Bagerimuseet i Älvsbyn

Sveriges äldsta bagerimuseum ligger i Älvsbyn, Norrbottens pärla. Här kan sommarbesökare se landets förmodligen största och djupaste vedeldade ugn och lära sig mer om hur det viktiga bagaryrket gick till förr i tiden. Älvsbyn har en lång och stolt brödtradition som idag främst manifesteras av Polarbröd, Sveriges tredje största bageriföretag, vars moderna bageri ligger på industriområdet vid järnvägen. Här bakas kakbröd som Polarkaka, Jubileumskaka och Havretrippel, brödsorter som säljs i hela landet och även exporteras utomlands. Polarbröds verksamhet är resultatet av ett familjeföretagande som sträcker sig fem generationer bakåt i tiden och som börjar på fastigheten där bagerimuseet står idag. Historien som knyter ihop museet med dagens Polarbröd AB är en berättelse om Sveriges utveckling under 130 år.

Bagerimuseet fasad

Bagerimuseets fasad. Foto: Polarbröd.

Till Älvsbyn anländer göteborgaren Johan Nilsson 1878. Johan är då en nybliven bagarmästare som, efter att ha fått sitt mästarbrev i Piteå, gifter sig med Hilda Nordström från Fårön och slår sig ner i byn för att baka bröd åt samhällets då 850 invånare. Han hyr ett litet bageri med ett bostadshus på fastigheten där bagerimuseet står idag. I trakten finns även hungriga vattenrallare som bygger kraftverk vid älvarna. Det finns därför ordentligt med arbete för en skicklig bagare, även om vissa bybor har svårt att begripa att det flyttat in en karl som håller på med fruntimmersgöra. 1885 köper Johan loss sitt bageri och blir därmed självägande bagarmästare.

Johan Nilssons gesällbrev

Johan Nilssons gesällbrev. Foto: Polarbröd.

I slutet av 1800-talet är det stora samhällsförändringar på gång. Sverige och Norrbotten ska moderniseras och till Älvsbyn kommer snart rallarna som bygger Stambanan. Den mäktiga järnvägen krymper världen och ger Norrbotten pålitliga och snabba kommunikationer på land. Efterfrågan på bröd är stabil fram till dess att södra och norra rälsbygget möts i Koler söder om Älvsbyn 1893 och Stambanan invigs. Rallarna försvinner från trakten och Johans försörjning är plötsligt i fara. I desperation säljer han hus och bageri och tar med sig fru och sex barn till Göteborg för att starta bageri där istället. Men i den gamla hemstaden är det Göteborgs Ångbageri och andra större aktörer som styr över brödmarknaden, och dessutom är arbetslösheten stor. Familjen Nilsson återvänder därför till Älvsbyn efter endast 33 dagar. Där möts de av dåliga nyheter. Under deras korta bortavaro har nämligen bostadshuset bredvid bageriet brunnit ner och när familjen ändå köper tillbaka bageriet får de därför bo på bageriets övervåning. Johan fortsätter att baka trots hårda tider och familjen rotar sig i Älvsbyn, något som ska få stor betydelse för ortens framtida näringsliv.

1912, året då Titanic sjunker och Stockholm arrangerar Sommar-OS, dör Johan och sonen Frans Gustav tar över bageriet. Det lilla bageriet är en verksamhet med skulder på 2.302 kronor och 66 öre. Det är en stor summa pengar. Frans Gustav har inga kontanter och saknar dessutom jäst, men han löser det genom att byta bort en sparkstötting mot ett kilo jäst och kan på så sätt sätta sin första deg som bagare i Älvsbyn. En annan gång lämnar han sitt gesällbrev i pant mot en säck mjöl. Bageriet får gradvis ekonomisk styrfart.

Frans Gustav m familj framför bageriet ca 1921

Frans Gustav med familj framför bageriet, ca 1921. Foto: Polarbröd.

Frans Gustav bakar och hustrun Anna ansvarar för kafédelen. 1926 slår de på stort och bygger ett nytt bageri – vilket är det hus som rymmer bagerimuseet idag. På entréplanet finns en bagerilokal samt två kaférum. Bageriets hjärta är förstås den stora, murade ugnen av 1800-talsmodell med värmebevarande saltbädd under stenhällen och som blir rysligt het när den eldas i på morgnarna. Den första, glödande hettan lämpar sig utmärkt för en ny brödprodukt, Frans Gustavs variant av den lokala, tunna mjukkakan. Han bakar den på rågsikt, vatten, salt och jäst och kallar den för Tioöreskaka eftersom det är så mycket den kostar. Priset motsvarar ungefär en tredjedels timlön för en arbetare på 1920-talet. Tioöreskakan säljer bra, för kunderna uppskattar både smaken och den lite sega konsistensen. Brödkakorna har hål i mitten och huvuddelen hängs upp på stång att torka på övervåningen för att sedan packas och säljas som spisbröd.

Nilssons Tioöreskakor

Nilssons Tioöreskakor. Foto: Polarbröd.

Spisbröd annons

Spisbröd annons. Foto: Polarbröd.

Frans Gustavs och Annas döttrar sköter kaféverksamheten som på 1930-talet utökas med ett kafé på kyrkmalmen ett par hundra meter bort. De fem sönerna blir bagare allihop, och de två äldsta, Lennart och Rolf, bidrar till familjeföretaget genom att börja baka konditorivaror, något de lärt sig under praktik i Piteå. 1936 når verksamheten sin topp då fem personer arbetar i bageriet. Inkomsterna är bra. Frans Gustav betalar av sina sista lån och låter måla om huset. Sedan blir det kärvare när andra världskriget bryter ut. Under krigsåren på 1940-talet får Frans Gustav slita hårt med att baka bröd och bakelser med begränsad tillgång på råvaror. Dessutom blir arbetsdagarna långa och ensamma när sönerna kallas in i armén för beredskapstjänst, men det går det med. Kriget tar slut och en efter en lämnar sönerna familjeföretaget för att starta egna bagerier runt om i Norrbotten och Västerbotten. Frans Gustav driver sitt bageri fram till 1959 då det läggs ner, och året efter avlider han. Frans Gustavs Tioöreskaka ska dock leva vidare, men under ett annat namn.

Näst yngste sonen, Gösta, köper tillsammans med hustrun Greta Stålbergs kafé i Älvsbyn 1950. Gösta bakar och Greta sköter servering och försäljning. 1961 bygger de en fastighet på Storgatan där de öppnar Nya Konditori Centrum, och här börjar Gösta efter några år att experimentera med sin pappas gamla Tioöreskaka. Han har inget recept utan bakar ur minnet. För att brödet ska bli frysvänligt lägger han till margarin, sirap och socker och när han är nöjd med resultatet kallar han den mjuka rågkakan för Älvsbykaka. Greta lägger smör och rökt renstek på brödet och fryser in för att snabbt kunna tina och servera de plötsliga mängder gäster som besöker hennes kaféservering vid Kanisberget när vädret är fint. Mackan hon då kallar för Rågstrut med renstek ska senare bli rikskänd som Renklämma. Gösta som först endast bakar 21 Älvsbykakor om dagen märker att efterfrågan ökar, och han börjar vässa produktionen. I en ugn som bara rymmer sex brödkakor åt gången bakar han och hans personal 1972 hela 1800 brödkakor om dagen. Han och Greta beslutar då att starta ett särskilt bageri för den mjuka rågkakan som de namnändrar till Polarkaka. Det är nu som historien om företaget Polarbröd börjar.

1972 bildas Polarbageriet AB. Gösta Nilsson anställer personal som bakar Polarkaka i en källarlokal på Lomtjärnsgatan. Brödet fryses in direkt efter gräddningen och kan därför transporteras och säljas över hela Sverige. Polarkakan blir mycket populär och därför väljer Gösta att satsa stort en gång för alla. 1977 invigs det nybyggda, moderna bageriet på industriområdet i Älvsbyn. Göstas döttrar och svärsöner ansluter och tar efter ett generationsskifte över verksamheten. Under 1980- och 90-talen växer bageriet stadigt och blir en betydande arbetsgivare på orten. Polarkaka, vetekaka och mjukt tunnbröd bakas dygnet runt och bageriet byggs ut under flera omgångar. Den utvecklingen ansvarar då nästa generation för genom Margareta och Kjell Jonsson tillsammans med Elisabet Nilsson Singh. Men för Gösta Nilsson återstår ett viktigt projekt innan han är nöjd: att återknyta till familjens bagartradition genom att visa upp för allmänheten hur man bakade förr. Med stöd från Älvsbyns hembygdsförening leder Gösta en renovering av familjens ursprungliga bageri och 1991 invigs Sveriges första bagerimuseum. Tillsammans med bagarkollegan Stig Lundgren eldar Gösta museets stora, murade ugn varm och en sista gång bakar han bröd och kakor på traditionellt sätt i lokalerna där han en gång lärde sig bagaryrket. Gösta Nilsson avlider 1996. Hans och hustrun Gretas livsverk, Polarbröd, lever idag vidare som familjeägt bageri med barnbarnet Karin Bodin som koncernchef.

Gösta Nilsson bakar i museiugnen 1991 Foto Magnus Magnusson

Gösta Nilsson bakar i museiugnen 1991. Foto: Magnus Magnusson.

Bagerimuseet i Älvsbyn drivs numera av Polarbröd och är öppet för besökare på vardagar under en period på sommaren. Den murade ugnen har inte eldats i sedan 1991, men ett projekt pågår för att försöka renovera den och förhoppningen är att vid särskilda bakdagar kunna visa upp hur Frans Gustav Nilsson en gång bakade Tioöreskaka på traditionellt sätt. På bagerimuseet kan du och din familj ta del av en levande bagartradition och dessutom ta en fika i familjen Nilssons bageri från 1926. Om du bokar i förväg kan du också få baka din egen mjukkaka.

MuseiFika Foto Viktoria Kärrman

Museifika. Foto: Viktoria Kärrman.

Provbaka Foto Fanny Öberg Instagram fannyob

Provbaka. Foto: Fanny Öberg, Instagram: fannyob

Besökare Foto Fanny Öberg Instagram fannyob

Besökare. Foto: Fanny Öberg, Instagram: fannyob

Välkommen!

/Marcus Bodin, författare av boken Utstickare – Historien om Polarbröd

Bagerimuseet i Älvsbyns öppettider:
Se vår hemsida https://www.polarbrod.se/om-polarbrod/bagerimuseet/ eller
Polarbröds Facebooksida https://www.facebook.com/polarbrod.sverige/

På grund av rådande omständigheter med Covid-19 kommer Bagerimuseet att hålla stängt sommaren 2020. Vi välkomnar alla tillbaka sommaren 2021!

Har ni frågor så är ni välkomna att kontakta Elise Greus på bagerimuseum@polarbrod.se eller 010-450 60 00.

Selholmen – högarnas gåta är nu fastställd

Nytt år och nya möjligheter. Det ska bli spännande att se vad årets arkeologiska upptäckter kommer att bjuda på. Förra året så stod de eventuella gravhögarna på Selholmen, Älvsbyn, i fokus för min del. Selholmen var ett mycket intressant, spännande och roligt projekt som utspelade sig under större delen av fältsäsongen. För en bakgrund till våra arbeten på Selholmen finns ett tidigare blogginlägg: Selholmen – en arkeologisk sensation?

Georadarundersökningen
Vårt arbete inleddes i slutet av maj med en georadarundersökning. Norrbottens museum har vare sig utrustning eller erfarenhet av denna typ av undersökning, så vi fick hjälp av Bengt Westergaard från Arkeologerna vid Statens historiska museer. Bengt, som arbetat en hel del i södra Sverige, tyckte att högarna på Selholmen är gravhögar fram till motsatsen har bevisats – för hur skulle de ha kunnat bildats två så runda och gravliknande högar naturligt på ett och samma ställe?

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Bengt Westergaard från Arkeologerna, Statens historiska museer, kör georadar på terrassen invid en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Innan vi körde igång med georadarundersökningen på Selholmen hade vi fått fin hjälp från Älvsbyns fastigheter med att röja bort sly för att underlätta för georadarutrustningen, som likt en gräsklippare rullas framför kroppen. Vi hade bjudit in media till en pressvisning i fält, för att informera om vårt projekt som ett led i vårt arbete i att nå ut till allmänheten. Det blev stor uppslutning och reportage i både tidningar, radio och TV. Genom alla inslag i media fick vi även besök av klass 3A på Knut Lundmarksskolan i Älvsbyn. De skulle precis börja läsa om bronsåldern och ville komma ut och titta på de eventuella gravhögarna. Besöket resulterade i att eleverna gjorde en modell av högarna på Selholmen där både Bengt och jag blivit avbildade som lerfigurer!

selholmen

Modell av Selholmen som elever från Knut Lundmarksskolan har gjort. Bengt Westergaard med markradarn är avbildad uppe på en av högarna och undertecknad i hatt och med varselkläder bredvid den andra högen.

Georadarundersökningen resulterade i en sannolik kantkedja av sten runt en av högarna – vi hade därmed tydliga indikationer på att högarna på Selholmen var gravar! En kantkedja är en vanlig konstruktionsdetalj i gravhögar och kan liknas vid en stenlagd cirkel. Kantkedjan har sannolikt bidragit till att hålla jordmassorna i en gravhög på plats. Jag blev så exalterade att jag lätt hade kunnat hoppa jämfota!

Kantkedja jpg

Den sannolika kantkedjan som påträffades i anslutning till en av högarna på Selholmen.

Geofysiska mätningar
Veckan efter georadarundersökningen genomfördes nästa etapp av utredningen av högarna på Selholmen. Nu var det dags för företaget GeoVista i Luleå att genomföra geofysiska mätningar med magnetometri och elektrisk resistivitet, i syfte att försöka få ytterligare information om högarnas uppbyggnad och eventuella konstruktionsdetaljer. GeoVista utförde sina mätningar på den hög där den sannolika kantkedjan påträffades i samband med georadarundersökningen. För er som varit på Selholmen är det högen närmast logen som står på ön. Magnetisk mätning är en metod som indikerar variationer i magnetiska egenskaper i exempelvis mark och bergarter. Elektrisk resistivitet visar materialets oförmåga att leda ström. Vår förhoppning var att kunna se om det eventuellt fanns ett kärnröse i mitten av högen, som sedan täckts av jordmassor, samt om det gick att få ytterligare belägg för den sannolika kantkedjan.

GeoVistas mätningar visade på att det i högen fanns en ansamling av ett mer magnetiskt material än omgivande mark. Mätningarna visade också på störningar i västra delen av den omgivande terrassen, som sannolikt beror på ett nedgrävt metallrör eller liknande och som kan kopplas samman med resterna av den husgrund efter ett café som funnits på platsen. GeoVistas mätningar berörde även en av de mindre högarna mellan de två storhögarna, och där framkom ett lågmagnetiskt mönster i en kvadratisk form. Dessutom fanns det där en magnetisk källa, vars orsak tolkades vara ett metalliskt föremål.

Geologisk undersökning
Nästa etapp på Selholmen ägde inte rum förrän i slutet av augusti. Då kom professor Per Möller från Lunds universitet upp för att genomföra en geologisk undersökning med hjälp av en spadborr. Planen var att borra i högarna för få en bedömning av högarnas uppbyggnad. Vi ville helt enkelt avgöra om högarna var naturligt skapade eller ett resultat av människohand. Det började mycket lovande, då Pers första kommentar när vi kom till Selholmen var ”Det här kan inte vara naturligt!”.

Vi började borra uppe på högen med den troliga kantkedjan, men stötte på problem redan efter drygt en halvmeter. Det visade sig att innehållet i högen inte var nog sandigt, så de småstenar som fanns inblandat i sanden gjorde att spadborren kilade sig fast och vi tog oss helt enkelt inte ner. Likadant blev det i högens sluttningar. Samma sak på den andra högen. Däremot var det enkelt att borra i de omgivande terrasserna runt de båda högarna samt i den lilla högen som även omfattades av GeoVistas mätningar. Terrasserna och den lilla högen var enbart uppbyggda av sand, som har avsatts från Piteälven i samband med högvattentillfällen. I terrassen runt högen med den sannolika kantkedjan borrade vi dessutom upp någon form av sentida metallskrot. Per Möller blev mer och mer fundersam, och i slutet av första dagen så var han inte längre säker på att högarna inte var naturligt skapade… Vi insåg att vi inte kunde avgöra högarnas uppbyggnad utifrån provborrningen, och valde därför att ta in en minigrävare.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, och Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, genomför en geologisk undersökning med hjälp av spadborr på terrassen nedanför en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Minigrävaren fick köra upp på terrassen vid högen med den troliga kantkedjan, och där sträcka sig så långt in och så långt upp i högen med skopan som det var möjligt (högens sluttningar var för brant för den lilla maskinen att köra upp på, och bron över till Selholmen skulle inte klara av tyngden från en större grävmaskin). I schaktet som togs upp framgick det tyvärr snart att det bara var naturliga lagerföljder i högen… Snacka om antiklimax!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Profil i maskinschaktet som togs upp i en av högarna på Selholmen. Överst syns ett stenigt lager och under obrutna sandiga lager. Foto: Per Möller.

Maskinschaktet drogs dessutom ut över den förmodade kantkedjan. Det visade sig mycket riktigt finnas större stenblock som följer högens kurvning, men de ligger i orörda jordlager och utgörs av en erosionskant kring kullens bas som har uppstått i samband med högvattensituationer på Selholmen. Högarna har av Per Möller tolkats som erosionsrester av de isälvssediment som eroderats bort i samband med att Piteälven skar igenom de älvsediment som blockerade älven i samband med att området steg upp ur det som kallades för Littorinahavet (ett av Östersjöns olika stadier efter inlandsisens avsmältning) för omkring 6000-4000 år sedan.

Välbesökt arkeologidag
Resultatet av den geologiska undersökningen kändes lite som ett platt fall. Våra tidigare insatser på Selholmen under fältsäsongen hade ju lovat så gott! Samma vecka som vi genomförde den geologiska undersökningen arrangerade vi Arkeologidagen i Älvsbyn, där en av programpunkterna var en guidning på Selholmen där jag skulle berätta om vårt arbete dittills. Så det var bara att förbereda sig på att göra besökarna besvikna… Arkeologidagen, som arrangerades tillsammans med Älvsbyns forskarförening, blev välbesökt. På förmiddagen kom drygt 180 besökare till Polar Hotel för att lyssna på en föreläsning om arkeologi kring Älvsbyn. Efter lunch genomfördes guidningen på Selholmen med drygt 220 besökare – trots regn!

Av de besökare jag talade med efter guidningen så var alla nöjda trots det nedslående resultatet. De hade alltid undrat över högarna och var nöjd med att kunna få ett besked, oavsett resultatet. Vår målsättning med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var ju också att avgöra om högarna var naturligt skapade eller gravhögar – och utifrån dittills genomförda arbeten så såg det mycket nedslående ut. Ett sista halmstrå hade vi dock – kan man ha nyttjat naturligt skapade högar och begravt någon ovanpå? Uppsala högar är ju exempelvis anlagda ovanpå en moränås, där material från åsen har skottats upp ovanpå de gravlagda individerna, för att förstärka högeffekten. Vi bestämde oss för att slutföra projektet med den sista planerade etappen för att räta ut de sista frågetecknen – och göra en mindre arkeologisk undersökning.

Arkeologisk provundersökning
I september anlände vi till Selholmen en sista gång, för att under två veckor undersöka översta delen av högarna. Vi startade med högen där de flesta tidigare insatser genomförts, där ”kantkedjan” som gjorde oss så glad i början av sommaren påträffades med hjälp av markradarn. Två schakt förlades uppe på toppen och vi körde igång med handgrävandet (spade och skärslev), som snart fick bytas ut till korphacka och fyllhammare! Har aldrig varit med om så hård mark att gräva i, kompakt lera inblandat med ett gruslager – vi fick hacka oss ner till ca 60 cm djup. Genom att studera profilen kunde vi då med säkerhet avgöra att högen var naturligt uppbyggd även i toppen och att ingen tidigare grävning skett ovanpå högen. I profilen syntes enbart naturliga och obrutna lager.

Vi flyttade därför fokus till den andra högen, och där blev vi faktiskt lite överraskade. I det första schaktet vi tog upp såg vi spår efter tidigare grävning! Vi tog sammanlagt upp tre schakt ovanpå högen och hittade spår av grävning på flera ställen. Tre av nedgrävningarna som syntes i profilen var relativt grunda, mellan 60-80 cm djupa, och vi tolkade dessa som sannolika skattplundringsgropar. Enligt myten ska ju en skatt vara begravd i en av högarna… och uppenbarligen har någon/några gjort sig besväret att gräva efter den! Förbryllade blev vi däremot då vi i en av profilerna hittade en markyta med ett kraftigt kollager på ca 75 cm djup. Vid närmare undersökning framkom det glasbitar i kollagret… Inte så gammalt med andra ord. Vid fortsatt nedgrävning i samma schakt hittades markytor på fler nivåer, men inget material i övrigt framkom.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

I profilen syns den djupaste nedgrävningen med flera markytor på olika nivåer. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi samlade därför in prover för analys för att se om vi kunde hitta något som skulle hjälpa oss i tolkningen av dessa nedgrävningar. Arkeologerna Hanna och Ida som arbetar extra hos oss är även miljöarkeologer, så de har analyserat proverna hos oss på Norrbottens museum. I jordprovet som samlats in ur det nedersta jordlagret framkom relativt nya och obrända frön från hallon – och vindruvskärnor!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Arkeologerna Ida Lundberg och Hanna Lundholm samlar in jordprover för makrofossilanalys ur profilen med flera lager av markytor på olika nivåer. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Då GeoVistas undersökningar visat på dels en fyrkantig formation samt ett föremål av metall i en av de lägre små kullarna på Selholmen, lades även ett sökschakt i detta område. Inga spår efter någon fyrkantig konstruktion hittades, åtminstone inte på det djup som grävdes – och metallföremålet visade sig vara en modernt järnrör, liknande de metallrör som används till tomtmarkeringar…

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Metallföremålet som GeoVistas geofysiska mätningar visade på blev inte mer spännande än ett metallrör liknande en tomtmarkering. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Vårt syfte med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var att avgöra om högarna var naturligt bildade eller om de skulle kunna utgöras av gravhögar. Tidigare har arkeologer gjort bedömningen att det sannolikt rört sig om gravhögar, men ingen har utrett dem närmare – och de har antagligen avförts som gravhögar på grund av att denna typ av fornlämning inte ansetts ska finnas så långt upp i norr, utan att högarna har bedömts utifrån dess innehåll. Våra undersökningar visar att högarna – tyvärr måste jag säga – är naturligt skapade. Däremot har vi kunnat fastställa en myt – nämligen att människor har trott att det funnits en skatt nedgrävd i en av högarna, och att man har gjort försök att leta efter denna. Detta är också något som nämnts i ett kåseri i Piteå-tidningen från början av 1900-talet. Fyndet av vindruvskärnorna blir en extra knorr på det hela – har skattsökaren fyllt på med energi, antingen i form av vindruvor eller russin, efter all grävning i högen och spottat ut kärnorna nere i den grävda gropen? Vindruvor blev en vanlig exportvara under 1950-talet och fanns då i handeln under höst och vinter. De olika lager av markytor som påträffades vid vår grävning har sannolikt bildats genom att den grävda gropen lämnas öppen. Energin tog väl slut trots vindruvs- eller russinätandet och skattsökaren skottade aldrig igen sin grop, som därmed har eroderat i omgångar, varvid ny markyta hunnit bildas.

Arbetet med högarna på Selholmen har varit otroligt givande och även om jag hade hoppats på en annan utgång, så har vi fått mycket positiv respons för det arbete vi har lagt ner. Tack till alla intresserade och välvilliga Älvsbybor som har besökt oss och hjälpt oss på olika sätt med arbetet på Selholmen, det har varit fantastiskt med ert engagemang. Nu kan vi med vetenskaplig grund avgöra att högarna enbart är naturformationer, så tyvärr fick vi inte skriva om Norrbottens historia denna gång. Men Norrbotten är en guldgruva – det finns otroligt mycket kvar att upptäcka, och Norrbottens museum har redan fått in ett nytt tips om eventuella gravhögar…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog