Det var ett ambitiöst projekt som Jean Berglund hade fått stipendium för våren 1908 ”en fullständig (så vidt möjligt) uppteckning och inläggning på karta af de fasta fornlämningarna i Pitedalen.” Detta skulle han genomföra under sommaren 1908, det kan tilläggas att Pite älvdal sträcker sig 34 mil från gränsen mot Norge i väster till älvens utlopp i Bottenviken i öster. Ambitiöst som sagt! Så här i efterhand kan vi säga att han inte riktigt lyckades, däremot var han den förste som genomförde en systematisk inventering i Pite älvdal, med noggrann dokumentation av lämningar inklusive kartor, ritningar, beskrivningar och fotografier. Rapporten är en njutning att läsa med sin väldigt fint renskrivna text i snirkliga handstil.

Stipendiet hade utdelats till honom av Norrländska Studenters Folkbildningsförbund, en förening grundad 1905 vid Norrlands nation av bland annat Theodor Hellman som var dess förste ordförande.

Theodor Hellman förtjänar en utvikning. Hellman föddes i Holmsund i Västerbotten 1877 och blev sedermera student i Uppsala där han läste humaniora. Fil. kand. tog han 1905, fil.lic. i filosofi 1908 och senare blev han såväl adjunkt och folkskoleinspektör i Härnösand. Hellman var också intendent för de kultur- och naturhistoriska samlingarna som Västernorrlands läns museisällskap (grundat 1880) samlat i Härnösand, samt sekreterare i Föreningen för Norrländsk hembygdsforskning. År 1913 lade Hellman grunden till friluftsmuseet på Murberget i Härnösand, han verkade som Murbergets intendent fram till 1946, och medverkade även under sin aktiva tid till att landsarkivet förlades till Härnösand.

Föreningen Norrländska Studenters Folkbildningsförbund, som alltså till del var en produkt av Hellman, såg genom sin verksamhet till att anordna hembygdskurser, föreläsningar och andra aktiviteter över hela Norrland. Denna verksamhet var aktivt bidragande till bildandet av ett flertal lokala hembygdsföreningar innan första världskrigets utbrott.

1941 utsågs Hellman till hedersledamot i Norrlands nation och 1942 utnämndes han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet.

Åter till Jean Berglund

Hur gick det för honom då? Han arbetade systematiskt och utgick i sin inventering från kusten och gick sedan upp efter älven. Rapporten är väldigt pedagogisk i sitt upplägg. Del 1 utgörs av inventeringarna ”I Piteå skärgård”, där han registrerade ett flertal ”kummel”, stensättningar, labyrinter och även en kompassros. Del 2 består av hans inventeringar av ”Piteälfvens södra strand” där han påträffar fler stensättningar och ”kummel” men även registrerar fyndplatser av stenålders- och järnåldersfynd samt uppgifter om offerplatser. Den sista delen, del 3 ”Piteälfvens norra strand”, uppvisar samma typ av metodiska registrering av de tidigare nämnda lämningstyperna.

Labyrint på Orrskär i Piteå skärgård avtecknad av Jean Berglund 1908. © Norrbottens museum

Jean Berglunds tillvägagångssätt är något som vi även känner igen idag från inventeringar (även om vi har bättre hjälpmedel), uppdelning av klart avgränsade områden som metodiskt gås igenom, tillfrågande av lokalbefolkningen om de har uppgifter om eventuella fornlämningar, upprättande av kartor där lämningarna prickas in och ritningar och fotografier av de registrerade lämningarna samt en noggrann beskrivning och dokumentation av respektive lämning i text med mått, konstruktionsdetaljer, läge etc. Det finns dessutom hänvisningar till respektive ritning som han upprättade i texten.

Berglund kan defintivt sägas ha utgjort en av de tidigaste ”professionella” inventerarna i Norrbotten. Däremot skildrar hans registreringar okunskapen om det norrländska lämningsbeståndet vid denna tid (vilket i sig inte är konstigt då de var okända) då terminologin som används för de hittade lämningarna kan sägas vara anpassad efter ett sydskandinaviskt lämningsbestånd. Man kan även skildra det i att han inte ansåg det för troligt att det inte fanns några fasta fornlämningar alls efter älvsträckan ovanför Arnemark som ligger omkring 2,5-3 mil uppefter älven från Piteå stad. Detta baserade han på att inga uppgifter om lämningar fanns hos lokalbefolkningen samt att han inte kunde se några i terrängen.

Tomtningar på Storrebben här benämnda stensättningar, lämningstypen fanns inte då så i brist på bättre benämningar använde Berglund det närmaste som fanns att tillgå. © Norrbottens museum

Vad hände med Berglund senare då? Rapporten,  ”Berättelse öfver arkeologisk studieresa i Pitedalen sommaren 1908”, undertecknade han i Solbacka den 15 oktober 1908. Vid lite efterforskningar visade det sig att han anställdes samma år som lärare vid den då relativt nyöppnade internatskolan Solbacka Lantläroverk, han gifte sig sedermera med dottern till grundaren och blev därmed delägare i skolan. Han blev sedermera också rektor för skolan från 1911-1923 då han av någon anledning slutar. Läroverket har väl egentligen mest blivit känt genom Jan Guillou som var elev på Solbacka 1959-1960, det är Solbacka som stått modell för internatet Stjärnsberg i Guillous bok Ondskan från 1981.

Däremot har jag inte fått reda på om Jean Berglund själv var student vid Uppsala Universitet och om han i sådana fall var medlem i Norrlands nation. Jag har inte heller kunnat ta reda på vilken anknytning han hade till Pitebygden. Någon som kan fylla i luckorna?

Slutligen, som gammal Uppsalastudent och medlem i Norrlands nation, får jag säga att det var en extra stor glädje att skriva just detta blogginlägg!

//Nils Harnesk