Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens ”döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Uppsalastudent – en av de tidigaste inventerarna i Norrbotten?

Det var ett ambitiöst projekt som Jean Berglund hade fått stipendium för våren 1908 ”en fullständig (så vidt möjligt) uppteckning och inläggning på karta af de fasta fornlämningarna i Pitedalen.” Detta skulle han genomföra under sommaren 1908, det kan tilläggas att Pite älvdal sträcker sig 34 mil från gränsen mot Norge i väster till älvens utlopp i Bottenviken i öster. Ambitiöst som sagt! Så här i efterhand kan vi säga att han inte riktigt lyckades, däremot var han den förste som genomförde en systematisk inventering i Pite älvdal, med noggrann dokumentation av lämningar inklusive kartor, ritningar, beskrivningar och fotografier. Rapporten är en njutning att läsa med sin väldigt fint renskrivna text i snirkliga handstil.

Stipendiet hade utdelats till honom av Norrländska Studenters Folkbildningsförbund, en förening grundad 1905 vid Norrlands nation av bland annat Theodor Hellman som var dess förste ordförande.

Theodor Hellman förtjänar en utvikning. Hellman föddes i Holmsund i Västerbotten 1877 och blev sedermera student i Uppsala där han läste humaniora. Fil. kand. tog han 1905, fil.lic. i filosofi 1908 och senare blev han såväl adjunkt och folkskoleinspektör i Härnösand. Hellman var också intendent för de kultur- och naturhistoriska samlingarna som Västernorrlands läns museisällskap (grundat 1880) samlat i Härnösand, samt sekreterare i Föreningen för Norrländsk hembygdsforskning. År 1913 lade Hellman grunden till friluftsmuseet på Murberget i Härnösand, han verkade som Murbergets intendent fram till 1946, och medverkade även under sin aktiva tid till att landsarkivet förlades till Härnösand.

Föreningen Norrländska Studenters Folkbildningsförbund, som alltså till del var en produkt av Hellman, såg genom sin verksamhet till att anordna hembygdskurser, föreläsningar och andra aktiviteter över hela Norrland. Denna verksamhet var aktivt bidragande till bildandet av ett flertal lokala hembygdsföreningar innan första världskrigets utbrott.

1941 utsågs Hellman till hedersledamot i Norrlands nation och 1942 utnämndes han till hedersdoktor vid Uppsala Universitet.

Åter till Jean Berglund

Hur gick det för honom då? Han arbetade systematiskt och utgick i sin inventering från kusten och gick sedan upp efter älven. Rapporten är väldigt pedagogisk i sitt upplägg. Del 1 utgörs av inventeringarna ”I Piteå skärgård”, där han registrerade ett flertal ”kummel”, stensättningar, labyrinter och även en kompassros. Del 2 består av hans inventeringar av ”Piteälfvens södra strand” där han påträffar fler stensättningar och ”kummel” men även registrerar fyndplatser av stenålders- och järnåldersfynd samt uppgifter om offerplatser. Den sista delen, del 3 ”Piteälfvens norra strand”, uppvisar samma typ av metodiska registrering av de tidigare nämnda lämningstyperna.

Labyrint på Orrskär i Piteå skärgård avtecknad av Jean Berglund 1908. © Norrbottens museum

Jean Berglunds tillvägagångssätt är något som vi även känner igen idag från inventeringar (även om vi har bättre hjälpmedel), uppdelning av klart avgränsade områden som metodiskt gås igenom, tillfrågande av lokalbefolkningen om de har uppgifter om eventuella fornlämningar, upprättande av kartor där lämningarna prickas in och ritningar och fotografier av de registrerade lämningarna samt en noggrann beskrivning och dokumentation av respektive lämning i text med mått, konstruktionsdetaljer, läge etc. Det finns dessutom hänvisningar till respektive ritning som han upprättade i texten.

Berglund kan defintivt sägas ha utgjort en av de tidigaste ”professionella” inventerarna i Norrbotten. Däremot skildrar hans registreringar okunskapen om det norrländska lämningsbeståndet vid denna tid (vilket i sig inte är konstigt då de var okända) då terminologin som används för de hittade lämningarna kan sägas vara anpassad efter ett sydskandinaviskt lämningsbestånd. Man kan även skildra det i att han inte ansåg det för troligt att det inte fanns några fasta fornlämningar alls efter älvsträckan ovanför Arnemark som ligger omkring 2,5-3 mil uppefter älven från Piteå stad. Detta baserade han på att inga uppgifter om lämningar fanns hos lokalbefolkningen samt att han inte kunde se några i terrängen.

Tomtningar på Storrebben här benämnda stensättningar, lämningstypen fanns inte då så i brist på bättre benämningar använde Berglund det närmaste som fanns att tillgå. © Norrbottens museum

Vad hände med Berglund senare då? Rapporten,  ”Berättelse öfver arkeologisk studieresa i Pitedalen sommaren 1908”, undertecknade han i Solbacka den 15 oktober 1908. Vid lite efterforskningar visade det sig att han anställdes samma år som lärare vid den då relativt nyöppnade internatskolan Solbacka Lantläroverk, han gifte sig sedermera med dottern till grundaren och blev därmed delägare i skolan. Han blev sedermera också rektor för skolan från 1911-1923 då han av någon anledning slutar. Läroverket har väl egentligen mest blivit känt genom Jan Guillou som var elev på Solbacka 1959-1960, det är Solbacka som stått modell för internatet Stjärnsberg i Guillous bok Ondskan från 1981.

Däremot har jag inte fått reda på om Jean Berglund själv var student vid Uppsala Universitet och om han i sådana fall var medlem i Norrlands nation. Jag har inte heller kunnat ta reda på vilken anknytning han hade till Pitebygden. Någon som kan fylla i luckorna?

Slutligen, som gammal Uppsalastudent och medlem i Norrlands nation, får jag säga att det var en extra stor glädje att skriva just detta blogginlägg!

//Nils Harnesk