Etikettarkiv: Skellefteå

Skifferdolken från Malåträsket – En liten del av historien om Sverige

Publicerat av
3

Historien om Sverige ” den stora berättelsen om vårt land”. Så inleds beskrivningen av storsatsningen om historien om Sverige på SVT.

I en stor produktion är det förståeligt att inte allt från förhistorien kan rymmas. Men med den titel som har satts, är det rimligt att tolka, att det är att försöka förmedla de stora linjerna i förhistorien, i det geografiska området som har kommit att bli Sverige som är just det som eftersträvas.

Då är det problematiskt att exempelvis bara lyfta flinta som det material föremålen tillverkas av. Särskilt när förhistorien i de nordliga delarna av landet nästan uteslutande har använt kvarts, kvartsit och skiffer för att tillverka verktyg under samma period. Det område som idag kallas för Sverige har inte haft en och samma gemensamma kultur och fynden från förhistorien visar tydligt hur varierat och mångfasetterat vårt land är genom årtusendena. Den poängen missar produktionen av Historien om Sverige genom att fokusera på fynden i söder. Det osynliggör norr än en gång och gör narrativet skevt.

Nyfiken på skiffer i norra Sverige? Se hit!
För de som är nyfiken på norra Sveriges skifferföremål följer här några smakprov som visar variationen av föremålstyper inom skifferkulturen från yngre stenåldern.

Runt 4000 år sedan börjar befolkningen i norra Sverige göra föremål av skiffer, fram till nu tillverkas stenföremålen och stenverktygen främst av kvarts och kvartsit. Kvartsen och kvartsiten kommer även fortsättningsvis att användas i varierande utsträckning under senare perioder i norr. Flinta finns inte naturligt förekommande i norra Sverige, därför har den inte varit ett grundmaterial för föremålstillverkning på samma sätt som i södra Sverige.

Kulturen och föremålen i norra Sverige har belysts av många forskare under de senaste 70 åren och förekomsten av dessa skifferföremål skiljer sig från södra Sverige.

  • Bild 1. Djurhuvuddolk, SM7789, från Boåkern, Kusmark, Skellefteå kommun © Skellefteå museum
  • Bild 2. Bandad skifferdolk, SM20838, från Stor-flaksjön i Byske, Skellefteå kommun © Skellefteå museum

Majoriteten av skifferföremålen är gjorda av grå- till gråsvart- eller rödskiffer. Samma färg som jakt och fångsthällristningarna fylls i med i dag, för att vi lättare ska kunna se dem. Men det ska noteras att det även finns skifferföremål i grön-, grå-, blågrönskiffer. Även blandningar av färger finns flertalet exempel på, som röd- och grönskiffer, så kallat bandat skiffer, en typ av skiffer som har flera färger i ett och samma stycke.

Skifferföremål har framkommit under arkeologiska undersökningar, men de förekommer till stor del att de har hittats som enskilda föremål. En stor del av dagens kända föremål kommer från boplatser, nära älv- och sjöstränder. Men de återfinns även i skog och mark i indragna lägen. En majoritet av föremålen har hittats av allmänheten i olika sammanhang och sedan hittat sin väg till museerna.

Föremålstyperna förekommer i olika utformningar. De kan vara som en djurhuvuddolk. Det vill säga en dolk som har ett övre avslut i form av ett djurhuvud. Som dolken, från Boåkern i Kusmark (bild 1, SM 7789). Dolkar med djurhuvud föreställer olika typer av djur, exempelvis svanar eller älgar, men de kan också vara svåra att tolka till en viss art. Vissa spetsar och dolkar har också små inhak nästan som små öron, som avslut.

Djurhuvuddolkarna har hittats hela och i delar. Alltså dolkar där toppen eller spetsen har gått av, som dolken från Stor-flaksjön i Byske (bild 2, SM 20838). Eller föremål där det bara är det lilla djurhuvudet återstår idag. Ett exempel på det är djurhuvudet från Bjurselet (bild 3, SM 9600).

Skifferverktygen kan också vara dolkar eller knivar som inte har en djurhuvudform som avslut överst på skaftet, utan raka avslut som dolken från Falmarksheden (bild 4, SM 7308). Det finns dessutom fynd av spetsar, både spjut- och pilspetsar, som en pilspets med tånge från Bruträsk (bild 5, SM20828) eller som den avbrutna spetsen i rödskiffer från Liden (bild 6, SM 1). Det finns även en ytterligare typ av kniv som kallas krumkniv, där kniven är böjd så att den nästan bildar en L-form. Ett sådant exempel i röd- och gråbeige skiffer finns från Bursiljum (bild 7, SM 6346). Skifferföremålen kan även förekomma som mejslar, yxor, T-formade redskap och nordbottniska redskap. Ett exempel är mejseln ifrån Burträsk i grågrön skiffer (bild 8, SM 78).

  • Bild 3. Djurhuvud i skiffer, SM 9600, från Bjurselet, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
  • Bild 4. Dolk, SM 7308, från utdikning vid Falmarksheden, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
  • Bild 5. Spets, pilspets, SM 20828, med tånge från Burträsk, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
  • Bild 6. Pilspets, SM 1, i skiffer med bruten bas, från Liden, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
  • Bild 7. Krumkniv, SM 6346, från Bursiljum i bandat skiffer, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.
  • Bild 8. Mejsel, SM 78, i grågrön skiffer från Burträsk, Skellefteå kommun © Skellefteå museum.

Många exempel på skifferföremål som är dekorerade med inristningar finns även det. Inristningarna kan vara sick – sack mönster, ibland med ristade figurer. Det olika typer av ristade djurfigurer i det svenska materialet är, fisk, orm, älg, val och människa.

Skifferdolken från Malåträsk
Skellefteå museum har under det gångna året fått inlämnat just ett skifferföremål. Historien om vägen till Skellefteå museum är som följer.

Fyndet gjordes av två barn som var ute och åkte båt. Det var en solig sommardag som barnen rodde ut till en ö och det var när de just skulle till att landstiga, som de såg något under vattenytan i strandkanten. Barnen plockade upp föremålet och vad var det de hittade, jo en skifferdolk. Barnen tog med sig föremålet hem och de kom senare att ge det till sina föräldrar.

Föräldrarna har sedan kontaktat Skellefteå museum med en önskan att lämna in det till museet, då man ansåg att det hörde bättre hemma på museet i stället för deras hem.

  • Bild 9. Skifferdolken från Malåträsket, Malå kommun. Kommer från L2023:3717 – fyndplats © Skellefteå museum.
  • Bild 10. Vy över Malåträsket där skifferdolken kommer ifrån

Föremålet mäter 11,2 cm lång, är mellan 1,8-3 cm bred och som mest 0,8 cm tjock och är tillverkad av rödskiffer (bild 9). Föremålet skulle även kunna vara en spjutspets, då det finns likheter med andra kända fynd. Men det gäller även känd fynd av andra skifferdolkar i Västerbottens län. Fyndplatsen är strandkanten på en mindre ö i Malåträsket.

Att barnen hittade skifferdolken i strandkanten är kanske inte så förvånande, längs med den norra sidan av Malåträsket, ca 300–400 m norr om ön finns idag en stenåldersboplats registrerad (bild 10). Men inte bara en boplats. Området runt Malåträsket har många kända stenålderslokaler. Inom en radie av 5 km från fyndplatsen och längs med stränderna runt Malåträsket finns 18 kända stenåldersboplatser registrerade och mer än en handfull platser med förekomster av skärvsten, en restprodukt som ofta förekommer i stora mängder på boplatser. Men att hitta föremålen från boplatserna är ofta ändå som att hitta en nål i en höstack.

Dolken från Malåträsket visar mig ett exempel på ett mångfasetterat Sverige och en spännande forntid. Om man vill man lära sig mer om norra Sveriges förhistoria vill jag varmt rekommendera att besöka museer som; Västernorrlanden läns museum, Rock Art i Nämforsen, Västerbottens museum, Skellefteå museum, Norrbottens museum, Silvermuseet eller Ájtte där norra Sveriges förhistoria och historia visas.

Vid tangentbordet:
Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Tips på museer och hemsidor som är värda att besöka om man vill veta mer om norra Sveriges forntid

Västernorrlands museum

Jamtli

Västerbottens museum

Skellefteå museum

Norrbottens museum

Silvermuseet i Arjeplog

Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum

Nämforsens hällristningsmuseum

Samer.se

Källor
Bergman, Ingela (2001). Dumpokjauratj i Arjeplog – en 9000 år gammal historia. Ingår i: Populär arkeologi. – ISSN 0281-014X.; 2001(19): 4, s. 8-10: ill.

Baudou, Evert (1992). Norrlands forntid: ett historiskt perspektiv. Höganäs: Wiken.

Carpelan, Christian (1977). Älg och björnhuvudföremål från Europas nordliga delar. Finskt Museum (1975).

Liedgren, Lars (2014). Rödockragravar i Norrbotten. Arkeologi i Norr 14:1–39

Lundberg, Åsa (1997). Vinterbyar – Ett bandsamhälles territorier i Norrlands inland 4500–2500 f. Kr. Studia archaeologica universitatis Umensis 8. Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet, Umeå.

Norberg, Erik (2008). Boplatsvallen som bostad i Norrbottens kustland 5000 till 2000 före vår tideräkning: en studie av kontinuitet och förändringar. Diss. Umeå: Umeå universitet, 2008.

Möller, Per; Östlund, Olof; Barnekow, Lena; Sandgren, Per; Palmbo, Frida and Willerslev, Eske. (2012). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden. The Holocene.

Östlund, Olof (2019): Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten. I Per Moritz, Karl Petersen, Rolf Johansson (red.) Museets årsbok 2019. Tema: Arkeologi. Norrbottens museums och Norrbottens Hembygdsförbunds årsbok.

Rödockragraven i Ligga

https://sparfran10000ar.se/fran-urtid-till-nutid-i-vasterbotten/arkeologiska-tidsperioder/stenalder/

https://nattidskriftenvasterbotten.se/article/den-tidigaste-invandringen-efter-inlandsisen-1698130630265×984761209364676600

Lundforsboplatsen, en sänksten och uppordnande av tidigare arkeologers kvarlämnade arbetsuppgifter

Publicerat av
Svara

Arkeologerna på Skellefteå museum fick möjlighet att gå igenom fyndmaterial från Lundfors i museets samling, med anledning av en vattenskada. Lundforsboplatsen är en stenåldersboplats ca 12 km sydväst om Skellefteå som undersöktes för 50 år sedan. Det förekommer att fyndmaterial från äldre undersökningar inte har sorterats upp ordentligt sedan den tiden när rapporterna skrevs. I detta fall levererades till och med en doktorsavhandling som byggde på det som hittades i Lundfors, men materialet blev aldrig riktigt uppordnat och har legat mer eller mindre orört sedan dess, i fyndpåsar och diverse fyndaskar i konstiga format.

Sänksten från Lundfors i Skellefteå museums samling med inventarienummer SM 8657.

År 1968 påbörjades arkeologiska undersökningar i Lundfors ca 12 km sydväst om Skellefteå, mellan byarna Gummark och Djupgroven. Undersökningen var en forskningsgrävning i ett större projekt som hette Nordarkeologi. Fornlämningen som undersöktes (Raä Skellefteå stad 153:1 eller med den nya nummerserien i fornlämningsregistret: L1938:2985 ) var en av flera i Lundfors som redan då varit kända sedan länge för Skellefteå museum. Gustav Hallström och Ernst Westerlund undersökte platsen redan 1922 och 1924, och att det fanns saker att hitta i marken hade varit känt ännu längre av lokalbefolkningen som brukat åkrarna på platsen. Hundratals nätsänken påträffades vid plöjning och många skänktes bort. Några tiotal finns idag i Skellefteå museums samlingar. 

På kartan är stenåldersboplatsen som undersöktes 1968-1970 i Lundfors markerad med en turkosfärgad punkt.

Sänkstenen
Ett föremål som har påträffats i samband med dessa undersökningar var en sänksten som fått inventarienumret SM 8657. Den är i nuläget ett av få föremål från Lundfors som är lätt sökbart i Skellefteå museums samlingar. Om sänkstenen SM 8657 står det i Skellefteå museums digitala samling på internet:

Fyndplats: ”Norr om diket i dalens mitt på Bjurs skifte 5:15 IV. Mellan diket och landsvägen. Kom till museet i samband med utgrävningar i Lundfors, Gummark sommaren 1968.”

Sänkstenen påträffades alltså troligtvis lokalbefolkningen på en av åkrarna söder om den nämnda boplatsen och lämnades då över till arkeologerna med lägesangivelsen. Idag hade vi helst velat mäta in det exakta läget för fyndet med mätutrustning. Men att döma av beskrivningen har sänkstenen hittats någonstans i närheten av fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten (SM 6703) (Raä Skellefteå stad 254:1, eller L1938:2753). Sänkstenens form är enkel. Det är bara en vanlig sten som någon knackat ut två skåror eller urtag i sidorna på. Skårorna är till för att bättre kunna knyta fast ett rep för att fästa sänkstenen mot ett fisknät eller sälnät.

På kartan ovan är den ungefärliga fyndplatsen för SM8657 utmärkt med en turkos punkt, det är också den ungefärliga fyndplatsen för ett bryne av röd sandsten. (Den som har skarpa ögon märker att fastighetsbeteckningarna på dagens karta inte är desamma som de var 1968, men det är rätt fastighet).

Undersökningarna vid Lundfors  – boplatser med fokus på säljakt
Åren 1968-1975 undersöktes flera av boplatserna vid Lundfors (Raä 153:1, Raä 251:1 och Raä 164:1), de första två åren under ledning av arkeologen Ann-Margret Willebrand, de senare åren av arkeologen Noel Broadbent.

Dateringarna som gjordes i samband med undersökningarna visade att boplatserna var ungefär 6000 år gamla. Förutom ett mycket rikligt stenmaterial (kvarts, skiffer, röktopas och bergart), påträffade över 11 000 bitar av brända ben. Av de ben som gick att artbestämma kom 98 % från vikaresäl. Övriga djur som fanns representerade var älg, bäver, mård, hare, gädda, abborre och braxen. Dessutom fanns ben som kan härröra från ren. Men den massiva merparten kom alltså från vikaresäl.

Boplatserna vid havsviken vid Lundfors. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. Grått är vatten, vitt är land. (Broadbent 1982).

I säljakten har nätet varit avgörande för de som bodde vid Lundfors för 6000 år sedan. Sälen gick in i vikar och upp efter älvarna för att jaga lax på hösten. Skellefteälven och havsviken i Lundfors var idealisk för människorna att jaga både lax och säl i samma nät (att sälbenen är så dominerande i benmaterialet kan bero på att fiskbenen inte bevarats lika bra som de kraftigare sälbenen).

Sänkstenarna har påträffats på botten av havsviken (dagens åkermark). De har fungerat som tyngder för att hålla nät sträckta ned mot djupet, men under användningen har vissa av dem lossnat och fallit till botten. Flötena i nätens överända har inte hittats men har förmodligen varit gjorda av trä eller bark. Det finns också uppgifter om att ett grovmaskigt nät av bast har påträffats på 1930-talet på Skråmträskängarna väster om Lundfors, men det nätet finns tyvärr inte bevarat. 

Sänkstenen SM 8657 är bara en av många som påträffats på åkrarna nedanför boplatserna. För 6000 år sedan var åkrarna täckta av en havsvik och Raä 153:1 och de övriga boplatserna låg vid havsvikens norra strand. Av spridningen av påträffade nätstenar går det att gissa hur näten varit lagda över viken (se nedanstående karta).

Påträffade sänkstenar på botten av havsviken vid Lundfors och tänkbara nätsträckningar. Även platsen för det nätfynd som påträffades på 1930-talet på Skråmträskängarna har markerats. Karta ur Skellefteåbygdens historia del 3. (Broadbent 1982).

Arbetet med materialet idag
Arkeologerna som jobbar på Skellefteå museum konstaterade efter upptäckten av vattenskadan i magasinet i höstas att delar av Lundforsmaterialet har påverkats och att där finns skador även efter att det har torkat. En del fyndaskar har skadats allvarligt och etiketter som anger var fynden påträffats har blivit svåra att läsa och vi måste ta itu med detta medan det ännu är möjligt att tyda vad som är skrivet. En del fynd har tydliga koordinater, andra inte. Vi som jobbar på museet idag har fortfarande kunskap som vi fått av våra föregångare på museet, dels om metodiken om hur undersökningar genomfördes på den här tiden, dels om var arkivmaterial med originalanteckningarna finns. Det är inte säkert att nästa generation arkeologer har möjligheter att lista ut vad koordinaterna och anteckningarna berättar.

Vi ska nu sätta fynden i moderna fyndasar, och askarna i moderna fyndbackar, som placeras i fyndhyllor anpassade till arkeologiskt fyndmaterial. Bytet av fyndaskar och renskrivning av fyndetiketter går relativt snabbt. Det som kommer att ta tid är att katalogisera fynden (tusentals avslag, stenföremål och brända ben) och sedan föra in dem i vår databas på internet så att det blir sökbart för alla. Vår förhoppning är att framtida forskare då lättare ska kunna få en överblick över fyndmaterialet från Lundfors. Vi hoppas också att vi själva lättare ska kunna plocka fram enskilda fynd när det behövs. Arbetet kommer dock att ta tid, bland annat för att en stor magasinsflytt ska genomföras de närmaste åren. Arbeten vi utför med arkeologisamlingen är också begränsat till vintertid när vi inte är ute i fält, eller avrapporterar sommarens fältarbeten.

Allt möjligt har använts till att förvara fynden i. Den här gamla EPA-kassen är i sig ett tidsdokument. I en sådan kasse kan vi hitta fyndaskar som ser ut så här…  (se nedan).
”Ensamma ladan vid s-ö-”…? En uppgift om fyndplats i Lundfors som inte är helt självklar drygt 50 år senare.
Denna lägesangivelse är en smula bättre, om det inte vore för det, att fastighetsbeteckningarna delvis har ändrats efter 50 år. ”Gummark 3:8 VII, 3:7 V.. Omedelbart S  om landsvägen omedelbart V och NV om ladan på 3:7 V”. Som tur är finns fastighetskartor kvar från tidigt 1970-tal att jämföra med.


Vid tangentbordet denna gång:
/Olof Östlund, arkeolog vid Skellefteå museum

Referenslista

Otryckta källor

Fornsök

Lundfors boplats Raä Skellefteå stad 153:1 Fornsök (raa.se)

Lundfors. Fyndplats bryne av röd sandsten Raä Skellefteå stad 254:1 Fornsök (raa.se)

0150-0254-01-D.jpg (2832×2320) (raa.se)

Skellefteå museums samling

Sänksten SM 8657. Källhänvisning “Sänksten,” Samlingar Skellefteå museum, hämtad 30 mars 2023, https://samlingar.skellefteamuseum.se/items/show/1187.

Litteratur:

Broadbent, Noel (1979). Coastal resources and settlement stability: a critical study of a Mesolithic site complex in northern Sweden. Diss. Uppsala : Univ.

Broadbent, Noel (1982). Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Skelleftebygdens historia. Del 3.  Skellefteå: Skellefteå kommun.