Ett fruset ögonblick som väcks till liv, bland barrskog och hästhår mitt i preppingtider.

I höghuset där jag bor i en högst urban miljö tar hissen mig hem, centralvärmen håller fötter och kropp varma, ständig uppkoppling står för kunskapsuppdateringen och vatten flödar i kranen. Det är tacksamt, tryggt och bekvämt, men sårbart såklart vid en eventuell kris. Säg att elen eller matfrakter bryts, då krävs förberedelse och prepping i högre utsträckning. Det finns samtidigt en romantisk längtan hos mig efter att vara mer självförsörjande, efter kalla bad, handtvätt och att själv elda husrum och badvatten varmt. Att helt enkelt leva närmare naturens element. Friluftsliv och camping är ett sådant levnadssätt men ingen åretruntlösning direkt. Lägenhetsodling är en annan metod. Hur som helst jobbar jag som bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum och jag fick ynnesten att en tidig sommardag besöka just en sådan gård, som är utformad för att verka ett med naturen och har så gjort sedan flera hundra år tillbaka. Eld, jord, vatten och luft upplevs här nära inpå. Lukten av grönska, nybakt bröd, kreatur och gödsel ska ha mött gårdsägarna redan på farstubron, den idag flagnande men ack så vackra.

Gårdsbilden, sett från vänster: rundloge med tröskverk, härbre, bagarstuga med sovloft, jordkällare, två brunnar, en vildvuxen trädgård, åkermark, huvudbyggnad, ladugård med ett fristående timrat dass som göms på baksidan. Illustration av Jessica Lundmark.

 

20200609_105817

En glimt av gårdsbilden, bagarstugan i förgrunden och huvudbyggnaden strax bakom.

Barrskog, en antikvariedröm och hästhår
I en by strax innanför Norrbottens kustland alldeles intill spirande ängar och barrskog ligger nämligen en gård som får en bebyggelseantikvarie som mig, och säkerligen många där till, att få ett mindre pulspåslag. Gården har legat i dvala sedan 1980-talet då syskonparet som senast brukade platsen lämnade den för ålderdomshemmet. Det måste ha skett plötsligt, flytten alltså. Kvar är ett fruset ögonblick som ifrån en annan tid. Kvar är mjölet i skafferiet, den handmålade marmoreringen på stenfoten i kammaren, den vitlaserade kakelugnen med kröning, fasadsnickerier av det estetiska slaget, höga listverk i bruten kontrasterande kulör till väggarnas mönstrade tapeter, vadmalsbyxorna på vinden, vattnet i brunnarna, den primitiva mjölkmaskinen i ladugården och hovkravsan intill hästbåset. Ja till och med hästhåren håller sig fortfarande fast på panelen i båset.

Prepping och självförsörjning
Livet här på gården har varit enkelt, kontakten och kopplingarna till naturen är ännu tydliga. Här finns alla de livsviktiga resurserna. Vattnet hämtades i brunnarna på gården. Eld i kakelugn och vedspis höll kropp och knopp varma. Åkerjorden som fortfarande breder ut sig nedanför gårdssluttningen låg bakom matproduktionen. För mig som har skafferier i det minsta laget och handlar maten i närbutiken finns här till synes fantastiska resurser. Här på gården finns matförråd i form av generösa skafferier och matkällare samt en jordkällare nästan i samma storlek som mitt eget kök. Här bodde (med ett urbant begrepp) preppers, som var oberoende och redo. Gården utformades och brukades långt innan dagens långa fraktkedjor och centrallager kom till. Självförsörjning var varken ett begrepp eller ett val. Inte heller närproducerat, ekologi och att verka miljövänligt. Det var istället en självklarhet.

Fioltillverkning, instrumentet ligger kvar på vindsvåningen i väntan på att färdigställas.

Instrumentmakare eller slåtterarbetare?
I bagarstugan, belägen ovan härbret och nedan huvudbyggnaden, finns några enkla bäddar på vindsvåningen ämnade för säsongsarbetarna, de som jobbade med slåttern. Intill sängarna ligger högar med tidningar och magasin samt ett par tofflor kvar på trägolvet. Vid fönstret med vy ut mot åkrarna pågår ett instrumentmakeri på ett bord. Någon har här lämnat en fiol mitt i tillverkningsprocessen.

