Tuberculosis

Nu är det äntligen dags att återvända till den osteologiska världen och jag kommer i veckans blogginlägg att skriva om en patologi, d.v.s. en sjukdom som vi kan se i det osteologiska materialet – nämligen tuberculosis eller tuberkulos som vi är mer vana att kalla sjukdomen.

Anledningen till att jag har valt att skriva om detta är att det i Norrbotten, precis som på så många andra platser i Sverige, fanns sanatorier där patienter med tuberkulos inackorderades. Vi har även på Norrbottens museum tidigare haft en utställning kring just tuberkulos som gick under namnet ”Hosta”.

I Norrbotten räknar man att det vid sekelskiftet 1900 var omkring 500 personer som avled per år till följd av tuberkulos. Denna sjukdom var det största hotet mot folkhälsan långt in på 1900-talet här i länet.

Under 1800-talet uppstod de så kallade sanatorierna, vilket är speciella sjukhus där de som smittats av tuberkulos vårdades. Det första sanatoriet i Norrbotten startade som ett social-hygieniskt experiment 1906 i Antnäs. I detta ingick det ett förebyggande arbete där dispensärsköterskor regelbundet undersökte de boende i byarna Antnäs, Ersnäs, Alvik och Långnäs där det var en stor spridning av tuberkulos. Dispensärsköterskorna förklarade även för dem hur de skulle ”städa ut smittan” genom bättre hygien och det fanns även möjlighet till regelbundna bastubad. Sanatoriet i Antnäs som gick under namnet Hälsan var dock för litet och 1913 öppnade Sandträsk sanatorium med plats för 88 patienter.

Hälsan i Antnäs, det första sanatoriet i Norrbotten. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1286.

Det blev dock tidigt tydligt att detta var alldeles för få vårdplatser för att täcka det behov som fanns, lokalerna var heller inte lämpliga för att vårda människor som insjuknat i tuberkulos. Därför invigdes år 1931 det nya Sandträsk sanatorium som blev Norrbottens läns centralsanatorium och som även kom att bli det största länssanatoriet i landet. Både Sandträsk, och även under perioder Hälsan i Antnäs, var mer eller mindre fullsatta fram till mitten på 1950-talet. Vi denna tid kunde man tack vara den nya medicinen som utvecklades på 1940-talet börja avveckla verksamheten och 1964 flyttades resterande vårdplatser till lungkliniken i Boden.

För mer information om Sandträsk och tuberkulosens framfart i Norrbotten läs även tidigare blogginlägg: https://kulturmiljonorrbotten.com/2014/05/09/tuberkulos-sandtrask-sanatorium-och-sa-berattelser-forstas/

Det sägs att det även spökar i Sandträsk sanatorium. Bland annat sägs det att en man i mörk rock och med ett strängt utseende vandrar runt i korridorerna och det har hörts viskningar och steg från ovanliggande våningar trots att byggnaden är övergiven. Det sägs även att man från barnavdelningen kan höra ljudet av springande barnfötter och slammer ifrån köket.

Vykort på Sandträsk sanatorium som kom att bli Norrbottens läns centralsanatorium och landets största sanatorium. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1943:8.

Samma år som Sandträsk sanatorium invigs, 1931, avled 7 746 personer i tuberkulos i Sverige, detta motsvarar 10 % av de som avled detta år. 5000 av dessa var bosatta på landsbygden och de resterande var bosatta i städerna. Om vi nu förflyttar oss längre fram i tiden, ända fram till 1981, var det enbart 84 dödsfall i tuberkulos, även detta i hela Sverige.

Detta är en gasapparat som användes vid behandling av tuberkulos och just denna kommer ifrån Sandträsk sanatorium. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2013:31. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

En form av behandling som nyttjades för personer som insjuknat i tuberkulos var den så kallade kollapsterapin. Vid denna behandling använde man sig av en gasapparat och behandlingen gick ut på att man fyllde lungsäcken med kväve. Vad man gjorde var att man lossade lungan genom en operation för att sedan sticka in en tjock nål mellan revbenen och fylla lungsäcken med kväve. Man pumpade in mellan en och fem liter kväve och denna procedur upprepades med en veckas mellanrum under hela behandlingsprocessen, som kunde vara ända upp till fem år.

Hur långt bakåt i tiden kan vi då hitta spår av tuberkulosens framfart?

Faktum är att tuberkulos är något som har drabbat människan ända sedan stenåldern. Från det forntida Egypten, d.v.s. före år 3000 f.kr har man hittat lerfigurer som föreställer människor med snedvuxna ryggar som troligen är till följd av tuberkulos. Även mumier har påträffats från första och andra årtusendena f.Kr. som har skelettförändringar som skulle kunna bero på tuberkulos. Från Europa finner vi det äldsta beviset för tuberkulos i Italien som är daterat till 3000 f.Kr. Men det osteologiska materialet indikerar att tuberkulos inte blev ett större problem förens under medeltiden i Europa. Redan i det medeltida England var tuberkulos vanligt och det var en sjukdom som man redan då kände igen. Tuberkulos är en sjukdom som dels smittar via människor men som även kan smitta via djur, detta tillsammans med fattigdom är två faktorer som troligtvis är bidragande orsaker till att tuberkulos var så vanligt i tidigare populationer. Fattigdom och svält leder till ett nedsatt immunförsvar som gör oss mer mottagliga mot infektionssjukdomar. Under 1700-talets senare del var det många som drabbades av tuberkulos i Syd- och Mellansverige, situationen förbättrades dock under 1800-talets första decennier och minskningen av antalet insjuknande fortsatte att minska under 1900-talet. Men i Norrland ökade istället tuberkulosens framfart och Norrbotten var särskilt hårt drabbat. Den dödlighet som fanns till följd av tuberkulosen i Syd- och Mellansverige under 1700-talet nådde Norrbotten först 1916.

Men vad är det då som kan hända med skelettet när man drabbas av tuberkulos?

Tuberkulos är en så kallad droppsmitta, vilket innebär att den smittar via exempelvis hosta.  Det var år 1882 som Robert Koch i Tyskland upptäckte den bakterie som är orsaken bakom tuberkulos. Vi vet idag att denna bakterie tillhör släktet Mycobacterium (mykobakterier). Tuberkulos kan förekomma i två varianter, primär och sekundär. Vid den primära smittan är det vanligast att en individ smittas under barndomsåren och detta är då första gången som de utsätts för bakterien. Vid den primära smittan kan barnet avlida till följd av sjukdomen men barnet kan även tillfriskna och överleva. Om man överlever den primära smittan och därefter insjuknar igen, detta kan ske om bakterien finns vilande i kroppen och aktiveras till följd av nedsatt immunförsvar eller att individen blir utsatt för en ny större dos av bakterien, kallas detta sekundär tuberkulos. Det är vid den sekundära smittan som vi kan se spår av sjukdomen i själva skelettet. Det är genom blodomloppet och lymfsystemet som bakterien sprider sig till skelettet.

Det är vanligast att vi ser spår av denna sjukdom i ryggraden men även förändringar kring höfter och knän förekommer i det osteologiska materialet. Bakterien som tar sig in i skelettet startar en nedbrytande process. När detta händer i exempelvis ryggraden kan det leda till att kotkroppen kollapsar, överlever man denna kollaps försöker kroppen reparera denna skada genom att bilda nytt ben där benet har brutits ned. När kotorna kollapsar på detta sätt förändras ryggraden och man får en tydlig puckel – detta kallas Potts puckel och är det tydligaste tecknet för just tuberkulos. Att det kallas Potts puckel är efter Sir Percival Pott som var en engelsk kirurg och den första som beskrev detta fenomen redan 1779. När det gäller tuberkulos i de arkeologiska materialen är det, som nämns ovan, förändringar på ryggkotor som vi vanligen identifierar. Ryggen påverkas när lungtuberkulos sprider sig i kroppen och är då tillsammans med revbenen det område som utsätts först för sjukdomen. Det är vanligen de lägre bröstkotorna och de övre ländkotorna som blir påverkade.

Det är även andra delar av kroppen som kan bli påverkade, däribland höfter och knän. När bakterien påverkar ledytorna ser vi även spår av en nedbrytande process i skelettet, men vid ledytorna kan dessa även börja växa samman och leda till en fullständig stelhet av leder. Tuberkulos kan även drabba huden och det kan i sin tur leda till förändringar i ansiktet och även då själva kraniet. För att tuberkulosen ska få sitt fäste i skelettet och utveckla de förändringar som vi kan se krävs det dock att den drabbade individen överlever så pass länge att dessa förändringar ska kunna bildas. Den sjuka individen har således levt med tuberkulos under en längre tid.

Källor:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Puranen, Britt-Inger. 1984. Tuberkulos. En sjukdoms förekomst och dess orsaker. Sverige 1750-1980. Doktorsavhandling vid Umeå universitet.

Information om Sandträsk sanatorium på Norrbottens museums hemsida:

http://norrbottensmuseum.se/kulturmiljoe/bebyggelse/kulturhistoriskt-intressanta-byggnader/bodens-kommun/sandtraesk-sanatorium.aspx

Om du vill läsa mer om spökerierna vid Sandträsk sanatorium:

http://spokhus.se/plats/sandtrask-sanatorium/

Här finns det mer information om behandlingsformer:

https://norrbottensmuseum.se/arkiv-samlingar/ur-samlingarna/gasapparat-fraan-sandtraesks-sanatorium.aspx

Vid tangentbordet denna vecka: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Kulturarv, kunskap och upplevelser

Utvalda upplevelser från några år med Norrbottens museum

Här följer ett axplock av erfarenheter och reflektioner från några händelserika år vid landets nordligaste länsmuseum som jag har haft förmånen att tjänstgöra vid under åren 2006-2018. Urvalet är högst personligt och skildrar endast en liten del av länsmuseets vidsträckta verksamhet.

Sommaren 2006 anställdes jag som bibliotekarie för att verkställa Norrbottens museums projekt Lärande mötesplats. Min huvudsakliga arbetsuppgift var att organisera och flytta museets bibliotek, från museibyggnaden i centrala Luleå till länets arkivcentrum Norrbottens minne (som idag benämns Arkivcentrum Norrbotten). Flytten genomfördes delvis på grund av trångboddhet; alltsedan museibyggnaden invigdes 1936 inhystes biblioteket i en lokal som till en början var luftig och hade gott om plats för en växande samling.

Bibliotek med gott om utrymme och plats för sammanträden i Norrbottens museums byggnad 1936. Foto © Norrbottens museum.

När jag 70 år senare tog itu med biblioteket så hade samlingen vuxit sig alltför stor för utrymmet; hyllorna – som vid det laget stod trångt och sträckte sig från golv till tak – var överfulla, högar med böcker och tidskrifter täckte andra möbler i lokalen. Förutsättningarna för möjliga förbättringar var goda, det fanns ingen brist på arbetsuppgifter och jag var anställd för att bringa ordning. Projektets syfte var också att, med biblioteket och min yrkeskunnighet, komplettera det befintliga kunskapscentrum vid Norrbottens minne som omfattade en ansenlig mängd arkivmaterial och kunnig personal som arbetade med Norrbottens museums arkiv och Folkrörelsernas Arkiv i Norrbotten (som idag benämns Norrbottens Föreningsarkiv).

För att tillgängliggöra biblioteket till fullo för anställda och allmänhet krävdes idogt arbete med uppordning och registrering av materialet. Medan det stort sett hela tiden kunde nyttjas av museets medarbetare så ägnades några månader åt att iordningställa samlingen såpass att vi i januari 2008 kunde hålla en offentlig invigning av biblioteket på sin nya plats. De som deltog i invigningen minns förhoppningsvis en gemytlig och intressant tillställning, men många minns kanske snöovädret allra bäst. Det snöade nämligen enorma mängder den dagen, ett par besökare körde fast på väg till invigningen men lyckades ändå ta sig fram – med blombukett och varma lyckönskningar. Med tanke på vädret var det beundransvärt många som närvarade. På hemväg från jobbet tog det tid att gräva fram bilen, den syntes knappt under all snö men jag kunde identifiera “min” snöhög på parkeringen och tog mig så småningom hem, nöjd med dagen.

Invigning av biblioteket på Björksskatan

Invigningsceremoni med dåvarande divisionschef Majlis Granström och museichef Curt Persson i det nya biblioteket 24 januari 2008. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Framför allt var det spännande biblioteksuppdraget som lockade mig till Norrbottens museum, möjligheten att arbeta med ett regionalt specialbibliotek vars samling började byggas i slutet av 1800-talet, ett bibliotek med uppgift att samla, bevara och tillgängliggöra litteratur med anknytning till hela länet och museets omfattande uppdrag. Att dessutom få göra det tillsammans med andra kunskapsorienterade yrkesgrupper som arkivarier och antikvarier gjorde platsen ännu mer attraktiv för mig.

Det har varit en fröjd att arbeta med så många engagerade och kunniga människor, och därtill en boksamling som omfattar skrifter från sex sekler med böcker från 1500-talet till nutid. En av mina personliga favoriter är den äldsta skriften i samlingen, ett närapå komplett exemplar av Gustav Vasas bibel från 1541. Vasabibeln var den första översättningen av hela Bibeln till svenska, dessförinnan utgavs Nya testamentet på svenska redan 1526. Dessa publikationer hade avgörande betydelse för det svenska språkets utveckling med sin (relativt) enhetliga stavning, på den språkliga gränsen mellan fornsvenska och nysvenska.

Gustav Vasas bibel

Gustav Vasas bibel från 1541 förvaras i arkivet tillsammans med övriga äldre skrifter. Foto: Helena Karlström.

Att i tjänsten ha tillgång till fantastiskt material som Gustav Vasas bibel är ett sant privilegium. Det är dock värt att påpeka att det inte är nödvändigt att vara anställd för att kunna ta del av spännande litteratur och arkivhandlingar, det allra mesta är tillgängligt för alla intresserade. Allt material står inte på öppen hylla, arkivalier och äldre litteratur förvaras i arkivlokal och alla handlingar kan inte hanteras fritt, men det mesta kan studeras på plats eller ses i samband med guidad arkivvisning – exempelvis Vasabibeln.

Med åren har jag kommit att arbeta med fler delar av länsmuseets omfattande uppdrag. Mitt huvudsakliga område har varit arkiv och bibliotek men jag har, som medarbetare och chef,  varit inblandad i allehanda frågor, projekt och utmaningar genom åren. Gemensamt för allt arbete har varit ett fokus på förvaltning och förmedling av kulturarv, kunskap och upplevelser.

Under min tid i museivärlden har jag i större utsträckning än tidigare reflekterat över begrepp som kulturarv, något som är centralt inom kulturhistorisk verksamhet och numera i min egen tillvaro. Kulturarv berör oss alla oavsett om vi känner till termen eller dess innebörd – jag tänker inte ge mig in på någon definition i detta inlägg. En term som sannolikt fler har en åsikt om är förvaltning, näppeligen något allmänt inspirerande begrepp då det ofta förknippas med administration och myndigheter, och ibland anges som en motsats till utveckling, men själv har jag kommit att förknippa det med något värdefullt och rentav vackert! God förvaltning förutsätter aktiv handling; det är inte fråga om någon passiv förvaring utan fordrar kunskap och förmåga till förändring – exempelvis vid förvaltning av föremål, arkivalier och litteratur för att på bästa möjliga sätt bevara och tillgängliggöra dem. Jag har ingen egentlig ambition att övertala andra att dela min måhända personligt poetiska syn på begreppet förvaltning, men jag hävdar bestämt att det är motsatsen till att förslösa eller fördärva. Att förvalta är att ombesörja möjligheten för andra att ta del av arv, oavsett om det är kulturarv, kunskapsarv, monetära arv eller naturarv. Och det är vackert så.

Utställningen Hosta

Ingången till utställningen Hosta – en sjuk historia som invigdes hösten 2014. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

När jag anställdes vid Norrbottens museum hade jag förhoppning om ett intressant och utvecklande arbetsliv, men jag hade ingen som helst aning om att jag några år senare skulle komma att bli innehållsansvarig för museets egenproducerade utställning om tuberkulos: Hosta – en sjuk historia som invigdes i september 2014. Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle lära mig så mycket om en sjukdom som tbc, både historiskt och medicinskt, men arbetet vid länsmuseet gav mig möjlighet till det.

Ursprunget till utställningen var en arkivkväll om tuberkulos i september 2013 då vi uppmärksammade att Sandträsk sanatorium invigdes 100 år tidigare. Gensvaret på kvällens tema och innehåll tillsammans med besökarnas engagemang resulterade i beslut om att satsa på en större utställning om tbc, en av världens vanligaste infektionssjukdomar som i början av 1900-talet härjade som värst i Norrbotten. Arbetet med faktaunderlaget och innehållet var omfattande och involverade ett flertal medarbetare vid Norrbottens museum, medicinsk expertis och tekniska specialkunskaper. Det var en inspirerande och intensiv arbetsperiod för många inblandade och det var spännande att se slutresultatet. Allt blev inte som vi hade tänkt men huvuddragen fanns där, med ett historiskt perspektiv och ett samtida spår, med en blandning av personliga berättelser, fakta och föremål. Utställningen lockade många besökare, somliga med personliga erfarenheter av sjukdomen och andra som inte visste någonting om ämnet. Förhoppningsvis fick alla med sig någon form av kunskap och känsla för innehållet.

Från utställningen Hosta

I utställningen visades bland annat spottkoppar och andra föremål från Sandträsk sanatorium. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Kunskap och känsla, kulturarv och mångfald har präglat mina år med Norrbottens museum. Det har varit en lärorik och stimulerande period i mitt liv. Jag är tacksam för alla engagerade, kunniga och trevliga människor jag har träffat och arbetat med genom åren.

När jag nu övergår från en upplevelseförmedlande kunskapsorganisation till en annan, då jag återvänder till folkbiblioteksområdet, så gör jag det berikad med många lärdomar och mänskliga möten. Varmt tack till alla som har medverkat!

Helena Karlström