Flygmuseet F 21 Luleå

Jag som gästbloggar denna gång heter Sivert Mässing och är sekreterare i föreningen Flygmuseet F 21 Luleå.

Sivert på Flygmuseet

Flygmuseet startade som förbandsmuseum på F 21 där det invigdes på F 21 familjedag den 17 juni 1995. År 2000 flyttade Flygmuseet från baracken som verksamheten började i till gamla underofficersmässen som stod tom. Beslutet togs att baracken som allt startade i skulle flyttas och dockas ihop med mässen. I och med flytten blev museet tillgängligt för allmänheten då staketet drogs om så Flygmuseet hamnade utanför militärt område. Efter en utredning som kallades för försvar i förvar som blev klar 2008 beslutade staten att förbanden skulle upphöra med all museal verksamhet, så föreningen Flygmuseet F 21 Luleå bildades den 9 januari 2009 och tog över driften av Flygmuseet. Nästa milstolpe i verksamheten var när flygplanshallen byggdes i föreningens regi med stöd av Luleå kommun sommaren 2016. Hallen inrymmer fyra flygplan med tillhörande utställningar och uppkallades efter Pelle Lundberg till Lundbergshallen. Pelle Lundberg och hans fru har renoverat två av flygplanen som står i hallen, det ena är en S 26 Mustang som är den enda bevarade spaningsmustangen i hela världen med lodkamera monterad i stjärtpartiet.

Mars 2020 beslutade vi att hålla museet stängt tills coronapandemin var över. Den är långt ifrån över ännu och museet är fortfarande stängt för allmänheten, men det pågår verksamhet i lokalerna även under pandemin. Museiguiden som man kan låna ett exemplar av när man går runt på egen hand har uppdaterats och översatts till engelska, så nu finns det två utgåvor av den. Alla informationsskyltar kommer att få en QR –kod som man kan läsa av med mobiltelefonen och få texten översatt till engelska. Det arbetet är inte helt klart ännu men blir det under sommaren. Flygplanen i Lundbergshallen har fått belysning i kabinen och hallen i övrigt har fått ny utställningsbelysning. Flygsimulatorn har fått uppdateringar med ny hårdvara i datorerna och ny programvara. Vajrar, kablage och mekaniska delar har kontrollerats och bytts ut vid behov för att säkerställa driftsäkerheten för lång tid framöver.

Fordonsgruppen har ställt in större delen av arbetskvällarna där underhåll och renovering av fordon genomförs fortlöpande. Det finns några räddningsbilar som fortfarande inte är i utställningsbart skick ännu. Vi har fått tillskott av en unik räddningsbil av fabrikatet Oshkosh under hösten. En låg och bred amerikansk bil som är framtagen för att den skulle kunna transporteras i Herkulesplanen vid insatser i kriser och krig. Försvaret köpte in fem bilar till Sverige, fyra av dessa är skrotade under 2020 och den femte har vi fått med ett stort reservdelslager så vi kan hålla den i körbart skick under många år. Föreningen brukar delta med upp till tre bilar på ett årligt veteranbilsrally för brandbilar varje år, men det blev inställt 2020 och blir det även kommande sommar, så vi får sikta in oss på att delta i rallyt 2022.

Vi har två helikoptrar som brukar stå vid Flygmuseet sommartid och övrig tid har de stått på Nordiskt Flygteknik Centrum som är en kvalificerad yrkeshögskola som utbildar flygtekniker med inriktning mot helikopter. Vår Agusta Bell som i försvaret kallas för helikopter 3 står där på heltid under pandemin. Den andra som är en Boeing Vertol 107, som i försvaret kallas för helikopter 4, har de ingen plats för längre i sin utbildning, så den står här vid Flygmuseet på heltid. Tre av flygplanen som också står utomhus året om är nu på ommålning så de kommer vi att hämta hem igen under försommaren. Det är lite logistikproblem att transportera stora stridsflygplan på trailer, men inget är omöjligt.

Om vi kommer att ha Flygmuseet öppet, helt eller delvis under sommaren återstår att se. Vi lägger ut aktuell information om våra öppettider på Flygmuseets hemsida för intresserade.

