Kartering av Torneverken

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Arkeologisk Ritning över hyttområdetr

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Fotografi på en stig i skogen

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

foto med en man i hög vegetation och ett hus i bakgrunden

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Bild på handritad karta

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren

Arkeologi längs väg E10:an

Nu i slutet av oktober kan vi nog säga att vår fältsäsong tagit slut. Den härdade ut i det längsta och det hade börjat frysa under våra senaste uppdrag. Vädrets makter har dock varit på vår sida, så regnkläder och fodrad utstyrsel har inte behövts i någon större utsträckning! Två av våra sista uppdrag för säsongen har tilldragit sig längs med väg E10, mellan Morjärv och Svappavaara. Detta blogginlägg kommer att ägnas dessa uppdrag.

Med anledning av Trafikverkets ombyggnationer av väg E10 har vi gjort både en arkeologisk utredning och en avgränsande förundersökning där i höst. Sträckan mellan Morjärv och Svappavaara är drygt 20 mil, men det var bara valda delar som berördes av våra uppdrag.

Karta över utrednings-, och undersökningsområden, längs väg E10.

Karta över utrednings-, och undersökningsområden, längs väg E10.

Jag börjar med utredningen. Utredningsområdet bestod av fyra större områden: Kulleribacken, strax söder om Svappavaara; Lappesuanto-Avakko; Muorjevaarabackarna, strax norr om Gällivar och Västra Svartbyn-Morjärv, strax norr om Morjärv. Den sammanlagda sträckan längs vägen var ca 30 km. Utredningsområdets bredd varierade mellan ett tiotal meter till ett par hundra meter. Det blev således en hel del traskande i närheten av vägen, men även i skog och mark. Det senare var betydligt trevligare då E10:an är tungt trafikerad och trafiken har ett mycket högt tempo. Knappast någon håller hastighetsbegränsningarna… Att som liten arkeolog befinna sig på vägkanten eller i diket kändes inte helt säkert. Vi hade visserligen tillgång till TMA-bil, men det var svårt att få till den logistiken på ett smidigt sätt. Det var som tur var endast kortare sträckor där vi kände att det hade behövts mer skydd än de varselkläder vi bär.

Vi harvade igenom en hel del kraftigt kuperad och blockig mark, som tärde både på ork och på entusiasmen att hitta lämningar. Går det för länge mellan det man hittar något kan man ibland börja tvivla på sin förmåga, även om man vet att det är terrängen det är fel på… Det som höll humöret uppe var det härliga höstvädret. Personligen tycker jag nog att hösten är den bästa tiden att vara ute i fält! Det är ofta vackert väder och efter någon natt med frost så är mygg och knott inte på hugget längre.

Solig höstmorgon i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Solig höstmorgon i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Bitvis var det verkligen inte fel på terrängen heller och där hittade vi också fornlämningar. Utredningen resulterade i att 15 nya lämningar registrerades: tre fornlämningar och tolv övriga kulturhistoriska lämningar. Fornlämningarna utgjordes av en boplats av stenålderskaraktär, med avslag och kärnor av kvarts, samt två härdar.

Boplats_Olof_FyndInfällda

Olof Östlund vid den nypåträffade boplatsen. Infällda bilder visar avslag och en kärna av kvarts. Foto: Tor-Henrik Buljo, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

På fina tallhedar som ligger i anslutning till myrar finns ofta härdar. Foto: Therése Hällqvist och Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

På fina tallhedar som ligger i anslutning till myrar finns ofta härdar. Här de två lägena för de nypåträffade fornlämningarna. Foto: Therése Hällqvist och Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Även om fornlämningarna ”smäller högre” rent juridiskt, då de har ett starkare skydd av kulturmiljölagen, så är jag lite svag för de övriga kulturhistoriska lämningarna. De vittnar ofta om hårt arbete, inte sällan långt från hem och familj. Vem skulle idag klara av att fara till skogs och göra långa dagar av fysiskt arbete med enkla redskap, bo i tält och laga mat på öppen eld? Okej, jag kan tänka mig någon enstaka i min bekantskapskrets och bland arkeologikollegorna, men inte är det samma virke i oss, som det var ett par generationer tillbaka …?!

Tor-Henrik Buljo registrerar en husgrund (vänstra bilden) och en tjärdal. Foto: Therése Hällqvist, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Tor-Henrik Buljo registrerar en husgrund (vänstra bilden) och en tjärdal. Foto: Therése Hällqvist, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

De kulturlämningar vi registrerade vid utredningen var bland annat kolbottnar, tjärdalar och härdar. De senare tror vi har samband med flottning i området, då de återfinns i anslutning till en bäck som delvis grävts om för att underlätta för flottningen. Förutom de nypåträffade lämningarna så återbesökte vi även några lämningar som var kända sedan tidigare. Bland annat Raä Överkalix 340:1, en tjäradal. Det visade sig vara två tjärdalar och en husgrund, så där fick vi revidera beskrivning och området på kartan. Vid kolbottnar och tjärdalar återfinns ofta resterna efter kojor, då både kolmilan och tjärdalen måste vaktas vid bränningen, att gå hem och sova var inte aktuellt (om man inte ”brände hemma” till husbehov förstås).

Javisst ja, jag skulle berätta lite om den avgränsande förundersökningen också!

Ursprungligen skulle fyra boplatser avgränsas vid denna undersökning, men en av dem visade sig ligga under vatten och utgick därför. Avgränsningen av de tre som blev kvar utfördes med maskin. Två av boplatserna kunde avgränsas till exploatörens fördel, det vill säga att inget av arkeologiskt intresse påträffades. Men vid en av boplatserna påträffades fyndmaterial som troligen hör till ytterligare boplatser eller nyttjandefaser. Lämningarna ligger på 45-60 m ö h och kan därmed ha en nyttjandetid på ca 2000 år och som äldst vara 6000 år gamla.

Carina Bennerhag övervakar avtorvningen med grävmaskin. Infälld bild visar ett schakt där skörbränd sten markerats ut med blompinnar. Foto: Frida Palmbo och Carina Bennerhag (infälld bild), Norrbottens museum, CC (by, nc, nd).

Carina Bennerhag övervakar avtorvningen med grävmaskin. Infälld bild visar ett schakt där skörbränd sten markerats ut med blompinnar. Foto: Frida Palmbo och Carina Bennerhag (infälld bild), Norrbottens museum, CC (by, nc, nd).

Efter dessa uppdrag samlas vi arkeologer återigen på kontoret för vintersäsongen och allt vad den innebär med avrapportering, uppföljning, fakturering, föreläsningar, skolprogram, planering av kommande år, med mera.

/ Åsa Lindgren, arkeolog