Arkeologisk utredning – vad gäller?

Det här inlägget relaterar till en metodkonferens som hölls på Västerbottens museum 8-9 april 2025. Konferensen hade arkeologiska utredningar som tema och innehöll många informativa föreläsningar och bra diskussioner. Trots det kvarstår en del frågetecken och olika uppfattningar om vad som gäller vid detta moment inom det arkeologiska uppdragssystemet. Det som är särskilt problematiskt är när en utredning delas upp i olika steg. Det här inlägget är ett försök att reda ut vad som gäller i de olika stegen, med hjälp av de vägledningar och föreskrifter som finns.

I korthet har jag dragit följande slutsatser:

  • Inom Steg 1 utförs inga markingrepp (utom med jordsond)
  • Inom Steg 2 utförs utredningsgrävning vid behov, i de områden som ska exploateras
  • Allemansrätten gäller inte vid arkeologiska utredningar

Underlag till mina slutsatser

Uppdragsarkeologi är ett samlingsbegrepp för de arkeologiska utredningar och undersökningar som länsstyrelsen beslutar om i samband med markexploateringar. Det uppdragsarkeologiska systemet regleras i Kulturmiljölagen (KML 2 kap. kulturmiljölagen, 1988:950).

I rollen som övergripande myndighet skriver Riksantikvarieämbetet föreskrifter och vägledningar för hur kulturmiljölagen ska tillämpas:

De parter som ingår i det uppdragsarkeologiska systemet är:

  • Länsstyrelsen – den kulturmiljövårdande myndigheten,
    som prövar tillstånd och fattar beslut
  • Företagaren – den som ska utföra ett arbetsföretag,
    som är exploatör och har kostnadsansvar
  • Undersökaren – den undersökande organisationen,
    som utför arkeologiska undersökningar

Arkeologisk utredning

Syftet med en arkeologisk utredning är att ta reda på om det finns fornlämningar inom ett område där arbetsföretag/byggåtgärder planeras. Utredningen ska ge länsstyrelsen och företagaren förutsättningar att planera så att fornlämningar inte berörs eller att nödvändiga ingrepp minimeras.

Den arkeologiska utredningen kan enligt Riksantikvarieämbetets vägledning innefatta:

  • arkivstudier,
  • fältinventering med arbetsmetoder som inte medför fysiskt ingrepp, och
  • sökschaktning, provgropar samt provtagning

Exempel på arbetsmetoder som inte medför fysiskt ingrepp är markradar och magnetometer. Båda metoderna ger en bild av markens strukturer och kan på så sätt avslöja arkeologiska lämningar utan att man behöver gräva. För att verkligen ta reda på vad man ser på bilderna behöver man dock ofta göra en undersökning.

Länsstyrelsen kan vid behov fatta beslut om arkeologiska utredningar i olika steg. Det gäller framför allt större utredningar, och i synnerhet linjeobjekt (som en väg, järnväg eller elledning) där den exakta sträckningen inte är bestämd.

Här är en av osäkerheterna som jag gärna vill reda ut – vilka moment som ingår i steg 1 och vilka som ingår i steg 2. Nedan kommer jag att redogöra för min tolkning av föreskrifter och vägledningar.

Steg 1

Inom steg 1 utförs kart- och arkivstudier samt en fältinventering. Kart och arkivstudier utförs för att få en förförståelse för området och dess kulturhistoriska potential. Historiska kartor kan till exempel visa på var äldre hus och gårdar legat, men även ge andra ledtrådar i form av ortnamn. Vid fältinventeringen är uppgiften att hitta fornlämningar samt peka ut troliga lägen för fornlämningar som inte är synliga ovan mark. Många av våra fornlämningar är ju av sådan karaktär att de inte syns om marken har vegetation av mossa och bärris. Då räcker det inte med att bara titta sig omkring i skogen för att hitta dem.

Inom steg 1 kan även olika icke förstörande metoder användas. Markradar, georadar eller magnetometer är de beprövade metoder som anges i vägledningen. ”I detta steg kan det ibland vara fördelaktigt att använda olika icke-förstörande metoder för geofysisk kartering såsom exempelvis markradar eller magnetometer.”

Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum, kör georadar på Selholmen, Älvsbyn.
Fotograf: Bengt Westergaard, Arkeologerna, Nbm acc nr 2019:61:004, CC-BY

De metoder som togs upp vid metodkonferensen var arkeologisk sökhund samt NIR-spektroskopi av jordprover. Båda dessa metoder, liksom metalldetektering och kartering med så kallad skelleftepik (kallas även medlespjut), ligger dock i en gråzon – i och med att markingrepp krävs på ett eller annat sätt. Jordprover tas med en provborr, vilket innebär mindre markingrepp. Vid övriga metoder behöver hundens markeringar och metalldetektorns utslag kontrolleras genom undersökning i form av upptagande av provgropar.

I och med det tolkar jag det som att denna typ av metoder inte ska utföras inom steg 1. I alla fall inte den undersökande delen. Själva karteringen med hund, metalldetektor eller pik kan utföras, men då utan att kontrollera resultatet. Även provtagning och sondning kan påverka en fornlämnings bevarandepotential i och med att tillförseln av syre och vatten förändras. Men jämfört med att schakta stora ytor med maskin så är provtagning ett litet markingrepp som kan ge indikationer på var det kan finnas fornlämningar.

Ingreppen i fornlämningarna ska ju undvikas eller så långt det är möjligt minimeras. Så i detta skede – innan det är beslutat om markområdet kommer att tas i anspråk – ska inga markingrepp göras. Varken i tidigare kända fornlämningar, potentiella eller osäkra lämningar.

Resultatet av Steg 1 ger ett planeringsunderlag som både arbetsföretaget och Länsstyrelsen kan ta ställning till.

Steg 2

Steg 2 blir aktuellt när den exakta sträckningen fastställts och det är klart vilket område som ska tas i anspråk. Det är i detta moment som utredningsgrävning utförs. Det kan vara i form av sökschaktning med maskin, avtorvning och provgropsgrävning för hand samt kontroll av sökhundsmarkeringar och metalldetektorutslag. I steg 2 utförs även underökning av objekt som bedömts som osäkra fornlämningar. Så fort en fornlämning påträffas, eller status kan fastställs, ska schaktningen/undersökningen avbrytas.

Steg 2-utredning i Markbygden. På bilden syns metalldetektor, skelleftepik och handgrävda provgropar.
Fotograf: Carina Bennerhag, acc nr: Nbm 2012:79:081, CC-BY

Information till fastighetsägare

Det är företagarens ansvar att se till att marken är tillgänglig för undersökaren. I vägledningen står detta i samband med sökschaktning: ”Länsstyrelsen bör inför beslutet om arkeologisk utredning även försäkra sig om att markägaren är medveten om att utredningen kan omfatta markingrepp i form av sökschaktning.” Det är alltså inför Steg 2 som denna information är aktuell.

Här kan jag tycka att vägledningen är lite begränsande, då det endast är sökschaktning som anges. Fördjupad utredning kan ju bestå av andra metoder som också innefattar markingrepp, om än i mindre skala. Även om det kanske inte finns krav på att informera om mindre ingrepp, så tycker jag att det hör till allmänt hyfs och god yrkesetik att berätta vad vi gör ute i skogen.

I vissa fall kan företagaren begränsa kontakten med fastighetsägare, för att inte oroa dem som inte kommer att beröras i slutänden. Detta krockar lite med undersökarens ambitioner om att ta reda på så mycket som möjligt om ett område som är föremål för utredning. Ett bra sätt att få information är att kontakta markägare.

Fördelar och nackdelar med uppdelad utredning

Att dela upp en utredning i två steg har både för- och nackdelar.

Fördelar med uppdelning:

  • Lättare att bedöma och prioritera vilka insatser som behövs i Steg 2
  • Lättare att beräkna för de insatser som behövs
  • Kulturmiljölagens syfte efterlevs bättre
  • Färre fastighetsägare behöver godkänna markingrepp

En utredning som omfattar samtliga moment kan vara svår att kostnadsberäkna. Särskilt om den berör markområden som inte omfattats av den systematiska fornminnesinventeringen, där kunskapsläget är lågt (ca 50 % av Norrbottens län).

En uppdelning i två steg underlättar bedömningen av vilka insatser som är lämpliga och var de behövs. Därmed kan de insatserna även beräknas mer exakt.

Detta tillvägagångssätt gör att kulturmiljölagens syfte – att bevara fornlämningar så långt det är möjligt – efterlevs bättre. Bara de osäkra fornlämningar som kommer att beröras av markexploateringen undersöks för att fastställa status.

Fastighetsägare som inte berörs behöver inte tillfrågas om tillstånd till markingrepp.

Nackdelar med uppdelning:

  • Förlängd handläggning
  • Potentiella lägen för fornlämningar blir ”osynliga”
  • Osäkra lämningar kvarstår utan korrekt bedömning i KMR

Uppdelningen innebär att det blir två olika ärenden som ska handläggas, både av Länsstyrelsen och undersökare. Det kan göra att det drar ut på tiden.

Den kanske största nackdelen är att potentiella lägen för fornlämningar inte utreds vidare. Det innebär att de eventuella fornlämningarna inte registreras i KMR. De blir då ”osynliga” till exempel för skogsbrukets aktörer och risken är stor att de körs över vid föryngringsåtgärder. Rent krasst gör det dock inte någon större skillnad, då även en stor del av de kända lämningarna förstörs vid olika skogsåtgärder. Men, är de kända finns i alla fall bättre förutsättningar för att de kan bevaras.

De osäkra lämningarna finns registrerade i KMR, om än med osäker status. För dem är läget inte lika kritiskt, med det ställer krav på en eventuell framtida handläggare att uppmärksamma att det kan röra sig om en fornlämning.

Allemansrätten

Ibland hänvisas till allemansrätten i samband med arkeologiska utredningar och att det skulle vara tillåtet att ta upp provgropar med spade. Men, allemansrätten gäller vid fritidsaktiviteter, inte yrkesutövande. Detta fick jag klart för mig när jag pratade med Naturvårdsverkets miljörättsjurist för ett par år sedan. Detta borde räcka, men jag tar ändå med att det i Naturvårdsverkets skrift Arrangemang i naturen även framgår att följande åtgärder inte ingår i allemansrätten (notera särskilt den tredje punkten):

  • Att man röjer sly, bryter kvistar eller tar skott från levande träd.
  • Uppsättande av fasta markeringar, exempelvis permanenta skyltar eller målning av permanent karaktär på träd eller sten.
  • Grävning i mark eller utsättning av spänger eller broar.
  • Parkering som hindrar verksamheten på fastigheten.
  • Beträda mark med växande gröda på åkermark eller skada skogsplanteringar.

Arrangemang som medför någon eller några av ovanstående åtgärder behöver markägarens medgivande. Detta gäller arrangemang riktade till friluftsaktiviteter och inte övrig yrkesverksamhet, där allemansrätten alltså inte gäller överhuvudtaget.

Fortsatt dialog

Jag hoppas att detta inte krånglade till det ytterligare, utan var till någon sorts hjälp för att reda ut den osäkerhet som råder. Jag är öppen för dialog om det är något jag missuppfattat, eller tolkat galet!

Vid tangentbordet
Åsa Lindgren
Arkeolog

När Råneå kallades för ”Lilla Örebro”

Idag kanske det känns främmande att kalla Råneå för ”Lilla Örebro” men många äldre rånebor kan nog minnas anledningen till detta; här, precis som i Örebro, växte det fram en stor skoindustri i slutet av 1800-talet, en epok som definitivt tog slut 2009 när den sista skoaffären stängde. Denna veckas inlägg handlar om industriepoken i dåvarande Råneå kommun med ett särskilt fokus på just skoindustrin.

Detta inlägg bygger i hög grad på en artikel som historikern Staffan Hansson skrev i Luleå kommuns stadsarkivs årsbok 2020-2021 men även en digital artikel som stadsarkivet publicerat.

Lundins skofabrik efter slutförd uppbyggnad på 1920-talet. Den vita byggnaden i bakgrunden är själva fabriken. Närmast framför den vita trevåningsbyggnaden som är själva skofabriken ligger tre garverier på rad. De försåg fabriken med allt läder den behövde. Framför dem finns ett kraftverk som drev kvarnen samt garverierna och kunde leverera ljus till Rånbyn, Böle, Prästholm och Niemiholm sedan det byggts om 1920.Man förstår att det var ett tekniskt framsteg att ha fått ljus och att något år senare då elproduktionen ökats, kunna koka kaffe och gröt med elektricitet, även om den kostade en 10-öring/kWh. Den höga byggnaden till höger är en kvarn. Med dåtida Råneå-mått var både fabriken och kraftverket gigantiska byggen. Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.

Även om skoindustrin kom att bli den mest framträdande industrin i Råneå med omnejd så var det inte den enda. Faktum är att sågverksindustrin var minst lika viktig under det tidiga 1900-talet. Störst var Jemtösunds sågverk som sysselsatte som mest 247 personer, det var däremot inte den enda, det fanns två betydande sågverk i Degerselet, Ernst Nilssons såg och Degersel och Bjurå sågverk. Andra var Grundfors (Ågrundet) ångsåg och ett sågverk i Sörbyn. Utöver dessa större sågverk så fanns det även en rad mindre, bland annat i Bjurån, Orrbyn, Högsön, tre i Prästholm, två i Vitå, Mjöträsk, Niemisel och i Råneå tätort.

Förutom att dessa sysselsatta hundratals i bygden under 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden så producerade de inte bara sågat och hyvlat virke utan även andra produkter som träkol och tunnor. Sågverksepoken kan sägas vara över i samband med andra världskrigets slut, 1945 fanns endast nio personer sysselsatta vid de kvarvarande sågverken.

Virkestravar vid Jemtösunds sågverk, i bakgrunden lastar ett fartyg virke. Luleå kommuns stadsarkiv. Fotograf: Tave Lundin.

När Jemtösunds sågverk lades ned 1928 kan Råneås storhetstid som sågverkssamhälle sägas vara över. Det var i varje fall början på slutet. Det hade då funnits ett stort sågverk på platsen sedan slutet av 1890-talet.

Det fanns även fyra snickerifabriker, den ena var däremot kortlivad och uppgick efter enbart ett år till Råneås skolor för yrkesundervisning. Vikströms fabrik, sedermera såld och namnbyte till Johanssons snickeri, var verksam in på 1950-talet. Det fanns även ett antal kolbolag, ett bryggeri och två kvarnar.

Skoindustrin i Råneå

Råneås epok som centrum för skoindustrin i länet kan sägas inledas i början av 1880-talet när Tave Lundin startade upp sitt företag. Vid 1920-talets början hade företaget vuxit rejält och sysselsatte 93 personer, kulmen nådde företaget däremot under 1930- och 1940-talet, som mest sysselsatte uppemot 150 anställda. Fabrikstillverkningen upphörde 1966 och verksamheten till sist 1972 när fabriksbyggnaden, då använd som lagerlokal för tillverkningen som skedde på olika platser i länet, förstördes i en brand. Omkring 10 000-12 000 par skor förstördes liksom företagets adressregister för postorderförsäljningen.

Arbetsstyrkan vid Lundins skofabrik omkring 1910, åren innan den stora utbyggnaden påbörjade. Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.
Fabriksbranden 1972. Branden startade i ett skjul i närheten av huvudbyggnaden och spreds snabbt till denna. Brandförloppet gick snabbt då stommen var av trä och det fanns läder- och gummivaror samt skor och annat lättantändligt material. Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.

Sko-Wikströms blev den mest långlivade av skoindustrierna i Råneå, fabriken stängde för gott 1983. Sko-Wikströms startades 1931 av Johan Peter Wikström som anställts på Lundins företag 1916 som verkmästare. Innan dess hade fått sin utbildning i skomakeri hos Anton Lindberg i Töre och bedrivit egen verksamhet i Jämtön där han främst tillverkat så kallade snibbskor (näbbskor). Med sina söner Gustaf, Oskar och Sten startade han upp företaget och valde att satsa på finskomakeri istället för de andra fabrikörerna som vid den tiden tillverkade bruksskor.

Storsäljare för Sko-Wikströms blev deras ridstövlar och Norrbottens-Näbban, en näbbsko.

Johan Peter Wikström längst till vänster i bild från sin tid som verkmästare i Lundins skofabrik. Luleå stadsarkiv. Okänd fotograf.

För Lundin hade det varit kängor, Norrlandspjäxor (näbbskor), flottningsstövlar och handskar som varit stora säljare. I slutet av 1930-talet fick Lundin ett uppsving då Greta Garbo köpte ett par av deras näbbskor av en modell kallad för ”Lappkajsa”, en skomodell utformad av ovan nämnde Wikström innan han startade sitt eget företag.

Det fanns även Jerns skofabrik (grundad 1922), Edfasts skofabrik (1929) och Larssons skofabrik (1926), den senare återfanns i Jämtön.

Det är slående att det var näbbskor som var de stora försäljningsvarorna under lång tid och hur utbredd tillverkningen var i hela länet, alla fabriker hade leverantörer som arbetade i hemmen. Garverier och skomakare fanns nära nog över allt och en stor del av produktionen skedde säsongsmässigt, även i fabrikerna. Tave Lundin själv beskrev i ett tillägg till årsberättelsen 1920 att:

”Fabrikationen å skofabriken är strängt säsongsmässig, förlagd mestadels till hösten då personalen utökas med mindre jordbrukare, som äro kunniga i vissa enkla specialarbeten, och då beredes en god förtjänst efter slutat jordbruksarbete.”

Krisen för den svenska skoindustrin uppstod under 1950-talet, 1955 släpptes nämligen importen på skor fri och framför allt var det italienska skor som importerades. Detta pressade den svenska tillverkningen och med början under 1960-talet började nedläggningarna. En utveckling som fortsatte in på 1970-talet. 1938 fanns det 249 skofabriker i Sverige, 122 av dem fanns i Örebro län, närmare hälften av industrin fanns alltså där. Läs mer på Skoindustrimuseets hemsida.

Mig veterligt så är det bara Kero i Sattajärvi som fortsatt tillverkar skor i Norrbotten. Företaget grundades 1929 av Yrjö Kero och Karl Wälivaara. Kero är på många sätt den sista kvarvarande delen av länets starka tradition av skotillverkning, inte minst av de karakteristiska näbbskorna. Faktum är att det finns en koppling mellan Lundins skoföretag i Råneå och Kero. 1950 delades Lundins företag i två oberoende delar, skofabriken togs över av en av Tave Lundins brorsöner, Ernst Lundin. Den andra bestod av garveriverksamheten och skoaffären som togs över Tave Lundins andra brorson, Hugo Lundin.

Det senare företaget avvecklades däremot 1956 och maskinparken från garveriet såldes då till Firma Yrjö Kero i Sattajärvi.

Under sin storhetstid kallades Lundins skor i Råneå för världens största näbbskofabrik och Råneå var starkt förknippad med just denna skotyp. Lundins skobutik var den sista resten av Lundins omfattande industriföretag, sommaren 2009 stängde butiken i Råneå efter 126 års verksamhet på orten. Butikerna i Luleå och Boden fanns kvar i ytterligare några år men är idag nedlagda.

Bild från en utställning i Stockholm som Lundins skor där en del av företagets produkter visades upp. Kanske var det här som Greta Garbo köpte sina skor? Luleå kommuns stadsarkiv. Okänd fotograf.

Med stängningen av butiken så avslutades det sista kapitlet i Råneås historia som centrum för skoindustrin i Norrbotten.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.