Att aktivera en gård och samtidigt bevara dess berättelser
Sedan alldeles nyligen, alltså under detta året, har denna gården strax innanför Norrbottens kustland fått nya ägare efter fyrtio år i vila. Nu kan gårdsaktiviteten åter ta vid igen. Utmaningen är att veta hur platsens ska förvaltas för gårdens bästa. Platsens enkelhet lockade ägarna hit och just det faktumet att den är så pass bevarad. Här finns de gedigna materialen kvar och de hantverksmässiga metoderna är synliga. Här finns kulturhistoriska spår som berättas genom de äldre byggnaderna, byggnadsdelarna och deras interiörer. Karaktärsdragen tar sig här uttryck förutom i materialen även genom färger, tapeter, storlek och proportioner. Husen behöver däremot hjälp, handfasta tag där fukt letat sig in och huskroppar sjunkit ihop. Byggnaderna behöver hanteras med respekt i samband med restaureringarna för att bevarande, utveckling och aktivering skall gå hand i hand. Det är något alldeles speciellt då byggnaders alla lager av tid får komma till uttryck. Det kan vara en strävan att kvarnstenen nedan härbret får fortsätta fungera som brotrapp, att pardörr, listverk och golv inte byts ut och istället restaureras för att nötningar av händer och fötter skall sitta kvar och fortsätta berätta sin långa historia av brukande.

Bakom de handblåsta glasen har någon hängt upp gardiner för att göra upplevelsen ändå mer fönsterlik. En rolig lösning på bagarstugans baksida!

 

Ett tresitsigt dass som står placerat närmast ladugården. Här ska både vuxna och barn ha kunnat stanna upp för att ha en avskild konversation med varandra, förutom att göra sina behov.

 

De som ändå har ett val
Här bland timmerstockar och hästhår finns både materiella resurser och berättelser kvar. Visst är det så, att matleveranser, hissar och varmt vatten är tacksamma bekvämligheter för att kunna hinna med allt som en vill göra i övrigt. Det är ett val för de som har möjligheten att välja såklart, att kunna leva så. Att ta vid där de två systrarna lämnade, på en gård med alla möjligheter för ett ekologiskt hållbart leverne, är något väldigt vackert på många sätt. Inte bara en romantisk dröm, men ändå vackert. Många är de ödegårdar som står tomma intill åkrar, ängar, vattenbrunnar och jordkällare. Tänka sig, att där finns redan de resurser som krävs för självförsörjning och prepping, redo att börja brukas.

Bakom kamera, penna och papper: Jessica Lundmark, bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Axel Hambergs forskarhyddor

När jag skrev till min vän i Skåne att jag skulle till Sarek för att titta närmare på några äldre byggnader blev han förvånad. Inte finns det väl hus i Sarek? En lokalbo känner garanterat till en handfull, men kan kanske ändå bli lite förvånad över vilka historiska kåkar där finns. Först måste vi spola tillbaka tiden över 150 år, långt innan den genomsnittliga skåningen ens visste att Sarek fanns. Och vi börjar berättelsen i Stockholm med Axel Hamberg.

Axel Hamberg
Axel Hamberg föddes i Stockholm är 1863. Som son till apotekaren, läkaren och rättskemisten Nils Peter Hamberg var det kanske inte konstigt att även Axel studerade vidare. Intresset för medicin var kanske inte så stort, vilket medförde att Axel hellre läste kemi, mineralogi och geologi. På den tiden var ämnena inte lika stora som idag, så en akademiker fick ofta ägna sig åt flera ämnesområden. Axel Hamberg var dock särskilt mångfacetterad och läste andra ämnen som hydrologi, glaciologi, meteorologi och kartografi. Med sin breda kunskap kom han till slut att anlitas som professor för hela det geovetenskapliga fältet.

Särskilt anmärkningsvärd var Axel dock genom sitt praktiska sinne. Ofta utvecklade han sina egna instrument och metoder. Några av vilka kom att vara så vetenskapligt betydande att de idag skyddas av svenska staten. Faktiskt så var Hamberg så skicklig att några av instrumentet används än idag.

Öppnandet av Sarek
”Ingen del av vårt land torde erbjuda en sådan rikedom av storslagen högfjällsnatur som Sarekfjällen, men på grund av sin avlägsenhet och svårberesthet ha de varit så gott som oberörda av turistlivet och förblivit för turisterna obekanta. Man har inskränkt sig till att se dem från bergen kring Saltoluokta eller från färdleden där· emellan och Kvikkjokk.” – Axel Hamberg i boken Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar, 1922.

Så skrev Axel Hamberg i den reseguide han skrivit om Sarek år 1922, samma år som han vunnit Svenska Turistföreningens guldmedalj. Läser man vidare i hans bok Sarekfjällen: vägledning för färder i högfjällen mellan Lule älvs källarmar blir Hambergs kärlek för det svenska fjället tydligt. Hur kan en sådan geologiskt intressant plats inte vara tillgänglig för allmänheten?

”Mikajökelns öfre del, sedd från bergsryggen på jökelns sydöstra sida.” 3 augusti 1895. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Med expeditioner till arktiska områden vid Norra Ishavet och till Schweiziska alperna i bagaget tog sig Axel Hamberg gärna an det uppdrag han fick år 1895; att utföra en glaciärinventering i Sarek. På den tiden fanns en generalstabskarta över området, men som var så bristfällig att den inte fungerade för Hambergs ändamål. Flera ortsnamn saknades eller var felaktiga och topografin stämde dåligt överens med verkligheten. I sann forskaranda fick Hamberg börja sitt arbete med att kartlägga Sarek. Ett arbete som skulle ta honom över 30 år. Varje sommar, med undantag för 1898 och 1917, reste Hamberg till Sarek för att genomföra sina studier. 1898 föll bort då han istället gjorde en resa till Svalbard, och 1917 ställdes resan in på grund av sjukdom. Utöver detta gjorde han även 6 stycken vinterresor till Sarek.

Sina expeditioner till Norra Ishavet 1892 och Spetsbergen i Svalbard 1898 medförde att Hamberg hade gedigna kunskaper om mätning och mätutrustning. Vid båda expeditioner användes traditionella metoder, likväl som den då moderna fotogrammetriska metoden. De kartor som Hamberg tog fram var de bästa kartorna över området ända fram till 1970-talet då ortofotografiet tillkom.

Mätstationen vid Litnok (namnet kommer troligen från samiskans liddno sin betyder berguv). Än idag används en del av Hambergs mätutrustning. Vattenfall har dock kompletterat med lite modernare tillägg. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

De sommarresorna till Sarek gick bra, då Hamberg och hans medarbetare bodde i tält. Sin första vinterresa gjorde han 1902, något som kom att förändra hans attityd mot logiförhållandena i fjället. För att klara vintern tog han hjälp av den lokala traditionen och bodde således i en kåta.  ”Obeskrivligt obehagligt för en Stockholmare” beskrevs det när kylan klev ner mot -35°C. Att det snöade in och höll otätt löste Hamberg genom att täppa till rökhålet med hårt packad snö i en säck. Lösningen höll i ett par dagar men visade snart sina dåliga sidor. När tövädret kom så öste blötsnö ner i kåtan och inomhusklimatet försämrades avsevärt. Kanske finns det någon lärdom om att lokal byggnadstradition lämpar sig väl för rådande klimat?

Axel Hamberg var nog inte bara missnöjd med de äventyr han fick uppleva. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Efter en vinter under svåra förhållanden bestämde sig Hamberg för att bygga ”någon slags vattentät kåk” som dels skulle att gå i och dels kunna fungera som förvaring för utrustning och proviant.

Skårkashyddan fick sannerligen prova sin vattentäthet för några år sedan då en bäck hade hittat vägen in i dess vardagsrum. Idag är bäcken dock omledd och man kan numera gå torrskodd inomhus. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Sommaren därpå inleddes arbetet med att bygga forskarhyddor i Sarek. En gammal trälåda som tidigare använts för att trakta instrument fick bli första byggnadsmaterialet. De korta brädorna kunde fraktas med ren, men de längre brädorna fick männen glatt bära själva. Med en såg, en hovtång och två geologhammare byggdes det första huset upp. På bara två dagar, mellan 2 och 3 juli, var Hotell Säkojokk uppfört. Namnet Hotell Säkojokk var kanske an aning optimistiskt för en byggnad på 2 x 2,7 meter. Väggar och tak kläddes med näver och golvet grävdes ur för att få högre i tak. Gamla glasnegativ rengjordes och användes numera som fönsterrutor.

Byggandet av Säkok var kanske inte det enklaste att få ihop. Låga fraktvikter var en absolut nödvändighet, så de fick nöja sig med ett fåtal, små verktyg. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Säkkokhyddan byggdes något år senare och blev mycket uppskattad, inte bara av Hamberg och hans medhjälpare utan även av biologer och andra geologer som hade fått upp ögat för Sarek. Både Hotell Säkojokk och Säkkokhyddan var provisoriska byggen sprungna ur nöden. Snart kom man fram till att mer hållbara forskarstugor krävdes. Hamberg tog sig an uppdraget att designa särskilt anpassade stugor för området. Dessa skulle uppfylla flera krav; vara väderbeständiga, kräva litet underhåll så att tiden kunde spenderas för forskning, vara behagliga och funktionsdugliga samtidigt som de skulle uppföras med material som lätt kunde tas till svårtillgängliga platser.

På vinden fanns det material och förnödenheter för både underhåll av byggnad och människa.© Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Den första byggnaden med den nya tekniken var Pårtetjåkkåhyddan (år 1911, 1 830 möh). Med en regelstomme med stolparna placerade med jämna mellanrum kunde järnskivor monteras med 3 centimeters överlapp och kittas däremellan. Från utsidan spikades skivorna fast medan de skruvades fast från insidan. Järnskivornas mått var 60 x 120 eller 60 x 180 cm och hade en tjocklek på 0,75 mm. Som isolering användes bomull. För att bomullen inte skulle glida ned för järnskivorna så beströks dessa med linolja som klistrade fast bomullen. Krokar och spikar på vardera sidan trästolparna ankrade fast det snöre som användes för att spänna fast bomullen. Ytterväggarna var 10 cm tjocka medan innerväggarna var 5 cm.

Linolja och snören fick hålla uppe den bomull som användes vid isolering av hyddorna. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.

Pårtetjåkkåhyddan byggdes med en kvadratisk form för att få den så formstabil som möjligt, för att skydda den mot de kraftiga stormar som kan uppstå på fjället. För att det inte skulle vara allt för golvkallt kläddes golvet med korkmattor. Den speciella färgsättningen som stugorna har är inte ursprunglig utan har tillkommit så sent som på 1960-talet. Ytterväggarna har dock alltid varit rödmålade och fönsterlisterna vita. Först målades järnskivorna med blymönja, men denna bröts ned av det hårda fjällklimatet. Hamberg beskrev detta själv som ”det bjärt röda öfvergick efter några år till en löjlig gråviolett färgnyans”. Blymönjan målades sedermera över med en järnoxid färg.

Stommen till Pårtetjåkkåhyddan byggs upp år 1911. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.
Pårtetjåkkåhyddan står stadigt på platån strax nedanför fjälltoppen. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson
Pårtetjåkkehyddan. Märk väl att dörren är delad i mitten. Detta innebar att det gick att komma ut även om det låg en meter snö. Var det högre än så fick man klättra ut genom fönstret och om det var högre än så fick man stanna inne. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Succén Pårtetjåkkåstugan gav mersmak. Nu ville Hamberg låta bygga en stuga mellan Pårtetjåkkå och avresebyn Kvikkjokk. Detta gav upphov till Pårekhyddan (år 1912, 710 möh), som för övrigt väger 2 600 kilo jämfört med de 7 000 kilo en lika stor stuga hade vägt om den uppfördes traditionellt. Pårekhyddan var nödvändig som mellanstation då avståndet mellan Kvikkjokk och Pårtetjåkkå var 33 kilometer med en stigning på 1 500 meter.

Pårekhyddan. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Därtill lät Hamberg bygga tre stugor i Rapadalen; Litnokhyddan (år 1912, 510 möh), Tjågnorishyddan (år 1912, numera i Ájttes fjällträdgård, alltså 242 möh) och Skårkashyddan (år 1914, 595 möh). Dessa stugor behövde inte följa Pårtetjåkkås kvadratiska form eftersom de låg mer skyddade i lä. Därmed uppfördes dessa i en avlång, mer tradtionell byggnadsform. De rektangulära byggnaderna är oftast enklare att inreda på ett effektivt sätt. Hyddorna gjordes en aning klenare än den i Pårtetjåkkå men lyckades ändå vara 7 gånger mer vindtåliga än nödvändigt. Skårkashyddan, som var den femte och sista, byggdes större än de andra. Denna hydda blev 25 m² istället för bara 20 m². Samma år som Skårkashyddan byggdes utökades Pårekhyddan med ett förråd och bostadsdel.

Litnokhyddan sett från ovan. Mätstationen syns precis nere till vänster i bild. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

När stugorna sedan skulle inredas med möbler var Hambergs ännu uppfinningslysten. För att spara på plats inne i stugorna uppfann Hamberg den så kallade ”Byråsoffan”. Precis som namnet antyder var det just en soffa som även fungerade som byrå.

Ritning för byråsoffan. Bild från Axel Hambergsamlingen, Uppsala universitetsbibliotek.
Byråsoffan var en slags föregångare till de lösningar vi ser idag för compact living. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson

Att Skårkashyddan blev den sista hyddan år 1914 berodde på ett par orsaker; första världskrigets utbrott, Hambergs försämrade hälsa och att underhållet av de befintliga stugorna redan var påtagligt.

Våren år 1967 monterade Tjågnorishyddan isär och fraktades bort från Sarek för att samma år återbyggas på Jokkmokks museum för en utställning. Efter utställningen revs stugan men kom att återuppbyggas igen år 1995 på i Fjällträdgården vid Fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk. För den som är intresserad av inredningen så finns i denna hydda även den byråsoffa som Hamberg uppfann. De stugor som står kvar i Sarek förvaltas idag av Laponiatjuottjudus. Stugorna är normalt låsta, men det händer ibland att de håller öppet hus några dagar under augusti. Håll ögonen öppna!

Allt gott önskar veckans glada skrivare,
Marcus Bengtsson

Referenser:
Riksantikvarieämbetet. Beslut om Skyddsbestämmelser för det statliga byggnadsminnet: Axel Hambergs forskarhyddor i Sareks nationalpark, Jokkmokks kronoröverloppsmark 17:3, Jokkmokks kommun, Norrbottens län

Lars Anderssons hemsida om Axel Hamberg

Fjäll- och samemuseet Ájtte