Gruvor, regn och fornlämningar

Halloj kära läsare!

Ingen höst här på museet är komplett utan några korta insatser i malmfälten innan snön faller. I år utförde vi en kompletterande utredning kring Mertainen där LKAB åter tänker öppna en gruva. (Se tidigare blogginlägg av Frida Palmbo: https://norrbottensmuseumarkeologi.wordpress.com/2011/10/27/mertainen/ )Vädret har ju inte varit perfekt så det hela blev en blöt tillställning och vi hittade endast en barktäkt. Men vi fick se en skaplig älgtjur på ca 14 taggar och en hel del björnspår så vi hade rätt kul ändå.

Barktäkt vid Mertainen. © Norrbottens museum

Barktäkt vid Mertainen. © Norrbottens museum

Efter myrarna kring Mertainen bar det av till myrarna kring Aitik utanför Gällivare. Även där har vi varit vid ett flertal tillfällen och gjort olika arkeologiska insatser. Det kunde regna i Gällivare också visade det sig, men här hittade vi fler lämningar. Dels kulturlämningar som t.ex. en myrhässja. Man kan inte annat än att bli imponerad över de avstånd man tagit sig från byarna och ut i myrarna för att slå och hässja det som växte där.

En myrhässja sk Saurat. ©Norrbottens museum

En myrhässja sk Saurat. ©Norrbottens museum

Vi hittade också en del härdar (arran), hela 6 st faktiskt. De flesta låg vid små tjärnar med flacka stränder. Vid en tjärn låg en grupp på tre härdar och vid en annan två. En ensamliggande låg på en ås mellan två myrar. Härdarna i gruppen med tre var rejält stora. 1,5 till nästan 2 meter långa och med stora kantstenar. Sådana härdar har vid undersökningar ibland gett medeltida dateringar men hur gamla just dessa är vet vi inget om ännu.

En härd. © Norrbottens museum, notera att solen lyste en dag!

En härd. © Norrbottens museum, notera att solen lyste en dag!

Mer ”normalt” arbetsväder, länge leve regnrocken! © Norrbottens museum.

Mer ”normalt” arbetsväder, länge leve regnrocken! © Norrbottens museum.

Vid tangent bordet

Lars Backman

Arkeologi vid Aitikgruvan

torsdagen den 30:e september 2010

Norrbottens museum har sedan 2006 utfört arkeologiska utredningar och arkeologiska undersökningar varje fältsäsong i området kring Aitikgruvan utanför Gällivare. Dessa jobb har ägt rum eftersom Boliden utökar sin gruvverksamhet i Aitik.Förra veckan utförde Norrbottens museum tillsammans med Västerbottens museum en arkeologisk utredning utanför Aitikgruvan, då Boliden ämnar bygga nytt sandmagasin i anslutning till gruvan. Någon enstaka härd samt ett flertal barktäkter påträffades.

Härdar
En härd är en avgränsad eldplats som enligt Riksantikvarieämbetets definition har anlagts utomhus eller inne i en kåta, hydda eller hus. Idag kan de vara synliga som stenringar i marken, då eldstaden ofta har avgränsats av lagda stenar runt om elden. Genom avgränsningen hindrar man elden från att sprida sig om man eldar inne i en bostad. Ofta kan härdarna idag vara överväxta med mossa och ris och kan därför ibland vara svåra att upptäcka. Härdar kan vara kvadratiska, oregelbundna, ovala, rektangulära och runda.

Härd, påträffad vid utredning kring Aitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:09. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barktäkter
En barktäkt utgörs av en barklös yta i nedre delen av en tallstam. Barktäkter har uppkommit genom att tallens innerbark har skurits loss från trädet i ett sammanhängande stycke. Det yttre, grova barkskiktent skrapades bort så att endast den vita och ätliga innerbarken fanns kvar. Barken användes sedan till mat eller som förpackningsmaterial. Barken togs endast från en del av stammen och tallarna har därför överlevt. När trädet fortsatt att växa har barken vallats in över ytan där barktäkten har tagits.

 
Barktäkt på högstubbe påträffad vid utredning kringAitikgruvan 2006. Nbm acc nr 2006:47:07. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Barkmat – nödmat eller delikatess?
Tallens innerbark är rik på kolhydrater, C-vitamin och mineraler och har dessutom kolesterolsänkande egenskaper. Det har varit vanligt förekommande att använda sig av innerbark som kosttillskott över hela det samiska bosättningsområdet. Barken har skördats i samband med savningsperioden i slutet av juni och lagrades inför vintern. Färsk betraktades barken som en delikatess och som torkad produkt kunde barkflingor användas i t ex soppor.

Tallbark som nödmat i samband med missväxt har gjort att barken fått dålligt rykte som människoföda. När spannmålsskördarna slagit fel för bondebefolkningen blev missväxten ett faktum vid den tid på året när näringsvärdet i tallens bark sjunkit och de giftiga ämnena i barken ökat. Därför var den bark som skördades på sensommaren och hösten inte särskilt lämplig som mat.

Minst 3000 år gammal barktäkt
Silvermuseet i Arjeplog har studerat barktäkter inom det samiska bosättningsområdet, Sápmi. Den hittills äldsta matbarktäkten som de funnit är ca 3000 år gammal! Det är även troligt att man använt sig av bark som föda ännu längre tillbaka i tiden än så. Silvermuseet har även sett att bruket av tallarnas innerbark i regel verkar upphöra vid slutet av 1800-talet.

Källor:
Östlund, Lars; Bergman, Ingela & Zackrisson, Olle. 2007. Bark – nyttigt och gott. I: Forskning och framsteg nr 5, 2007.
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo