I ett tidigare blogginlägg berättade jag om vad jag gör i min tjänst som konstutvecklare. Den här gången kommer fokus att ligga på Enprocentsregeln. Vad är det och vad innebär det? Ni kanske undrar. Enligt Statens Konstråds definition är Enprocentsregeln ”en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad”. Den beslutades av riksdagen redan 1937. I Sverige tillämpas den av flera kommuner och regioner, inklusive Norrbotten. Med andra ord innebär det att varje gång en hälsocentral eller ett sjukhus nybyggs eller byggs om, så går 1% av hela budgeten till konsten”.
Konst. Ett brett begrepp.
Mer precist finns det två typer av konstinsatser som kan planeras: fast konst och lös konst. Fast konst är allt som är knutet till och integrerat i byggnaden. Det kan till exempel vara en vägginstallation i keramik, en muralmålning, men även en skulptur i en innergård eller en ljudinstallation. Som man kan föreställa sig är alla dessa platsspecifika insatser större både när det gäller ekonomi och administration. Här är det av yttersta vikt att dialogen mellan konstutvecklaren (eller konstansvarig), arkitekten, projektledaren och representanter från vårdmiljön påbörjas så tidigt som möjligt för att kunna identifiera lämpliga platser och passande konstformer.
Därefter, när byggnadens första ritningar är klara och ett konstprojekt är inplanerat, är det dags för en utlysning – som följer ‘Lag om offentlig upphandling’. En jury väljer sedan ut några konstnärliga idéer bland de som har ansökt till utlysningen, och de utvalda konstnärerna får ett uppdrag att skissa på sina idéer. Slutligen väljs endast en konstnär ut.
Runt om i landet finns några lyckade exempel som visar hur värdefullt samarbetet mellan olika parter är. Ett av dessa exempel är Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, där ett samarbete mellan White Arkitekter och konstnären Jesper Nyrén har lett till framgång.
I Norrbotten är det Sunderby sjukhus väl värt att nämna. Vid huvudentrén, har konstnären Astrid Krogh skapat en ”Känsla av vatten” genom att använda råa (sten) och glänsande (silver- och guldfölje) material. På avdelningen Bild- och funktionsmedicin är det glaskonstnären Fredrika Linder som har skapat ”Ett vårdträd”, bestående av två väggestaltningar samt flera ljusboxar.
Lös konst är den ’vanligare’ formen av konst som kan flyttas – såsom mindre skulpturer, målningar eller fotografier. Det är nästan en självklarhet att gå i den riktningen när enprocentsbudgeten är begränsad och inte tillåter större projekt eller inköp. Alldeles nyss har Region Norrbotten köpt in några exemplar av lös konst till tre mammografiavdelningar. För några veckor sedan besökte jag Kiruna och Gällivare sjukhus, och inom kort kommer jag att resa till Kalix sjukhus. Generellt sett är det dock mer effektivt att planera på förhand och att betrakta konsten som en integrerad del av ett arkitektoniskt projekt. Och det är just den balansen mellan arkitektur, design och konst som kallas för Gestaltad livsmiljö (läs Politik för Gestaltad livsmiljö).
Men varför är konst i vårdmiljön så viktig?
Som jag har skrivit i ett ”konstprogram” den här veckan är ”konstens betydelse i människors liv oemotsäglig. Den bidrar till bättre mental hälsa och välbefinnande, uppmuntrar reflektion över både dåtiden och nutiden, skapar en givande dialog och utrymme för tolerans och mångfald. Konst i vårdmiljön blir då ett sätt att gestalta livsmiljön och möta människor, både patienter och personal, i deras vardagsliv. Den utgör också en del av vårt kulturarv som speglar människors tankar, känslor, identiteter och berättelser samt utgör en startpunkt för interaktion och integration”.
Silvia Colombo
Konstutvecklare, Region Norrbotten