Magasinsarbete

Sedan mitten av november månad år 2017 har vi, avdelningen Bildarkiv & Samlingars föremålsassistenter (Emil & Lena), arbetat med ett föremålsvårdsprojekt i magasinen på Björkskatan, som har involverat inventering och rengöring av diverse olika kulturhistoriska föremål. Dessa föremål är de sista som kommer från det gamla museimagasinet på Trädgårdsgatan i Luleå. Tillsammans har vi assistenter hittills tagit hand om cirka 3 000 föremål.

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Innan dessa omlokaliserade föremål kan placeras in i museets nya klimatanpassade magasin, är det viktigt att de först bockas av i museets databas Carlotta (ett digitalt föremålsregister) och sedan genomgår en enklare rengöring, och lite annan dylik preventiv föremålsvård.

IMG_2885För en del föremål, till exempel gamla dörrlås, har föremålsvården varit ett väldigt välkomnande inslag. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

De kulturhistoriska föremålen i ett museums samlingar utgör hos de flesta museer ryggraden, dvs. den stomme som resten av verksamheten bygger på. Genom föremålen kan vi förstå dåtiden, samtiden och kanske till och med framtiden i och med att dessa föremål har formats av sina brukare och deras samhälle, som föremålen också i en viss mån återspeglar. Just därför är det viktigt att föremålen får en god föremålsvård. En bra förvaringsmiljö är ett viktigt steg i bevarandeprocessen och har en stor betydelse för föremålets livslängd. Blir luftfuktigheten för hög eller för låg kan föremål påverkas negativt, likaså om det är stora variationer i temperaturen under kort tid. Träföremål som förvaras för torrt riskerar att spricka/krympa medan järnföremål som förvaras för fuktigt kan börja rosta. Därför har det installerats en klimatanläggning i museets nya museimagasin för att förebygga eventuella skador som kan orsakas av klimatet.

Nils_blogg_004.jpgEn bandgrind som borstas mycket försiktigt. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Museimagasin med ett stabilt och kontrollerat klimat förlänger livslängden för många sköra föremål i museisamlingarna, vilket innebär att de lär finnas kvar för framtida forskare att studera. Det materiella kulturarvet som finns hos museerna utgör nämligen ett viktigt historiskt källmaterial för framtiden.

IMG_2811En ID-fotograferad parad av garnstickor. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

Inom vårt föremålsvårdsprojekt finns det tre typer av papperslappar som vi ’taggar’ föremålen med:

De vita är lappar för inventarienummer, som är museets katalogiseringsnummer. Dessa nummer refererar till museets huvudliggare och föremålsposter i den digitala databasen Carlotta där information om föremålen går att återfinna.
De gröna lapparna indikerar att föremålet har varit på besök hos fotografen och blivit digitaliserat och att det därigenom finns en eller flera små trevliga bilder av det som ligger uppe i Carlotta.
De röda lapparna betyder att föremålen som de tillhör är okatalogiserade, vilket innebär att de inte finns registrerade i vår databas Carlotta. Men att de troligen finns inskrivna i museets äldre förvärvskataloger eller museiarkivet, vilket innebär att dessa föremål kommer att kräva en del efterforskning för att få sina identiteter återfunna.

LRM_EXPORT_20180313_150003

Ett par näbbskor, en björnskalle, ett litet näversänke till ett nät, en kravatt, ett medfaret ljuster och en Pyrex brandsläckare från 1920-talet. Rödlappade museiföremål som väntar på att katalogiseras. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Nedan vill vi med några exempel visa bredden av olika kulturhistoriska föremål som har vandrat genom våra händer och nu finns i museets fantastiska samlingar i magasinet på Björkskatan.

Nils_blogg_005
Snäckor från en annan kontinent, numera del av den etnografiska samlingen. Hitförda av en norrbottnisk sjöfarare. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

LRM_EXPORT_20180313_110210

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Detta är rockblad som använts vid linspinning. Bladet fästes på spinnrocken nära spolen och själva linet fästes över bladet. När man sedan spann drog man ner fibrerna, som snurrades till tråd, från linlocken på rockbladet.

Många av museets rockblad är skurna med vackra dekorationer, målade och försedda med monogram och årtal. Dessa rockblad var troligen en gång fästmögåvor, inte i första hand avsedda att användas vid spinning, utan mer för att imponera på fästmön, hennes familj och alla som såg det, samt att visa upp fästmannens skicklighet och förmåga.

LRM_EXPORT_20180313_105738

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum

Mangelbrädan kan beskrivas som en föregångare till strykjärnet. Brädan användes för att helt enkelt mangla tvätten som hade lindats runt en mangelkavle (dvs. en rund pinne). Denna kavle rullade man sedan med brädan tills det att tvätten var någorlunda skrynkelfri. Även dessa är vackert dekorerade då de också var en vanlig fästmögåva en gång i tiden.

IMG_20180309_104502_426
Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Norrbotten är något av ett vinterland vintertid, och har nog alltid varit, så det är inte helt förvånande att vi under detta arbete har inventerat och rengjort en imponerande kollektion av skridskor från de senaste 300 åren – och som har använts lite här och var i länet. De översta kommer från Haparanda och är daterade 1793. Det gröna paret med mässingsblad är tillverkade cirka 1860 och har använts av en familj som kom från Antnäs i Luleå.

IMG_20180312_120820166_HDR.jpgEtt lapptäcke… för en liten docka. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Tyg har inte alltid varit en slit och slängvara. Förr i tiden var man sparsam med det man hade och tog tillvara det som gick, även de minsta små bitarna kunde komma till användning. Ett lapptäcke är att förena nytta med nöje när det kommer till att handarbeta. Detta lilla docklapptäcke är uppskattningsvis sytt kring början/mitten av 1900-talet, kanske av en sparsam mor som ville glädja sitt barn med något fint till dennes docka.

SPINNROCKEn spinnrock av ben som hittades i en gammal kubansk cigarrlåda tillsammans med ett dussintal dockmöbler. Troligen härrör den från 1800-talet. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Och så en sista hälsning från arkitekterna bakom veckans blogginlägg:

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Assistentduon

Lena Lundström & Nils Emil Nilsson

Fynd i samlingarna och Silbojokk

Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.

I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.

2017_60, Arkeologisk räddningsundersökning, Silbojokk, Arjeplo

Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

 
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.

F.F20.2_2017

Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.

E.F20_MG_2780

Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.

Vid tangentbordet: Backman