Mycket av det som byggs i norra Sverige, i kallt klimat, präglas av stadsbyggnadsideal och byggnadstekniker som utvecklats för varmare breddgrader. Detta kan vara problematiskt, eftersom mikroklimatet i hög grad påverkar komforten när vi rör oss i den byggda miljön. Sol, vind och nederbörd styr våra rörelsemönster och vår benägenhet att vistas utomhus. Is, slask och mörker spelar också en avgörande roll.
Med klimatförändringarna väntas medeltemperaturen stiga, vilket i sin tur leder till större säsongsvariationer och förändrade förutsättningar för hur bekvämt det är att vistas utomhus under olika delar av året.
Planeringserfarenheter från vinterstäder
Under mitten av 1900-talet växte ett intresse fram för vinterplanering och en mer medveten gestaltning av så kallade vinterstäder. En av de mest inflytelserika företrädarna för the Winter Cities Movmement, som fick genomslag under 1980-talet, var Norman Pressman.
Pressman var verksam i Kanada, och betonade vikten av att ”tänka vinter” vid stadsplanering i kalla klimat. Särskilt lyfte han fram betydelsen av att ta hänsyn till solinstrålning, vindskydd, och snöhantering i utformningen av stadsmiljön.
Erskines arktiska idealstad
En annan viktig föregångare inom vinterplanering – verksam inte minst i Norrbotten – var arkitekten Ralph Erskine. Han är bland annat känd för att har ritat den väderskyddade inomhusgallerian Shopping i Luleå, samt bostadsbebyggelsen Ormen Långe i Svappavaara och kvarteret Ortdrivaren i Kiruna.
Erskine eftersträvade att utveckla en arktisk mönsterstad, anpassad till både mikroklimatet och lokalbefolkningens behov. En grundläggande planeringsprincip var att placera bebyggelsen på sydsluttningar. Staden skulle vara tät, med en högre byggnad i norr som skydd mot kalla nordanvindar.
Bostäder och offentliga byggnader skulle förbindas med kulvertar och inomhusgator för att underlätta rörelse vintertid. Balkonger och stora fönsteröppningar placerades mot söder för att maximera solinstrålningen, medan norrfasaderna hade mindre öppningar som påverkades mindre av vind och begränsat dagsljus.
Stadsbyggnadsprinciper i kallt klimat
Erfarenheter visar att vissa stadsbyggnadsprinciper fungerar särskilt väl i klimat. Dessa kan uppmuntra användningen av offentliga platser, främjar gång- och cykeltrafik året runt och bidra till levande och trivsamma stadsdelar.
Relationen mellan byggnadshöjder och gatubredder bör utformas för att maximera solinstrålningen och minska skuggning. Utformningen behöver ta hänsyn till samspelet mellan gator, tomter och byggnader för att säkerställa att stadsmiljöerna fungerar under hela året.
Byggnaders form och placering spelar också en viktig roll då, då de kan minska vindpåverkan genom att hindra kalla luftströmmar från att dras ner mot marknivå. Snöröjning, halkbekämpning, och möblering av gaturummet – exempelvis för att skapa lä och skydda mot vind – är också betydelsefullt.
Vinterstaden Kiruna
Kiruna är kanske en av de mest profilerade vinterstäderna i Norrbotten. Stadens ursprungliga stadsplan från 1900, framtagen av Per Olof Hallman, lyfts ofta fram som klimatanpassad. Kiruna etablerades på Haukivaaras sydsluttning, mellan gruvbergen Luossavaara och Kiirunavaara.
Stadsplanen anpassades efter terrängen och utformades med krökta gator och mindre platsbildningar som gav skydd mot vinden. Den låga bebyggelsen möjliggjorde också att solinstrålningen maximerades, även under vintern när solen står lågt.
Under efterkrigstiden, när Kiruna expanderade och centrum omvandlades från småskalig träbebyggelse till högre och mer modern bebyggelse, uppfördes Erskines kvarteret Ortdrivaren mellan 1959 och 1962. Byggnadernas placering och utformning syftade till att minimera vindpåverkan och skuggning. Taken utformades så att snö inte skulle rasa ner, samtidigt som snön kunde fungera som extra isolering.
Det nya centrum i Kiruna som etablerats för att möjliggöra fortsatt gruvdrift har däremot inte i samma utsträckning gestaltas med hänsyn till mikroklimatet. Den valda platsen har lägre medeltemperatur och är mer blåsig, eftersom den ligger vid foten av Haukivaara där kall luft tenderar att samlas, särskilt vintertid.
Gatunätet är inte optimerat med avseende på vind, vilket skapar vindtunnlar på vissa platser, exempelvis vid Stadshustorget och längs Torggatan. Byggnaderna är dessutom relativt höga i förhållande till gatubredden, vilket leder till färre solbelysta och skyddade platser.
Att planera och bygga i kallt klimat handlar om att förstå och samspela med vintern, och skapa platser där människor vill vistas. Vill du läsa mer, finns några lästips här:
Läs mer
Chapman, D., K. L. Nilsson & J. Sjöholm. 2024. Planning and urban design for attractive Arctic cities. New York: Routledge. https://doi.org/10.4324/9781003336136.
Egelius, M. 1988. Ralph Erskine, arkitekt. Stockholm: Byggförl.
Hemmersam, P. 2021. Making the Arctic City: The History and Future of Urbanism in the Circumpolar North. Bloomsbury Academic.
Lange, U. 2019. ’Hallman i landsorten – med uppdrag från Kiruna till Tollarp’. I Pålsson, A. & Andersson, M. (Red.) Per O. Hallman: stadsplanekonstens förnyare. Stockholm: Appell förlag.
Maudsley, A. 2020. North of the Arctic Circle. Ralph Erskine’s Mid-20th Century Urban Planning and Design Projects in Kiruna and Svappavaara. I Dorothee Brantz/Avi Sharma (Red.), Urban Resilience in a Global Context (57-76). Bielefeld: transcript Verlag. https://doi.org/10.14361/9783839450185-004
Pressman, N. 2004. Shaping cities for winter: climate comfort and sustainable design. Prince George, BC: Winter Cities Association.
Sjöholm, J. 2025. Kiruna: The Arctic town that forgot about winter. Urban Design International. https://doi.org/10.1057/s41289-025-00277-4
Stout, M., D. Collins, S. L. Stadler, R. Soans, E. Sanborn & R. J. Summers. 2018. Celebrated, not just endured: Rethinking Winter Cities. Geography Compass 12 (8): 1–12. https://doi.org/10.1111/gec3.12379.
Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård, Göteborgs universitet, jennie.sjoholm@gu.se
