Luleå hamnkran – en rest eller en symbol?

Den södra sidan av Luleå stadsö har sedan stadens grundande använts för sjöfart och fiske. På en karta från 1758 syns sjöbodar placerade längs med södra stadsön. Det ska dock inte tolkas som att Södra hamn låg på precis samma plats som idag. Det görs tydligt på 1892 års karta där vi ser att strandlinjen är helt annorlunda. Många av de stråk där vi idag går torrskodda krävdes förut en båt eller adekvata simkunskaper.

Luleå stad 1790

Karta från 1790 över Luleå stad. Sjöbodar låg placerade längs strandlinjen på såväl norra som södra sidan stan. © Lantmäteriet. Lantmäteristyrelsens arkiv.

untitled

Karta från 1892 över Luleå stad. 25-LUL-H13/1892. Märk väl hur rutnätsmönstret är en efterkonstruktion över det äldre stadsmönstret. Inte ens strandlinjen skonades 1880-talets inrutning. © Lantmäteriet. Lantmäterimyndigheternas arkiv.

Luleås huvudsakliga hamn var på tiden före sekelskiftet snarare beläget på norra delen av stadsön. Med förändrade behov och förutsättningar flyttades dock hamnen till den södra sidan av halvön (fastän en och annan båt än idag lägger till vid Norra hamn). Flytten inleddes kring sekelskiftet 1900. År 1901 drogs järnvägsspår fram och tre år senare, år 1904, stod både Hamnpiren och Södra Långkajen färdiga. En första kran byggdes samma år av Munktell, men monterades först året därpå. Kranen stod på ett solitt fundament i granit. Det dröjde dock 11 år innan kranen kunde förses med en elektrisk motor. Kranen hade som främsta uppgift att lasta i och ur gods, men även att lyfta upp och sänka ner mindre båtar. Kranens lyftförmåga på 18 ton kom väl till pass vid de tillfällen som den fick lyfta andra, smått oanade tingest. Flera bilar fick lyftas år 1923 och även tre flygplan mellan åren 1926 och 1928.

2015000300016

Hildur Dahl på promenad längs vattnet med sin dotter. I bakgrunden syns den tidigare hamnkranen och hamnpiren. © Fotograf: Verner Dahl. Datum: 1937. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer: 2015000300016.

Hamnpiren var en smal pir som gick rakt ut i vattnet, i linje med dagens Nygatan, med sitt fäste där Hamnkranen idag står parkerad. Väster om piren, mot Varvet, låg Långkajen mäktig med sina 245 meter. Även Ettans småbåtshamn har sina anor från tidigt 1900-tal. Vågbrytare av stenkistor låg placerade för att skydda de små båtarna. Hamnbassängen där småbåtarna låg fylldes igen på 1950-talet och småbåtshamnen fick flytta till sin nuvarande plats.

2010002800011.jpg

Södra hamn på 1950-tal. © Fotograf: Okänd. Datum: 1950-tal. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer 2010002800011.

Som väntat fortsatte Södra hamn att växa och på 1940-talet började Djuphamnen att byggas. Två stora hamnkranar uppfördes år 1950. Modellen av kran kallas vipparmsportalkran och dessa tillverkades av Motala verkstad, samma företag som tillverkade Bergnäsbron. Vipparmsportalkranar är en vanligt förkommande typ och har funnits i exempelvis Hammarby, Kristinehamn och Stockholms hamnar. Kranskötaren Agnar Persson fick äran att inviga Luleås hamnkran genom att lossa armeringsjärn och räls från fartyget Lillie Mathiessen.

2000002300057.jpg

Det torde vara en storslagen känsla att se tvillingkranarna i arbete. © Fotograf: Nils Ahlstrand. Datum: Kring 1960. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer 2000002300057.

Mellan åren 1965 och 1970 förlängdes Djupkajen i etapper, vilket har lämnat de spår vi kan se idag. Kranen vi kan se idag har alltså tidigare stått längre österut, men fick flytta efter då kajen förlängdes. Djupkajen kom så småningom att avvecklas och verksamheten flyttades till Victoriahamnen. 1985 var det sista året som Djupkajen och dess kranar användes. Luleå hamnkran, som tidigare var en av två tvillingkranar, står idag ensam kvar efter att den andra blev påseglad och fick demonteras. Kranen som däremot inte blev påseglad överlämnades år 1991 till Luleå tekniska förvaltning och är numera ett av Luleås byggnadsminnen. Kranens betydelse för staden kan nog utläsas i det svenska passet på sidorna 28-29, där kranen har fått stå som symbol för hela staden Luleå.

Luleå hamnkran

Luleå hamnkran år 2017. © Marcus Bengtsson, Norrbottens museum

 

Vid skrivbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Vita duvan – ett monument över humanism

Denna vecka ska vi rota närmare i Vita duvan, en byggnad som undertecknad påstår sig vara en av de mest signifikanta byggnader i Sverige, och därtill även intressant i en internationell kontext. Håll i er; nu ska vi kastas kring i tid och rum.

2009001500028

Vita duvans exteriör år 1978. © Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer 2009001500028.

För att förstå Vita duvans storhet behöver vi backa bandet till 1780-talet, då den engelska filosofen Jeremy Bentham lägger fram sina idéer om en förändrad fångvård. Idéerna kanske inte var helt oväntade av någon som även kunde titulera sig som jurist och reformatör. Bentham var dessutom en förespråkare för djurens rätt, han stod för homosexuellas rättigheter och förespråkade total jämlikhet mellan kvinnor och män. Som så mycket annat var det en tung process att reformera ett väl etablerat tankesätt, särskilt i en tid då information spreds med viss tröghet. Internationellt sett var det väl dock Michel Foucault som gjort störst avtryck vad gäller kriminalvård och syn på rättsväsendet. I sin essäbok Övervakning och straff, som utgavs 1975, vidareutvecklar Foucault de idéer som Bentham hade presenterat 190 år tidigare.

Många av de stora reformerna som kom under 1800-talets Sverige började faktiskt som en liten tanke hos den svenska kronprinsen Oscar, senare Oscar I. Oscar, som även gav namnet åt Oscarsvarv i Luleå, skrev anonymt ”Om straff och straffanstalter” som var kritisk mot den syn på kriminella som rådde. I detta litterära verk, som skrevs 1840 och därmed två år innan Oscar tillträdde som konung, argumenterar Oscar mot rättmätigheten av dödsstraff och belyser särskilt att rättsväsendet i Sverige ska verka för att förbättra, snarare än att försämra fången. Sin syn på rättsväsendet tog Oscar med sig då han kröntes och var bland annat känd för sin stora ovilja att dela ut dödsstraff. Valspråket ”Rätt och sanning” tog sig väl i praktiken, redan innan det införlivades.

Ett av de stora arven från Bentham består i tankesättet kring Panoptikon. Ordet har sina rötter i de grekiska orden pan som betyder ”all” och optikon som hänvisar till synen. Panoptikonen betyder således ungefär ”allseende” eller ”det allseende ögat”. Ett panoptiskt fängelse utformades så att en fångvaktare kunde hålla koll på samtliga interner, utan att själv bli sedd. Syftet med detta var att en intagen skulle uppleva att de alltid var övervakade, även om så fångvaktaren var ute på rast eller hade gått hem för dagen. Storebror skulle alltid se dig, och detta tankemönster skulle då habiliteras in i internernas psyke. Det var en rehabiliteringsmetod, som jämfört med idag kan tyckas vara väldigt primitiv, men som för sin tid var totalt revolutionerande. Dessvärre var det ju inte helt ovanligt att rättsväsendet då istället delade ut kropps-, skam- och botbestraffning.

Panopticon.jpg

Jeremy Benthams idé om ett panoptikon. Ritad av Willey Reveley år 1791. © Wikimedia

Benthams idéer fick visst genomslag och beviljades 23 000 pund år 1813 för att bygga världens första panoptiska fängelse, Millbank prison. I dagens penningvärde kostade alltså detta Londonfängelse drygt 21 miljoner kronor.

Panoptiska fängelser byggdes i fåtal men vitt spridda över världen från och med Benthams idéer en bra bit in på 1900-talet. Ett av de mer kända panoptiska fängelserna torde vara det kubanska Presidio Modelo som byggdes under 1920-talet av dess egna framtida fångar. Även Fidel Castro satt i detta fängelse mellan åren 1953-1955. Presidio Modelo var inspirerat av fängelset Stateville Correctional Center i Illinois.

Innan vi går vidare behöver vi klargöra att Kriminalvården är en myndighet som genomgått flertalet reformer och namnbyten, sammanslagningar och organisationsförändringar. Det var först på 1990-talet som varje anstalt och häkte INTE längre var en lokal myndighet. Historien kan förenklat starta med Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket, som bytte namn till Fångvårdsstyrelsen år 1859. Går man vidare i frågan kan man bland annat hitta organisationer som Kriminalvårdsstyrelsen (KVS), Kriminalvårdsstyrelserna (KVM), och det nuvarande Kriminalvården.

Under åren 1844-1899 byggdes i Sverige 44 nya fängelser, varav Vita duvan var ett av dem. Den totala kostnaden för svenska fängelsebyggnader under 1800-talet var mellan 5 och 6 miljoner, något som idag kan räknas om till mer än 35 miljarder kronor. År 1898 fanns det i Sverige 47 cellfängelser i landet. Med sina 17 celler var Vita duvan det minsta av dessa, och också det enda av äkta panoptisk modell. Carl Fredrik Hjelm, som arbetade som arkitekt vid Fångvårdsstyrelsen (dåvarande Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket), ritade upp ett niosidigt panoptikon med celler i två våningar i en yttre ring kring det centrala galleriet. Uppförandeplats fick bli Luleå, och så tidigt som 1856 fick Sverige se sitt första panoptiska fängelse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ytterligare en avstickare behöver göras för att förstå Vita duvan.

Residenset i Luleå är det enda Landshövdingsresidenset i Sverige som inte är uppfört i sten. Detta efter en stor argumentation om huruvida det var dugligt att bo i ett stenhus i Norrbotten. Vintrarna skulle göra detta alldeles olidligt. Efter mycket medling fick man äntligen lov att bryta regeln att Kronans viktigare byggnader skulle uppföras i sten. År 1852 stod residenset klart; en träbyggnad värdig som bostad. Att det var skillnad på förbrytare och landshövding blev uppenbart när Vita duvan sedermera byggdes år 1856, som då blev Luleås första profana stenhus.

År 1892 förlängdes Vita duvan med den raka huskropp som syns än idag. Tillbyggnaden ökade antalet platser från 17 till 36. Det var arkitekt Claes Robert Broberg som ritade tillbyggnaden. Kostnaden för detta var 64 000 kronor, som i dagens penningvärde är cirka 4 miljoner kronor. Slutet på Vita duvan som fängelse kom år 1979. Under 1980-talet tillpassades byggnaden för att göra plats åt Länsstyrelsen. År 1992 förklarades den då 136 år gamla Vita duvan som byggnadsminne.

Vita duvan

Vita duvan gör sig kanske som bäst en krispig sensommarkväll. © Norrbottens museum.

Vad byggnaden kommer att inhysa framöver är oklart, men vad som är klart är att Vita duvan kommer att bestå som ett monument över Sveriges humana människosyn.

 

Länktips:

För den som är intresserad så har NSD skrivit en artikel om ett urval av de fångar som suttit på Vita duvan:
https://www.nsd.se/nyheter/lulea/fangarna-som-satt-inlasta-pa-vita-duvan-10005268.aspx

I ett kort radioreportage kan vi höra om hur livet på Vita duvan kunde vara:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6042229

Är du mer intreserad av att läsa om Philidelphia- och Auburnsystemet har Populär Historia skrivit denna artikel:
https://popularhistoria.se/samhalle/brott-straff/cellfangelsets-historia

 

Vid tangentbordet,
Marcus Bengtsson