Konsten att samla konst. Om Region Norrbottens konstsamling, mellan inköp, utlåning och registreringsarbete

Dagens inlägg handlar om Region Norrbottens konstsamling som lånas ut till vårdmiljöer samt administrativa kontor i länet. Då företrädaren redan hade berättat om vikten av konstplacering på vårdmiljön (Konst i vårdmiljö | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)), ligger nu fokus på arbetsprocessen som ligger bakom regionens konstsamling.

En (personlig) premiss
Personligen brinner jag för konstsamlingar. Har alltid tyckt att det är fascinerande att forska om en samlings tillkomst, att besöka museer samt att botanisera grupper av konstverk och hitta en röd tråd mellan dem.
”Varför en börjar att samla konst?” är en fråga jag tar med mig sedan universitetstiden och specialiseringsåren. Där jag hade äran att gå igenom två privata samtidskonstsamlingarna och att praktisera på ett konstmuseum. Mitt första arbetsuppdrag på fältet var just att besöka kommunala kontor i Milano och att inventera/se över konstsamlingen som utplacerades där. Roligt, då det är ungefär det jag gör nu, fast på regional nivå och – liten detalj – i ett annat land.
Men varför en börjar att samla konst då? Det finns flera anledningar till en konstsamling, som till exempel (intellektuellt, historiskt, men även ekonomiskt) intresse, entusiasm, men också en svaghet och en viss anknytning till ett konstföremål.

Några av Region Norrbottens konstverk som är tillgängliga till utlån. Foto: Silvia Colombo

Vad gör en konstutvecklare i sin tjänst?
Region Norrbotten började samla konst för flera decennier sedan, men processen blev systematisk sedan 1980/1990-talet. Nu består konstsamlingen av flera tusen verk som är utspridda på flera hälsocentraler, sjukhus och tandvårdscentraler i hela länet.
Konstutvecklare är nya namnet på rollen jag har tagit över sedan årsskiftet och det betyder att jag ansvarar över regionens konstsamling, från inköp och inventering samt registrering i digitalt register till utlåning till anpassade vårdmiljöer eller administrativa kontor. Övergripande är inköp grundade på högkvalitativ konstnärlig nivå och variation (i term av konstnärer men också av konstformer). Dessutom är de på något sätt kopplade med Norrbotten och Norden.

Efter att ett konstverk köpts in är det dags att inventera det, så att det officiellt blir en del av Region Norrbottens konstsamling. Inventeringen sker både fysiskt på konstverk (varje konstverk har ett inventeringsnummer på baksidan) och digitalt i registret som är gemensamt med Norrbottens museum. Alla flytt som en tavla eller en skulptur gör antecknas där och resultatet är en konstkarta som tar plats i hela länet. Samtidigt som registrering sker även fotografering, så att det blir enklare att identifiera ett konstverk när det behövs.

Annika Persson Åkeblom, Hittar du hem? (2011), detalj. Region Norrbottens konstsamling. Foto: Silvia Colombo

Från inventering till utlåning
När ovannämnd process är klar är konstverket redo för utlåning. Det är då jag får förfrågningar från regionanställda som är intresserade av att få konst till deras avdelning eller kontor, patientrum, labbet osv.  Personalen har möjlighet att komma till mig och besöka magasinet på plats, eller få ett förslag digitalt. Det är ungefär 10-20 personer/månad som kommer fysiskt och 5-10 st. som får ett förslag via mejl. I båda fall är det lika inspirerande att tänka på ett tema, att föreslå en röd tråd, eller att hitta på en berättelse som sedan kan fortsätta på plats, speciellt om konsten går till ett offentligt rum (väntrum, korridor…). Flödet av konstverk som kommer in och hämtas runt i länet och de som går ut är som en dans. Fram och tillbaka. Framåt och bakåt. Därför det är viktigt att tänka på alla transporteringar som gjordes, görs och ska göras. Speciellt i ett län där temperatur och klimat varierar så mycket från en årstid till en annan.

Äntligen, när konsten har nått dess destination och hängs upp på väggen eller ställs ut i något rum betyder det att processen är klart. Då blir det viktigt att titta på den, att se den på riktigt. Eftersom konsten, antik som modern, tilltalar och utmanar oss hela tiden – den återuppväcker känslor och berättar för oss om olika frågor, teman, problem eller budskap. Vi behöver bara vara uppmärksamma och lyssna.

Om du är regionanställd och vill få konst till din avdelning eller kontor, ta kontakt med mig: silvia.colombo@norrbotten.se

Lena Lagerstams foto i ett väntrum på Stadsvikens hälsocentral, Luleå. Region Norrbottens konstsamling. Foto: Silvia Colombo

Vid tangentbordet:
Silvia Colombo, Region Norrbottens konstutvecklare

Bodenskolan

Förra året förvärvade Norrbottens museum 30 verk av konstnärer från Bodenskolan, en grupp konstnärer som debuterade från 1940-talet till en bit in på 1960-talet. Verken ingick i en större samling tillhörande en man och en kvinna i Boden. Den större delen av samlingen hade gått i arv efter kvinnans pappa som hade ett stort intresse för konst och konstnärer från Norrbotten. Han kände också några av konstnärerna personligen. Genom svärfadern lärde mannen känna några av konstnärerna och utvecklade ett eget intresse för konst, vilket resulterade i att han också förvärvade verk till samlingen.

Bodenskolan bestod av Sven Bohman (1919-2008), Jean Carlbrand (1924-2005), Gösta Hedström (1919-2005), Ingvar Jigrud (1918-1994), Bertil Linné (1913-2000), June Montana Lorentz (1915-2008), Jan Olof Marner (1919-1989), Gösta Näsvall (1918-1989), Hjalmar Rönnbäck (1896-1984), Stig Sandberg (1925-1961), John Thorgren (1918-2000), Rune Wanler (1924-2005), Stig Winnerskog (1930-1994) och Bror Zackrisson (1907-1989). Konstnären Bertil Sundstedt, som skrivit en bok om konstnärerna, framhåller att det inte var en homogen grupp konstnärer. De hade inget manifest och var inte förenade i några speciella tekniker, utan befann sig på samma plats under samma tid och med samma intressen. De förenades i studiecirklar och i gemensamma utställningar samt utvecklades och fann stöd hos varandra (Sundstedt 2018:10-11).

Under 1900-talets första decennier fanns inte riktigt något konstliv i Norrbotten. Konstnärer utbildade sig på andra orter och blev ofta kvar på dessa (exempelvis Johan Helmer Zackrisson, Gustaf Fängström, Allan Fredrik Wallberg, Thage Lundström-Björn, Bert Olls, Arne Olsson, Alf Forslund, Einar Wikström, Gudmar Olovson, Madeleine Edberg Kinnander). Det kom att dröja ända in på 1940-talet innan utställningsverksamheten blev mer kontinuerlig i Norrbotten (Sundstedt 2018:11-13). 1941 uppstod den ideella konstföreningen Bodens Konstgille, som förutom att visa konst även ville anordna tecknings- och målningskurser samt föreläsningar och studiecirklar. Till en början använde Bodens Konstgille nuvarande Elimkyrkan som lokal. 1943 blev Bertil Linné den första konstnären från Boden som ställde ut där och året därpå visade June Montana Lorentz sina verk (Sundstedt 2018:17-18).

Bortsett från föreningslivet så fanns inga konstinstitutioner eller privata gallerier vid tidpunkten. Källarlokaler, skolsalar och motionshallar användes som utställningslokaler och ofta var dessa lösningar tillfälliga eller bristfälliga. Frågan om lokal blev ett ständigt bekymmer och under en period var Bodens Konstgille nedlagt. Under 1980-talet beslutade kommunen att inrätta en kommunal konsthall (Sundstedt 2018:60-61).

Ida Mattsson håller upp ett verk med okänd titel av Stig Winnerskog i Norrbottens museums konstmagasin. Winnerskog var verksam i Boden hela sitt liv och har gjort offentliga utsmyckningar i staden såsom Rörvikskyrkan och Centrallasarettet. Fotograf: Paulina Öquist Haugen

Flertalet av konstnärerna i Bodenskolan var natur- och landskapsmålare. Många konstnärer i Norrbotten har varit knutna till landskapsmåleriet. Sundstedt menar att detta har starka band till Konstnärsförbundets konstnärer som under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklade friluftsmåleriet i opposition mot det förhärskande akademiska måleriet. För de mer eller mindre självlärda norrbottniska konstnärerna blev detta stilbildande. Sundstedt särskiljer dock det tidiga 1900-talets landskapsmåleri från Bodensskolans. Det äldre måleriet präglades av nationalromantiska ideal och avbildade gärna landskap som en nationell resurs. I det sentida måleriet var landskapet mer en utgångspunkt för färgskådespelet. Målet var inte avbildningen utan måleriet i sig (Sundstedt 2018:48).

Verket Fjällvatten av Bertil Linné. Hans koloristiska och kontrastrika bilder tilltalade många människor. Han hade många separatutställningar och var verksam i 65 år.  Fotograf: Paulina Öquist Haugen

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Sundstedt, Bertil (2018). Bodenskolan: “Att leva i tidens ytvatten”. Luleå: Ordfirman