanten och till och med rester av den avskurna innerbarken finns kvar. I nederdelen har trädet läkt, så att snittet inte syns.

Bläckningar saknar ristmärken efter kniv, då de oftast är huggna med yxa, som på bilden nedan.

Form: Barktäkter har relativt rektangulär form i och med att de är avlånga i trädets riktning och invallningen huvudsakligen sker på täktens sidor. I över och underkant är invallningen begränsad då det lager av bark som transporterar näringsämnen skurits av.

Bläckningar är ofta mer ovala, framförallt i den övre delen i och med att det är därifrån man huggit. På bläckningen på bilden ovan framträder den ovala formen extra tydligt i och med att ytterbarken inte finns kvar.

Ytan: Barktäkter har en konvex yta, medan bläckningarna är platta, eller något konkava. Det syns nog på bilderna ovan, men här nedanför har jag illustrerat detta genom skisser. Här är de fiktiva tallarna avsågade mitt i barktäkten/bläckningen, för att visa hur ingreppen påverkar ytan som blir kvar. Observera att invallning saknas.

På bilden till vänster ser vi hur barktäkten får en utåtbuktande och slät yta. ”Såret” följer trädets runda form i och med att det är den senaste årsringen som skördas (markerad med blått). Fibrerna i det lager som legat under ytterbarken är hela, så inga årsringar blir synliga. På bilden till höger ser vi hur bläckningens yta är platt, eller svagt inåtbuktande. Den skär över årsringarna, som blir synliga, framförallt i överkant där hugget har gått in.

Placering: Barktäkterna återfinns i bekväm arbetshöjd. Det ska vara enkelt att nå och skära ut barken. Barktäkter för mat var cirka 0,9 m höga. De börjar en bit upp från marken och slutar i ögonhöjd, eller strax ovanför. Ibland verkar personen som skördat stått på knä och då börjar de närmare marken.

Ett annat spår, eller sår i träd som går från marken och upp är så kallade brandljud. Det är en skada som trädet fått vid en skogsbrand. Brandljud är ofta triangulära, bredast nere vid marken och avsmalnande uppåt. I brandljuden är träet delvis bränt, eller kolat. På tallen nedan finns både en bläcka och ett brandljud på samma sida om stammen.

Bläckningar är som sagt gjorda för att synas, så de sitter ofta i ögonhöjd. Bläckningar som markerar någon typ av färdväg är ofta dubbla. De återfinns på båda sidor om trädet, för att visa vägen åt båda håll.

Skador högre upp på träden kan ha orsakats av åskan, eller älgar. Åsknedslag följer ofta fiberriktningen och kan följa hela trädstammen uppifrån och ner. Ibland kan även det även har spräckt veden, som sedan kan vallas in. Älgar kan både gnaga av barken och feja sina horn så att barken skavs av. detta kan lämna spår som påminner om barktäkter eller bläckningar. De sitter dock högre upp och är ojämna i formen.

Storlek: Det verkar finnas ”standardmått” för barktäkter: omkring 90 cm höga för de som använts till mat och cirka 20-30 cm för de som använts till sentråd. Bläckningar varierar mer i storlek utifrån vilket syfte de haft. På bilden nedan är en befintlig fastighetsgräns markerad med bläckningar i tallar som står i rågången. Varje tall har en lång och två korta bläckningar på ömse sidor om stammen. De är nästan helt invallade.

De kulturspår i träd som är svårast att bedöma är de som är helt, eller nästan helt invallade. När man inte kan se om det är yxhugg, ristmärken eller hur ytan ser ut är det svårt att avgöra vilken typ av lämning det rör sig om. Då får man ta omgivande terräng och fornlämningsbild till hjälp och bedöma vad som är mest sannolikt.

Barktäkten på bilden ovan är inte svår att bedöma trots kraftig invallning. Den har bedömts utifrån följande:

• Fornlämningsbild – det finns ett flertal barktäkter i området
• Läget på trädet – i bekväm arbetshöjd
• Gammalt träd med kraftig invallning
• Invallningens form – liksidig och jämn, med tydlig avslut i över- och nederkant

Värre var det med tallen nedan. Under årens lopp har den har blivit rejält misshandlad av både människor och djur. Den har ett 10-tal bläckningar varav de flesta även har spår efter tändvedstäkt. Skadade tallar läker sina sår genom att producera extra mycket tjärämnen. Därigenom blir veden eftertraktad, då den både är lättantändlig och motståndskraftig mot väta. Därför är det vanligt att både barktäkter och bläckningar även har skadats vid tändvedstäkt.

Här nedan följer en rad länkar till tidigare inlägg med barktäkter och bläckningar. Längst ner även externa länkar litteraturtips om du vill läsa mer om dessa lämningstyper.

Vid tangentbordet denna fredag
/Åsa Lindgren
Arkeolog

Norrbottens museums inlägg med barktäkter:

Video där arkeolog Mica Vesterlund berättar om barktäkter

Genom skog och över myr – om den arkeologiska utredningen mellan Porjus och Gällivare | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Inventering i orörd skog i väglöst land | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Nya arkeologiska fältarbeten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer – en kamp mot is och vatten | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Det här med fångstgropar… | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Tipsgranskning sommaren 2022 | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Granskning av Nordarkeologi | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Barkmat | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Norrbottens museums inlägg med bläckningar:

Dräpartallens historia | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Onsdagen den 23 april på Norrbottens museum | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Mer att läsa och Referenser

Samiska barktäkter berättar om hur skogen användes förr – Visa skogen

Hur skördar man tallbark?

Gammal blecka och brandljud Fotograf: Thomas Öberg, Ájtte | Focus Laponia

• Bergman, Ingela (2011). Kulturspår i träd. Arjeplog: Silvermuseet
• Bergman, I., Östlund, L. & Zackrisson, O. (2004). The use of plants as regular food in subarctic economies: a case-study based on Sami use of Scots pine inner bark. Arctic Anthropology: 41: 1-13.
• Rautio, A-M (2014). People – Plant Interrelationships. Historical Plant Use in Native Sami Societies. Dissertation, Swedish University of Agricultural Sciences.
  Länk: https://pub.epsilon.slu.se/11596/
• Rautio, A-M, Josefsson, T & Östlund L. (2014) Sami Resource Utilization and Site Selection: Historical Harvesting of Inner Bark in Northern Sweden. Human Ecology. 42: 137-146.
• Rautio, A-M., Norstedt, G. & Östlund, L. (2013). Nutritional Content of Scots Pine Inner Bark and Ethnographic Context of its Use in Northern Fennoscandia. Economic Botany. 67(4): 363-377
• Zackrisson, O., Östlund, L., Korhonen, O. and Bergman, I. (2000). The ancient use of Pinus sylvestris L. (Scots pine) inner bark by Sami people in northern Sweden, related to cultural and ecological factors. Vegetation History and Archaeobotany. 9: 99-109.
• Östlund, L., Bergman I och Zackrisson, O. 2007. Bark: nyttigt och gott! Forskning och framsteg. 5: 2007.  Länk: https://fof.se/tidning/2007/5/bark-nyttigt-och-gott
• Östlund, L., Bergman, I. & Zackrisson, O. (2004). Trees for food – a 3000 year record of subarctic plant use. Antiquity. 78: 278-286.