År 2006 tog museet emot en stor donation bestående av samtliga föremål från ett hem i centrala Luleå. Det var en lägenhet med fem rum och kök, i vilken en familj hade bott sedan år 1957. Familjen bestod av en kvinna och en man (båda födda år 1912) samt deras dotter (född 1947). Kvinnan var uppvuxen i Luleå och mannen i Tärna. De träffades genom gemensamma vänner när mannen hade flyttat upp efter sin ingenjörsexamen. Mannen började att arbeta på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (senare Vägverket) och kvinnan blev kansliskrivare på Skogsvårdsstyrelsen. I hemmet kom familjen att tillbringa mycket tid tillsammans.

Bostaden byggdes år 1938 av slöjdläraren Hugo Eriksson. Foto: Norrbottens museum.

Innan lägenheten tömdes inventerade och fotograferade Norrbottens museum hemmet. Man dokumenterade alltså både i text och bild exakt var föremålen var placerade. På så sätt bevarades föremålens sammanhang. Familjen hade hushållit med allt som ansetts vara användbart. Hushållsrullar, trasor och resårband från strumpbyxor hade inte kastats bort utan sparats. I matrummet fanns bland annat ljusstakar, servetter, servettringar, handskrivna placeringskort och tal. I hemmet arrangerades ofta middagsbjudningar och vid dessa var dukningarna särskilt viktiga. De förbereddes alltid dagen innan. I garderober fanns accessoarer, kläder och skor. I väskor och fickor fanns sådant som busstidtabeller och kvitton. Kvinnan och mannen uppskattade även att resa och från dessa resor fanns sådant som våtservetter från olika flygbolag, resebroschyrer och souvenirer. Vid kameror, kamerastativ, blixt och blixtlampor fanns fotografier, filmrullar och diabilder. Från dotterns uppväxt hade barnböcker, leksaker och dockor bevarats. I lådor fanns sparade brev, betyg, pappershandlingar, vykort, telegram och räkningar. I ett av sovrummen fanns en sypall med garn, mönsterhäften samt stick- och virknålar. Kvinnan brukade sysselsätta sig med olika typer av hobbyverksamhet och därför fanns även en hel del föremål i hemmet som hon hade tillverkat för hand. I linneskåpet låg tvålar tillsammans med dukar och handdukar. Här fanns också lakan med spetsar och monogram från tidigare generationer. Även många andra föremål kunde härledas till äldre släktingar, bland annat några alabastervaser, kandelabrar och matrumsmöblemanget i ek. Dottern fick ofta höra berättelser om föremålen och var de kom ifrån. Genom föremålen framträdde dessutom många anekdoter om äldre släktingar. Föremål har ju inte enbart en praktisk funktion, utan laddas med en mängd betydelser och vittnar exempelvis om familjens historia och vad som har format dem.

På den översta hyllan i den första garderoben i hallen låg de här kepsarna. De var placerade i en förvaringslåda som var märkt med mannens namn. Foto: Norrbottens museum.

Utöver inventeringen och fotograferingen, har Norrbottens museum även intervjuat dottern. Det har varit centralt att utröna vilka familjemedlemmarna var och hur de levde. Intervjuerna har fokuserat på deras egenskaper, intressen, utbildning, uppväxt, släkt, traditioner, högtider samt vardags- och yrkesliv. De har även handlat om bostadens utformning samt föremåls och platsers betydelse. I donationen finns också ett stort fotografiskt material där familjens fotografier och fotoalbum ingår. Under ett antal år dokumenterade familjen dessutom olika tillfällen med videokamera. Många högtidsfiranden är dokumenterade, men även mer vardagliga situationer som middagsbjudningar och lediga dagar i stugorna har spelats in. Dessa filmer har också tillfallit museet och ger en unik inblick i familjens liv. De levandegör sådant som dottern har berört i intervjuerna, men skildrar också sådant som kanske har glömts bort eller som helt enkelt ter sig självklart. Framförallt fångar filmerna familjemedlemmarnas samspel med varandra, på ett sätt som inte är helt enkelt att redogöra för i efterhand.

Familjen samlades ofta i tv-rummet i samband med födelse- och namnsdagsfiranden. Då dukades det upp med morgonfika, gärna hemgjord smörgåstårta. Foto: Norrbottens museum.

Donationen utgörs huvudsakligen av föremål från olika delar av 1900-talet, en tidsepok som ofta är underrepresenterad i museers samlingar. Att många samlingar utgörs av ett större antal äldre föremål har att göra med en rad orsaker. Det handlar bland annat om föreställningar om vilka föremål som anses höra hemma på ett museum, men även om vilka förutsättningar och principer museer har för att samla in föremål. I slutet av 1800-talet var exempelvis museiskapare särskilt intresserade av allmogeting, medan föremål som influerats av industriella processer sållades bort (Klein 1997:9). I dag samlar många museer in ett fåtal föremål som ofta är noggrant utvalda för sina starka symbolvärden och givare tenderar att erbjuda museer sådant som de tycker är finast. En vanlig uppfattning är också att enbart ålderstigna föremål har ett kulturhistoriskt värde och utifrån en sådan förståelse är det få saker vi omger oss med under våra liv som vi tror kommer att kunna få historisk legitimitet (Gunnemark 2013:113). Detta är exempel på förhållningssätt som riskerar att bidra till ett uteslutande av det som upplevs som typiskt för vår existens. I relation till detta är den här donationen intressant, då föremålen fyller luckor i museets samlingar både vad gäller tillverkningstid och föremålskategori. Som etnologen Ulla Brück framhåller är det ju till stor del de alldagliga föremålen som konstituerar vår tillvaro, just genom sin mängd och alldaglighet (Brück 1997:115).

Innehållet i en av skrivbordslådorna i ett av sovrummet. Spetskragar, sjalar, puderdosor, handväskhängare, fickspegel, mässingskrin, våtservetter, tvål, skoputs och en låda med pennor. Foto: Norrbottens museum.

Att Norrbottens museum har tagit emot så många föremål från en enda familj (och ett enda hem) kan naturligtvis ifrågasättas. Samlingarna bör ju utgöras av många olika människors berättelser. Det är därför centralt att reflektera kring familjens position. Med en sådan typ av medvetenhet kan man nog fånga både det allmänna och det specifika i människors liv. Ett hem och en familj kan aldrig vara helt representativa. Föremålen kan emellertid tillskrivas en mängd berättelser, inte enbart sådana som är förbundna med just denna familj. De kan sammankopplas med verksamheter, upphovspersoner och tillverkare. De vittnar också om levnadssätt, modernisering och värderingar.

”Tv-koppen”, en kaffekopp på kombinerat fat och assiett, lanserades i samband med tv:ns entré. Med tv:n kom nya vanor och ny design. Foto: Norrbottens museum.

Samtidigt är det intressant att se vad ett enda hem kan innehålla, vad en familj kan omge sig med. Människors förhållande till det materiella förändras över tid och påverkas bland annat av ekonomiska förutsättningar, samhällsförändringar och trender. Kvinnan och mannen tillhörde en generation som växte upp med föräldrar som hushållit, men som själva kom att ha goda ekonomiska förutsättningar i en tid som präglades av massproduktion. Detta bidrog förmodligen både till införskaffandet och bevarandet av många saker. I dag kan det värderas högre och vara mer eftersträvansvärt att omge sig av färre saker som är noggrant utvalda. Utifrån detta perspektiv kanske hemmet kan betraktas som ett tidstypiskt exempel.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Brück, Ulla 1997. Kommersialism och prylvärld. Hur får vår materiella tillvaro sin utformning – och hur kan den studeras? I: Daun, Åke (red.) Ting, kultur och mening. Stockholm: Nordiska museet

Gunnemark, Kerstin 2004. Minnenas galleri. Om minnesskåp och kulturarv. Stockholm: Carlssons bokförlag

Klein, Barbro 1997. Fragment och materialiserade minnen – om föremål, estetik och folklivsforskning I: Daun, Åke (red.) Ting, kultur och mening. Stockholm: Nordiska museet