Magasinsarbete

Sedan mitten av november månad år 2017 har vi, avdelningen Bildarkiv & Samlingars föremålsassistenter (Emil & Lena), arbetat med ett föremålsvårdsprojekt i magasinen på Björkskatan, som har involverat inventering och rengöring av diverse olika kulturhistoriska föremål. Dessa föremål är de sista som kommer från det gamla museimagasinet på Trädgårdsgatan i Luleå. Tillsammans har vi assistenter hittills tagit hand om cirka 3 000 föremål.

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Innan dessa omlokaliserade föremål kan placeras in i museets nya klimatanpassade magasin, är det viktigt att de först bockas av i museets databas Carlotta (ett digitalt föremålsregister) och sedan genomgår en enklare rengöring, och lite annan dylik preventiv föremålsvård.

IMG_2885För en del föremål, till exempel gamla dörrlås, har föremålsvården varit ett väldigt välkomnande inslag. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

De kulturhistoriska föremålen i ett museums samlingar utgör hos de flesta museer ryggraden, dvs. den stomme som resten av verksamheten bygger på. Genom föremålen kan vi förstå dåtiden, samtiden och kanske till och med framtiden i och med att dessa föremål har formats av sina brukare och deras samhälle, som föremålen också i en viss mån återspeglar. Just därför är det viktigt att föremålen får en god föremålsvård. En bra förvaringsmiljö är ett viktigt steg i bevarandeprocessen och har en stor betydelse för föremålets livslängd. Blir luftfuktigheten för hög eller för låg kan föremål påverkas negativt, likaså om det är stora variationer i temperaturen under kort tid. Träföremål som förvaras för torrt riskerar att spricka/krympa medan järnföremål som förvaras för fuktigt kan börja rosta. Därför har det installerats en klimatanläggning i museets nya museimagasin för att förebygga eventuella skador som kan orsakas av klimatet.

Nils_blogg_004.jpgEn bandgrind som borstas mycket försiktigt. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Museimagasin med ett stabilt och kontrollerat klimat förlänger livslängden för många sköra föremål i museisamlingarna, vilket innebär att de lär finnas kvar för framtida forskare att studera. Det materiella kulturarvet som finns hos museerna utgör nämligen ett viktigt historiskt källmaterial för framtiden.

IMG_2811En ID-fotograferad parad av garnstickor. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

Inom vårt föremålsvårdsprojekt finns det tre typer av papperslappar som vi ’taggar’ föremålen med:

De vita är lappar för inventarienummer, som är museets katalogiseringsnummer. Dessa nummer refererar till museets huvudliggare och föremålsposter i den digitala databasen Carlotta där information om föremålen går att återfinna.
De gröna lapparna indikerar att föremålet har varit på besök hos fotografen och blivit digitaliserat och att det därigenom finns en eller flera små trevliga bilder av det som ligger uppe i Carlotta.
De röda lapparna betyder att föremålen som de tillhör är okatalogiserade, vilket innebär att de inte finns registrerade i vår databas Carlotta. Men att de troligen finns inskrivna i museets äldre förvärvskataloger eller museiarkivet, vilket innebär att dessa föremål kommer att kräva en del efterforskning för att få sina identiteter återfunna.

LRM_EXPORT_20180313_150003

Ett par näbbskor, en björnskalle, ett litet näversänke till ett nät, en kravatt, ett medfaret ljuster och en Pyrex brandsläckare från 1920-talet. Rödlappade museiföremål som väntar på att katalogiseras. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Nedan vill vi med några exempel visa bredden av olika kulturhistoriska föremål som har vandrat genom våra händer och nu finns i museets fantastiska samlingar i magasinet på Björkskatan.

Nils_blogg_005
Snäckor från en annan kontinent, numera del av den etnografiska samlingen. Hitförda av en norrbottnisk sjöfarare. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

LRM_EXPORT_20180313_110210

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Detta är rockblad som använts vid linspinning. Bladet fästes på spinnrocken nära spolen och själva linet fästes över bladet. När man sedan spann drog man ner fibrerna, som snurrades till tråd, från linlocken på rockbladet.

Många av museets rockblad är skurna med vackra dekorationer, målade och försedda med monogram och årtal. Dessa rockblad var troligen en gång fästmögåvor, inte i första hand avsedda att användas vid spinning, utan mer för att imponera på fästmön, hennes familj och alla som såg det, samt att visa upp fästmannens skicklighet och förmåga.

LRM_EXPORT_20180313_105738

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum

Mangelbrädan kan beskrivas som en föregångare till strykjärnet. Brädan användes för att helt enkelt mangla tvätten som hade lindats runt en mangelkavle (dvs. en rund pinne). Denna kavle rullade man sedan med brädan tills det att tvätten var någorlunda skrynkelfri. Även dessa är vackert dekorerade då de också var en vanlig fästmögåva en gång i tiden.

IMG_20180309_104502_426
Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Norrbotten är något av ett vinterland vintertid, och har nog alltid varit, så det är inte helt förvånande att vi under detta arbete har inventerat och rengjort en imponerande kollektion av skridskor från de senaste 300 åren – och som har använts lite här och var i länet. De översta kommer från Haparanda och är daterade 1793. Det gröna paret med mässingsblad är tillverkade cirka 1860 och har använts av en familj som kom från Antnäs i Luleå.

IMG_20180312_120820166_HDR.jpgEtt lapptäcke… för en liten docka. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Tyg har inte alltid varit en slit och slängvara. Förr i tiden var man sparsam med det man hade och tog tillvara det som gick, även de minsta små bitarna kunde komma till användning. Ett lapptäcke är att förena nytta med nöje när det kommer till att handarbeta. Detta lilla docklapptäcke är uppskattningsvis sytt kring början/mitten av 1900-talet, kanske av en sparsam mor som ville glädja sitt barn med något fint till dennes docka.

SPINNROCKEn spinnrock av ben som hittades i en gammal kubansk cigarrlåda tillsammans med ett dussintal dockmöbler. Troligen härrör den från 1800-talet. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Och så en sista hälsning från arkitekterna bakom veckans blogginlägg:

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Assistentduon

Lena Lundström & Nils Emil Nilsson

Bland många ting små

Idag tänkte jag skriva lite grann om vad som sker i museets dolda värld, den del av museet som få människor (även en del museianställda) har någon djupare insikt i, vilket råkar vara samlingarnas dunkla värld. Samlingarna har under många år varit involverade i ett stort projekt som skett fortlöpande, fast kanske tämligen obemärkt utåt. Alla museets diverse föremålssamlingar, tiotusentals föremål, har flyttats från gamla förvaringslokaler i centrala Luleå till klimatanpassade magasin ute vid Björkskatan. Dessa samlingar, som utgör Norrbottens gemensamma kulturarv, förväntas kunna leva vidare i all evinnerlighet för framtida generationer att åtnjuta.

I dagens läge befinner sig detta stora flyttprojekt i sitt slutskede. I magasinen byggs nya hyllor varje dag, flyttkartonger och packlårar packas upp, museiföremål rengörs och inventeras för att sedan rullas ut på vagnar i magasinen där de till slut hittar sin plats bland alla hyllplan.

Många av dessa föremål har legat nerpackade i flera år. Vad som döljer sig i en låda kan vara något utav ett mysterium tills det att man öppnar den. Ofta blir man överraskad av den variation av föremål som dessa lådor dagligen bjuder på. Man skulle kunna säga att det är allt mellan himmel och jord som dyker upp, vilket nog går att illustrera bättre med ett par bilder än med väldigt många ord:

Många alldagliga föremål dyker upp, mycket från hemmet men också många arbetsrelaterade ting som brukats inom Norrbottens stora basnäringar i äldre dar, såsom skogsbruket och timmerflottningen. Men emellanåt stöter man även på lite mer unika eller udda föremål, som till exempel en tysk sågtandad bajonett från första världskriget eller ett hänglås från 1800-talet dekorerat med det Allseende ögat:

Bild1

Men det udda eller det unika är inte vad som gör ett föremål intressant, utan det är berättelserna som döljer sig bakom det materiella – de immateriella berättelser som vittnar om mänskliga livsöden eller historiska skeenden. Ibland när man undersöker ett föremåls proveniens i vår databas eller analoga liggare, stöter man på dessa berättelser. Jag vill med detta inlägg passa på att lyfta fram några av de som jag har stött på under arbetets gång, för att visa vilka berättelser som (bl.a.) utgör en del av Norrbottens kulturarv.

Familjen Isbergs ryggsäck

Vad som först ser ut att vara en sliten 80-åring från Kiruna visar sig vid närmare granskning vara en ryggsäck som använts av motståndsrörelsen i Nordnorge under andra världskriget. I Sverige etablerades av den norska regeringen (då belägen i London) tre stycken basstationer i norra Sverige; i Gällivare, i Kiruna och i Karesuando. I Kiruna kom familjen Isbergs hem att fungera som en samlingspunkt för den norska motståndsrörelsen och därifrån utgick diverse motståndsmän, kurirer, samt förnödenheter som vandrade över gränsen. Under krigstiden kom denna ryggsäck att bäras av en rad olika individer kopplade till motståndsrörelsen.

Kapten von Weissenbergs souvenirer

LRM_EXPORT_20180103_103116

Att samla på sig souvenirer när man är ute och reser, eller upplever saker, är något som många gör. Här har vi kapten von Weissenbergs souvenirsamling från Karelska näset i norra Finland, som består av sovjetiska stridsvagnsminor av typen TM-35. Daterade 1938 och 1941. Vem kapten von Weissenberg var kan jag inte riktigt svara på i dagsläget, men kanske var han en av många norrbottningar som reste som frivillig till Finland under ledorden “Finlands sak är vår” och därigenom kom att delta i Fortsättningskriget och de hårda striderna på näset. Kan tillägga att dessa minor turligt nog visade sig vara desarmerade.

Postbussen som sprängdes

LRM_EXPORT_20180102_114718

När man jobbar med att inventera föremålssamlingarna så stöter man emellanåt på föremål som vittnar om dramatiska skeenden. Till exempel denna medfarna nummerplåt från en tysk postbil som totalförstördes i de hårda striderna som rasade mellan Wehrmacht och Finska armén vid den finska landstigningen i Torneå, 1 oktober 1944, som också kom att bli starten på Lapplandskriget. Nummerplåten överlevde dock denna oerhört våldsamma händelse och kom till Sverige som en Haparandabos souvenir.

Två detaljer värda att notera är “WH” som står för Wehrmacht Heer samt den röda stämpeln som har Tredje rikets insignia.

Den dystra sparbössan

Vad som vid en första anblick kan tyckas vara en väldigt vackert ärgad gammal sparbössa visar sig vara ett ting som vittnar om en mycket dyster episod ur Norrbottens historia. Den här sparbössan har stått utanför porten till Sandträsk Sanatorium, en plats där drygt 26.000 norrbottningar har vistats men endast hälften har lämnat. Många har vi säkert släktingar som aldrig kom hem igen från Sandträsk.

Med dessa små mikroberättelser ur samlingarna ville jag visa hur de små tingen ibland kan ruva på väldigt stora berättelser, och att detta är vad vi jobbar med att ta tillvara på. Den gemensamma berättelsen om Norrbotten och dess folk.

Nils Emil Nilsson
Museiassistent, Bildarkiv och Samlingar