/Sivert Mässing

Läs mer
http://www.flygmuseetf21.se/

Flyget i norr

Flygmuseet F 21 Luleå på Facebook

Spåren idag av kriget i norr

Att det i Luleå sedan 2015 finns ett vackert utformat monument till minne av sovjetiska krigsfångar – vad beror det på och var finns det fler sådana minnesmärken i norr?

SK1

Minnesmärket i Luleå (Karlsvik) över sovjetiska krigsfångar och civila. FOTO: Lars Gyllenhaal

Spår av krigsfångar från Sovjetunionen och Jugoslavien finns på en massa ställen i Nordnorge, men faktiskt också på några platser i Sverige – även i Norrbotten. Det är något helt speciellt att besöka dessa platser och jag vill uppmana fler att göra det och särskilt att ta med ungdomar, gärna skolklasser! Det är absolut inget fel i att skolor i norra Sverige ibland låter elever åka till Polen för att själva se spåren av nazismens brott mot mänskligheten. Men tänk om fler skolor kunde bli medvetna om att man kan se liknande spår på betydligt närmare håll (dvs mindre kostsamt).

SK4

Sovjetiska soldater i brittiska uniformer i Luleå sommaren 1945, uppställda intill de så kallade tyskmagasinen. De tidigare krigsfångarna har inför resan hem fått nya uniformer av de allierade enheter i Nordnorge som befriat dem. FOTO: Eivor Lundström

I Arjeplog ligger den sovjetiske soldaten Aleksej Matvejev begravd under ett stort och vackert ryskortodoxt träkors på den stora kyrkogården. Jag har skrivit om hans flykt från fånglägret i Nordnorge i min bok ”Tyskar och allierade i Sverige”. Hans tillhörigheter kan man få se i Silvermuseum i Arjeplog, om man säger till några dagar före besöket. De ingår (ännu) inte i den permanenta utställningen som till största delen handlar om samisk kultur.

Efter att man på Silvervägen från Arjeplog har passerat den norska gränsen och färdats några mil, kan man på Blodsvägsmuseet i Rognan med egna ögon se flera tankeväckande rester av tyska slavarbetsläger. Är det barmark kan man även besöka rester av läger ute i terrängen. Det är något helt speciellt att på marken se rester av fångarnas baracker och tillhörigheter ligga kvar efter så många år – ett minne för livet.

Fortsätter man från Rognan till Bodö så kör man på själva ”Blodsvägen”, ett högst användbart minne som handlar om de drygt hundratusen krigsfångarna som tyskarna förde till Norge. En bra förberedelse inför en sådan resa är att först se filmen ”Blodsvägen” av Gunilla Bresky, eller varför inte se den ombord på bussen när man kanske är extra intresserad på vägen dit (transportsträckor kan dessutom gå fortare med hjälp av film).

I Bodö finns Norges största flygmuseum som låter besökaren komma ovanligt nära många av andra världskrigets olika flygplan. Intill flygmuseet ligger Bodös krigshistoriska museum som har tonvikt på den tyska ockupationstiden. För att se bägge museerna krävs mer än en dag om man inte vill stressa igenom dem.

En annan resa i krigsfångarnas spår är den till Narvik. Där har man gjort om sitt gamla krigsmuseum till ett mer modernt museum.

Om man ska till Narvik och kommer från Kiruna så heter den sista svenska orten man passerar Riksgränsen. Därifrån kan man bokstavligen promenera in i ett av de viktigaste stridsområdena kring Narvik, nämligen Björnfjell med omnejd. Efter striderna under april-juni 1940 befästes Björnfjell ytterligare av den tyska krigsmakten, genom slavarbete. En som såg dessa befästningsarbeten uppföras var luleåbon Sten Losenborg som var där som svensk jägarsoldat på gränstjänstgöring. Han har vittnat om krigsfångarna han såg så gott som dagligen från sin observationsplats med utsikt över hela Björnfjell. Losenborgs bok heter ”Jägarsoldat vid gränsen”.

Tre historiska platser i Björnfjell är:

1. Tyska ”gränshuset” precis efter att man korsat gränsen intill järnvägen. I detta hus bodde bland annat den tyske soldaten Bruno Manz som skrev boken ”Fångad av hakkorset”, som i slutet handlar om livet som tysk soldat i Björnfjell.
2. Järnvägsstationen som det streds om. Se minnesmärket över de norska stupade, som finns mellan stationen och byagården.
3. General Dietls högkvarter i bortre (västra) delen av samhället. Sök på internet efter Dietl och Björnfjell för att hitta bilder av stugan då och nu. Kring stugan finns flera ställningar.

En del konserver, tomhylsor och andra föremål från de allierade och de tyska ockupanterna ligger kvar där de lämnades, mest uppe på fjällen. I själva Björnfjell finns nu föremålen mest bara i några klippskrevor. Förhoppningsvis får de fortsätta ligga kvar ett tag till eftersom det är en säregen historisk upplevelse att betrakta en dryckesbägare eller skyddsmaskbehållare där soldaten en gång tappade den. Det är inte samma sak att se samma föremål på en bokhylla i Sverige, utan kontext. Dessutom är det i Norge inte tillåtet att plocka krigssaker från slagfält. Men ta gärna med dig många bilder hem.

SK3

Stannar man längs vägarna i Nordnorge och går in en bit i skogen kan det hända att man fortfarande finner rostiga tunnor och annat från kriget, ofta med ännu synliga bokstäver/årtal. Här en tunna som gjorts om till spis och högst sannolikt använts av sovjetiska krigsfångar, eftersom vi hittade den i ett slavarbetsläger på väg upp i fjällen nära Treriksröset. FOTO: Lars Gyllenhaal

Mellan Björnfjell och Narvik finns resterna av ett slavarbetsläger vid sjön Övre Jernvatnet, där rester av mycket rostig taggtråd fortfarande ligger kvar på marken. Intill finns en avrättningsplats. Ännu finns där väldigt få skyltar men å andra sidan har det kanske gjort att platsen bevarats. Det är en vidrig men viktig upplevelse att befinna sig på avrättningsplatsen.

Åker man söder om Narvik kommer man till Beisfjord, där det finns ett sovjetiskt minnesmärke. Åker man vidare till nästa fjord, Skjomen, kan man längs vägen mot Skjomenfjordens innersta del se flera tyska ubåtsbunkrar. En av tyskarnas största ubåtsbaser låg här. Man kan förutsätta att liksom med all tysk infrastruktur i Norge (och andra ockuperade länder) utfördes det tyngsta konstruktionsarbetet av krigsfångar, ofta från Sovjetunionen.

SK2

En av många tyska bunkrar som man finner längs vägen till Skjomenfjordens inre del. De utgjorde delar av en av tyskarnas största ubåtsbaser och var sannolikt byggda av sovjetiska krigsfångar, liksom det mesta av den tyska infrastrukturen i Norge. FOTO: Lars Gyllenhaal

Är du på väg till eller från Narvikområdet – stanna då till på Vassijaures järnvägsstation och se minnesmärket över Sven Sjöberg från Piteå som på järnvägsstationens perrong stupade i eldstriden mellan ett tyskt flygplan och pansartåget ”Kiruna”. Och sist men inte minst – besök Abisko gränsförsvarsmuseum intill Abisko turiststation, som även handlar om striderna kring Björnfjell.

Om man bor i Luleå och snabbt vill få en uppfattning om de drygt 25.000 slavarbetare som kom till länet sommaren 1945, kan man bege sig till Karlsvik. Slavarbetarnas
minnesmärke står en liten bit bortom järnvägsmuseet och campingen. Intill minnesmärket finns en liten skärmutställning som berättar flera detaljer i text och bild, både om fångarna liksom de s.k. tyskmagasinen som tidigare fanns på platsen.

SK5

Även i Jokkmokk finner man spår av krigsfångar som rymt från tyska läger i Norge. Med tanke på namnet och stjärnan är detta sannolikt en jugoslavisk partisans grav. De jugoslaviska krigsfångarna som kom till Norrbotten var färre än de sovjetiska, men även deras öde förtjänar att bli mer känt. Till att börja med kunde denna gravsten av trä renoveras och skyddas innan den faller ihop. FOTO: Lars Gyllenhaal

En bussresa till Bodö eller Narvik kan ge ungdomar djupare insikter om nazismens brott och frihetens pris. Kanske du kan hjälpa några ungdomar att få dessa upplevelser?

/Lars Gyllenhaal