Ett hem i museets samlingar

År 2006 tog museet emot en stor donation bestående av samtliga föremål från ett hem i centrala Luleå. Det var en lägenhet med fem rum och kök, i vilken en familj hade bott sedan år 1957. Familjen bestod av en kvinna och en man (båda födda år 1912) samt deras dotter (född 1947). Kvinnan var uppvuxen i Luleå och mannen i Tärna. De träffades genom gemensamma vänner när mannen hade flyttat upp efter sin ingenjörsexamen. Mannen började att arbeta på Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (senare Vägverket) och kvinnan blev kansliskrivare på Skogsvårdsstyrelsen. I hemmet kom familjen att tillbringa mycket tid tillsammans.

DSC_0011

Bostaden byggdes år 1938 av slöjdläraren Hugo Eriksson. Foto: Norrbottens museum.

Innan lägenheten tömdes inventerade och fotograferade Norrbottens museum hemmet. Man dokumenterade alltså både i text och bild exakt var föremålen var placerade. På så sätt bevarades föremålens sammanhang. Familjen hade hushållit med allt som ansetts vara användbart. Hushållsrullar, trasor och resårband från strumpbyxor hade inte kastats bort utan sparats. I matrummet fanns bland annat ljusstakar, servetter, servettringar, handskrivna placeringskort och tal. I hemmet arrangerades ofta middagsbjudningar och vid dessa var dukningarna särskilt viktiga. De förbereddes alltid dagen innan. I garderober fanns accessoarer, kläder och skor. I väskor och fickor fanns sådant som busstidtabeller och kvitton. Kvinnan och mannen uppskattade även att resa och från dessa resor fanns sådant som våtservetter från olika flygbolag, resebroschyrer och souvenirer. Vid kameror, kamerastativ, blixt och blixtlampor fanns fotografier, filmrullar och diabilder. Från dotterns uppväxt hade barnböcker, leksaker och dockor bevarats. I lådor fanns sparade brev, betyg, pappershandlingar, vykort, telegram och räkningar. I ett av sovrummen fanns en sypall med garn, mönsterhäften samt stick- och virknålar. Kvinnan brukade sysselsätta sig med olika typer av hobbyverksamhet och därför fanns även en hel del föremål i hemmet som hon hade tillverkat för hand. I linneskåpet låg tvålar tillsammans med dukar och handdukar. Här fanns också lakan med spetsar och monogram från tidigare generationer. Även många andra föremål kunde härledas till äldre släktingar, bland annat några alabastervaser, kandelabrar och matrumsmöblemanget i ek. Dottern fick ofta höra berättelser om föremålen och var de kom ifrån. Genom föremålen framträdde dessutom många anekdoter om äldre släktingar. Föremål har ju inte enbart en praktisk funktion, utan laddas med en mängd betydelser och vittnar exempelvis om familjens historia och vad som har format dem.

1-25-G1-3 a-e Kepsar

På den översta hyllan i den första garderoben i hallen låg de här kepsarna. De var placerade i en förvaringslåda som var märkt med mannens namn. Foto: Norrbottens museum.

Utöver inventeringen och fotograferingen, har Norrbottens museum även intervjuat dottern. Det har varit centralt att utröna vilka familjemedlemmarna var och hur de levde. Intervjuerna har fokuserat på deras egenskaper, intressen, utbildning, uppväxt, släkt, traditioner, högtider samt vardags- och yrkesliv. De har även handlat om bostadens utformning samt föremåls och platsers betydelse. I donationen finns också ett stort fotografiskt material där familjens fotografier och fotoalbum ingår. Under ett antal år dokumenterade familjen dessutom olika tillfällen med videokamera. Många högtidsfiranden är dokumenterade, men även mer vardagliga situationer som middagsbjudningar och lediga dagar i stugorna har spelats in. Dessa filmer har också tillfallit museet och ger en unik inblick i familjens liv. De levandegör sådant som dottern har berört i intervjuerna, men skildrar också sådant som kanske har glömts bort eller som helt enkelt ter sig självklart. Framförallt fångar filmerna familjemedlemmarnas samspel med varandra, på ett sätt som inte är helt enkelt att redogöra för i efterhand.

Översikt 7 rum 5

Familjen samlades ofta i tv-rummet i samband med födelse- och namnsdagsfiranden. Då dukades det upp med morgonfika, gärna hemgjord smörgåstårta. Foto: Norrbottens museum.

Donationen utgörs huvudsakligen av föremål från olika delar av 1900-talet, en tidsepok som ofta är underrepresenterad i museers samlingar. Att många samlingar utgörs av ett större antal äldre föremål har att göra med en rad orsaker. Det handlar bland annat om föreställningar om vilka föremål som anses höra hemma på ett museum, men även om vilka förutsättningar och principer museer har för att samla in föremål. I slutet av 1800-talet var exempelvis museiskapare särskilt intresserade av allmogeting, medan föremål som influerats av industriella processer sållades bort (Klein 1997:9). I dag samlar många museer in ett fåtal föremål som ofta är noggrant utvalda för sina starka symbolvärden och givare tenderar att erbjuda museer sådant som de tycker är finast. En vanlig uppfattning är också att enbart ålderstigna föremål har ett kulturhistoriskt värde och utifrån en sådan förståelse är det få saker vi omger oss med under våra liv som vi tror kommer att kunna få historisk legitimitet (Gunnemark 2013:113). Detta är exempel på förhållningssätt som riskerar att bidra till ett uteslutande av det som upplevs som typiskt för vår existens. I relation till detta är den här donationen intressant, då föremålen fyller luckor i museets samlingar både vad gäller tillverkningstid och föremålskategori. Som etnologen Ulla Brück framhåller är det ju till stor del de alldagliga föremålen som konstituerar vår tillvaro, just genom sin mängd och alldaglighet (Brück 1997:115).

6-22-L16 1-11 Kragar puderdosor mm

Innehållet i en av skrivbordslådorna i ett av sovrummet. Spetskragar, sjalar, puderdosor, handväskhängare, fickspegel, mässingskrin, våtservetter, tvål, skoputs och en låda med pennor. Foto: Norrbottens museum.

Att Norrbottens museum har tagit emot så många föremål från en enda familj (och ett enda hem) kan naturligtvis ifrågasättas. Samlingarna bör ju utgöras av många olika människors berättelser. Det är därför centralt att reflektera kring familjens position. Med en sådan typ av medvetenhet kan man nog fånga både det allmänna och det specifika i människors liv. Ett hem och en familj kan aldrig vara helt representativa. Föremålen kan emellertid tillskrivas en mängd berättelser, inte enbart sådana som är förbundna med just denna familj. De kan sammankopplas med verksamheter, upphovspersoner och tillverkare. De vittnar också om levnadssätt, modernisering och värderingar.

3-29-H4-17 TV kopp med fat

”Tv-koppen”, en kaffekopp på kombinerat fat och assiett, lanserades i samband med tv:ns entré. Med tv:n kom nya vanor och ny design. Foto: Norrbottens museum.

Samtidigt är det intressant att se vad ett enda hem kan innehålla, vad en familj kan omge sig med. Människors förhållande till det materiella förändras över tid och påverkas bland annat av ekonomiska förutsättningar, samhällsförändringar och trender. Kvinnan och mannen tillhörde en generation som växte upp med föräldrar som hushållit, men som själva kom att ha goda ekonomiska förutsättningar i en tid som präglades av massproduktion. Detta bidrog förmodligen både till införskaffandet och bevarandet av många saker. I dag kan det värderas högre och vara mer eftersträvansvärt att omge sig av färre saker som är noggrant utvalda. Utifrån detta perspektiv kanske hemmet kan betraktas som ett tidstypiskt exempel.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Brück, Ulla 1997. Kommersialism och prylvärld. Hur får vår materiella tillvaro sin utformning – och hur kan den studeras? I: Daun, Åke (red.) Ting, kultur och mening. Stockholm: Nordiska museet

Gunnemark, Kerstin 2004. Minnenas galleri. Om minnesskåp och kulturarv. Stockholm: Carlssons bokförlag

Klein, Barbro 1997. Fragment och materialiserade minnen – om föremål, estetik och folklivsforskning I: Daun, Åke (red.) Ting, kultur och mening. Stockholm: Nordiska museet

Välkommen hem!

Ja, så lyder temat för årets Arkivens Dag som vi just nu förbereder för fulla drag på Arkivcentrum Norrbotten. Hembygd är årets tema även i en vidare bemärkelse, då 2016 utnämnts till Hembygdens år i samband med Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum. Även museets årsbok, som jag just nu frenetiskt korrekturläser, har hembygd som tema, tillsammans med släktforskning.

Alltså fick hem bli fokus även för mitt blogginlägg, samtidigt som jag skamlöst inbjuder den hågade läsaren till att besöka arkivet lördagen den tolfte november, då vi har öppet hus här på Björkskatan med föredrag, visningar och exponeringar av spännande objekt ur både arkiv och föremålssamlingar!

Ett av de material jag själv förbereder är något av en personlig favorit – en stor samling uppsatser skrivna av skolbarn i Norrbotten under början av 1950-talet.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-hem-av-barbro-silverlind

Mitt hem, av Barbro Silverlind. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Bygdespegeln – en tävling för Norrbottens barn (1951-1953)
År 1951 presenterade Norrländska Socialdemokraten och Samfundet för hembygdsvård en ny pristävling, riktad till folkskolans lärare och elever. Eleverna skulle i ord och bild skildra sin hembygd med utgångspunkt i tävlingens olika teman, indelade i sju etapper. De vinnande bidragen i varje etapp skulle honoreras och dessutom publiceras i tidningen. Tanken var att få hela bygden engagerad, från barn till åldringar. En del skolor medverkade bara i enstaka etapper, men för att vinna slutpriset måste man ha deltagit i minst sex av de sju deltävlingarna.

Syftet var att höja intresset för och kunskapen om den egna bygden, men även att samla in berättelser och lärdom om det förflutna, nu när den moderna tiden knackade på dörren. Resultatet blev ett livfullt och fascinerande lapptäcke av uppsatser, skrivna och illustrerade av Norrbottens skolbarn från norr till söder, öst till väster – framför allt på landsbygden.

Det mesta av materialet är bevarat i Norrbottens museums arkiv, där det upptar fyra hela hyllmeter, men ännu händer det att enstaka uppsatser trillar in till arkivet, från gömmor i skolor eller hemma hos någon inblandad. Över 20 000 sidor ska ha producerats under tävlingens gång, och materialet har sedan visats upp i utställningar och studieverksamhet efter tävlingstidens utgång 1953.

Bygdespegeln är ett material som är lätt att ta till sig – stor möda och omtanke har lagts ner i de allra flesta uppsatser, som ofta är fint illustrerade med barnens egna teckningar, tidningsklipp och fotografier. Böckerna i sig är dessutom mycket olika till utseendet, då en del dekorerats med penna och pensel, andra med tyg och broderier. En pärm är till och med bunden med björknäver – både vackert och med bokstavlig koppling till sin ursprungsort. Det ursprungliga syftet med projektet har helt och klart uppfyllts – resultatet är verkligen en spegling både av sin tid och av den bygd de olika böckerna kommer ifrån, men materialet kan, som så ofta är fallet med arkivalier, i efterhand användas på en mängd olika sätt.

Själv älskar jag att visa upp Bygdespegeln när jag tar emot studiebesök, eftersom det finns något för i stort sett alla i materialet. Femteklassaren av idag suckar beundrande över den vackra handstilen medan bygdeforskaren kan hitta spännande muntliga berättelser från just sin egen trakt bevarade via skolbarnens förmedling. Till Allhelgonatider finns spökhistorier att hämta, och för den som älskar hemslöjd har vissa barn stolt nålat fast tygprover vävda av deras mor eller mor- och farmödrar, medan andra beskrivit den fina gamla kistan som någon anfader snickrat ihop. Eftersom materialet är skrivet i början av 1950-talet finns det dessutom fortfarande de som kommer ihåg tävlingen – eller själva varit med!

Hemma hos far och mor
Temat ”Hemma hos far och mor” var uppsatstävlingens andra etapp och pågick fram till mars 1952. Barnen uppmanades då att skildra sitt hem i skrift och bild.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-av-tora-nedlund

Hemma hos far och mor, av Tora Nedlund. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Fotografier och teckningar av hus, ladugårdar, möblemang, föremål och förstås människorna i hemmet ger en tydlig bild av ett Norrbotten i förändring. Det moderna boendet håller på att slå igenom, samtidigt som mycket av det gamla lever kvar. Färgglada trasmattor, blommiga tapeter och mönstrade gardiner, blomkrukor i fönstren, köksbänkar i rostfritt stål – allt detta tidstypiskt moderna har barnen fångat upp i sina bilder, men det är samtidigt slående att många hus fortfarande var utan sådant som vi ofta tar för givet, som vatten- och värmeledningar.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-vara-blommor-i-fonstret

Våra blommor i fönstret. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-mitt-kok-av-asta-keskitalo

Mitt kök, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Ibland finns både elektrisk spis och vedspis i köket, det nya och det gamla sida vid sida med den trebenta kaffekitteln ännu rykande het. Ibland saknas de moderna bekvämligheterna ännu helt, men planer finns för det efterlängtade nya.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-var-oppna-spis-av-asta-keskitalo

Vår öppna spis, av Asta Keskitalo. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Samma känsla av brytningstid går igenom i skildringarna av arbetet i hemmet, där uppdelningen i manligt och kvinnligt fortfarande är mycket traditionell. Men så plötsligt hittar jag några uppsatser från Svartbyn med titeln ”När mamma hade semester”. Här skymtar plötsligt den moderna tiden med fritid och husmoderssemestrar fram.

bygdespegeln-svartbyns-folkskola-klass-3-mamma-som-reste

Mamma som reste. Bygdespegeln, Svartbyns folkskola, klass 3.

I en annan uppsats beskriver ett skolbarn från Tärendö sin släkts utspridning – en faster i Stockholm, en annan i Luleå, en kusin i gruvan i Gällivare och ytterligare någon i Skåne, långt i exil, innan den stora utvandringen från Tornedalen egentligen påbörjats.

Materialet andas mycket framtidstro, med massvis av exempel på nybyggda eller nyupprustade gårdar och ladugårdar, satsningar på traktorer och moderna maskiner, men blickar ofta tillbaka till ”hur det var förr” då barnen intervjuat föräldrar och mor- och farföräldrar. Detta ”förr”, som alltid skiftar och förändras – idag är det kanske 1950-talet som är vårt förr, det som alltid var ”bättre”?

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-vart-nya-hem-av-berta-lindehag

Vårt nya hem, av Berta Lindehag. Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Folkhemmet och det moderna Sveriges födelsetid var just då, när dessa uppsatser skrevs – och till viss del tror jag att skoleleverna var medvetna om det. Att det var en tid av stora förändringar är klart och tydligt även för barnen, som när de jämför sin uppväxt, hem och skolgång med föräldrarnas snabbt ser skillnaden. Ändå finns det i mina ögon så mycket av det gamla samhället kvar, med mycket fattigdom och slit. I ”Roligt att komma hem” skriver fjärdeklassaren Anna-Greta Ebermark från den lilla byn Nytorp om glädjen i att komma hem från arbetsstugan i Tärendö under skolloven. Hon, liksom många andra i glesbygden, fick lov att bo på skolan.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-roligt-att-komma-hem-av-anna-greta-ebermark-nytorp

Roligt att komma hem, av Anna-Greta Ebermark (Nytorp). Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4.

Päivi Granö, professor i konstvetenskap vid Lapplands universitet i Rovanieni, har studerat material från Bygdespegeln i en jämförande studie med barnteckningar från finska Tornedalen, även de gjorda i efterkrigens brytningstid. Mycket spännande! Några av bilderna kan man se i denna artikel (på finska): http://www.kasvatus-ja-aika.fi/site/?page_id=581

Melvin Bergman
Eldsjälen och ledaren bakom projektet Bygdespegeln var Melvin Bergman (1907-1966). Bergman, född 23/6 1907 i Avan, Nederluleå, växte upp i ett hem präglat av de svenska folkrörelserna – arbetarrörelsen och kooperationen, väckelsen och nykterhetsrörelsen. Han tog examen i Uppsala 1935, och blev sedan folkhögskollärare i Norrbotten. Under åren 1944-1954 var Melvin Bergman ledare för bygdekursverksamheten i Tornedalen, där han reste runt, höll föredrag och startade ett stort antal studiecirklar. Under denna tid blev han även vald till Samfundet för Hembygdsvårds konsulent, med uppgift att främja studiet av hembygden. Tre stora pristävlingar utlystes i detta syfte, varav den sista och mest omfattande var Bygdespegeln. Med utgångspunkt i det insamlade materialet ledde Bergman sedan kurser i hembygdsundervisning för folkskollärare i Norr- och Västerbotten.

Melvin Bergman var själv en mycket flitig hembygdsforskare och publicerade hundratals artiklar och debattinlägg i hembygds- och kulturfrågor, men även om psykologi och Nordkalotten. Han skrev också uppsatser och en del böcker. Folkundervisningens utveckling, folkrörelsernas uppkomst och bergsbrukets historia var särskilda intresseområden.

bygdespegeln-niva-folkskola-klass-4-hemma-hos-far-och-mor-brev-till-melvin-bergman

Bygdespegeln, Niva folkskola, klass 4. Hemma hos far och mor, brev till Melvin Bergman.

Bergman blev vald till rektor då Malmfältens folkhögskola startade sin verksamhet under hösten 1954. Redan från början ingick hembygdskunskap i undervisningen. Han brann för hembygden och folkbildningen, men fick efter en tid dra sig tillbaka från aktiv tjänst p g a sjukdom. Melvin Bergman avled på Halmstads lasarett år 1966, 59 år gammal.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström