Unikt material i museets samling

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om den stora donationen av samtliga föremål från ett hem som Norrbottens museum tog emot år 2006. Föremålen hade funnits i hemmet sedan 1959 och var från olika delar av 1900-talet. Innan hemmet tömdes gjordes en fotografering och inventering av hemmet. Alla föremål avbildades och nedtecknades utifrån de rum som de hade varit placerade i.

Utöver alla föremål i lägenheten, förvarade familjen också saker på vinden och i källaren. I matkällaren fanns ett stort antal burkar och flaskor med livsmedel som hade konserverats och torkats. Alla burkar och flaskor var märkta med etiketter som specificerade innehåll och årtal. Här fanns bland annat bär, svamp, sylt, marmelad, grisfötter, saft och vin från 1950- till 1990-tal. Och trots att så många år hade gått var innehållen till synes mycket välbevarade.

På hylla 5 fanns bland annat fyra glasflaskor med saft, en necessär som innehöll hud- och hårvårdsprodukter, en kartong med ytterligare tre necessärer med produkter i och två plasthinkar. Foto: Paulina Öquist Haugen

Eftersom museet inte har möjlighet att långtidsbevara livsmedel måste burkarna och flaskorna tömmas innan magasinering. Innan tömningen ville vi dock veta hur innehållet hade förändrats genom åren. För att undersöka hållbarheten skickades ett antal burkar och flaskor på analys. Dessa innehöll hjortron från 1960, karljohanssvamp från 1967, champinjoner från 1972, svartvinbärsmarmelad från 1983, saft från 1983, vin från 1985, svartvinbärssylt från 1987, blåbärsdricka från 1991, drottningsylt från 1991 och lingonsylt från 1993. Analyspaketet inkluderade två analyser; den ena av näringsparametrar och den andra av mikrobiologiska parametrar.

Av resultatet att döma överensstämde näringsinnehållet ganska väl med liknande livsmedel som säljs i butik. Det var dessutom enbart innehållet i en burk som var oätligt; i svartvinbärssylten fanns mögelsvamp i en sådan mängd som kan ge upphov till matförgiftning. Resterande livsmedel verkade ha klarat sig bra. Fast hur aptitliga de är vet vi inte. Tanken var faktiskt att göra sensoriska tester och undersöka smak, lukt och konsistens. Vi hade bland annat kontakt med Hushållningssällskapet i Luleå och personal på Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan. Men mitt i försöket att gå vidare med materialet bröt coronaviruset ut och arbetet pausades.

I köket rengjorde mamman burkarna och flaskorna innan hon fyllde dem med sylten och saften som kokats på spisen. Foto: Norrbottens museum
På den andra hyllan i det fjärde köksskåpet fanns en plastlåda med bak- och matrecept och en kartotekslåda med recept i alfabetisk ordning. Foto: Norrbottens museum

Trots att stora delar av maten och drycken uppenbarligen inte förtärdes fortsatte familjen att plocka mycket bär och svamp. Mamman fortsatte i sin tur att sylta, safta och konservera. Dottern minns särskilt blåbärssaften som hennes mamma brukade göra och att hon alltid tog vara på bärens skal som blev kvar efter silningen. Skalen frös hon in i små portioner så att de kunde användas till blåbärsgröten som familjen ofta åt på söndagar. Dottern tror att mamman lärde sig att hushålla som barn. Hon var född 1912 och växte upp under krigstider. Då användes konservering som en förebyggande åtgärd, men det var även en vedertagen metod eftersom kyl- och frysskåpen inte hade gjort sitt intåg i hemmen än. Att förhållandena såg annorlunda ut under 1900-talets andra hälft hindrade inte henne från att fortsätta att konservera.

Familjen brukade plocka karljohanssvamp och sopp i skogen omkring Bälingeberget. Blåbär och lingon plockade de vid stugan i Lövskär och vid stugan i Hemavan plockade de hjortron och kantareller. Bär- och svampplockningen var troligen aktiviteter som ansågs höra till familjens fritidsliv och vistelserna vid stugorna. Etnologen Yrsa Lindqvist, som undersökt livet i fritidshus och sommarstugor, framhåller att sysslor ofta får en annan innebörd på dessa platser. Aktiviteter som att röja sly, räfsa, gräva, skrapa målarfärg och odla anses vara ”avkopplande betungande”. På dessa platser blir man inte trött av arbetet, utan det upplevs snarare som något uppfriskande (Ingström 2014).

En av många dagar som familjen tillbringade i stugan på Lövskär. I klippet tar mamman hand om blommorna och växterna intill altanen. Foto: dottern i familjen

Alla föremål som denna donation utgörs av bildar tillsammans en helhet, men föremålen kan också delas in och bilda mindre helheter. Till burkarna och flaskorna med konservade och torkade livsmedel finns exempelvis analysresultaten, berättelser, fotografier, filmer, recept, instruktioner, böcker och tidningsklipp. Även om burkarna och flaskorna kommer att vara tömda när de magasineras, kommer mycket material med koppling till innehållet att finnas.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Ingström, Pia 2014. Känslor äger rum. Liv i hem, stuga och villa. Helsingfors: Schildts & Söderströms.

Den som söker, finner!

Åter ett år till ända, och vilket år sedan! Så mycket som inte blivit som vi tänkt oss och som krävt speciella anpassningar. Något som däremot gått över alla förväntningar är Laponiatjuottjudus fältarbeten. Aldrig har jag väl känt mig så fri som detta besynnerliga år.

Vemodigt att lämna Muddus/ Muttos nationalpark men spännande att få bege mig västerut i Världsarvet. Utifrån Laponiatjuottjudus kulturmiljöplan och alla källor som den bygger på så står det klart att inte mycket har hänt när det gäller kunskapsläget för kulturhistorien i Laponia. Det finns så att säga mycket att sätta tänderna i.

Vy över Sádijávrre med kära kamrater i släptåg. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Av Laponias yta är ca 27% inventerat för fornlämningar. Det skedde under åren 1992-2001. Denna systematiska fornminnesinventering är sedan länge nedlagd och tittar vi utanför världsarvets gränser, för hela vårt län, har en förstagångsinventering skett på ca 50%. Siffrorna behöver så klart sättas i sin kontext och den är rätt så dyster. Sverige minus Norrland har varit föremål för den moderna, systematiska inventeringen 2-3 gånger………………

Kunskapsluckorna är alltså många, geografiska som tematiska och presenterar sannerligen en möjlighet att gå på upptäcktsfärd. När somliga dörrar stängs öppnas ofta andra om man är villig att ta steget. Det är precis vad som hänt. Årets förutsättningar har erbjudit mig mer tid i fält och det har gett resultat.   

Hela 221 nya registreringar i Fornsök har det blivit! Och jämför vi det med föregående år så är det mer än en fördubbling. Fornlämningar utgör 176 st och övriga kulturhistoriska lämningar 43 st. Japp det blir en del statistik är jag rädd, men när den är så här positiv så är det ju nästan roligt😊

Fördelat över lämningstyper är det så klart härdar som ligger i topp med 155 st, följt av barktäkter, renvallar och visten. Förra året påträffades, (som ni kan läsa om i förra årets inlägg) två lokaler med stalotomter i Gällivare kommun vilket i år lett till utvidgade sökinsatser. Glädjande nog har dessa gett resultat med 4 nya stalotomter fördelade på 3 lokaler!

Härd S om Gágirjávri. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Härd i höstskrud, NÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Barktäkt på tall nedan Juobmotjåhkkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Renvall SÖ om Ritsemjávrátja. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det är något alldeles särskilt att hitta och dokumentera speciella lämningar som tex. Stalotomter. Aldrig är väl nyfikenheten så på topp som då, du vill liksom inte åka hem…. I år har jag haft förmånen att även finna några hornsamlingar, en bengömma och en gravliknande anläggning, som efter en hel del övervägande, blivit registrerad som Sommargrav.

Den mindre av två mindre stalotomter invid Lapsejåhkå. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.
Bengömma. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

De stora geografiska kunskapsluckorna inom Laponia finns huvudsakligen inom Gällivare kommun, inom Sjávnja naturreservat och Stora Sjöfallet/ Stuor Muorkke nationalpark. Det är hit som årets och de kommande årens inventeringsinsatser är förlagda. 204 av 221 registreringar detta år, ligger inom Gällivare kommun.

Men vad betyder allt det här? Har det någon betydelse, gör det någon skillnad att 1 arkeolog knatar runt i ett oändligt Världsarv?

Jo, faktiskt en mängd olika saker.

Inrättandet av Laponiatjuottjudus/ Laponiaförvaltningen har inneburit att ”tomma” områden på kartan, inte längre är tomma. Förvaltningen har under sin korta livslängd lyckats registrera mer än 500 lämningar i Fornsök vilket kan jämföras med ca 3000 nya lämningar under åren 1992-2001. Någonstans är det så enkelt att ”syns vi inte, finns vi inte”. Om Laponia ska kunna gå från exotisk vildmark till ett kulturlandskap behöver vi veta att vi funnits för att vi ska finnas!

Det är otroligt beklagligt att det ur nationell synvinkel inte anse viktigt med historia i norra Sverige. Däremot är vi inte beredda att förlora oss i offerkoftan. Laponiaförvaltningen har valt att hantera den låga %-satsen som en möjlighet: Vi kan göra skillnad. Vi kan se till att ”nya” lämningar påträffas och lägga grunden till att ”nya” frågeställningar ställs. Fördomar, stereotyper och svaga underbyggda ”sanningar”, kan faktiskt ställas på ända.

Nyligen publicerade arkeologen Anders Hansson artikeln” Norrland berövas sin historia” i Östersunds posten. Jag kan inte mer än hålla med om att det är en demokratisk rättighet att få ta del av historien. Jag skulle vilja bygga vidare på hans titel och säga att Sverige och världen berövas sin historia. Vårt och världens arv ska skyddas, bevaras och vårdas för kommande generationer och är till för hela mänskligheten.

Torvkåta. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det känns otroligt glädjande och viktigt att inventering, genom Laponiatjuottjudus, kan göra skillnad för kulturlandskapet och för allas vår historia.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu

Källor:

Rimpi, Anna (2019). Spår av tidigare brukare. Förslag på fokusområden för förvaltningen Laponiatjuottjudus 2019-2025. Kulturmiljöstrategi Laponiatjuottjudus. Ej utgiven rapport. Arbetsmaterial Laponiatjuottjudus.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Arkeologen Anders Hansson ”Norrland berövas sin historia” 2020 artikel Östersunds posten

Edbom, Gunilla (2003). Kulturhistorisk kunskapsöversikt för Laponia en sammanställning av kunskapsläget för kulturhistorien i världsarvsområdet Laponia. Jokkmokk: Ájtte.