Tillie – The Terrible Swede

Världsmästare i cykling, rekordhållare på en rad olika distanser och en cyklist som behärskade alla tävlingsformer, från sprint till långdistans. Tillie Anderson var enormt framgångsrik ända fram till dess att cykeltävlingar för kvinnor förbjöds 1902 i ett uttryck för den moralpanik som då rådde. Tillie Anderson blev år 2000 invald i United States Bicycling Hall of Fame. I detta inlägg fortsätter vi på ämnet Släkt och hembygd som är temat för Norrbottens museums årsbok 2016 och med en tillbakablick på att vi i förra veckan firade den internationella kvinnodagen.

Matilda Andersson föddes år 1875 i Grevie, Kristianstad i Skåne. Hon utvandrade som 16-åring tillsammans med August, en två år äldre bror år 1891. De anlöpte New York med fartyget Germanic den 22 maj, i passagerarlistan står de upptagna som ‘servant’ samt ‘labourer’. Det vill säga de var arbetarklass. Deras slutdestination angavs som Chicago som vid denna tid sett till befolkning var Sveriges näst största stad. Så många svenskar hade sökt sig hit att staden vid sekelskiftet hade fler svenska invånare än Göteborg.

Tillie_the Terrible Swede

Matilda och August Andersson, utsnitt från passagerarlistan vid deras ankomst i New York år 1891. Public domain.

I Chicago fanns redan den äldre systern Johanna. Hennes mor Anna Maria och övriga två systrar anlände året efter, 1892. Matildas far hade gått bort redan 1883 när hon var 8 år gammal vilket drabbade familjen hårt, fattigdomen var aldrig långt bort som för många andra som utvandrade vid den här tiden. De möjligheter som hägrade i USA, verkliga eller drömda, var helt enkelt större än de närmast obefintliga möjligheter som Sverige hade att erbjuda vid den här tiden.

Det USA de anlände till var i snabb förändring. Ett av områdena som såg en snabb utveckling var cyklismen. 1890-talet i USA upplevde en cykelboom tack vare uppfinningen av den moderna cykeln, då kallad för ”säkerhetscykeln”. De tidigare cyklarna hade varit de s.k. höghjulingarna där pedalerna satt direkt i navet på framhjulet och där tyngdpunkten var högt placerad och långt framskjuten. Denna cykelmodell hade gjort att cyklandet inte spridits allmänt eftersom det ansågs vara för riskabelt helt enkelt. Den nya moderna cykeldesignen gjorde det säkrare att cykla och därför blev cykling ett allmänt spritt nöje bland medborgarna.

L-Hochrad

En höghjuling till vänster och den s.k. ”säkerhetscykeln” till höger, i princip den design som moderna cyklar har än idag. Public domain.

I och med att cyklandet blev allmänt växte också intresset för cykelsporten. Tusentals kom för att titta på cykeltävlingar. Cykeln blev dessutom det första transportslaget som möjliggjorde för kvinnor i de allra flesta samhällsklasser att självständigt transportera sig utan sällskap av män. Det hade också en bieffekt av att kvinnor av nödvändighet tilläts ha kläder som gjorde det lättare att cykla. En frigörelse från det normativa trycket av att kvinnor skulle ha kläder som visade deras figurer för män.

Det var mot denna bakgrund som Matilda, ”Tillie”, Andersons intresse för cykling väcktes. Hon hade börjat arbeta som sömmerska när hon kom till USA och började från 1893 spara pengar för att kunna köpa en cykel. På två år hade hon fått ihop tillräckligt och sommaren 1895, 20 år gammal, körde hon sin första tävling.

Tillie_Anderson

Tillie the Invincible Swede! Public domain.

Tidningarna brukade vid den här tiden beskriva Tillie som tunn och mager när hon kom till USA. Själv betonade hon nyfikenheten som huvudsaklig anledning till att hon började cykla. I en intervju med tidningen The Saint Louis Republic beskriver hon det såhär:

– Jag började inte cykla för min hälsas skull. Jag antar att det var mer av skälet att cyklar användes av kvinnor och jag ville pröva vad som var så intressant med det. Från första början har jag älskat att cykla.

Under sin karriär ställde Tillie Anderson upp i totalt 130 lopp i allt från sprint till långdistans. Hon vann alla förutom sju vilket får anses som suveränt inom vilken sport som helst, en segerandel på närmare 95 %! Mellan åren 1897-1902 höll hon världsmästartiteln i cykling. Något hon säkert hade fortsatt i många år till om hon inte hade tvingats sluta i förtid på grund av att tävlingscykling för kvinnor förbjöds i USA det året i ett uttryck för den moralpanik som följts av kvinnornas entré i sporten.

Tillnamnen the Terrible Swede eller the Invincible Swede fick hon i reklam och media just för att hon i det närmaste var oslagbar i de tävlingar hon ställde upp i.

Tillie

At top speed in 1897! Matilda Andersson i full fart. Public domain.

Det officiella motivet till förbudet för kvinnor att tävla i cykling var att det var för farligt. De inofficiella och reella motiven var däremot en konservativ kvinnosyn, det ansågs som okvinnligt att tävlingscykla och för utmanande med de åtsittande tävlingskläderna. I tidningarna förfasades konservativa krafter över osedlighet och moraliskt förfall.

I tidningen Saint Louis Dispatch från 1895 kan man bland annat läsa följande under rubriken Tävlingscykling förvandlar förtjusande kvinna från en blek skönhet till en verklig skräckfigur:

Cyklisterna rusade förbi i en förskräckande hastighet. Jag bävade. Deras kroppar var nästan dubbelvikta. Jag undrade när de skulle sluta. När jag fick reda på att dessa unga kvinnor utsatte sig för såna här uthållighetsprövningar för pengar blev jag sorgsen. Det gjort mig ont att se dem ge upp sin goda hälsa för pengar. Jag var nästan frestad att säga: ‘De säljer sina kroppar och sin själ’. Sådan påfrestning kommer otvivelaktigt att förstöra deras kroppar.

I boken Tillie the Terrible Swede, en faktabaserad och feministisk barnbok, beskrivs bland annat hur den då mansdominerade cykelorganisationen Associated Cycling Clubs ansåg att kvinnliga tävlingscyklister var ”okvinnliga”. De blev helt enkelt för muskulösa och ”för lika män vilket var en stor synd”. Faktum var att Tillie Anderson blev undersökt av ett läkarteam för att se hur hård och intensiv träning påverkade en kvinnas kropp.

Deras resultat publicerades i en dagstidning där man konstaterade att hennes hälsa blivit bättre men att hon inte levde till de kroppsideal som var normen för kvinnor vid den här tiden. De uttryckte det på följande sätt: ”Enkelt uttryckt, hon är ett muskelpaket från huvud till fot”. För att bevisa det så publicerades även en bild av hennes ben i tidningen.

Det är lätt att tycka att det var helknasigt då men att vi vet bättre idag. Samtidigt finns samma gamla kvinnoförtryck kvar. I Iran och Saudiarabien är det exempelvis olagligt för kvinnor att cykla. Ett faktum som skildras i den fenomenala och viktiga filmen Den gröna cykeln från 2012. Cykeln har i dessa länder, precis som i USA på 1890-talet blivit en symbol för frihetslängtan och jämställdhet.

Kvinnorättskämpen Susan B Anthony sade i slutet av 1800-talet att cykeln gjort mer för den kvinnliga frigörelsen än något annat i världen. Svenskamerikanen Matilda ”Tillie” Anderson från Grevie i Skåne var en av pionjärerna för kvinnornas frigörelse och förutom det dessutom en enormt skicklig cyklist som blev världsmästare i sin sport. År 2000 blev Tillie Anderson invald i United States Bicycling Hall of Fame.

För den som hellre vill lyssna på Tillie Andersons fantastiska berättelse finns det en podcast om henne här: http://www.thebicyclestory.com/2016/04/episode-5-tillie-anderson-champion-of-the-world/

Nils Harnesk, arkeolog.

Den som vet allt, vet ingenting. Om ödmjukhet inför sin egen okunskap.

”Ju mer jag håller på med arkeologi, desto mer förstår jag hur litet vi egentligen förstår!”. Orden är inte mina, det var Lennart Forsberg som sade dem under en grävning vid Bjästa, söder om Örnsköldsvik under sommaren år 2001. Jag var relativt ny som arkeolog och Lennart var en av de där äldre arkeologerna som jag såg upp till och verkligen ville lära mig av. Där och då förstod jag att ödmjukhet är viktigt, även för den som har hållit på länge med sitt yrke. Den som vet allt kan inte lära sig någonting nytt. Den som tror sig veta allt, vet i själva verket inte mycket alls. Det gäller inte bara för arkeologer utan även för de flesta andra människor, oavsett vad de sysslar med.

Norrbottens museums föremålsmagasin har nyss blivit flyttat till nya lokaler på Björkskatan i Luleå. Vi har nu ett jättearbete att rengöra alla föremål som genom åren blivit smutsiga när de tidigare har legat i en lokal som varit dåligt anpassad att förvara samlingarna i. Så många som möjligt av museets personal hjälper till vid rengöringen, föremålsantikvarier, pedagoger, lokalvårdare, arkeologer…

Personligen tycker jag att det är riktigt trevligt att jobba med föremålen i samlingarna. Det är ett avbrott i rapportskrivandet som vi arkeologer är mitt uppe i, nu i november och december. I stressen med deadlines så blir detta välkomna avbrott med lugn. Som en extra bonus kan det också leda till idéer och tankar om arkeologi, trots att föremålen ibland inte är speciellt gamla. Plötsligt satt jag med ett metallföremål i mina händer, cylinderformad med en stång och någon form av mekanism. Jag kunde inte alls förstå vad det var för någonting. Av designen att döma så gissade jag att den kunde ha varit tillverkad på 1950-talet, men inte ens åldern lyckades jag gissa rätt.

Föremålet var en såddflaska enligt museets databas Carlotta. Såddflaskan användes på 1920-talet för att plantera tallfrön för att få fart på skogstillväxten efter att skogen huggits ned.

Såddflaska från 192-tal.

Såddflaska, föremålsnummer NBM 21892. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Om jag ser en sak som är yngre än hundra år och jag inte har någon aning om vad det är för någonting, hur är det då med föremål som är äldre? I Norrbotten har vi arkeologer fått vara med om att hitta gräva saker som har varit som mest uppåt 10 600 år gamla. Förstår vi vad alla föremål som vi hittar är för någonting och vad de har använts till? Nej, det gör vi inte. Vissa saker kan vi vara säkra på, andra inte.

En pilspets av sten, till exempel, är i många fall ganska självklar. Likheten med dagens pilar är stor, och det finns i äldre böcker avbildningar av samtida pilbågar och pilar.

Pilspets av kvartsit

Pilspets av kvartsit ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren

Andra föremål är betydligt svårare att förklara vad de har använts till. Ett exempel är ”T-formade redskap”. Det är en föremålstyp gjorda av skiffer och det är ganska vanligt att de hittas i Mellannorrland (Ångermanland, Medelpad),

T-format redskap.

Ett annat exempel på föremål som är svåra att förstå, brukar vi hitta här i Norrbotten. Det är Nordbottniska redskap som oftast påträffas i landskapen kring Bottenviken i Sverige och Finland. De är avlånga stenföremål som har blivit slipade i ena änden så att en slät egg har skapats. Men det är enbart eggen som har slipats, resten av föremålet har oftast en väldigt grov yta, som den personen som tillverkade den inte verkar ha brytt sig om att bearbeta.

Min kollega Åsa Lindgren skrev nyligen en bra text om Nordbottniska redskap på Norrbottens museums hemsida:

Månadens föremål, augusti: Nordbottniskt redskap

Vi vet inte vad de Nordbottniska redskapen eller de T-formiga redskapen har använts till och får fortsätta att fundera på saken, tills någon hittar ett sätt att analysera redskapen som ger de avgörande ledtrådarna. Eller också får vi hoppas att någon hittar sådana redskap i ett fyndsammahang som gör att allting blir väldigt tydligt för oss. Kan man hoppas på ett fynd av en människa som blivit infrusen i en glaciär just i det ögonblick när han/hon använde dem? Mitt i rörelsen, så att säga…

Det är knappast troligt att vi skulle ha en sådan tur, att vi precis som arkeologerna i Österike och Italien får möjlighet att undersöka en infryst stenåldersmänniska i en avsmältande glaciär. Men man kan ju få dagdrömma litet, när man sitter och rengör föremål i samlingarna.

Vid tangentbordet denna novemberfredag/ Olof Östlund

 

Åke Åström och Veronica Östby jobbar med rengöring av föremål från Norrbottens museums samlingar.

Åke Åström och Veronica Östby jobbar med rengöring av föremål från Norrbottens museums samlingar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Brättklammer, ett verktyg för att böja skidbrätten vid tillverkning av träskidor.

Brättklammer, ett verktyg för att böja skidbrätten vid tillverkning av träskidor. Föremålsnummer NBM 21858. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Skalade rötter har blivit ett trådtrassel. Men vad är det för någonting, och varför har det hamnat i museets samlingar?

Skalade rötter har blivit ett trådtrassel. Men vad är det för någonting, och varför har det hamnat i museets samlingar? Ännu ej registrerat i Carlotta.  ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Anja Wrede håller rot-trådhärvan i händerna.

Anja Wrede sitter undrande med rot-trådhärvan. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Avvägningsinstrument 90-1940-tal liknande en tubkikare gjord i brons.

Avvägningsinstrument 1910-1940-tal. En föregångare till de mätinstrument som flera av arkeologerna på Norrbottens museum har använt en bit in på detta årtionde. Föremålsnummer NBM 21097. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund