Etikettarkiv: Carlotta

Magasinsarbete

Publicerat av
Svara

Sedan mitten av november månad år 2017 har vi, avdelningen Bildarkiv & Samlingars föremålsassistenter (Emil & Lena), arbetat med ett föremålsvårdsprojekt i magasinen på Björkskatan, som har involverat inventering och rengöring av diverse olika kulturhistoriska föremål. Dessa föremål är de sista som kommer från det gamla museimagasinet på Trädgårdsgatan i Luleå. Tillsammans har vi assistenter hittills tagit hand om cirka 3 000 föremål.

(Foto: Daryoush Tahmasebi)

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Innan dessa omlokaliserade föremål kan placeras in i museets nya klimatanpassade magasin, är det viktigt att de först bockas av i museets databas Carlotta (ett digitalt föremålsregister) och sedan genomgår en enklare rengöring, och lite annan dylik preventiv föremålsvård.

IMG_2885För en del föremål, till exempel gamla dörrlås, har föremålsvården varit ett väldigt välkomnande inslag. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

De kulturhistoriska föremålen i ett museums samlingar utgör hos de flesta museer ryggraden, dvs. den stomme som resten av verksamheten bygger på. Genom föremålen kan vi förstå dåtiden, samtiden och kanske till och med framtiden i och med att dessa föremål har formats av sina brukare och deras samhälle, som föremålen också i en viss mån återspeglar. Just därför är det viktigt att föremålen får en god föremålsvård. En bra förvaringsmiljö är ett viktigt steg i bevarandeprocessen och har en stor betydelse för föremålets livslängd. Blir luftfuktigheten för hög eller för låg kan föremål påverkas negativt, likaså om det är stora variationer i temperaturen under kort tid. Träföremål som förvaras för torrt riskerar att spricka/krympa medan järnföremål som förvaras för fuktigt kan börja rosta. Därför har det installerats en klimatanläggning i museets nya museimagasin för att förebygga eventuella skador som kan orsakas av klimatet.

Nils_blogg_004.jpgEn bandgrind som borstas mycket försiktigt. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Museimagasin med ett stabilt och kontrollerat klimat förlänger livslängden för många sköra föremål i museisamlingarna, vilket innebär att de lär finnas kvar för framtida forskare att studera. Det materiella kulturarvet som finns hos museerna utgör nämligen ett viktigt historiskt källmaterial för framtiden.

IMG_2811En ID-fotograferad parad av garnstickor. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

Inom vårt föremålsvårdsprojekt finns det tre typer av papperslappar som vi ’taggar’ föremålen med:

De vita är lappar för inventarienummer, som är museets katalogiseringsnummer. Dessa nummer refererar till museets huvudliggare och föremålsposter i den digitala databasen Carlotta där information om föremålen går att återfinna.
De gröna lapparna indikerar att föremålet har varit på besök hos fotografen och blivit digitaliserat och att det därigenom finns en eller flera små trevliga bilder av det som ligger uppe i Carlotta.
De röda lapparna betyder att föremålen som de tillhör är okatalogiserade, vilket innebär att de inte finns registrerade i vår databas Carlotta. Men att de troligen finns inskrivna i museets äldre förvärvskataloger eller museiarkivet, vilket innebär att dessa föremål kommer att kräva en del efterforskning för att få sina identiteter återfunna.

LRM_EXPORT_20180313_150003

Ett par näbbskor, en björnskalle, ett litet näversänke till ett nät, en kravatt, ett medfaret ljuster och en Pyrex brandsläckare från 1920-talet. Rödlappade museiföremål som väntar på att katalogiseras. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Nedan vill vi med några exempel visa bredden av olika kulturhistoriska föremål som har vandrat genom våra händer och nu finns i museets fantastiska samlingar i magasinet på Björkskatan.

Nils_blogg_005
Snäckor från en annan kontinent, numera del av den etnografiska samlingen. Hitförda av en norrbottnisk sjöfarare. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

LRM_EXPORT_20180313_110210

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Detta är rockblad som använts vid linspinning. Bladet fästes på spinnrocken nära spolen och själva linet fästes över bladet. När man sedan spann drog man ner fibrerna, som snurrades till tråd, från linlocken på rockbladet.

