En boplats från romersk järnålder

I höstas gjorde Norrbottens museum en arkeologisk förundersökning av två boplatser vid Lill-Korsträsk utanför Älvsbyn. Anledningen till undersökningarna är att Trafikverket planerar för en ny gång- och cykelväg i området. De två boplatserna ligger på en ås med rasbranter ner mot den mark som kommer att tas i anspråk vid byggandet av gångvägen, och riskerade därför att skadas vid exploateringen. Därför fick Norrbottens museum i uppdrag att se hur stora de två boplatserna var, försöka hitta daterbart material och få en uppfattning om boplatsernas karaktär.

Boplatser kända sedan 1989
Båda boplatserna hittades vid fornminnesinventeringen 1989, när området genomgicks av arkeologer som letade fornlämningar inför utgivningen av ekonomiska kartan. Då hittades framförallt skörbränd sten, d v s eldpåverkad sten, inom boplatserna. Skörbränd sten är ett av de absolut vanligaste fyndmaterialen på förhistoriska boplatser här i Norrbotten. Det är sten som har legat i och kring eldstäder, och som hettats upp och kylts av så många gånger att de har spruckit sönder. Boplatserna ligger omkring 65-75 m ö h och skulle därmed som äldst kunna vara omkring 6100-5500 år gamla, utifrån höjden över havet.

Pusselbitar av vår förhistoria
Vid fältarbetet använde vi oss av grävmaskin för att ta upp ytor inom boplatserna för att få en bild om vart vi skulle gräva för hand. Ganska snart visade det sig att det inte fanns kvar något arkeologiskt material på den ena av boplatserna och vi gjorde inte heller särskilt många fynd på den andra. Vi hittade däremot en härd med skörbränd sten och brända ben och omkring 4 m utanför härden ett område med kvartsavslag och skörbränd sten. Kol och jordprover samlades in för datering och analys. Jordprover samlades in för makrofossilanalys och lipidanalys (analys av fetter), för att se om det kunde finnas spår av fröer eller fetter som kan berätta mer om vad härden har använts till.

2016_124_033_arkforund_raa138

Arkeologerna Nils Harnesk och Tone Hellsten vid den arkeologiska undersökningen vid Lill-Korsträsk. Tone arbetar med undersökningen av härden som hittades på en av boplatserna.

En arkeologisk undersökning är lite som att lägga ett pussel. Ute i fält samlar vi in de pusselbitar som hittas – fynd, prover och anläggningar. Mycket av det arkeologiska arbetet fortsätter sedan när själva fältarbetet är klart – fynd och prover ska skickas på analys, där analysresultatet kan dröja några månader. Analysresultaten ger sedan ytterligare pusselbitar till bilden av den fornlämning som har undersökts och även till vår förhistoria i övrigt. Därför har rapporten för undersökningen i Korsträsk precis lämnats in till Länsstyrelsen, då vi har avvaktat analysresultaten för att kunna göra en tolkning av undersökningens resultat.

Gädda, abborre och karpfisk
Tyvärr hittades varken fröer eller några fetter som kunde berätta mer om härdens användning. De brända ben som hittades i härden visade sig däremot enbart vara från fisk. Bland de arter som osteologen (benexperten) kunnat identifiera finns gädda, abborre och karpfisk. Karpfisk är ett släkte som omfattar flera olika fiskar, bland annat id, mört och karpen. Osteologen har gjort bedömningen att några av karpfiskfragmenten sannolikt är från braxen. Samtliga fiskar som har hittats i benmaterialet lever i sötvatten eller i brackvatten.

2016_124_021_arkforund_raa138

Så här såg härden ut från ovan. Torven har rensats undan och den mörkbruna färgningen med relativt raka kanter syns tydligt mot den omgivande blekjorden. Den mörkbruna färgningen är fet och innehåller brända ben.

Genom att titta på fiskarnas levnadsmönster utifrån den kunskap som finns idag och historiskt sett, så kan vi få ytterligare pusselbitar till hur boplatsen har använts. Gädda, abborre och karpfisk leker under vår och försommar. Gäddfiske har historiskt skett framförallt under leken, då gäddan går närmare land och in i grunda vikar. Även abborren och braxen går närmare land under leken. Framförallt gädda och abborre har varit bland de viktigaste fiskarterna under historisk tid och antagligen även under förhistorisk tid. Kunskapen om att många fiskarter samlas i stora stim och går in mot land i samband med leken, och därmed blir lättare att fånga, har troligtvis varit något man var medveten om redan under förhistorien.

Romersk järnålder
Kolet som samlades in i härden har först skickats på vedartsanalys, för att bedöma träkolets art och egenålder, för att välja ut det prov som är mest lämpligt att datera. En tall kan till exempel bli flera 100 år, medan en kvist kan vara betydligt yngre. I vedartsanalysen plockades just en kvist ut, som var yngre än 10 år vid tillfället då träet eldades i härden. Kolprovet har sedan 14C-daterats till tiden 130-350 e.Kr., en tidsperiod som kallas för romersk järnålder.

Från tidigare undersökningar av järnåldersboplatser i Norrbottens kustland har vi sett att boplatsernas läge i landskapet förändras under tiden strax före Kr.f. Från att boplatserna har legat i anslutning till havet är de nu istället lokaliserade vid insjöar. Boplatserna ligger ofta omgivna av stora sjösystem, med goda möjligheter till fiske. Bland det benmaterial som hittats på boplatser från förromersk och romersk järnålder är det tydligt att fisket är basen i ekonomin. Metallhanteringen börjar utvecklas och stensmidet upphör under folkvandringstid, omkring 400-600 e.Kr. Samtidigt minskar bruket av skörbränd sten, vilket kan bero på att metallkärl har börjat användas.

På den undersökta boplatsen i Korsträsk har en relativt liten mängd skörbränd sten och en liten samling med kvartsavslag hittats, som visar att boplatsen fortfarande nyttjats under den tid stensmide fortfarande pågår. Fynden av fiskbenen ger ytterligare stöd för att fisket har varit bland den viktigaste födan under romersk järnålder, vilket kunnat ses vid tidigare arkeologiska undersökningar av boplatser från samma tid. Vid tiden omkring 130-350 e.Kr. ligger den undersökta boplatsen i Korsträsk drygt 20 km NV om närmaste havsvik. Vi insåg redan i fält då halva härden grävts bort, för att få se hur den såg ut i profil, att boplatsen inte hade varit strandanknuten. Härden låg ovanpå ett tjockt lager blekjord. Om härden hade anlagts i ett område i direkt anslutning till havet så skulle blekjorden inte ha hunnit bildas. Istället ligger boplatsen strax intill Korsträskbäcken och omkring 100 meter norr om sjön Lill-Korsträsket.

2016_124_039_arkforund_raa138

Härden i profil. Den mörkbruna färgningen syns tydligt, tillsammans med några skörbrända stenar. Under den mörkbruna färgningen syns ett tydligt blekjordslager.

Endast avslag, det vill säga rester efter redskapstillverkning, i kvarts har hittats på boplatsen. Inga föremålsfynd har gjorts och det tillsammans med den sparsamma mängden fynd talar för ett tillfälligt nyttjande av boplatsen. Boplatsen har sannolikt nyttjats i samband med fiske i nuvarande Korsträskbäcken och sjön Lill-Korsträsket under vår och försommar under romersk järnålder.

Ser fram emot vilka pusselbitar till Norrbottens förhistoria som 2017 kommer att bjuda på!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Hur gör man enklast små hål i över 700 plastpåsar?

Tänk att det har redan har gått en månad av 2016. Tiden går verkligen fort – och de flesta av oss arkeologer har fullt upp med rapportskrivning även en bit in på detta nya år. En vanlig fråga som vi brukar få är ”Men vad gör ni på vintern då?”. Så här dags på året så är det framförallt rapportskrivning som gäller, på sådant som inte hunnits med under föregående år. Under 2015 hade Norrbottens museum en hel del arkeologiska undersökningar (utgrävningar) och då blir det en hel del att ta hand om när man kommer in på kontoret igen och har tid avsatt för rapportarbetet.

Fyndregistrering och att göra små hål i över 700 påsar
Under 2015 undersökte Norrbottens museum delar av två boplatser i närheten av Sikfors, längs med väg 555, med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Vid undersökningarna hittades en hel del fynd, framförallt av brända ben, men även lite rester efter redskapstillverkning i kvarts, kvartsit och flinta, en del av ett nordbottniskt redskap, en del av ett sänke och lite rödockra. Nu under januari så har undertecknad arbetat med fyndregistrering av alla de fynd som påträffades vid undersökningen. Det blev över 700 fynd där majoriteten utgörs av brända ben från de matrester som har hittats vid utgrävningarna. Nu är det så att arkeologiskt benmaterial ska förvaras i plastpåsar av tjockare modell, då de fyndpåsar som vi använder i fält består av en sorts plast som vittrar sönder relativt snabbt. Dessutom behöver man göra en massa små hål i dessa påsar, så att benmaterialet kan andas.

DSCN0203[1]

Brända ben i den typ av fyndpåsar som används i fält – skrivfälten behövs för att skriva ner de fynduppgifter som behövs, exempelvis fornlämning, typ av arkeologiskt arbete, vart någonstans och fyndets id. Till höger syns en fyndpåse av tjockare typ, med hål så att benen kan andas.

Så i samband med fyndregistreringen – då fynden registreras i ett program som heter Intrasis och som är speciellt framtaget för arkeologiska undersökningar – har fyndetiketter fyllts i med de uppgifter som behövs för att man ska kunna identifiera fynden och små hål har tagits upp i påsarna. Efter diverse olika försök konstaterades att enklaste sättet att ta upp dessa hål var med hjälp av ett/en don/pryl. Genom att lägga en bunt fyndpåsar på en tjock frigolitbit var det relativt enkelt att ”hacka” upp hål med hjälp av donet/prylen.

DSCN0206[1]

Håltagning i fyndpåsar pågår!

Fyndetiketter har sedan häftats fast i de tjockare plastpåsarna och de brända benen har lyfts över till dessa påsar. Relativt tidsödande…

DSCN0205[1]

Fyndetiketten häftas fast på insidan av fyndpåsen, som sedan rullas ihop upptill och häftas igen.

DSCN0207[1]

Fyndpåse klar!

DSCN0208[1]

Fyndpåsarna förvaras därefter i fyndback och kommer att förvaras bland de arkeologiska samlingarna i Norrbottens museums föremålssamlingar.

Bilder till Norrbottens museums bildarkiv
Samtidigt som undertecknad har sysselsatt sig med fyndregistrering har min kollega Carina Bennerhag arbetat med de bilder som tagits under den arkeologiska undersökningen. Då en arkeologisk undersökning innebär ett borttagande av en fornlämning så är fotograferingen en del i dokumentationen som ska bevaras för eftervärlden. Fotografierna får filinformation som bland annat berättar vad bilden föreställer, vilka som eventuellt är med på bild och vart bilden är tagen. Bilderna med tillhörande fotolista levereras sedan till Norrbottens museums bildarkiv. På så vis kan man få fram viktig information om vad bilden föreställer även i framtiden. Så småningom kommer bilderna att bli sökbara på internet genom Carlotta, en databas för Norrbottens museums föremål och bildarkiv och som finns att hitta på: http://nbmcarlotta.nll.se/web

Digitalisering av ritningar
Vid arkeologiska undersökningar dokumenteras anläggningar och kulturlager genom ritningar, vilket kan göras både i plan och i profil. Vid undersökningarna längs med väg 555 hittades bland annat några härdar och två gropanläggningar som har dokumenterats i profil. Då det är flera olika personer som har ritat dessa profilritningar är det inte alltid teckenförklaringen är likartad. Som ett led i rapportarbetet för undersökningarna längs väg 555 har profilritningarna renritas digitalt i ArcGIS, ett program som vi bland annat använder för att framställa de kartor som är med som bilagor i våra arkeologiska rapporter.

DSCN0210[1]

Profilritning av en av de härdar som undersöktes av Norrbottens museum längs med väg 555 sommaren 2015.

Bilaga 8

Renritning av samma anläggning som på bilden ovan, klar att infogas i rapporten över den arkeologiska undersökningen längs väg 555.

Skolprogram
Rapporten börjar äntligen vara någorlunda klar. Samtliga analysresultat har nu kommit och kommer att införlivas i rapportens resultatdel. I projektet ingick även en kommunikativ del, där vi kommer att åka ut till skolan i Sikfors med ett skolprogram riktat till skolans alla elever, från förskola upp till årskurs 6. Barnen kommer att få en gemensam introduktion om stenålder i Norrbotten där resultaten från undersökningarna i närheten av Sikfors kommer att ingå. Sedan kommer barnen själva att få prova på att vara arkeologer, vilket brukar vara uppskattat när vi åker ut till skolorna med skolprogrammet ”Arkeolog för en dag”. Vi har då med oss sandsäckar där vi gömmer fynd som barnen sedan får gräva fram med hjälp av pensel, skärslev och sil. Därefter så får barnen försöka gissa vad det är för fynd som de har hittat och vad de kan ha använts till. Vi hoppas att barnen i Sikfors kommer att tycka om vårt skolprogram – och vem vet, kanske vi kan inspirera till nya blivande arkeologer?!

 

Vid tangentbordet: Frida Palmbo