Ibland blir man som föremålsantikvarie lite extra glad när man får ett erbjudande om ett nytt föremål till museets samlingar! Den 7 september, hösten 2020, fick museet en fråga från en man boende i Helsingfors, om vi var intresserade av att ta emot en silverbrosch, som funnits i hans släkts ägo under lång tid.

Jag såg direkt att det var en av de två broscher som används till 1912 års Norrbottensdräkt, men som vi saknade i vår föremålssamling. Vi brukar kalla det för en lucka, ett föremål som vi inte har, men som vi skulle önska fanns i samlingen.

Efter att donationserbjudandet behandlats i museets insamlingsgrupp, tackade vi ja till att ta emot gåvan. Det var inte svårt att motivera varför, då det fanns en lucka att fylla och en bra kontext, med en bra historik.

Vi får en hel del dräktfrågor, och jag brukar även berätta om och visa dräkter ur museets samlingar. Just 1912 års Norrbottensdräkt verkar det finnas ett extra stort intresse kring, det är i alla fall den dräkt jag får flest frågor om. Då vi endast hade den ena av dräktbroscherna sedan tidigare, blev den här andra modellen, och mer ovanliga, ett välkommet tillskott.

Den 6 september i år, nästan exakt fyra år efter att vi fick erbjudandet, fick vi äntligen ta emot broschen. Eftersom ägaren gärna ville överlämna den till museet personligen, vilket även vi från museets håll tyckte var positivt, då det kändes säkrare än att skicka den med posten, tog det några år innan det blev möjligt. Detta på grund av pandemin och avståndet mellan Helsingfors och Luleå.

Varför det finns två broscher till 1912:an berättar jag om nedan. Just den här broschen har dock lite med själva dräkten att göra, den har sin egen historia, som ni också ska få ta del av.

1912 års Norrbottensdräkt
Den 16 april 1912 visades länets första ”folkdräkt” upp för första gången under en soaré på Stadshotellet i Luleå. Med musik, sång och folkdans välkomnades den nya Norrbottensdräkten. Uppvisningen på Stadshotellet mottogs med ”stormande bifall” enligt Norrbottens-Kuriren den 17 april 1912.

Det hela hade börjat med en artikel införd i tidningen Norrbottens-Kuriren våren 1911.Under ”Fria-ords-afdelningen” kom ett förslag om att det borde göras ett försök att skapa en folkdräkt för hela Norrbotten. Förslaget gillades och arbetet med att konstruera en Norrbottensdräkt startade med att en folkdräktskommitté bildades.

Kommittén ville skapa en dräkt som skulle påminna om äldre tiders klädskick i Norrbotten, de ville ”göra dräkten så lik den gamla som möjligt”. 1912-års Norrbottensdräkt skapades emellertid i samma nationalromantiska anda precis som många andra dräkter som togs fram runt om i landet vid den här tiden, där man haft gamla tiders klädesätt som utgångspunkt, men även påverkats av sin samtid.

I artikeln ”Något med avseende på den norrbottniska folkdräkten”, införd i Sunderby folkhögskolas elevtidning Nordanbygd, nr 1/1912, avspeglar sig tydligt den nationalromantiska anda som dräkten skapades i. Artikeln är skriven av David Törnqvist, en av medlemmarna i dräktkommittén, och så här inleder han sin text:

”Där kom från fjärran en våg brusande in över nordlandets avlägsna, skogomgärdade bygder. Den följdes av många andra, som trängde ända in i hemmen och sköljde bort mycket av det, som våra fäder och mödrar hållit kärt – av gamla goda seder, av gamla hemmagjorda ting, åt hvilka landets och folkets karaktär givit en egenartad stil. Och från de platser, där fäderneärvda, enkla eller mödosamt och ofta smakfullt utsirade möbler stodo med varma, gedigna färgers harmoni och talte för unga släkten sina minnen om generationers tunga vardagssläp, om sorgens och om glädjens högtidsstunder, därifrån skrika nu blankpolerade av virkade dukar höljda och med allehanda gottköpskram och fula prydnadssaker belamrade främlingar i disharmoni emot mången inom det egna hemmets väggar hemlös modern människa. Och på samma stigar, där ur gläntorna de gamlas färgglada dräkter lyste fram – så gröna som skogen och ängen, så blå som sjöarnas och älvarnas vatten och så röda som strandens stugor – där streta nu arma varelser av alla krafter för att hålla kvar på sina huvuden Pariserdemimondens ofantliga smaklösheter, som varken till färg eller form höra hemma på våra slätter och i våra skogar, och där trippa med fjättrar om benen våra egna norrbottensflickor, som väl behöva fritt taga ut sina steg i skogslandets mångmila vindfälls-och myrmarker. Modegalenskapens störtflod håller på att översvämma även våra bygder, och snart kommer man väl att blygas över och förneka själva sin härstamning från de gammaldags enkla norrbottningarna, som dock i många fall visat sig besitta en mycket finare smak än deras förfinade ättlingar.”

David Törnqvist ger även en kortfattad beskrivning av dräkten och i artikeln finns även fotografier för visa hur den skulle se ut.

Dräktsmycke
Angående smycken till dräkten skriver David Törnqvist att man ännu inte riktigt har bestämt sig:
 
”Såsom smycke bäras, utom nyss nämnda skospänne, 4 par snörsöljor på spänset och brosch av silver, nysilver eller tenn (ej koppar). Jag vill här uttryckligen påpeka, att något smycke ännu ej är fastslaget; det som tills vidare användes är komponerat, och om – såsom sista tiden givit förhoppning till – ett verkligt gammalt norrbottenssmycke kan framletas, måste detta naturligtvis upptagas.”

Detta bekräftas även av en annan av kommitténs medlemmar. I Norrbottens-Kuriren den 18 april 1912, bara några dagar efter soarén på Stadshotellet, redogör länsmejerskan Anna Gustafsson för kommitténs arbete, och hon skriver att man ännu inte har enats om vilket smycke som ska bäras till dräkten.

Det var nämligen så att kommittén egentligen hade hoppats på att hitta det ”äkta gamla norrbottniska folkdräktsmycket”, att göra kopior av, men i väntan på det så hade även idén om att skapa ett helt nytt smycke kommit upp. Dräktkommittén ville att det nyskapade smycket skulle föra tankarna till ”vår allvarstunga barrskog” och det togs fram en ritning på hur man ville att smycket skulle se ut.

Två av länets guldsmeder tog sig an kommitténs önskemål, Fritz Olsson i Luleå och G. Rob. Lindbäck i Kalix. De presenterade varsin tolkning.

Först ut var G. Rob. Lindbäck i Kalix med en rosettliknande brosch med ingraverade motiv. I Norrbottens-Kuriren den 27 juni 1911 skriver kommittén:

”Ett folkdräktssmycke har, med tanke på att vår folkdräktsfråga inom snar framtid skall bli löst, komponerats af den kände guldsmeden G. Rob. Lindbäck i Neder-Kalix.

Hr Lindbäck har tillställt oss ett par prov på sin guldsmedskonst, och vi måste säga att ”folkdräktsbroschen” enligt vårt tycke vittnar om både god smak och skicklighet i utförandet. Huruvida den däremot vinner gillande som smycke till den blivande folkdräkten blir väl en senare fråga. Den nu komponerade broschen, som utförts dels i oxiderat silver, dels i förgyllt silver, är av rätt stor form och består av tvenne förenade femkantiga fält, sammanbundna med ornament i grankottmotiv. Å det ena fältet synes ett landskap, som skall föreställa Luossavaara malmberg samt klockstapeln i Kiruna, detta enligt kompositören symboliserande de rikedomskällor Norrbotten erbjuder, liksom även religion och kultur. Det andra fältets landskap visar oss en framvällande flod, industriens källa, och karaktäriserar, genom sin uppgående sol, midnattssolens land. Några fritt hängande grankottar höja i hög grad smyckets utseende.”

Firman Fritz Olsson i Luleå presenterade en mindre brosch, i form av en granriskrans med kottar på, som i stort verkar ha följt den ursprungliga ritningen.

Det som nu hände var att det utbröt lite av en dragkamp mellan de två guldsmederna. Båda firmorna började nämligen att annonsera om försäljning av det nya ”folkdräktssmycket”, innan kommittén hade tagit beslut i frågan. De var förstås måna om att det var just deras brosch som skulle bli utvald. Fritz Olsson tog 4 kr för sin silverbrosch, och G. Rob. Lindbäck tog 3.50 kr.

Detta lilla ”annonskrig” föranledde kommittén att gå ut med en artikel i Norrbottens-Kuriren den 29 april 1912. Under Fria Ord skriver man under rubriken ”Folkdräktssmycket”:

”På förekommen anledning få vi upplysa allmänheten om att folkdräktskommittén ännu icke fastslagit några smycken för den norrbottniska folkdräkten, vilket också av fröken Gustafssons redogörelse för kommitténs arbete otvetydigt framgick. Anledningen härtill är den att vi under den sista tiden fått förhoppningar om att möjligen genom noggrannare forskningar uppspåra något av de smycken, som burits till den gamla folkdräkten. Innan vi fingo detta klart för oss, blev ett smycke komponerat, och ritningar insändes till ett par av länets guldsmeder. Guldsmed Olsson i Luleå har sedan tillverkat smycken i enlighet med till honom lämnade ritningar, och kunna dessa tills vidare bäras till dräkten, då det ju kan taga rätt lång tid, innan det ursprungliga folkdräktssmycket blir framletat, om detta ens numera är möjligt. Däremot få vi protestera mot guldsmed Lindbäcks i Neder-Kalix annons om sitt ”av kommitterade i folkdräktsfrågan nyantagna folkdräktssmycke” så länge han ej tillverkar sina smycken i enlighet med våra ritningar eller guldsmed Olssons modeller.”

Så man bestämde till slut att det var Fritz Olssons dräktsmycke som skulle bäras till dräkten. Lindbäcks brosch levde vidare ändå, även om det inte verkar finnas så många bevarade, och bara några dagar efter kommitténs upplysning i tidningen, skriver Anna Gustafsson så här i ett brev till en herr Johan Björkman i Bondersbyn den 2 juni 1912:

”Olssons äro gjorda efter komiténs ritning, men Lindbäcks kunna äfven användas om någon tycker bättre om dem. Lindbäck envisas med att hålla på sina, ehuru han å broschen på samma kvist har både tall- och grankottar, hvilket ju är oegentligt. Emellertid bör Ni se upp, när Ni väljer, och äfven tänka på, att ett verkligt gammalt smycke kanske kan uppletas.”

Det verkade alltså ändå inte som helt omöjligt att få använda Lindbäcks brosch, om man nu föredrog den.

Ja, det här var historien om de två broscherna, och det ”äkta gamla norrbottniska folkdräktsmycket” är ännu inte påträffat.

Ruts brosch
Den nu förvärvade broschen har sin egen historia, och har inte alls använts tillsammans med en Norrbottensdräkt.

Den införskaffades ursprungligen 1913 av Arvid Afzelius, bankkamrer i Härnösand. Han och hustrun Augusta hade två döttrar, Eva och Rut. Broschen var troligen en gåva till den yngre dottern Rut, i samband med att hon började studera till lärarinna. Rut ägde ingen Norrbottensdräkt, så varför Arvid valde att köpa just den här broschen till henne är oklart, även om det finns kopplingar till Norrbotten i släkten. Kanske tyckte han helt enkelt att det var ett vackert smycke.

Rut flyttade till Stockholm på 1920-talet. Hon hade inga egna barn, så när hon dog fick hennes systerdotter ärva broschen. Systerdottern som bor i Storbritannien, har i sin tur gett broschen till sin son, med uppdraget att skänka den till ett lämpligt museum.

Var broschen var tillverkad och hade sitt ursprung var lätt att se, då den fortfarande låg kvar i sin förpackning, en röd ask med tryckt text i guld: ”G. Rob. Lindbäck, Guldsmed, NEDER – KALIX. Norrlands smycket Minner om Norrlands Skogar, Floder och Dalar”. Med broschen följde även ett brev från G. Rob. Lindbäck, daterat den 10 december 1913, ställt till Arvid Afzelius, Härnösand. I brevet förklaras de olika motiven på smycket.

Vi är glada över att valet föll på vårt museum. Nu är broschen tillbaka i Norrbotten, efter 111 år, och flera olika platser och länder; Härnösand, Stockholm, Storbritannien och Helsingfors. Så fint att kunna visa upp även den här broschen när vi berättar om 1912:an!

Vid tangentbordet:
Anja Wrede, antikvarie, Samlingsavdelningen, Norrbottens museum

Källor:

• Dräkter i Norrbotten, 1912 års Norrbottensdräkt, sammanställd av Elisabet Martinsson, 2012.
• Norrbotten 2003-2004 (Norrbottens museums årsbok).
• Sunderby folkhögskolas elevtidning Nordanbygd, nr 1/1912.
• Norrbottens-Kuriren, olika nummer från åren 1911-1912.
• Brev från Anna Gustafsson till Johan Björkman i Bondersbyn, daterat den 2 juni 1912. Norrbottens museums arkiv.