Veckans blogginlägg handlar om en spännande byggnadstyp som framför allt förknippas med Norrbotten och Västerbotten, nämligen rundlogen. Många av er läsare har säkert vid ett eller annat tillfälle stött på en rundloge på landsbygden och kanske har ni förundrats över dessa märkvärdiga byggnader. Med sina – vanligtvis – åttakantiga planlösningar och monumentala storlek särskiljer sig nämligen rundlogen från gårdens övriga byggnader. Det här inlägget ämnar ge en historisk introduktion till rundlogen som företeelse och svara på frågor som ”vad har byggnaden använts till?” och ”varför ser den ut som den gör?”.

Rundlogar blev populära i Norrbotten omkring 1860-talet och fick stor spridning i länet under resterande del av 1800-talets andra hälft. Byggnaden utgör en typ av tröskloge och har varit en del i rationaliseringen av jordbruket. Med hjälp av rundlogar kunde nämligen den mödosamma tröskningen av spannmål underlättas markant. Med ”tröskning” menas en bearbetning av skördat spannmål som går ut på att separera sädesslagets kärna från dess ax. I ett samhälle där betydelsen av självhushållning har varit omfattande och jordbruket centralt för majoriteten av befolkningen, var den egna odlingen och tillvaratagandet av spannmål viktig. I Norrbotten odlades framför allt korn, vilket berodde på att korn lämpade sig väl för ett nordligt klimat med korta odlingssäsonger och lägre temperaturer.

Till en början genomfördes tröskningen för hand, vanligtvis med slaga. Enkelt beskrivet är en slaga ett tvådelat redskap bestående av ett träskaft som med hjälp av en läderrem har sammanfogats med en kortare, och ofta tyngre, trästav. Slagan skulle, som namnet antyder, slås över spannmålet som efter torkning hade lagts ut över ett golv. Med hjälp av slagan separerades på så vis kornet från axen. Som regel ägde denna form av tröskning rum i en mindre byggnad – en så kallad slagtröskloge – och var ett både arbets- och tidskrävande moment. I norra Sverige, där det var mer glesbefolkat och tillgången till säsongsbaserad arbetskraft var lägre, kunde tröskningen sträcka sig en bra bit in under vintertid innan arbetet hunnit färdigställas.

I strävan efter att underlätta tröskningen utvecklades under 1700-talet olika typer av tröskvagnar, vilka kom att få en stor spridning i framför allt norra Sverige där behovet av alternativa lösningar för tröskningen var stort. Dessa tröskvagnar var hjulförsedda och kunde dras över spannmålet med hjälp av en oxe eller en häst. Framstegen med tröskanordningarna fortsatte och billigare varianter – i form av trävagnar med cylindriska valsar – utvecklades och fick spridning även vid bondgårdar av mindre storlek.

Både hjulförsedda tröskvagnarna och tröskvältar med cylindriska valsar kunde köras genom avlånga trösklogar, så kallade långlogar. Dessa var i regel timrade med en längd på omkring 30-40 meter och med öppningar i båda gavlarna. På golvet i logen breddes säden ut och tröskanordningen kunde därefter dras över säden fram och tillbaka genom byggnaden. En nackdel med denna metod var dock att anordningen behövde vändas vid långlogens ändar och vagnen kopplas ifrån för att därefter spännas fast igen.

Genom utvecklingen av tröskvältar med koniska valsar – istället för cylindriska – gick det att undkomma vändningsmomentet och tröskanordningen kunde effektivt dras runt en mittstolpe utan avbrott. Tröskvälten med koniska valsar uppfanns omkring 1700-talets mitt men fick sitt huvudsakliga genomslag under 1800-talet. Rundtröskningen rationaliserade i hög utsträckning arbetet med tröskningen, men kom att kräva en annan form på logen som på grund av rundkörningen behövde vara antingen kvadratisk eller ”rund”.

Rundlogen blev populär i norra Sverige, framför allt i kustnära områden, medan den fyrkantiga logen fick störst spridning söderut. Trots namnet är rundlogen inte ”rund” utan vanligtvis åttakantig, eller i vissa fall sexkantig. Några enstaka tiokantiga rundlogar har även förekommit. Exakt när, likväl som var, de första rundlogarna byggdes är oklart men många menar att byggnadstypen troligtvis ska ha uppförts först omkring tidigt 1800-tal i Sverige. Byggnadens stora genomslag kom dock efter 1800-talets mitt och hängde till stor del samman med en allt mer tilltagande nybyggnadsverksamhet, kopplad till förändringar av gårdsbebyggelser vid införandet av laga skifte. Vid 1800-talets slut hade rundlogarna spridits i så stor utsträckning att de sägs ha förekommit vid majoriteten av gårdar längs med kusttrakterna i Norrbotten, likväl som i Västerbotten.

Var inspirationen till rundlogens åttakantiga form – ovanlig inom den svenska byggnadstraditionen – kommer från vet man inte säkert. En relativt vanlig teori är dock att formen kan ha hämtats från rysk byggnadstradition och överförts av kvardröjande soldater efter slutet på 1809 års krig. I folkmun ska rundlogar ibland även ha kallas för just ”rysslador”.

Rundlogar är vanligtvis timrade och försedda med laxknutar, det vill säga med en form av slätknut. Valet av takkonstruktion kan variera, men mest representativt för byggnaden är sadeltak. Även brutet sadeltak, så kallat mansardtak, har förekommit i stor utsträckning. En följd av dessa två takkonstruktioner är att byggnaden får höga gavelpartier, vilket bidrar till att ge dem deras monumentala uttryck. Även andra taktyper förekommer på rundlogar, exempelvis tälttak. Byggnadernas diameter är ofta omkring 11-12 meter. Många rundlogar har omålade och obehandlade fasader, men det är också vanligt att de har målats med röd slamfärg.

I direkt anslutning till rundlogar har det ofta funnits en, eller ibland flera, friliggande kornbodar av mindre storlek. Dessa har använts för förvaring av det tröskade sädesslaget. Ibland har även enklare halmlador uppförts intill rundlogen. Vad gäller rundlogarnas placering var de ofta lokaliserade till utkanten av den övriga gårdsbebyggelsen, troligtvis för att motverka en brandrisk. Vanligt var även att rundlogarna placerades på ett upphöjt läge, till exempel vid en sluttning eller på en kulle, vilket bidrog till att ge dem deras ståtliga uttryck i landskapet.

Vid slutet på 1800-talet kom tröskverken att göra intåg i samhället vilket innebar ytterligare effektiviseringar av tröskningsförfarandet. Tröskverken var konstruerade så att säden kunde tröskas genom maskinen, i stället för att tröskvagnar skulle dras över säden. Tröskverken underlättade arbetsmomentet med tröskningen och kom att ersätta den koniska tröskvälten. Det medförde att rundlogarna förlorade sin tidigare funktion. I många fall kunde dock rundlogarna användas som förvaringsplats för tröskverken, vilka vid användning kunde dras ut från logen. Till en början drevs tröskverken med hjälp av manuell kraft genom handdragning alternativt dragning med häst eller oxe, så kallad ”hästvandring” och ”oxvandring”. Med tiden kom tröskverken att drivas av lokomobiler och elmotorer istället.

Efter att tröskverken kommit att utkonkurrera rundtröskningen förlorade många rundlogar sin ursprungliga funktion och tilldelades nya användningsområden. Byggnadstypen har därefter använts, samt används än idag, som förråd och ibland även som garage för bilar och jordbruksmaskiner. Att rundlogarna har kunnat få nya funktioner har bidragit till att en stor andel av dem har bevarats och är möjliga att beskåda på landsbygden än idag. Det skick som rundlogarna i nuläget uppvisar växlar dock och bristande underhåll har medfört att ett flertal har behov av större restaureringsåtgärder för att förhindra ytterligare skadeutveckling.

Få byggnadstyper har kommit att bli lika karaktäristiska och representativa för det norrbottniska, såväl som västerbottniska, odlingslandskapet som rundlogen. Byggnaden vittnar om ett tidigare jordbrukssamhälle, om en nordsvensk byggnadstradition och om betydelsefulla teknikhistoriska utvecklingar. Förhoppningsvis kommer rundlogarna bevaras även i framtiden och fortsätta att magnifikt resa sig i vårt landskap!

Vid tangentbordet,

Kristin Lång

Referenser och lästips:  

Norrbottens museum (u.å.). Odlingslandskap. Tillgänglig: Odlingslandskap – Norrbottens museum [Hämtad: 2023-01-10].

Norrbottens museum (u.å.). Västergården i Manjärv. Tillgänglig: Västergården i Manjärv – Norrbottens museum [Hämtad: 2023-01-10].

Löfgren, Maria (1995). Den västerbottniska rundlogen. Kulturmiljövård. Tema: Svenska hus. Nummer 1-2/1995, s. 65-72.

Palmqvist, Lena (1998). Landsbygdens folkliga byggnadsskick. Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet (1995). Skötsel av kulturvärden i odlingslandskapet. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Västerbottens museum (u.å.). Rundlogen. Tillgänglig: Västerbottens museum Rundlogen – Västerbottens museum (vbm.se) [Hämtad: 2022-01-10].