Den 23-24 november höll DOSS sitt årliga höstmöte. DOSS är ett nätverk för musiearbetare som arbertar med samtidsdokumentationer. Här kan du läsa mer om nätverket. Årets tema var: Vem äger framtiden? Vem äger historien? Samtidsdokumentationen och det demokratiska samtalet. Mötet hölls i Umeå på Västerbottens museum och Åsa Stenström var moderatorn som såg till att tiderna i schema hölls.
Schemat för de båda dagarna var fullspäckat och föredragshållarna kom från olika typer av verksamheter. Även undertecknande fick ställa sig på scenen för att medverka i presentationen av Inland , som blev Årets samtidsdokumentation 2016.
Nu sitter jag vid mitt skrivbordet igen och reflekterar över dessa dagar. På konferenser och seminarier blir man ofta inspirerad och får nya idéer men tyvärr finns det inte alla gånger tid och utrymme för att förmedla det vidare till sina kollegor då man kommer tillbaka till vardagen på museet. Så därför har vi sagt att bloggen också kan användas som en arena för att sprida vidare kunskap till kollegor och samtidigt nåt ut till andra läsare. Därför handlar dennas veckas blogginlägg om årets upplaga av DOSS höstmöte.
För ungefär ett år sedan skrev jag att nätverket genomgick en uppdatering och då befann sig i ett konfigurationsläge. I år kändes det som att uppdateringen börja vara klar och nu är det upp till oss som användare att hitta de nya funktionerna. Även i år träffades de olika arbetsgrupperna i nätveket i anslutning till höstmötet och en nykomling var gruppen för Mångfald. Nu finns också planer på att starta upp en grupp för arkivarier. Styrelsen för DOSS hade träffat pressen för att berätta om nätverket, höstmötet samt göra ett uttalande kring debatten som i höst har funnits om de statliga museerna och deras samlingar. Vad ska museerna egentligen samla in, ska samlingarna gallras och vad ska visas? Här kan du lyssna på Åsa Stenström i Sveriges Radio Västerbotten och ta del av Folkbladets artikel.
Det var lite allmänt om DOSS nu tillbaka till höstmötet. Dagarna inleddes med en föreläsning av Catharina Ekdahl, juridisk utredare på Digisam. Hon gjorde sitt bästa för på en kort tid klaragöra fotografirelaterad juridik och reglerna kring upphovsrätt, integritetsskydd och fria licenser. Viktiga frågor för såväl hantering av det material vi redan har i våra samlingar men också viktiga frågor att ta i beaktande vid insamling av nytt material. Det är också frågor som idag blir allt mer aktuella när många bilder lever ett eget digitalt liv, vad får man egentligen göra med dessa och vad får man inte göra.
Efter den väldigt informativa presentationen som stundtals fick mig att känna mig ännu mer förvirrad kring vad som är ett verk och vad som ”bara” är ett fotografi och hur upphovsrätten egentligen fungerar, så tog Eric Fugeläge över scenen. Han riktade vårt fokus till mångfaldheten i sin presentation ”Mångfald som realitet eller reaktion”. Erik är till vardags chefsanalytiker på Riksutställningarna och har bland annat tagit fram rapporten Museer och mångfalden som han delvis utgick från i sitt anförande.
De övriga föredragen skulle kunna delas in i tre undergrupper:
De utsattas berättelser
Hösten 2015 publicerades bilden på Alan Kurdi, treåringen som drunknade i Medelhavet när familjen flydde från Syrien. För mig är den bilden fastetsad i mitt känslominne, det kunde ha varit min treåring som flöt i land på den stranden. På samma sätt fick jag nu en klump i magen och tårarna samlades i ögonen när vi fick ta del av några medmänniskors berättelser. Samtidigt kände mig stolt över mina kollegor som gjort dessa insamlingar och dokumentationer och som förmedlar berättelserna vidare.
Marinette Fogde och Johanna Övling har genom Arbetets museum gjort insamlingen: ”Arbeta utan papper: ett insamlingsprojekt om papperslösas arbetsvillkor”. Genom ett tiotal intervjuer med människor som har erfarenhet av att arbeta som papperslös i Sverige ville de få fördjupad kunskap om den informella arbetsmarknaden samt samla in deras tankar om sin situation. Några kortare utdrag ur intervjuerna kan du lyssna på här.
En annan presentation som handlade om utsatta människors situation var dokumentationen ”Hemlös i Helsingborg”. Anna Bank, fotograf, och Birgitta Witting, antikvarie på Kulturmagasinet i Helginsborg, följde under 2015 ett antal hemlösa i staden. Deras syfte var dels om att nyansera bilden av de hemlösa EU-migranterna som under 2014 blev en vanlig syn i många svenska städer, men de ville också lyfta fram att hemlöshet inte är något nytt fenomen och att finns människor som av olika anledning inte har tak över huvudet när natten kommer. Utställningen visas nu på Dunkers kulturhus.
Den tredje presentationen på temat utsattas villkor och vardag var ”I´m Alive: om flyktingars användning av smartphones och mobilt internet.” Det är en insamling som Tekniska museet har gjort och Peter Du Rietz berättade om den. De har intervjuat nyanlända om deras användning av smartphones och tekniken under flykten. Det visade sig att för många var tekniken en räddning och det som gjorde det möjligt för dem att komma fram till sitt mål. I filmen Livlinan fick vi också inblick i hur tekniken och volontära krafter har säkrat färden över Medelhavet för ett stort antal flyktingar som genom uppkoppling och telefonkontakt har kunnat lotsas till tryggheten på land. Just nu visas utställningen på Tekniska museet.
De bortglömda berättelserna: kvinnornas, minoriteternas, de äldres och andra odokumenterade delar av vår historia.
Ett annat tema som återkom bland föreläsningarna var mångfalden av berättelser och hur vi ofta reproducerar samma historia om och om igen utan att reflektera över det. Vi tänker inte på att det kanske finns andra versioner av berättelserna och man kan se på saker från andra perspektiv än den vedertagna historieskrivningen har gjort. Dessutom finns det delar av vår historia i form av berättelser och material som ingen har tagit sig tid att samla in, material som kanske egentligen hör hemma i våra arkiv och i våra samlingar.
Anja Petersen från Dunkers Kulturhus väckte allas nyfikenhet när hon med ett genuint engagemang berättade om Maria Zoegas, kvinnan som jag i fortsättningen kommer att tänka på när jag dricker en kopp Zoegas kaffe. Marias berättelse har länge varit dold i historieskrivning om Helsingborg där många manliga entreprenörerna vid sekelskiftet 1900 har lyfts fram som stadens hjältar. Maria var också en av dessa driftig entreprenör men ingen har berättat hennes berättelse. Hon var höggravid och hade en fyraårig dotter då hon 1888 blev änka när hennes man Carlos Zoegas plötsligt dog. Inom loppet av en månad förlorade hon sin svärmor, sin man och sitt nyfödda barn trots detta valde hon att fortsätta driva kafferosteriet hennes man hade startat några år tidigare. Hon fick erbjudanden från olika affärsmän som ville köpa verksamheten men sålde inte och det gick troligen rätt bra för när hon några år senare gifte om sig valde den nya maken att ta hennes efternamn, en högst ovanlig företeelse vid den tiden. Idag kan vi läsa denna berättelse på företagets hemsida men länge var berättelsen om Maria bortglömd och det var männen i företagets historia man lyfte fram.
Författaren Paravan Ardalan redogjorde för projektet Woman making Herstory. Det började som ett insamlingsarbete för att få fram nya berättelser om Malmös historia. I Malmö finns ungefär 50 000 kvinnor som är utlandsfödda och Malmö har under hela 1900 haft en stark inflyttning från andra länder. Trots detta är det ingen som har samlat in dessa kvinnors berättelser och minnen. Genom projektet ville de synliggöra kvinnornas historia i Malmö under tiden 1914-2014. Ett projekt som visats som utställning och resulterat i en bok.
Den mest långväga gästen Danielle Kuijten från Nederländerna berättade om en flera olika projekt som hon varit involverad i de senaste åren. Alla kretsade kring förorten Bijlmermeer i sydöstra Amsterdam. Det är ett område som kännetecknas av stor nationell mångfald bland invånarna och har under perioder fått ett ”gettostämple”. Genom projekten hon har varit involverad i har de haft målet att lyfta fram och synliggöra olika grupper av människors berättelser om livet i förorten. Dehar både riktat sig till de äldre och till ungdomar och valt att testa olika metoder för att samla in material såväl fysiska objekt som digitala bilder.
I denna grupp kan man också placeras Cecilia Bygdells presentation ”Äldre på landsbygden – en resurs att räkna med?”. Cecilia har i sin forskning studerat de äldre på landsbygden; både hur de själva ser på sin situation och hur samhället ser på dem. Hennes forskning visar på sociala struktur i dessa miljöer som kunde nyttjas mer som en resurs än de gör idag och visar vikten av att göra studier där människors erfarenheter får utrymme och deras erfarenheter och röster får höras.
På Folkrörelsearkivet i Västerbotten tog Karin Holmgren och Susanne Odell för några år sedan initiativet till en insamling från den papperslösa folkrörelsen som uppstod kring Hardcorescenen i Umeå på 90-talet. Det visade sig att de gjorde det vid rätt tidpunkt och de kom att ha stor nytta av sociala medier för att nå ut till informanter som var aktiva under den tiden. Det var under på 90-talet som Umeå blev känd som staden med den starka veganrörelse och ett blomstrande musikliv. Deras syfte var att samla in materialet så att det skulle finnas kvar för framtiden men materialet förvandlades till såväl en hemsida som en utställning som visades under kulturhuvudstadsåret.
Pågående projekt
Den sista gruppen av presentationer handlade om några projekt som fortfarande pågår, en förstudie som nyss är avslutad samt två exempel på insamlingsprojekt från arkiv har gjort för att lyfta fram bortglömda berättelser.
På Sörmlands museum pågår en dokumentation av Flen med fokus på migration, flykt och exil. Man har nyss samlat in materialet och man ska nu börja ta itu med sammanställningen. Det är delvis en uppdatering av en undersökning som gjordes mellan 2004-06.
Även på Västerbottens museum har man påbörjat ett projekt om Mångfald – Minoritet – Kulturhistoria där man med utgångspunkt i de fem nationella minoriteterna vill komplettera länets historieskrivning. Petter Engman, fotograf, berättar om hur man med utgång i platsnamn så som luffarladen eller tattarmyren har försökt söka spåren efter de resande i landskapet. Ett projekt som påbörjades 2015 och kommer att pågå till 2018.
På Arkiv Sörmland vill man samla in de ungas digitala kommunikation och minnen. Genom en förstudie på temat Arki-vera-arkiv-unga. Pernilla Hjelt berättar om med- och motgångarna under förstudien och hur man nu planerar gå vidare för att drivar vidare projektet.
På Folkrörelsearkivet i Uppsala driver Jonas Sandström en dokumentation som syftar till att nyansera bilden av stadsdelen Gottsunda genom historien och även blicka framåt inför de förändringar som området står inför när det ska byggas nya bostadsområden och infrastruktur.
Slutreflektion
Det här var några noteringar från de olika föredragen och som vanligt var det inspirerande att få lyssna på duktiga föreläsare som är engagerade för sina ämnen. Förutom föredragen så är det ju också minglet med de andra deltagarna som gör att man åker hem med ny energi och nya tankar. Och efter detta års möte tror jag också att jag får revidera min syn på yrkesgruppen etnologer.
Då jag får frågan vad jag jobbar med och jag berättar att jag är etnolog så möts jag ofta av en frågade min och följdfrågan ”Vad gör en sån?”. Jag brukar lite skämtsamt svara att vi är en utdöende yrkesgrupp och att de fåtal exemplar som finns kvar hittas på museum. Och även om vi kanske inte är så många som vi var tidigare så tycker jag att årets höstmöte ingav ett hopp för framtiden. Det visade hur viktigt vårt arbete är och hur vi kan bidra till att berätta nya berättelser om både det förflutna och om vår samtid. Och att vi bidrar till att dessa berättelser kommer att sparas i våra arkiv för framtida generationer. Vi behöver helt enkelt bara bli ännu fler för att kunna synliggöra ännu fler berättelser. Det var också roligt att se hur många arkiv arbetar aktivt med insamling och det är något för oss på Norrbottens museum att fundera vidare på.
Veckas skribent etnolog Sophie Nyblom
