2016 på Norrbottens museum – en årskavalkad

Jag har fått äran att skriva årets sista blogginlägg. För att få till något riktigt bra och passande bad jag alla mina kollegor på Norrbottens museum om hjälp. Jag tänkte att en årskavalkad från året som gått kunde vara på sin plats!

För Norrbottens museum har 2016 bjudit på både uppgångar, fall och resning – både på personliga plan, men även för organisationen i stort. Vi har gått igenom en verksamhetsöversyn och i samband med den förlorat några kollegor genom förtidspension. Det har även inneburit hårda förhandlingar om våra lokalhyror. Så här vid årets slut har vi kommit ur detta stålbad med en budget i balans och med hopp om ett riktigt gott nytt 2017!

En doktorand …

Apropå stålbad, så börjar jag denna årskavalkad med det jag har närmast till hands. Det är min närmaste kollega Carina Bennerhag, bokstavligt talat då vi delar kontor. Nu sitter jag dock oftast ensam eftersom Carina påbörjat doktorandstudier på Luleå Tekniska Universitet, LTU.

Norrbottens museum har tillsammans med LTU, fått närmare 5,5 miljoner kronor av Berit Wallenbergs stiftelse och Vetenskapsrådet till det tvärvetenskapliga samarbetsprojektet Järn i Norr. Projektet ska lyfta fram ny kunskap om järnets introduktion i Sverige. Det har funnits en seglivad inställning om att järnhanteringen är en sen företeelse, som nådde denna landsända först under 1600-talet. Nyligen genomförda analyser visar dock att vi framställde järn och stål redan för 2 200 år sen. Inom projektet kommer fler analyser att utföras, på material som finns i de arkeologiska föremålssamlingarna. Det finns även planer på arkeologiska undersökningar framöver. Det ser vi fram emot!
Resultaten från forskningen kommer att presenteras löpande i utställningar och andra publika aktiviteter. Håll ögonen öppna och följ Carinas arbete på sociala medier. Här är några länkar till mer information om projektet. Information om Carinas doktorandämne på LTU, Blogginlägg från undersökningarna av järnframställningsplatsen, Radioinslag med Carina Bennerhag, Artikel i Norrbottens-Kuriren

Pris för Årets samtidsdokumentation

Jag fortsätter med min egen avdelning (Kulturmiljö) och ett bidrag från etnolog Sophie Nyblom. Hon var på Sveriges Museers vårmöte i april och fick vara med och ta emot priset för Årets samtidsdokumentation. Det vinnande projektet var Eco Local in a Global World, ett samarbete mellan Västerbottens museum, Murberget, Jamtli och Norrbottens museum. Dokumentationen presenterades i utställningen INLAND, vilken även har en egen hemsida, www.inland.nu.

Utmärkelsen delades ut av nätverket DOSS (dokumentation av samtida Sverige) och så här lyder deras motivering:

”Med en rik blandning av dokumentationsmetoder, och med en grund i Sune Jonssons nordsvenska dokumentationsarv, har länsmuseerna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland dokumenterat, analyserat och reflekterat kring frågor om det lokala och det globala, historia, ursprung och det ekologiskt hållbara livet, samt visat hur samarbeten över institutionsgränser kan resultera i omfattande dokumentationsmaterial som kan ligga till grund för både samtidens och framtidens förståelse av hur det är att leva och verka i Sverige idag”

Dokumentation av Kiruna stadshus

Under 2016 har arbetet med att dokumentera Kiruna stadshus fortsatt. Just nu pågår arbetet med att skriva slutrapporter av det insamlade materialet. Dokumentationen har utförts av museets bebyggelseantikvarie Jennie Björklund, etnolog Sophie Nyblom samt fotograferna Staffan Nygren och Daryoush Tahmasebi. Arkitekt Lars Gezelius har också ingått i arbetsgruppen.

Resultatet kommer att presenteras i två skriftliga rapporter, en stor samling stillbilder, samt panoramavyer över stadshuset och dess omgivning. Den fotografiska delen är ett viktigt visuellt stöd till texten, och de interaktiva panoramavyerna är viktiga pedagogiska hjälpmedel. Genom dem kan stadshuset ”besökas” i våra arkiv och via internet, även efter rivning.

Arkiven växer och flyttar

Det är inte bara Kiruna stadshus som hamnar i arkivet. Nästan allt vi gör på museet resulterar i någon sorts arkivhandling. Det kan vara allt från enkla tjänsteanteckningar till stora dokumentationsmaterial med kartor, ritningar och diverse olika handlingar. Det här gör att arkiven växer.

Under många år har arkiven varit  trångbodda och de senaste åren har situationen blivit ohållbar. Lokaltidningarna NK och NSD har deponerat sina tidningsarkiv här och vi inhyser även Norrbottens Föreningsarkiv, som stadigt växer. För att kunna trygga materialet och få en bättre arbetsmiljö blev nya lokaler ett måste.

Långtradare fullastad med arkivhyllor

Leverans av nya arkivhyllor. Foto: Helena Karlström, Norrbottens museum

Våren 2016 blev de nya lokalerna färdiga för inflyttning och det arbetet pågår i princip löpande. Tidningsarkiven förvaras för sig samt fanor och textilier för sig. Kartor, ritningar och affischer får ett eget rum, där även större utställningsmaterial förvaras. En ny ljudstudio samt ett mediarum för förvaring av ljud och bildmaterial har börjat ställas i ordning. Ibland händer det att material som kommer in är smutsigt, eller mögligt. Nu har vi ett rum där sådant material kan rengöras innan det tas in i de nya arkivlokalerna.

Två män arbetar med att montera arkivhyllor

Montering av arkivhyllor i nya, fräscha arkivlokaler. Foto: Helena Karlström, Norrbottens museum

Arbetet pågår men det lär ta lång tid innan allt är färdigställt då det kräver noggrannhet och ett genomtänkt genomförande. Det gäller ju att alla handlingar kan hittas igen också, även i framtiden.

Hej då Trädgårdsgatan

Från Avdelning bildarkiv och samlingar kommer ett efterlängtat farväl. Under flera års tid har framförallt personalen som jobbar med samlingarna arbetat med att flytta museets samlingar till bättre lokaler. Periodvis har vi alla hjälpt till med att packa, flytta, packa upp och rengöra föremål av alla de slag. Låter det bekant, så kan det bero på att vi berättat om detta arbete på här på bloggen i höst.

Den 6 september 2016 var ett datum att lägga till i museets historia. Då gick sista flytten från de gamla lokalerna på Trädgårdsgatan, där samlingarna huserat slutet av 1970-talet. Av praktiska skäl var det de större föremålen som blivit kvar till sist. Bland annat en av museets egna pensionerade tjänstebilar. En kort stund fick den känna asfalt under hjulen igen, innan det var dags att få hjälp med transporten till nya magasin.

Gammal skåpbil rullas av fyra män

Museets gamla tjänstebil, som hamnat i föremålssamlingarna. På väg mot nya äventyr? Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Foto av tomma lagerlokaler

Äntligen! De gamla föremålssamlingarna har tömts. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

Även om själva flytten nu är i stort sett färdig, så är det mycket arbete kvar med rengöring och organisering av alla föremål i de nya lokalerna. Fortsättning följer alltså!

Dolda budskap i museets föremålssamlingar

I samband med arbetet med flytten av samlingarna har en stor mängd föremål passerat personalens händer och ögon. Vissa mer spännande än andra och vissa mer hemlighetsfulla än andra. Vissa både spännande och hemlighetsfulla. Ett sådant föremål kräver en del extrainsatser vad gäller efterforskning och analys.

Museets fotograf Staffan Nygren fick i uppdrag att fotografera en ridstav som är lite extra intressant. Enligt en uppgift i ett brev från 1931 ska den ha ägts av självaste Carl von Linné. På staven finns två metallbeslag med instansat mönster som inte går att tolka med blotta ögat.

Metallbleck i änden av en gammal ridtstav

Svårtolkade tecken på metallblecket i änden av ridstaven. Foto: Staffan Nygren, © Norrbottens museum

Staffan fotograferade staven med en speciell foto- och redigeringsteknik och kunde på så sätt göra en ”panoramabild” där motivet ”fläktes ut”. De tidigare oformliga tecknen visade sig vara en bild av en ren.

Figuren av en ren instansad på ett metallbleck

Flera hoplagda foton visar hela staven runt om och en ren framträder på metallblecket! Ytterligare redigering gör figuren än tydligare. Foto Staffan Nygren © Norrbottens museum

Detektivarbetet med ridstaven fortsätter i jakten på Linnés signatur på det andra metallblecket. Vi håller tummarna, eftersom det skulle bekräfta uppgifterna om vem som ägt staven. Till vår hjälp att finna även de minsta spår har vi ett fotomikroskop, vilket även används till arkeologisk fyndfotografering.

Med hundars hjälp i arkeologin

I år har vi provat på ett annat sätt att hitta dolda budskap inom arkeologin. Vi har nämligen samarbetat med hundförare och deras sökhundar. Dels fick vi chansen att testa världens (?), eller i alla fall Sveriges första certifierade arkeologiska sökhund. Det var vid sommarens räddningsundersökning i Silbojokk. Med bidrag från Göran Gustafssons stiftelse kunde vi anlita hunden Fabel och hundförare Sophie Vallulv för att avgränsa begravningsplatsen.

Två foton med sökhundar i arbete

Till vänster ses hundförare Sophie Vallulv med sin arkeologiska sökhund Fabel. Till höger ses hundförare Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara, samt arkeolog Frida Palmbo. Foto: Åsa Lindgren och Olof Östlund, Norrbottens museum

Dels kunde vi äntligen göra praktiska försök i fält, i vårt eget sökhundsprojekt. Det går ut på att sökhundar ska kunna hjälpa oss att hitta ett av de vanligaste boplatsmaterialen – brända ben. Båda dessa insatser har vi också berättat om i tidigare blogginlägg.

Vid en personaldag för vår division, Kultur och utbildning, fick vi besöka hundstallet på Grans naturbruksgymnasium.  Där fick vi se hur sökhundar, vårdhundar och polishundar kan arbeta tillsammans med oss människor. Det var mycket intressant!

Arkeologisk tipsgranskning

I år har vi haft det lite lugnare på uppdragsfronten, vilket gjort att vi haft mer tid till att granska tips om fornlämningar. Varje år kommer det i genomsnitt in ett 10-tal tips till museet och det är inte alltid vi har möjlighet kolla upp vad det är för något. Nu i år har vi hunnit besöka 45 olika platser och bedömt ett 70-tal lämningar. Lars Backman besökte ett område mellan Övre Soppero och Karesuando i höstas. Resultatet av den granskningen landade på ett 20-tal lämningar.

Karta med fornlämningar och infällda foton på ristning, härd och valp

Flygfoto över Lars tipsgranskningsområde. © Lantmäteriet Medgivande i2014/00695. Infällda bilder på en ristning i ett träd, en härd och en trött 4 månaders valp. Foto Lars Backman, Norrbottens museum

Bilden ovan visar området vid sjöarna Salamasjärvi och Saarijärvi. Röda markeringar är tidigare kända lämningar och gula är de som Lars granskat. Det blev långa promenader och en lång arbetsdag. Valpen Girjat, 4 månader, var med och blev ganska trött!

Världsarven i länet firar 20 år

I samband med att Norrbottens världsarv firar 20 år släpptes en interaktiv vandring i världsarvet Gammelstads kyrkstad i våras. Gammelstad 360 har producerats av Norrbottens museums fotograf Daryoush Tahmasebi, i samarbete med Luleå kommun och svenska kyrkan.

Välkommen till Gammelstad, via den interaktiva funktionen Gammelstad 360. Från kyrktornet kan du se ut över hela kyrkbyn, med sina hundratals kyrkstugor. Du kan gå in i kyrkan och titta på interiören och Albertus Pictors fantastiska takmålningar. Sätt på högtalarna, så kan du även lyssna på orgelmusik och utanför kyrkan berättar kyrkstugeägare som om sitt Gammelstad.

Kan själv! – Kulturhistoriska möten

Nu går vi från en 20-åring till de allra yngsta. Ida Renlund på publika verksamheten kommer med den hälsningen. Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten har arbetats fram i samarbete med barn 0-2 år. Utställningens material, form och funktion är anpassat för små barn. Med den här utställningen vill vi visa att även våra yngsta medborgare har lika värde, lika rätt till kulturupplevelser och är lika viktiga att lyssna till som alla andra.

Utställningsal med båt, bro, vagn, rutschkana

Utställningen Kan själv! – Kulturhistoriska möten. Foto Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum. På bilden till höger provar Alice Rönnbäck skrinet/rutschkanan. Foto Kjell Öberg, Norrbottens museum

I utställningen möts och blandas former och föremål från tornedalsk, samisk, romsk och svensk kultur på ett lekfullt sätt. Kliv in i en kåta eller en romsk vagn. Åk rutschkana på ett skrin med allmogemålning. Vila en stund, i båten som ser ut som en Lovikkavante, eller i den ombonade lucksängen! Här finns även många olika föremål som fiskar, bollar och nycklar att utforska. Kanske viktigast av allt är förvaringsskåpet. Där kan besökande föräldrar låsa in sin mobiltelefon, så att all uppmärksamhet kan ägnas åt barnen!

Besök gärna utställningens egen blogg och den information som finns på Norrbottens museums hemsida för utställningar och program. Utställningen turnerar nu runt i länet.

Kvinnorna på Fröken Frimans tid

Vår arkivarie Karin Tjernström bidrar med en sista godbit i form av en dagsaktuell händelse. Det blir en kort blänkare, eftersom Karin själv ska skriva ett inlägg om detta om ett par veckor.

Dokumentärserien Kvinnorna på Fröken Frimans tid handlar om den svenska kvinnliga rösträtten. Ett inslag i den är en resa till Norrbotten, där programledare Kattis Ahlström, följer i rösträttskämpen Ann Margret Holmgrens fotspår. Ann Margret var på en föreläsningsturné och besökte Luleå, Boden, Malmberget, Gällivare och Kiruna.

I tidningen Norrbottens-Kuriren finns ett långt referat från Ann Margret Holmgrens föredrag i Godtemplarsalen i Luleå den 30 oktober 1903. Artikeln som publicerades dagen därpå beskriver en närmast fullsatt möteslokal. Direkt efter mötet visade 41 personer intresse av att bilda en lokal förening i rösträttsfrågan. Det blev starten för FKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt) i Luleå. I Folkrörelsernas arkiv finns den fana som tillhört FKPR, Luleå.

en person filmar två personer tittar på en fana

Arkivarie Karin Tjernström visar F.K.P.R. Luleås fana för programledare Kattis Ahlström i samband med att inslaget filmas.

Missade du sändningarna av dokumentären så finns de att se på SVT-play? Annars får du hålla ögonen öppna efter Karins blogginlägg, där hon berättar mer!

Ja, det var ett litet smakprov på vad vi på Norrbottens museum haft för oss under 2016.
Nu finns det bara en sak kvar att säga.

gott_nytt

/ Åsa Lindgren

Uppdatering av DOSS genomförd – reflektioner efter höstmötet 2016

Den 23-24 november höll DOSS sitt årliga höstmöte. DOSS är ett nätverk för musiearbetare som arbertar med samtidsdokumentationer. Här kan du läsa mer om nätverket.  Årets tema var: Vem äger framtiden? Vem äger historien? Samtidsdokumentationen och det demokratiska samtalet. Mötet hölls i Umeå på Västerbottens museum och Åsa Stenström var moderatorn som såg till att tiderna i schema hölls.

Schemat för de båda dagarna var fullspäckat och föredragshållarna kom från olika typer av verksamheter. Även undertecknande fick ställa sig på scenen för att medverka i presentationen av Inland , som blev Årets samtidsdokumentation 2016.

Nu sitter jag vid mitt skrivbordet igen och reflekterar över dessa dagar. På konferenser och seminarier blir man ofta inspirerad och får nya idéer men tyvärr finns det inte alla gånger tid och utrymme för att förmedla det vidare till sina kollegor då man kommer tillbaka till vardagen på museet. Så därför har vi sagt att bloggen också kan användas som en arena för att sprida vidare kunskap till kollegor och samtidigt nåt ut till andra läsare. Därför handlar dennas veckas blogginlägg om årets upplaga av DOSS höstmöte.

För ungefär ett år sedan skrev jag att nätverket genomgick en uppdatering och då befann sig i ett konfigurationsläge. I år kändes det som att uppdateringen börja vara klar och nu är det upp till oss som användare att hitta de nya funktionerna. Även i år träffades de olika arbetsgrupperna i nätveket i anslutning till höstmötet och en nykomling var gruppen för Mångfald. Nu finns också planer på att starta upp en grupp för arkivarier. Styrelsen för DOSS hade träffat pressen för att berätta om nätverket, höstmötet samt göra ett uttalande kring debatten som i höst har funnits om de statliga museerna och deras samlingar. Vad ska museerna egentligen samla in, ska samlingarna gallras och vad ska visas? Här kan du lyssna på Åsa Stenström i Sveriges Radio Västerbotten och ta del av Folkbladets artikel.

Det var lite allmänt om DOSS nu tillbaka till höstmötet. Dagarna inleddes med en föreläsning av Catharina Ekdahl, juridisk utredare på Digisam. Hon gjorde sitt bästa för på en kort tid klaragöra fotografirelaterad juridik och reglerna kring upphovsrätt, integritetsskydd och fria licenser. Viktiga frågor för såväl hantering av det material vi redan har i våra samlingar men också viktiga frågor att ta i beaktande vid insamling av nytt material. Det är också frågor som idag blir allt mer aktuella när många bilder lever ett eget digitalt liv, vad får man egentligen göra med dessa och vad får man inte göra.

Efter den väldigt informativa presentationen som stundtals fick mig att känna mig ännu mer förvirrad kring vad som är ett verk och vad som ”bara” är ett fotografi och hur upphovsrätten egentligen fungerar, så tog Eric Fugeläge över scenen. Han riktade vårt fokus till mångfaldheten i sin presentation ”Mångfald som realitet eller reaktion”. Erik är till vardags chefsanalytiker på Riksutställningarna och har bland annat tagit fram rapporten Museer och mångfalden som han delvis utgick från i sitt anförande.

De övriga föredragen skulle kunna delas in i tre undergrupper:

De utsattas berättelser

Hösten 2015 publicerades bilden på Alan Kurdi, treåringen som drunknade i Medelhavet när familjen flydde från Syrien. För mig är den bilden fastetsad i mitt känslominne, det kunde ha varit min treåring som flöt i land på den stranden. På samma sätt fick jag nu en klump i magen och tårarna samlades i ögonen när vi fick ta del av några medmänniskors berättelser. Samtidigt kände mig stolt över mina kollegor som gjort dessa insamlingar och dokumentationer och som förmedlar berättelserna vidare.

Marinette Fogde och Johanna Övling har genom Arbetets museum gjort insamlingen: ”Arbeta utan papper: ett insamlingsprojekt om papperslösas arbetsvillkor”. Genom ett tiotal intervjuer med människor som har erfarenhet av att arbeta som papperslös i Sverige ville de få fördjupad kunskap om den informella arbetsmarknaden samt samla in deras tankar om sin situation. Några kortare utdrag ur intervjuerna kan du lyssna på här.

En annan presentation som handlade om utsatta människors situation var dokumentationen ”Hemlös i Helsingborg”. Anna Bank, fotograf, och Birgitta Witting, antikvarie på Kulturmagasinet i Helginsborg, följde under 2015 ett antal hemlösa i staden. Deras syfte var dels om att nyansera bilden av de hemlösa EU-migranterna som under 2014 blev en vanlig syn i många svenska städer, men de ville också lyfta fram att hemlöshet inte är något nytt fenomen och att finns människor som av olika anledning inte har tak över huvudet när natten kommer. Utställningen visas nu på Dunkers kulturhus.

Den tredje presentationen på temat utsattas villkor och vardag var ”I´m Alive: om flyktingars användning av smartphones och mobilt internet.” Det är en insamling som Tekniska museet har gjort och Peter Du Rietz berättade om den. De har intervjuat nyanlända om deras användning av smartphones och tekniken under flykten. Det visade sig att för många var tekniken en räddning och det som gjorde det möjligt för dem att komma fram till sitt mål. I filmen Livlinan fick vi också inblick i hur tekniken och volontära krafter har säkrat färden över Medelhavet för ett stort antal flyktingar som genom uppkoppling och telefonkontakt har kunnat lotsas till tryggheten på land. Just nu visas utställningen på Tekniska museet.

De bortglömda berättelserna: kvinnornas, minoriteternas, de äldres och andra odokumenterade delar av vår historia.

Ett annat tema som återkom bland föreläsningarna var mångfalden av berättelser och hur vi ofta reproducerar samma historia om och om igen utan att reflektera över det. Vi tänker inte på att det kanske finns andra versioner av berättelserna och man kan se på saker från andra perspektiv än den vedertagna historieskrivningen har gjort. Dessutom finns det delar av vår historia i form av berättelser och material som ingen har tagit sig tid att samla in, material som kanske egentligen hör hemma i våra arkiv och i våra samlingar.

Anja Petersen från Dunkers Kulturhus väckte allas nyfikenhet när hon med ett genuint engagemang berättade om Maria Zoegas, kvinnan som jag i fortsättningen kommer att tänka på när jag dricker en kopp Zoegas kaffe. Marias berättelse har länge varit dold i historieskrivning om Helsingborg där många manliga entreprenörerna vid sekelskiftet 1900 har lyfts fram som stadens hjältar. Maria var också en av dessa driftig entreprenör men ingen har berättat hennes berättelse. Hon var höggravid och hade en fyraårig dotter då hon 1888 blev änka när hennes man Carlos Zoegas plötsligt dog. Inom loppet av en månad förlorade hon sin svärmor, sin man och sitt nyfödda barn trots detta valde hon att fortsätta driva kafferosteriet hennes man hade startat några år tidigare. Hon fick erbjudanden från olika affärsmän som ville köpa verksamheten men sålde inte och det gick troligen rätt bra för när hon några år senare gifte om sig valde den nya maken att ta hennes efternamn, en högst ovanlig företeelse vid den tiden. Idag kan vi läsa denna berättelse på företagets hemsida men länge var berättelsen om Maria bortglömd och det var männen i företagets historia man lyfte fram.

Författaren Paravan Ardalan redogjorde för projektet Woman making Herstory. Det började som ett insamlingsarbete för att få fram nya berättelser om Malmös historia. I Malmö finns ungefär 50 000 kvinnor som är utlandsfödda och Malmö har under hela 1900 haft en stark inflyttning från andra länder. Trots detta är det ingen som har samlat in dessa kvinnors berättelser och minnen. Genom projektet ville de synliggöra kvinnornas historia i Malmö under tiden 1914-2014. Ett projekt som visats som utställning och resulterat i en bok.

Den mest långväga gästen Danielle Kuijten från Nederländerna berättade om en flera olika projekt som hon varit involverad i de senaste åren. Alla kretsade kring förorten Bijlmermeer i sydöstra Amsterdam. Det är ett område som kännetecknas av stor nationell mångfald bland invånarna och har under perioder fått ett ”gettostämple”. Genom projekten hon har varit involverad i har de haft målet att lyfta fram och synliggöra olika grupper av människors berättelser om livet i förorten. Dehar både riktat sig till de äldre och till ungdomar och valt att testa olika metoder för att samla in material såväl fysiska objekt som digitala bilder.

I denna grupp kan man också placeras Cecilia Bygdells presentation ”Äldre på landsbygden – en resurs att räkna med?”. Cecilia har i sin forskning studerat de äldre på landsbygden; både hur de själva ser på sin situation och hur samhället ser på dem. Hennes forskning visar på sociala struktur i dessa miljöer som kunde nyttjas mer som en resurs än de gör idag och visar vikten av att göra studier där människors erfarenheter får utrymme och deras erfarenheter och röster får höras.

På Folkrörelsearkivet i Västerbotten tog Karin Holmgren och Susanne Odell för några år sedan initiativet till en insamling från den papperslösa folkrörelsen som uppstod kring Hardcorescenen i Umeå på 90-talet. Det visade sig att de gjorde det vid rätt tidpunkt och de kom att ha stor nytta av sociala medier för att nå ut till informanter som var aktiva under den tiden. Det var under på 90-talet som Umeå blev känd som staden med den starka veganrörelse och ett blomstrande musikliv. Deras syfte var att samla in materialet så att det skulle finnas kvar för framtiden men materialet förvandlades till såväl en hemsida  som en utställning som visades under kulturhuvudstadsåret.

 Pågående projekt

Den sista gruppen av presentationer handlade om några projekt som fortfarande pågår, en förstudie som nyss är avslutad samt två exempel på insamlingsprojekt från arkiv har gjort för att lyfta fram bortglömda berättelser.

På Sörmlands museum pågår en dokumentation av Flen med fokus på migration, flykt och exil. Man har nyss samlat in materialet och man ska nu börja ta itu med sammanställningen. Det är delvis en uppdatering av en undersökning som gjordes mellan 2004-06.

Även på Västerbottens museum har man påbörjat ett projekt om Mångfald – Minoritet – Kulturhistoria där man med utgångspunkt i de fem nationella minoriteterna vill komplettera länets historieskrivning. Petter Engman, fotograf, berättar om hur man med utgång i platsnamn så som luffarladen eller tattarmyren har försökt söka spåren efter de resande i landskapet. Ett projekt som påbörjades 2015 och kommer att pågå till 2018.

På Arkiv Sörmland vill man samla in de ungas digitala kommunikation och minnen. Genom en förstudie på temat Arki-vera-arkiv-unga. Pernilla Hjelt berättar om med- och motgångarna under förstudien och hur man nu planerar gå vidare för att drivar vidare projektet.

På Folkrörelsearkivet i Uppsala driver Jonas Sandström en dokumentation som syftar till att nyansera bilden av stadsdelen Gottsunda genom historien och även blicka framåt inför de förändringar som området står inför när det ska byggas nya bostadsområden och infrastruktur.

Slutreflektion

Det här var några noteringar från de olika föredragen och som vanligt var det inspirerande att få lyssna på duktiga föreläsare som är engagerade för sina ämnen. Förutom föredragen så är det ju också minglet med de andra deltagarna som gör att man åker hem med ny energi och nya tankar. Och efter detta års möte tror jag också att jag får revidera min syn på yrkesgruppen etnologer.

Då jag får frågan vad jag jobbar med och jag berättar att jag är etnolog så möts jag ofta av en frågade min och följdfrågan ”Vad gör en sån?”. Jag brukar lite skämtsamt svara att vi är en utdöende yrkesgrupp och att de fåtal exemplar som finns kvar hittas på museum. Och även om vi kanske inte är så många som vi var tidigare så tycker jag att årets höstmöte ingav ett hopp för framtiden. Det visade hur viktigt vårt arbete är och hur vi kan bidra till att berätta nya berättelser om både det förflutna och om vår samtid. Och att vi bidrar till att dessa berättelser kommer att sparas i våra arkiv för framtida generationer. Vi behöver helt enkelt bara bli ännu fler för att kunna synliggöra ännu fler berättelser. Det var också roligt att se hur många arkiv arbetar aktivt med insamling och det är något för oss på Norrbottens museum att fundera vidare på.

 

Veckas skribent etnolog Sophie Nyblom