I samband med privata arkivstudier i Norrbottens museums arkiv rörande en norrbottensgård, bläddrade jag igenom delar av materialet för Norrbottens läns stambok för fjällboskap från början av 1900-talet. Detta var för mig sedan tidigare ett okänt material, och fotografier på några av fjällkorna som har levt i Norrbotten skänkte en viss vemodskänsla. För drygt 100 år sedan fanns det en hel del fjällkor runt om i Norrbotten, där de enskilda gårdarna hade sin egen boskapsbesättning. Det är viss skillnad från idag, med alltmer igenväxande åkermark och betydligt färre lantbrukare i länet.

Kon Fagerros. Ägare A J Edström i Svedjan, Glommersträsk, ca 1910-tal.

Fjällkon är en lantrasko som har formats av det jordbruk med bete i skogen och fäbodbruk som bedrivits i norra Sverige under lång tid. Fjällkon har enligt Svensk Fjällrasavel utvecklas till en lättrörlig, intelligent och social ko. Då rasen får större delen av sommarens foder genom skogsbete har fjällkon utvecklat ett starkt fodersök som ger en nyfiken ko, som om den mjölkas också blir väldigt social.

Den svenska rasaveln för boskap uppkom under 1880-talet. I Norrbotten valde Hushållningsällskapet att enbart premiera fjällrasen, vilket även skedde i Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län. 1893 togs det fram ett dokument som beskrev hur man ville att fjällraskon skulle se ut: vit med mindre röda eller svarta prickar på sidorna.

Tjur med fläckar på sidorna.

Dessutom skulle fjällrasen vara kullig. Varje län förde stamböcker över fjällrasen, som 1912 ersattes med en riksstambok.  På grund av de stränga reglerna kring hur fjällrasen skulle se ut, blev det brist på premierbara tjurar. Man kunde på den tiden inte tänka sig att rasen kunde ha varierande färgteckningar – för då var det helt enkelt ingen ras. Lokala tjurföreningar bildades för att lösa problemet, där tjurarna i föreningen skulle betäcka ett större antal kor. Tjurföreningarna fick förmånliga lån för inköp av tjurar, och om tjuren behölls under flera år så efterskänktes stora delar av lånesumman.

Tjurföreningarna fick lämna redogörelse för sin verksamhet. I detta exempel redogör Ersnäs tjurförenings verksamhet för år 1915. Föreningen bildades 1912 och bestod år 1915 av 98 medlemmar och ägde då 4 tjurar, Kurt, Näs, Dison och Jöns, samt 248 st premieringskor. Under 1915 hade de fyra tjurarna betäckt 197 premierade kor samt 216 ej premierade kor.

Tyvärr medförde aveln på enbart vita djur, att det började komma tjurkalvar som helt saknade testiklar. Undersökningar visade sig att det var den vita färgen som var problemet. Det var ett recessivt anlag, som innebar att djuret måste få anlag från båda föräldrarna för att tappa antingen en testikel eller en äggstock. Den s.k. vita kostymen var orsaken. Dessvärre fanns inga färgade fjällkor kvar i Sverige, så ett 40-tal tjurar från den nordiska systerraden Sidet Trönderfe/Nordlandsfe importerades från Norge i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet för att åtgärda problemet.

Tjuren Berge, Elsfby Tjurförening.

I stamrullorna över fjällboskapen redovisas släktskapen för respektive djur, för att undvika inavel. För tjuren Ramses så redovisas flera generationer kor och tjurar i släktträdet.

Från stamböckerna över Norrbottens läns stamboskap har namnen på kor och tjurar, ägare, hur mycket mjölk en ko har gett m.m. antecknats. Det är dokument som vittnar om en annan tid. För den som äger en äldre gård i Norrbotten kan det vara möjligt att genom tidigare ägares namn kunna se om gården har haft fjällkor och/eller tjurar, vilket såklart kan ge ett historiskt mervärde till gården.

Isak Larssons ko Snövit, Glommersträsk.

Information om kon Snövit, Glommersträsk. I stamrullan framgår att Snövit föddes 1898 hos Erik Nilsson, att hennes fader var tjuren Bio och moder var kon Grössi och hur mycket mjölk hon gett under de redovisade åren 1907-1913.

I Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län från år 1898 namnges 70 kor och 17 tjurar i Norrbotten, där det är tydligt att namnen i Tornedalen har fått finskklingande namn i förhållande till de svensktalande delarna av länet. Konamnen Dufva, Krita och Sköna är vanligast förekommande med tre kor vardera. Därefter följer Fagerkind, Sköna, Hvitlind, Rosa, Perla, Lilja, Skalla och Juokainen med två kor vardera. Ensamt förekommande konamn är Gullros, Bovalla, Lappa, Krona, Fagerros, Majros, Perla, Svana, Liljefors, Sälja, Hjerta, Örsvart, Maja, Linnea, Alma, Sörland, Gullros, Myra, Äppla, Hvitgås, Socker, Hoflin, Lomiki, Fikona, Helmenkukku, Matiki, Onnenkukku, Keikku, Omena, Herdinna, Lilly, Blända, Kajhava, Linga, Grann, Slänta, Silfverros, Fjällros, Kind, Pikkele, Hvita, Majken, Guldros och Glada. Två av tjurarna har namnen Balder, övriga tjurar är ensamma om sina namn, bortsett från att tre tjurar med namnen Navas I, Navas II och Navas III. Övriga tjurnamn är Unkas, Pors, Rask, Bio, Murre, Modig, Juotir, Lasse, Olle, Ramses, Oden och Primus.

Kon Fagerros ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898.

Information om bland annat kon Fagerros på bilden ovan, ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898. Där framgår att Fagerros föddes 1892 på Åminne och ägdes av lantbruksdirektören E. Frisendahl i Åminne. Fagerros var en vit fjällko med få svarta prickar på öronen. Fadern var tjuren Navas I och modern Fagerkind. Mellan åren 1895-1897 gav Fagerros mellan 1492-2093 liter mjölk. Premierad med tredje pris i Harads år 1894.

Tjuren Navas II ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898.

Information om bland annat Navas II ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898. Tjuren Navas II föddes 1892 på Åminne och var en helvit tjur utan tecken. Fadern var tjuren Navas I och modern var av ren fjällras, tydligen utan namn. Premierad med flera pris.

Kring 1910 har andelen fjällkor och tjurar ökat i Norrbotten. I registren över Norrbottens läns stamboskap över fjällkor och tjurar har blivit avsevärt längre än från 1890 års stambok. Bland konamnen dominerar framförallt namnen Blomma, Docka, Duva, Fjälla, Fager, Krita, Krona, Krusa, Kulla, Lilja, Lycka, Pärla/Perla, Pricka, Rosa, Svana, Sköna och Tärna. Ett flertal finskklingande namn förekommer i Tornedalen, exempelvis: Elämänkukka, Kruunu, Fiikuna, Mansikka, Omena och Onnenkukka.

Många av kornamnen kan kopplas till blommor av olika slag: Ackleja, Blomma, Blomster, Blommros, Begonia, Danros, Dalia, Dragros, Dagros, Elämänkukka (Livets blomma), Fageros, Fikon, Fikuna (Fikon) Flora, Fagerlin, Fagerlina, Fröjdelin, Fjällros, Gullros, Grannros, Gullviva, Guldrosa, Gullblom, Häggblomma, Hjärtros, Kindros, Kallros, Kruslin, Kullankukku (Guldblomma) Lilja, Lindros, Lyckros, Linea, Ljunga, Myrten, Majros, Mandel, Mansika (jordgubbe), Näckros, Nattros, Omena (Äpple), Onnenkukka (Lyckoblomma), Onnenruusa (Lyckoros), Pomeransi (Pomerans), Rosalin, Sippa, Solöga, Svartöga, Sidros, Sjöblom, Siljeros, Skärros, Solros, Slantros, Törnros, Tinros, Viva, Vittlin, Vallmo, Viola, Vendros, Vitros, Vippa, Valro, Åkerbär, Äppel och Äppla. Utöver de vackra blomsternamnen finns andra poetiskt klingande konamn som exempelvis Docka, Fina, Fagra, Glada, Goda, Guldfager, Gåfva, Helminki (Pärla/Pärlan?), Hjärta, Humla, Lemminki (Favoriten), Lycka, Lärka, Lugna, Ljuva, Pärla, Päärly (Pärlan), Sköna, Stjärna, Saga, Snälla, Tindra, Toivo (Hopp), Tähinkki (Min stjärna?), Vacker, Viljankukka (Kornblomma) och Välkommen.

Nottefin.

Namnen Allröd, Bruna, Brunätta, Blanka, Broka, Fläcka, Kindgrå, Pricka, Punokorva/Ponekorva (Rödöra) Röda, Strimma, Svärta, Spräckel, Snökull, Snövit, Spräcklig, Svartöra, Svartöga, Silvervit, Svarta, Vinter, Vita, Vitlock och Örsvart ger viss fingervisning om kons färger och speciella kännetecken.

I enstaka fall verkar korna ha fått mer fantasilösa namn som Ettan, Tvåan, Första, Kossan och Koho.

För tjurarnas del förekommer bland annat namns om kan kopplas till gudar och mytologi, kungar och militärer: Apollo, Blanco Rex, Backus, Drabant, Dragon, Domo-Rex, Exellens, Farao, Garm, Disponent, Giv Akt, Fenrik, Heimdal, Herkules, Jupiter, Kornett, Mecenat, Nobel, Nestor, Ramses, Salvator och Viking. Exempel på andra tjurnamn är Adonis, Artist, Bore, Bellman, Dristig, Dunder, Diamant, Drake, Driftig, Ejr-Bravo, Elit, Finn, Favorit, Flanör, Glader, Grabben, Festus, Hägg, Käck, KritBrage, Kalle, Krabat, Lex-Juan, Lull-Lull, Liberal, Lagom, Lord Junker, Näve, Rebell, Skald, Svan och Vinter.

Tjuren Svan, Nybyns tjurförening.

I stamböckerna över tjurar redovisas även tjurar som har slaktats. Om det fanns någon speciell orsak till slakt redovisades detta. Exempel som förekommer är ”för trög till avel”, ”genom överansträngning med för många betäckningar. Som yngre oduglig till avel (impotent)” och ”ondska, dock ej av farlig beskaffenhet”.

Tjuren Berge, född 1902, fick 1a pris i tjurpremieringen i Älvsbyn 1906 och 1907, men kom sedan att slaktas 1907 på grund av ondska, dock ej av farlig beskaffenhet. Ondskan bedömdes alltså inte vara ärtflig.

Idag får korna en öronbricka med ett nummer, men de flesta kor får än idag ett tilltalsnamn. Branschorganisationen Svensk mjölk, som numera är nedlagd, har 256 500 av 300 000 registrerade mjölkkor även fått ett tilltalsnamn. 2009 var Rosa det vanligaste namnet, då 14 000 kor kallades för Rosa. Stjärna kom på andra plats med närmare 12 000 kor som fått detta tilltalsnamn. Variationen på namn är däremot inte så stor. På en och samma gård kan flera kor heta Rosa, antagligen för att kvigkalvarna ofta ärver sina namn. Korna hållas istället isär med hjälp av öronnumret. Svensk mjölk gjorde 2006 en undersökning bland 500 mjölkbönder, där 1/5 av de tillfrågade möjlkbönderna berättade att de hade eller hade haft kor som reagerade på sina tilltalsman. Enligt en brittisk studie så ger mjölkkor som har fått ett namn mer mjölk än en ko utan tilltalsnamn.

Konamnen som finns med i Norrbottens läns stamböcker visar på en stor variation av namnformer, som ofta är pampiga, poetiskt klingande eller namn som kan knytas till djurets färg eller sinnelag. Som Walde Lorens Wanhainen skrev under första halvan av 1900-talet: En ko utan man verkar vara lika otänkbart som att en människa skulle vara namnlös. Stamrullorna över fjällboskapen i Norrbotten berättar dels om den svenska rasaveln som förekom från slutet av 1800-talet för att utveckla fjällkon och undvika inavel, men de är även ett tidsdokument som vittnar om människans kärlek till korna. Som arkeolog har jag besökt en och annan övergiven gårdslämning och fäbodlämning från 1800-1900-tal runt om i Norrbotten. Ofta får jag en känsla av vemod på dessa platser där någon har bott, brukat jorden, levt av och med naturen och slitit för sitt uppehälle. Där har korna varit en del av familjen, de har bidragit till familjens uppehälle på platsen och varit en viktig del i vardagen. Korna har fått beta fritt i skogen och kanske går det -om man lyssnar riktigt ordentligt – att fortfarande att höra svunna röster från när familjens medlemmar har kallat hem sina djur till ladugården för mjölkning, likt Jonna Jintons lockrop.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Källor och läs mer

Läs mer om den svenska fjällkon på Svensk fjällrasavel

Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län, Arkivcentrum Norrbotten

Land Lantbruk: Rosa fortfarande ett populärt konamn

Wanhainen, Walde Lorens (1937). Konamn i olika delar av Finnbygden. I: Tornedalen nr 4.