Den 12:e maj 1926 genomfördes den första flygturen över nordpolen, och med en farkost som var lättare än luften dessutom. Amiral Richard Byrds flygtur över nordpolen (med ett Fokkerflygplan) några dagar tidigare, har senare visat sig vara, minst sagt tvivelaktig.
Expeditionsledare för luftskeppsflygningen var Roald Amundsen, den kände norske polarforskaren. Luftskeppet hade namnet ”Norge”, men det var byggt i Italien och dess konstruktör och pilot var italienaren Umberto Nobile. Resan finansierades av amerikanen Lincoln Ellsworth, som också följde med, samt Norsk luftseiladsforening. Det var också den första resan mellan Europa och Amerika över Norra ishavet. Luftskeppets förtöjningsmaster finns ännu idag bevarade på Vadsøya utanför Vadsö och i Ny-Ålesund på Svalbard. Expeditionen blev framgångsrik, men efteråt fick eller tog Amundsen den större delen av uppmärksamheten, vilket ledde till stor bitterhet i det då fasciststyrda Italien.
År 1928 genomfördes så en italiensk expedition med det nybyggda luftskeppet ”Italia” och en (till största delen) italiensk besättning. Såväl Italia som Norge var bägge av en så kallad semi-rigid, eller halvstel, typ. Med det menas att de hade en ”köl” av metall längs hela skeppet som i övrigt var mjukt som en luftballong. Resan startade den 3:e maj och vägen till Svalbard gick från Trieste över Östeuropa, Östersjön, Sydsverige och Stockholm innan vädret tvingade luftskeppet österut till Finland. Rovaniemi passerades på natten till den 4:e maj och förankringsmasten i Vadsö nåddes senare under dagen. Ny-Ålesund på Svalbard nåddes den 6:e maj. På Svalbard reparerades luftskeppet och ett par kortare provturer genomfördes.
Under hela färden mot Svalbard hade Italia haft kontakt med Härnösand Radio (SAH), som sände ut pejlsignaler. Dessa signaler kunde sedan luftskeppet utnyttja som navigeringshjälp.
På morgonen den 23:e maj 1928 startade Italia från Ny-Ålesund på sin sista resa. Färden till nordpolen gick utmärkt, hjälpt av en kraftig medvind. Efter nitton timmar nådde man målet, strax efter midnatt, den 24:e maj. En italiensk flagga, en Milanesisk flagga samt ett kors eller krucifix, välsignat av påven, Pius XI, kastades ner. Efter en diskussion om huruvida man skulle fortsätta mot Alaska, eller vända åter till Svalbard, beslutade Nobile, påverkad eller kanske övertalad av den svenske meteorologen Finn Malmgren, att vända tillbaka, mot den starka vinden. Återfärden beräknades ta 40 timmar och visade sig bli mycket besvärlig.
Vid halvelvatiden den 25:e maj kraschade det baktunga luftskeppet, omkring 120 kilometer nordost om Svalbard. Kontrollkabinen slets loss och krossades, och det lättade skeppet steg åter mot skyn, nu med endast sex besättningsmedlemmar kvar ombord. Dessa saknade nu möjlighet att kontrollera sin fortsatta färd. Några spår efter de sex eller av luftskeppet Italia har aldrig påträffats.
Nio överlevande, några av dem med skador som brutna ben, Nobiles foxterrier Titina, samt en omkommen besättningsman blev kvar på isen. Lyckligtvis fanns också en kortvågsradio samt batterier bland vrakresterna och telegrafisten började genast med att rigga upp en antenn och sända ut nödanrop. Förhållandena gjorde det dock svårt för honom att nå ut med signalerna och på supportskeppet Città di Milano, vid Svalbard hörde man aldrig nödsignalerna. Det sägs också att fartygets radiohytt oftast var upptagen av de medföljande journalisterna.
Det var i stället en ung sovjetisk radioamatör, bosatt i närheten av Archangelsk, Nikolai Schmidt, AS-RA-0, som uppfattade de första nödsignalerna, ”SOS Italia Nobile”, på morgonen den 3:e juni. Snart kunde också Città di Milano få kontakt med gruppen och denna radiokontakt kom att spela en stor roll under fortsättningen av räddningsarbetet.
Tre besättningsmän, bland dem den svenske meteorologen Finn Malmgren, som var djupt deprimerad och gav sig själv skulden för kraschen, gav sig, den 30:e maj, av till fots för att försöka nå land och hitta hjälp. Malmgren, som förmodligen också hade inre skador, överlevde inte denna vandring och de två italienarna blev så småningom räddade av den sovjetiska isbrytaren ”Krassin” den 12:e juli. Då befann de sig fortfarande ute på packisen.
När väl nödsignalerna blir uppfattade inleds en mycket stor internationell räddningsinsats. Fartyg, flygplan och hundslädar från åtta olika länder ger sig av norrut för att undsätta den italienska expeditionen. Detta trots att det fascistiska Italien, av prestigeskäl får man förmoda, undanbett sig all hjälp. Dock hade Città di Milanos kapten, Romagna Manoja, redan den 25:e maj bett om norsk hjälp.
Danmark sände skonaren ”Gustav Holm” från det Grönländska handelskompaniet. Finland skickade en Junkers F13, ”Turku”, på flottörer från Aero OY. Frankrike sände en kryssare och tre andra fartyg samt tre flygbåtar. Med en av dem, en Latham 47, följde Roald Amundsen, som nu ville undsätta sin tidigare flygkamrat. Detta flygplan, som lämnade Tromsö den 18:e juni, kom dock aldrig fram till Svalbard och polarforskaren Amundsen fick sin grav i Ishavet. Letandet efter Amundsen gjorde också räddningsinsatsen än större. Vrakrester påträffades senare vid den norska kusten, i Troms fylke, varför man tror att flygplanet vänt tillbaka men sedan inte nått fram till Norge.
Italien sände förstås ut en stor räddningsstyrka; fem flygbåtar av olika märken, tre fartyg och någon mindre båt samt några grupper med hundslädar. De senare skulle söka av Svalbards norra kust. Norge skickade också en stor grupp; fyra sjöflygplan, åtta fartyg av olika storlek samt ett team med hundslädar. Sovjetunionen bidrog med två sjöflygplan, tre isbrytare och ett mindre fartyg.
Sverige sände också en stor räddningsstyrka. Två fartyg och en större mängd flygplan; tre sjöflygplan och fyra flygplan försedda med skidor. En tremotorig Junkers G24 hyrdes också in från ABA (AB Aerotransport) och flögs upp till Svalbard.
Slutligen deltog också USA med ett fartyg som dessutom tjänstgjorde som bas för två av de norska flygplanen.
Och vad har då allt detta med Norrbotten att göra? Jo, flera av de flygplan som deltog i undsättningsexpeditionen passerade Luleå för tankning. Mindre flygplan fraktades till Svalbard med fartyg, men de större kunde själva flyga dit över Norra ishavet.
Ett styrelsemöte i Geografiska sällskapet, den 29:e maj, var ursprunget till den svenska räddningsexpeditionen. En skrivelse sändes till regeringen, den bifölls genast och 400 000 kronor anslogs. Alla utgifter förskotterades av flygvapnet. Till en början sändes tre flygplan från Göteborg till Svalbard med en ångare, men senare sändes också ett större flygplan med tre motorer och stor aktionsradie, en Junkers G24ce, Upland, tillhörig AB Aerotransport.
Men det var major Maddalenas italienska Savoiaflygbåt som till slut, den 20:e juni, hittade Nobiles grupp och deras rödfärgade tält. Även om flygbåten inte kunde landa på isen, var det möjligt att kasta ner mat och utrustning. Två dagar senare, den 22:a, kunde ett svenskt flygplan släppa ner ytterligare hjälpmedel, bland annat batterier till radion, med hjälp av fallskärmar.
På midsommaraftonen kunde så kapten Einar Lundborg landa med sin skidförsedda Fokker CVM. Nobile (med hunden Titina) räddades först, trots att han själv satte sig emot det. Lundborgs instruktion var nämligen att ta med någon av de skadade och den andre skadade italienaren ansågs väga för mycket.
Men redan vid nästa flygning, dagen därpå, havererade Lundborg själv vid landningen. Han hämtades senare, men då var både isen och flygplanen i så dåligt skick att inga fler landningsförsök kunde göras.
Den 12:e juli hade så den sovjetiska isbrytaren Leonid Krassin, efter att ha lyckats tränga igenom ismassorna norr om Svalbard, nått fram till de överlevande. Man plockade också upp diverse räddningsexpeditioner samt de två italienare som försökt nå fastlandet. Så här dags var isen på väg att brytas upp och vattnet stod redan djupt i lägret. Sex veckor hade de (luft)skeppsbrutna tillbringat ute på isen innan de kunde räddas.
Leonid Krassin var sjösatt i Newcastle 1916 under namnet Svyatogor för den Ryska kejserliga flottan. Vid sjösättningen var skeppet världens största isbrytare och hon kom att ha en lång och mycket växlande karriär genom två världskrig och ett kallt dito, innan hon så småningom blev ett museifartyg i St. Petersburg, där hon fortfarande kan beses. Isbrytarens kapten år 1928 var, kommendör Pavel Oras som tidigare hade varit militärattaché i Stockholm, men av någon anledning blivit utvisad från Sverige.
Räddningsinsatserna efter Italiaexpeditionen visade sig bli mycket omfattande och det har ibland sagts att närmare 1 500 människor deltog i dem. Men de var också tämligen lyckade i det att alla de överlevande från Italias krasch, förutom Finn Malmgren, kunde räddas.
En staty över Malmgren står idag i Uppsala, framför Västmanlands-Dala nation, en annan på Finn Malmgrens plats i Hammarbyhöjden utanför Stockholm.
Hemma i Italien tillsattes en undersökningskommission som lade all skuld för haveriet på Nobile. Han förlorade sin Generalsrang och blev degraderad till menig och han blev också av med sin professur vid Neapels tekniska högskola. Efter kriget rehabiliterades han dock och deltog bland annat i arbetet med Italiens nya konstitution som representant för det italienska kommunistpartiet. Umberto Nobile avled vid 93 års ålder år 1978.
Avslutningsvis kan nämnas att berättelsen om luftskeppet Italias färd och den efterföljande räddningsaktionen har filmatiserats ett flertal gånger. År 1969 kom till exempel storfilmen ”The Red Tent”, där Peter Finch (Nobile), Sean Connery (Amundsen) och Claudia Cardinale hade stora roller.
Faktiskt har det också häromåret gjorts en tecknad film (2022) om foxterriern Titinas äventyr under de två expeditionerna till Nordpolen. 😊
Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar