Den som söker, finner!

Åter ett år till ända, och vilket år sedan! Så mycket som inte blivit som vi tänkt oss och som krävt speciella anpassningar. Något som däremot gått över alla förväntningar är Laponiatjuottjudus fältarbeten. Aldrig har jag väl känt mig så fri som detta besynnerliga år.

Vemodigt att lämna Muddus/ Muttos nationalpark men spännande att få bege mig västerut i Världsarvet. Utifrån Laponiatjuottjudus kulturmiljöplan och alla källor som den bygger på så står det klart att inte mycket har hänt när det gäller kunskapsläget för kulturhistorien i Laponia. Det finns så att säga mycket att sätta tänderna i.

Vy över Sádijávrre med kära kamrater i släptåg. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Av Laponias yta är ca 27% inventerat för fornlämningar. Det skedde under åren 1992-2001. Denna systematiska fornminnesinventering är sedan länge nedlagd och tittar vi utanför världsarvets gränser, för hela vårt län, har en förstagångsinventering skett på ca 50%. Siffrorna behöver så klart sättas i sin kontext och den är rätt så dyster. Sverige minus Norrland har varit föremål för den moderna, systematiska inventeringen 2-3 gånger………………

Kunskapsluckorna är alltså många, geografiska som tematiska och presenterar sannerligen en möjlighet att gå på upptäcktsfärd. När somliga dörrar stängs öppnas ofta andra om man är villig att ta steget. Det är precis vad som hänt. Årets förutsättningar har erbjudit mig mer tid i fält och det har gett resultat.   

Hela 221 nya registreringar i Fornsök har det blivit! Och jämför vi det med föregående år så är det mer än en fördubbling. Fornlämningar utgör 176 st och övriga kulturhistoriska lämningar 43 st. Japp det blir en del statistik är jag rädd, men när den är så här positiv så är det ju nästan roligt😊

Fördelat över lämningstyper är det så klart härdar som ligger i topp med 155 st, följt av barktäkter, renvallar och visten. Förra året påträffades, (som ni kan läsa om i förra årets inlägg) två lokaler med stalotomter i Gällivare kommun vilket i år lett till utvidgade sökinsatser. Glädjande nog har dessa gett resultat med 4 nya stalotomter fördelade på 3 lokaler!

Härd S om Gágirjávri. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Härd i höstskrud, NÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Barktäkt på tall nedan Juobmotjåhkkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Renvall SÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det är något alldeles särskilt att hitta och dokumentera speciella lämningar som tex. Stalotomter. Aldrig är väl nyfikenheten så på topp som då, du vill liksom inte åka hem…. I år har jag haft förmånen att även finna några hornsamlingar, en bengömma och en gravliknande anläggning, som efter en hel del övervägande, blivit registrerad som Sommargrav.

Den mindre av två mindre stalotomter invid Lapsejåhkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Bengömma. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

De stora geografiska kunskapsluckorna inom Laponia finns huvudsakligen inom Gällivare kommun, inom Sjávnja naturreservat och Stora Sjöfallet/ Stuor Muorkke nationalpark. Det är hit som årets och de kommande årens inventeringsinsatser är förlagda. 204 av 221 registreringar detta år, ligger inom Gällivare kommun.

Men vad betyder allt det här? Har det någon betydelse, gör det någon skillnad att 1 arkeolog knatar runt i ett oändligt Världsarv?

Jo, faktiskt en mängd olika saker.

Inrättandet av Laponiatjuottjudus/ Laponiaförvaltningen har inneburit att ”tomma” områden på kartan, inte längre är tomma. Förvaltningen har under sin korta livslängd lyckats registrera mer än 500 lämningar i Fornsök vilket kan jämföras med ca 3000 nya lämningar under åren 1992-2001. Någonstans är det så enkelt att ”syns vi inte, finns vi inte”. Om Laponia ska kunna gå från exotisk vildmark till ett kulturlandskap behöver vi veta att vi funnits för att vi ska finnas!

Det är otroligt beklagligt att det ur nationell synvinkel inte anse viktigt med historia i norra Sverige. Däremot är vi inte beredda att förlora oss i offerkoftan. Laponiaförvaltningen har valt att hantera den låga %-satsen som en möjlighet: Vi kan göra skillnad. Vi kan se till att ”nya” lämningar påträffas och lägga grunden till att ”nya” frågeställningar ställs. Fördomar, stereotyper och svaga underbyggda ”sanningar”, kan faktiskt ställas på ända.

Nyligen publicerade arkeologen Anders Hansson artikeln” Norrland berövas sin historia” i Östersunds posten. Jag kan inte mer än hålla med om att det är en demokratisk rättighet att få ta del av historien. Jag skulle vilja bygga vidare på hans titel och säga att Sverige och världen berövas sin historia. Vårt och världens arv ska skyddas, bevaras och vårdas för kommande generationer och är till för hela mänskligheten.

Torvkåta. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det känns otroligt glädjande och viktigt att inventering, genom Laponiatjuottjudus, kan göra skillnad för kulturlandskapet och för allas vår historia.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu

Källor:

Rimpi, Anna (2019). Spår av tidigare brukare. Förslag på fokusområden för förvaltningen Laponiatjuottjudus 2019-2025. Kulturmiljöstrategi Laponiatjuottjudus. Ej utgiven rapport. Arbetsmaterial Laponiatjuottjudus.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Arkeologen Anders Hansson ”Norrland berövas sin historia” 2020 artikel Östersunds posten

Edbom, Gunilla (2003). Kulturhistorisk kunskapsöversikt för Laponia en sammanställning av kunskapsläget för kulturhistorien i världsarvsområdet Laponia. Jokkmokk: Ájtte.

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog