Kulturarv, kunskap och upplevelser

Utvalda upplevelser från några år med Norrbottens museum

Här följer ett axplock av erfarenheter och reflektioner från några händelserika år vid landets nordligaste länsmuseum som jag har haft förmånen att tjänstgöra vid under åren 2006-2018. Urvalet är högst personligt och skildrar endast en liten del av länsmuseets vidsträckta verksamhet.

Sommaren 2006 anställdes jag som bibliotekarie för att verkställa Norrbottens museums projekt Lärande mötesplats. Min huvudsakliga arbetsuppgift var att organisera och flytta museets bibliotek, från museibyggnaden i centrala Luleå till länets arkivcentrum Norrbottens minne (som idag benämns Arkivcentrum Norrbotten). Flytten genomfördes delvis på grund av trångboddhet; alltsedan museibyggnaden invigdes 1936 inhystes biblioteket i en lokal som till en början var luftig och hade gott om plats för en växande samling.

Bibliotek med gott om utrymme och plats för sammanträden i Norrbottens museums byggnad 1936. Foto © Norrbottens museum.

När jag 70 år senare tog itu med biblioteket så hade samlingen vuxit sig alltför stor för utrymmet; hyllorna – som vid det laget stod trångt och sträckte sig från golv till tak – var överfulla, högar med böcker och tidskrifter täckte andra möbler i lokalen. Förutsättningarna för möjliga förbättringar var goda, det fanns ingen brist på arbetsuppgifter och jag var anställd för att bringa ordning. Projektets syfte var också att, med biblioteket och min yrkeskunnighet, komplettera det befintliga kunskapscentrum vid Norrbottens minne som omfattade en ansenlig mängd arkivmaterial och kunnig personal som arbetade med Norrbottens museums arkiv och Folkrörelsernas Arkiv i Norrbotten (som idag benämns Norrbottens Föreningsarkiv).

För att tillgängliggöra biblioteket till fullo för anställda och allmänhet krävdes idogt arbete med uppordning och registrering av materialet. Medan det stort sett hela tiden kunde nyttjas av museets medarbetare så ägnades några månader åt att iordningställa samlingen såpass att vi i januari 2008 kunde hålla en offentlig invigning av biblioteket på sin nya plats. De som deltog i invigningen minns förhoppningsvis en gemytlig och intressant tillställning, men många minns kanske snöovädret allra bäst. Det snöade nämligen enorma mängder den dagen, ett par besökare körde fast på väg till invigningen men lyckades ändå ta sig fram – med blombukett och varma lyckönskningar. Med tanke på vädret var det beundransvärt många som närvarade. På hemväg från jobbet tog det tid att gräva fram bilen, den syntes knappt under all snö men jag kunde identifiera “min” snöhög på parkeringen och tog mig så småningom hem, nöjd med dagen.

Invigning av biblioteket på Björksskatan

Invigningsceremoni med dåvarande divisionschef Majlis Granström och museichef Curt Persson i det nya biblioteket 24 januari 2008. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Framför allt var det spännande biblioteksuppdraget som lockade mig till Norrbottens museum, möjligheten att arbeta med ett regionalt specialbibliotek vars samling började byggas i slutet av 1800-talet, ett bibliotek med uppgift att samla, bevara och tillgängliggöra litteratur med anknytning till hela länet och museets omfattande uppdrag. Att dessutom få göra det tillsammans med andra kunskapsorienterade yrkesgrupper som arkivarier och antikvarier gjorde platsen ännu mer attraktiv för mig.

Det har varit en fröjd att arbeta med så många engagerade och kunniga människor, och därtill en boksamling som omfattar skrifter från sex sekler med böcker från 1500-talet till nutid. En av mina personliga favoriter är den äldsta skriften i samlingen, ett närapå komplett exemplar av Gustav Vasas bibel från 1541. Vasabibeln var den första översättningen av hela Bibeln till svenska, dessförinnan utgavs Nya testamentet på svenska redan 1526. Dessa publikationer hade avgörande betydelse för det svenska språkets utveckling med sin (relativt) enhetliga stavning, på den språkliga gränsen mellan fornsvenska och nysvenska.

Gustav Vasas bibel

Gustav Vasas bibel från 1541 förvaras i arkivet tillsammans med övriga äldre skrifter. Foto: Helena Karlström.

Att i tjänsten ha tillgång till fantastiskt material som Gustav Vasas bibel är ett sant privilegium. Det är dock värt att påpeka att det inte är nödvändigt att vara anställd för att kunna ta del av spännande litteratur och arkivhandlingar, det allra mesta är tillgängligt för alla intresserade. Allt material står inte på öppen hylla, arkivalier och äldre litteratur förvaras i arkivlokal och alla handlingar kan inte hanteras fritt, men det mesta kan studeras på plats eller ses i samband med guidad arkivvisning – exempelvis Vasabibeln.

Med åren har jag kommit att arbeta med fler delar av länsmuseets omfattande uppdrag. Mitt huvudsakliga område har varit arkiv och bibliotek men jag har, som medarbetare och chef,  varit inblandad i allehanda frågor, projekt och utmaningar genom åren. Gemensamt för allt arbete har varit ett fokus på förvaltning och förmedling av kulturarv, kunskap och upplevelser.

Under min tid i museivärlden har jag i större utsträckning än tidigare reflekterat över begrepp som kulturarv, något som är centralt inom kulturhistorisk verksamhet och numera i min egen tillvaro. Kulturarv berör oss alla oavsett om vi känner till termen eller dess innebörd – jag tänker inte ge mig in på någon definition i detta inlägg. En term som sannolikt fler har en åsikt om är förvaltning, näppeligen något allmänt inspirerande begrepp då det ofta förknippas med administration och myndigheter, och ibland anges som en motsats till utveckling, men själv har jag kommit att förknippa det med något värdefullt och rentav vackert! God förvaltning förutsätter aktiv handling; det är inte fråga om någon passiv förvaring utan fordrar kunskap och förmåga till förändring – exempelvis vid förvaltning av föremål, arkivalier och litteratur för att på bästa möjliga sätt bevara och tillgängliggöra dem. Jag har ingen egentlig ambition att övertala andra att dela min måhända personligt poetiska syn på begreppet förvaltning, men jag hävdar bestämt att det är motsatsen till att förslösa eller fördärva. Att förvalta är att ombesörja möjligheten för andra att ta del av arv, oavsett om det är kulturarv, kunskapsarv, monetära arv eller naturarv. Och det är vackert så.

Utställningen Hosta

Ingången till utställningen Hosta – en sjuk historia som invigdes hösten 2014. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

När jag anställdes vid Norrbottens museum hade jag förhoppning om ett intressant och utvecklande arbetsliv, men jag hade ingen som helst aning om att jag några år senare skulle komma att bli innehållsansvarig för museets egenproducerade utställning om tuberkulos: Hosta – en sjuk historia som invigdes i september 2014. Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle lära mig så mycket om en sjukdom som tbc, både historiskt och medicinskt, men arbetet vid länsmuseet gav mig möjlighet till det.

Ursprunget till utställningen var en arkivkväll om tuberkulos i september 2013 då vi uppmärksammade att Sandträsk sanatorium invigdes 100 år tidigare. Gensvaret på kvällens tema och innehåll tillsammans med besökarnas engagemang resulterade i beslut om att satsa på en större utställning om tbc, en av världens vanligaste infektionssjukdomar som i början av 1900-talet härjade som värst i Norrbotten. Arbetet med faktaunderlaget och innehållet var omfattande och involverade ett flertal medarbetare vid Norrbottens museum, medicinsk expertis och tekniska specialkunskaper. Det var en inspirerande och intensiv arbetsperiod för många inblandade och det var spännande att se slutresultatet. Allt blev inte som vi hade tänkt men huvuddragen fanns där, med ett historiskt perspektiv och ett samtida spår, med en blandning av personliga berättelser, fakta och föremål. Utställningen lockade många besökare, somliga med personliga erfarenheter av sjukdomen och andra som inte visste någonting om ämnet. Förhoppningsvis fick alla med sig någon form av kunskap och känsla för innehållet.

Från utställningen Hosta

I utställningen visades bland annat spottkoppar och andra föremål från Sandträsk sanatorium. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Kunskap och känsla, kulturarv och mångfald har präglat mina år med Norrbottens museum. Det har varit en lärorik och stimulerande period i mitt liv. Jag är tacksam för alla engagerade, kunniga och trevliga människor jag har träffat och arbetat med genom åren.

När jag nu övergår från en upplevelseförmedlande kunskapsorganisation till en annan, då jag återvänder till folkbiblioteksområdet, så gör jag det berikad med många lärdomar och mänskliga möten. Varmt tack till alla som har medverkat!

Helena Karlström

Bland många ting små

Idag tänkte jag skriva lite grann om vad som sker i museets dolda värld, den del av museet som få människor (även en del museianställda) har någon djupare insikt i, vilket råkar vara samlingarnas dunkla värld. Samlingarna har under många år varit involverade i ett stort projekt som skett fortlöpande, fast kanske tämligen obemärkt utåt. Alla museets diverse föremålssamlingar, tiotusentals föremål, har flyttats från gamla förvaringslokaler i centrala Luleå till klimatanpassade magasin ute vid Björkskatan. Dessa samlingar, som utgör Norrbottens gemensamma kulturarv, förväntas kunna leva vidare i all evinnerlighet för framtida generationer att åtnjuta.

I dagens läge befinner sig detta stora flyttprojekt i sitt slutskede. I magasinen byggs nya hyllor varje dag, flyttkartonger och packlårar packas upp, museiföremål rengörs och inventeras för att sedan rullas ut på vagnar i magasinen där de till slut hittar sin plats bland alla hyllplan.

Många av dessa föremål har legat nerpackade i flera år. Vad som döljer sig i en låda kan vara något utav ett mysterium tills det att man öppnar den. Ofta blir man överraskad av den variation av föremål som dessa lådor dagligen bjuder på. Man skulle kunna säga att det är allt mellan himmel och jord som dyker upp, vilket nog går att illustrera bättre med ett par bilder än med väldigt många ord:

Många alldagliga föremål dyker upp, mycket från hemmet men också många arbetsrelaterade ting som brukats inom Norrbottens stora basnäringar i äldre dar, såsom skogsbruket och timmerflottningen. Men emellanåt stöter man även på lite mer unika eller udda föremål, som till exempel en tysk sågtandad bajonett från första världskriget eller ett hänglås från 1800-talet dekorerat med det Allseende ögat:

Bild1

Men det udda eller det unika är inte vad som gör ett föremål intressant, utan det är berättelserna som döljer sig bakom det materiella – de immateriella berättelser som vittnar om mänskliga livsöden eller historiska skeenden. Ibland när man undersöker ett föremåls proveniens i vår databas eller analoga liggare, stöter man på dessa berättelser. Jag vill med detta inlägg passa på att lyfta fram några av de som jag har stött på under arbetets gång, för att visa vilka berättelser som (bl.a.) utgör en del av Norrbottens kulturarv.

Familjen Isbergs ryggsäck

Vad som först ser ut att vara en sliten 80-åring från Kiruna visar sig vid närmare granskning vara en ryggsäck som använts av motståndsrörelsen i Nordnorge under andra världskriget. I Sverige etablerades av den norska regeringen (då belägen i London) tre stycken basstationer i norra Sverige; i Gällivare, i Kiruna och i Karesuando. I Kiruna kom familjen Isbergs hem att fungera som en samlingspunkt för den norska motståndsrörelsen och därifrån utgick diverse motståndsmän, kurirer, samt förnödenheter som vandrade över gränsen. Under krigstiden kom denna ryggsäck att bäras av en rad olika individer kopplade till motståndsrörelsen.

Kapten von Weissenbergs souvenirer

LRM_EXPORT_20180103_103116

Att samla på sig souvenirer när man är ute och reser, eller upplever saker, är något som många gör. Här har vi kapten von Weissenbergs souvenirsamling från Karelska näset i norra Finland, som består av sovjetiska stridsvagnsminor av typen TM-35. Daterade 1938 och 1941. Vem kapten von Weissenberg var kan jag inte riktigt svara på i dagsläget, men kanske var han en av många norrbottningar som reste som frivillig till Finland under ledorden “Finlands sak är vår” och därigenom kom att delta i Fortsättningskriget och de hårda striderna på näset. Kan tillägga att dessa minor turligt nog visade sig vara desarmerade.

Postbussen som sprängdes

LRM_EXPORT_20180102_114718

När man jobbar med att inventera föremålssamlingarna så stöter man emellanåt på föremål som vittnar om dramatiska skeenden. Till exempel denna medfarna nummerplåt från en tysk postbil som totalförstördes i de hårda striderna som rasade mellan Wehrmacht och Finska armén vid den finska landstigningen i Torneå, 1 oktober 1944, som också kom att bli starten på Lapplandskriget. Nummerplåten överlevde dock denna oerhört våldsamma händelse och kom till Sverige som en Haparandabos souvenir.

Två detaljer värda att notera är “WH” som står för Wehrmacht Heer samt den röda stämpeln som har Tredje rikets insignia.

Den dystra sparbössan

Vad som vid en första anblick kan tyckas vara en väldigt vackert ärgad gammal sparbössa visar sig vara ett ting som vittnar om en mycket dyster episod ur Norrbottens historia. Den här sparbössan har stått utanför porten till Sandträsk Sanatorium, en plats där drygt 26.000 norrbottningar har vistats men endast hälften har lämnat. Många har vi säkert släktingar som aldrig kom hem igen från Sandträsk.

Med dessa små mikroberättelser ur samlingarna ville jag visa hur de små tingen ibland kan ruva på väldigt stora berättelser, och att detta är vad vi jobbar med att ta tillvara på. Den gemensamma berättelsen om Norrbotten och dess folk.

Nils Emil Nilsson
Museiassistent, Bildarkiv och Samlingar