Nu är det äntligen dags att återvända till den osteologiska världen och jag kommer i veckans blogginlägg att skriva om en patologi, d.v.s. en sjukdom som vi kan se i det osteologiska materialet – nämligen tuberculosis eller tuberkulos som vi är mer vana att kalla sjukdomen.
Anledningen till att jag har valt att skriva om detta är att det i Norrbotten, precis som på så många andra platser i Sverige, fanns sanatorier där patienter med tuberkulos inackorderades. Vi har även på Norrbottens museum tidigare haft en utställning kring just tuberkulos som gick under namnet ”Hosta”.
I Norrbotten räknar man att det vid sekelskiftet 1900 var omkring 500 personer som avled per år till följd av tuberkulos. Denna sjukdom var det största hotet mot folkhälsan långt in på 1900-talet här i länet.
Under 1800-talet uppstod de så kallade sanatorierna, vilket är speciella sjukhus där de som smittats av tuberkulos vårdades. Det första sanatoriet i Norrbotten startade som ett social-hygieniskt experiment 1906 i Antnäs. I detta ingick det ett förebyggande arbete där dispensärsköterskor regelbundet undersökte de boende i byarna Antnäs, Ersnäs, Alvik och Långnäs där det var en stor spridning av tuberkulos. Dispensärsköterskorna förklarade även för dem hur de skulle ”städa ut smittan” genom bättre hygien och det fanns även möjlighet till regelbundna bastubad. Sanatoriet i Antnäs som gick under namnet Hälsan var dock för litet och 1913 öppnade Sandträsk sanatorium med plats för 88 patienter.
Det blev dock tidigt tydligt att detta var alldeles för få vårdplatser för att täcka det behov som fanns, lokalerna var heller inte lämpliga för att vårda människor som insjuknat i tuberkulos. Därför invigdes år 1931 det nya Sandträsk sanatorium som blev Norrbottens läns centralsanatorium och som även kom att bli det största länssanatoriet i landet. Både Sandträsk, och även under perioder Hälsan i Antnäs, var mer eller mindre fullsatta fram till mitten på 1950-talet. Vi denna tid kunde man tack vara den nya medicinen som utvecklades på 1940-talet börja avveckla verksamheten och 1964 flyttades resterande vårdplatser till lungkliniken i Boden.
För mer information om Sandträsk och tuberkulosens framfart i Norrbotten läs även tidigare blogginlägg: https://kulturmiljonorrbotten.com/2014/05/09/tuberkulos-sandtrask-sanatorium-och-sa-berattelser-forstas/
Det sägs att det även spökar i Sandträsk sanatorium. Bland annat sägs det att en man i mörk rock och med ett strängt utseende vandrar runt i korridorerna och det har hörts viskningar och steg från ovanliggande våningar trots att byggnaden är övergiven. Det sägs även att man från barnavdelningen kan höra ljudet av springande barnfötter och slammer ifrån köket.
Samma år som Sandträsk sanatorium invigs, 1931, avled 7 746 personer i tuberkulos i Sverige, detta motsvarar 10 % av de som avled detta år. 5000 av dessa var bosatta på landsbygden och de resterande var bosatta i städerna. Om vi nu förflyttar oss längre fram i tiden, ända fram till 1981, var det enbart 84 dödsfall i tuberkulos, även detta i hela Sverige.
En form av behandling som nyttjades för personer som insjuknat i tuberkulos var den så kallade kollapsterapin. Vid denna behandling använde man sig av en gasapparat och behandlingen gick ut på att man fyllde lungsäcken med kväve. Vad man gjorde var att man lossade lungan genom en operation för att sedan sticka in en tjock nål mellan revbenen och fylla lungsäcken med kväve. Man pumpade in mellan en och fem liter kväve och denna procedur upprepades med en veckas mellanrum under hela behandlingsprocessen, som kunde vara ända upp till fem år.
Hur långt bakåt i tiden kan vi då hitta spår av tuberkulosens framfart?
Faktum är att tuberkulos är något som har drabbat människan ända sedan stenåldern. Från det forntida Egypten, d.v.s. före år 3000 f.kr har man hittat lerfigurer som föreställer människor med snedvuxna ryggar som troligen är till följd av tuberkulos. Även mumier har påträffats från första och andra årtusendena f.Kr. som har skelettförändringar som skulle kunna bero på tuberkulos. Från Europa finner vi det äldsta beviset för tuberkulos i Italien som är daterat till 3000 f.Kr. Men det osteologiska materialet indikerar att tuberkulos inte blev ett större problem förens under medeltiden i Europa. Redan i det medeltida England var tuberkulos vanligt och det var en sjukdom som man redan då kände igen. Tuberkulos är en sjukdom som dels smittar via människor men som även kan smitta via djur, detta tillsammans med fattigdom är två faktorer som troligtvis är bidragande orsaker till att tuberkulos var så vanligt i tidigare populationer. Fattigdom och svält leder till ett nedsatt immunförsvar som gör oss mer mottagliga mot infektionssjukdomar. Under 1700-talets senare del var det många som drabbades av tuberkulos i Syd- och Mellansverige, situationen förbättrades dock under 1800-talets första decennier och minskningen av antalet insjuknande fortsatte att minska under 1900-talet. Men i Norrland ökade istället tuberkulosens framfart och Norrbotten var särskilt hårt drabbat. Den dödlighet som fanns till följd av tuberkulosen i Syd- och Mellansverige under 1700-talet nådde Norrbotten först 1916.
Men vad är det då som kan hända med skelettet när man drabbas av tuberkulos?
Tuberkulos är en så kallad droppsmitta, vilket innebär att den smittar via exempelvis hosta. Det var år 1882 som Robert Koch i Tyskland upptäckte den bakterie som är orsaken bakom tuberkulos. Vi vet idag att denna bakterie tillhör släktet Mycobacterium (mykobakterier). Tuberkulos kan förekomma i två varianter, primär och sekundär. Vid den primära smittan är det vanligast att en individ smittas under barndomsåren och detta är då första gången som de utsätts för bakterien. Vid den primära smittan kan barnet avlida till följd av sjukdomen men barnet kan även tillfriskna och överleva. Om man överlever den primära smittan och därefter insjuknar igen, detta kan ske om bakterien finns vilande i kroppen och aktiveras till följd av nedsatt immunförsvar eller att individen blir utsatt för en ny större dos av bakterien, kallas detta sekundär tuberkulos. Det är vid den sekundära smittan som vi kan se spår av sjukdomen i själva skelettet. Det är genom blodomloppet och lymfsystemet som bakterien sprider sig till skelettet.
Det är vanligast att vi ser spår av denna sjukdom i ryggraden men även förändringar kring höfter och knän förekommer i det osteologiska materialet. Bakterien som tar sig in i skelettet startar en nedbrytande process. När detta händer i exempelvis ryggraden kan det leda till att kotkroppen kollapsar, överlever man denna kollaps försöker kroppen reparera denna skada genom att bilda nytt ben där benet har brutits ned. När kotorna kollapsar på detta sätt förändras ryggraden och man får en tydlig puckel – detta kallas Potts puckel och är det tydligaste tecknet för just tuberkulos. Att det kallas Potts puckel är efter Sir Percival Pott som var en engelsk kirurg och den första som beskrev detta fenomen redan 1779. När det gäller tuberkulos i de arkeologiska materialen är det, som nämns ovan, förändringar på ryggkotor som vi vanligen identifierar. Ryggen påverkas när lungtuberkulos sprider sig i kroppen och är då tillsammans med revbenen det område som utsätts först för sjukdomen. Det är vanligen de lägre bröstkotorna och de övre ländkotorna som blir påverkade.
Det är även andra delar av kroppen som kan bli påverkade, däribland höfter och knän. När bakterien påverkar ledytorna ser vi även spår av en nedbrytande process i skelettet, men vid ledytorna kan dessa även börja växa samman och leda till en fullständig stelhet av leder. Tuberkulos kan även drabba huden och det kan i sin tur leda till förändringar i ansiktet och även då själva kraniet. För att tuberkulosen ska få sitt fäste i skelettet och utveckla de förändringar som vi kan se krävs det dock att den drabbade individen överlever så pass länge att dessa förändringar ska kunna bildas. Den sjuka individen har således levt med tuberkulos under en längre tid.
Källor:
Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.
Puranen, Britt-Inger. 1984. Tuberkulos. En sjukdoms förekomst och dess orsaker. Sverige 1750-1980. Doktorsavhandling vid Umeå universitet.
Information om Sandträsk sanatorium på Norrbottens museums hemsida:
Om du vill läsa mer om spökerierna vid Sandträsk sanatorium:
Sandträsk Sanatorium
Här finns det mer information om behandlingsformer:
Vid tangentbordet denna vecka: Emma Boman, arkeolog/osteolog