Många av museets rockblad är skurna med vackra dekorationer, målade och försedda med monogram och årtal. Dessa rockblad var troligen en gång fästmögåvor, inte i första hand avsedda att användas vid spinning, utan mer för att imponera på fästmön, hennes familj och alla som såg det, samt att visa upp fästmannens skicklighet och förmåga.

LRM_EXPORT_20180313_105738

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum

Mangelbrädan kan beskrivas som en föregångare till strykjärnet. Brädan användes för att helt enkelt mangla tvätten som hade lindats runt en mangelkavle (dvs. en rund pinne). Denna kavle rullade man sedan med brädan tills det att tvätten var någorlunda skrynkelfri. Även dessa är vackert dekorerade då de också var en vanlig fästmögåva en gång i tiden.

IMG_20180309_104502_426
Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Norrbotten är något av ett vinterland vintertid, och har nog alltid varit, så det är inte helt förvånande att vi under detta arbete har inventerat och rengjort en imponerande kollektion av skridskor från de senaste 300 åren – och som har använts lite här och var i länet. De översta kommer från Haparanda och är daterade 1793. Det gröna paret med mässingsblad är tillverkade cirka 1860 och har använts av en familj som kom från Antnäs i Luleå.

IMG_20180312_120820166_HDR.jpgEtt lapptäcke… för en liten docka. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Tyg har inte alltid varit en slit och slängvara. Förr i tiden var man sparsam med det man hade och tog tillvara det som gick, även de minsta små bitarna kunde komma till användning. Ett lapptäcke är att förena nytta med nöje när det kommer till att handarbeta. Detta lilla docklapptäcke är uppskattningsvis sytt kring början/mitten av 1900-talet, kanske av en sparsam mor som ville glädja sitt barn med något fint till dennes docka.

SPINNROCKEn spinnrock av ben som hittades i en gammal kubansk cigarrlåda tillsammans med ett dussintal dockmöbler. Troligen härrör den från 1800-talet. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Och så en sista hälsning från arkitekterna bakom veckans blogginlägg:

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Assistentduon

Lena Lundström & Nils Emil Nilsson

Hur gör man enklast små hål i över 700 plastpåsar?

Publicerat av
Svara

Tänk att det har redan har gått en månad av 2016. Tiden går verkligen fort – och de flesta av oss arkeologer har fullt upp med rapportskrivning även en bit in på detta nya år. En vanlig fråga som vi brukar få är ”Men vad gör ni på vintern då?”. Så här dags på året så är det framförallt rapportskrivning som gäller, på sådant som inte hunnits med under föregående år. Under 2015 hade Norrbottens museum en hel del arkeologiska undersökningar (utgrävningar) och då blir det en hel del att ta hand om när man kommer in på kontoret igen och har tid avsatt för rapportarbetet.

Fyndregistrering och att göra små hål i över 700 påsar
Under 2015 undersökte Norrbottens museum delar av två boplatser i närheten av Sikfors, längs med väg 555, med anledning av Trafikverkets planer på att förbättra vägsträckningen mellan Sikfors och Älvsbyn. Vid undersökningarna hittades en hel del fynd, framförallt av brända ben, men även lite rester efter redskapstillverkning i kvarts, kvartsit och flinta, en del av ett nordbottniskt redskap, en del av ett sänke och lite rödockra. Nu under januari så har undertecknad arbetat med fyndregistrering av alla de fynd som påträffades vid undersökningen. Det blev över 700 fynd där majoriteten utgörs av brända ben från de matrester som har hittats vid utgrävningarna. Nu är det så att arkeologiskt benmaterial ska förvaras i plastpåsar av tjockare modell, då de fyndpåsar som vi använder i fält består av en sorts plast som vittrar sönder relativt snabbt. Dessutom behöver man göra en massa små hål i dessa påsar, så att benmaterialet kan andas.

DSCN0203[1]

Brända ben i den typ av fyndpåsar som används i fält – skrivfälten behövs för att skriva ner de fynduppgifter som behövs, exempelvis fornlämning, typ av arkeologiskt arbete, vart någonstans och fyndets id. Till höger syns en fyndpåse av tjockare typ, med hål så att benen kan andas.

Så i samband med fyndregistreringen – då fynden registreras i ett program som heter Intrasis och som är speciellt framtaget för arkeologiska undersökningar – har fyndetiketter fyllts i med de uppgifter som behövs för att man ska kunna identifiera fynden och små hål har tagits upp i påsarna. Efter diverse olika försök konstaterades att enklaste sättet att ta upp dessa hål var med hjälp av ett/en don/pryl. Genom att lägga en bunt fyndpåsar på en tjock frigolitbit var det relativt enkelt att “hacka” upp hål med hjälp av donet/prylen.

DSCN0206[1]

Håltagning i fyndpåsar pågår!

Fyndetiketter har sedan häftats fast i de tjockare plastpåsarna och de brända benen har lyfts över till dessa påsar. Relativt tidsödande…

DSCN0205[1]

Fyndetiketten häftas fast på insidan av fyndpåsen, som sedan rullas ihop upptill och häftas igen.

DSCN0207[1]

Fyndpåse klar!

DSCN0208[1]

Fyndpåsarna förvaras därefter i fyndback och kommer att förvaras bland de arkeologiska samlingarna i Norrbottens museums föremålssamlingar.

Bilder till Norrbottens museums bildarkiv
Samtidigt som undertecknad har sysselsatt sig med fyndregistrering har min kollega Carina Bennerhag arbetat med de bilder som tagits under den arkeologiska undersökningen. Då en arkeologisk undersökning innebär ett borttagande av en fornlämning så är fotograferingen en del i dokumentationen som ska bevaras för eftervärlden. Fotografierna får filinformation som bland annat berättar vad bilden föreställer, vilka som eventuellt är med på bild och vart bilden är tagen. Bilderna med tillhörande fotolista levereras sedan till Norrbottens museums bildarkiv. På så vis kan man få fram viktig information om vad bilden föreställer även i framtiden. Så småningom kommer bilderna att bli sökbara på internet genom Carlotta, en databas för Norrbottens museums föremål och bildarkiv och som finns att hitta på: http://nbmcarlotta.nll.se/web

Digitalisering av ritningar
Vid arkeologiska undersökningar dokumenteras anläggningar och kulturlager genom ritningar, vilket kan göras både i plan och i profil. Vid undersökningarna längs med väg 555 hittades bland annat några härdar och två gropanläggningar som har dokumenterats i profil. Då det är flera olika personer som har ritat dessa profilritningar är det inte alltid teckenförklaringen är likartad. Som ett led i rapportarbetet för undersökningarna längs väg 555 har profilritningarna renritas digitalt i ArcGIS, ett program som vi bland annat använder för att framställa de kartor som är med som bilagor i våra arkeologiska rapporter.

DSCN0210[1]

Profilritning av en av de härdar som undersöktes av Norrbottens museum längs med väg 555 sommaren 2015.

Bilaga 8

Renritning av samma anläggning som på bilden ovan, klar att infogas i rapporten över den arkeologiska undersökningen längs väg 555.

Skolprogram
Rapporten börjar äntligen vara någorlunda klar. Samtliga analysresultat har nu kommit och kommer att införlivas i rapportens resultatdel. I projektet ingick även en kommunikativ del, där vi kommer att åka ut till skolan i Sikfors med ett skolprogram riktat till skolans alla elever, från förskola upp till årskurs 6. Barnen kommer att få en gemensam introduktion om stenålder i Norrbotten där resultaten från undersökningarna i närheten av Sikfors kommer att ingå. Sedan kommer barnen själva att få prova på att vara arkeologer, vilket brukar vara uppskattat när vi åker ut till skolorna med skolprogrammet ”Arkeolog för en dag”. Vi har då med oss sandsäckar där vi gömmer fynd som barnen sedan får gräva fram med hjälp av pensel, skärslev och sil. Därefter så får barnen försöka gissa vad det är för fynd som de har hittat och vad de kan ha använts till. Vi hoppas att barnen i Sikfors kommer att tycka om vårt skolprogram – och vem vet, kanske vi kan inspirera till nya blivande arkeologer?!

 

Vid tangentbordet: Frida Palmbo