Måndag den 21:a september 1863 slog landshövdingen Sven Peter Bergman klubban i bordet. Med det klubbslaget var Norrbottens läns landsting (NLL) bildat. Onsdag den 24:e november 2016 slog Elisabeth Lindberg klubban i bordet. Med det klubbslaget var det sista fullmäktigesammanträdet i Norrbottens läns landsting ett faktum. Från årsskiftet övergår landstinget till att bli en regionkommun. Vila i frid, NLL insomnade vid en mogen ålder av 153 år.

Mauritz Nyström skrev  1987 en utmärkt historik över Norrbottens läns landsting på uppdrag av landstingsstyrelsen. Man ville uppmärksamma att landstinget då fyllde 125 år. Mycket av inspirationen och innehållet i detta blogginlägg är hämtat från denna bok med titeln “Välfärdsbyggare i Norrbotten”.

Landstingets ändamål år 1863 formulerades i landstingsförordningen, man kan säga att paragrafen dess ansvars- och kompetensområde. Norrbottens läns landsting ska:

“rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, vilka avse den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård, undervisning, allmän ordning och säkerhet så vitt dessa angelägenheter icke enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd.”

Redan från början slogs det alltså fast en allmänpolitisk inriktning för församlingen, där gemensamma frågor för länet var i fokus. Detta syntes även i de 21 motioner som behandlades vid första mötet. Nio av motionerna härrörde från länsstyrelsen och landshövdingeämbetet. Detta lite speciella förhållande berodde på att länsstyrelsen hade motionsrätt till landstinget. Dessutom skulle landstingets beslut underställas prövning hos länsstyrelsen och alla eventuella förslag och kommunikation med staten skulle ske via länsstyrelsen. Syftet var att ge länsstyrelsen, statens förlängda arm, en stark ställning i den nya församlingen.  Övriga tolv motioner var skrivna av enskilda ledamöter.

Här är vad motionerna handlade om år 1863:

1. Inskränkning av Lappmarksförsamlingarnas representationsrätt i landstinget.
2. Grunden för uttaxering inom Lappmarkerna av utgifter som av landstinget blivit bestämda.
3. Lön till en länsdjurläkare.
4. Anslag till en länsagronom och två arbetsförmän vid avdikningar.
5. Bildande av en kassa till framtida understöd för länets av missväxt lidande befolkning.
6. Sockenbibliotekers inrättande.
7. Underlättande av laga skiftets genomförande.
8. Förbättring i avskedade fältjägares villkor.
9. Jämkning av fyrktalet.
10. Förebyggande av stridigheter mellan nybyggare och lappar.
11. Laxfiskets vårdande.
12. Flyttning av Norrbottens regementes mötesplats från Pitholmsheden till Gäddviksheden.
13. Uppförande av en bro över Lule älv.
14. Tidpunkten för sommarlandsvägarnas iståndsättande.
15. Stängsels borttagande vid landsvägarna under vintern.
16. Hur obehöriga personer skall hindras från att flytta in i kyrkstäderna.
17. Belöningar till allmogen för odling, ladugårsskötsel, m.m.
18. Inrättande av en sparbank i Luleå stad.
19. Förläggning av gästgiverierna på landsbygden till andra hemman än gästgiverihemman.
20. Inskränkning i lagstadgad handelsfrihet.
21. Förbud mot utförsel av sparrar.

Bara två av motionerna bifölls i sin helhet av landstingsmötet, nummer två och sex. Nummer sex rörde inrättandet av sockenbibliotek. Kultur- och folkbildningsfrågor fanns alltså med från allra första början. Inrättandet av sockenbibliotek, föregångarna till folkbiblioteken, hade sin bakgrund i den nya tiden. Folkskolan inrättades 1842, Sveriges första allmänna skola. I första folkskolestadgan skrev lagstiftarna in att det ålades prästerskapet att verka för inrättandet av sockenbibliotek i hela landet. Detta för att de kunskaper och bildning som befolkningen erhöll i folkskolan även skulle kunna underhållas i vuxen ålder.

1860 beslutade riksdagen att inrätta folkskoleinspektörer, dessa hade bland annat till uppgift att kontrollera och återrapportera om det fanns sockenbibliotek på orten, vad de hade för böcker och hur mycket biblioteken användes. Det satte troligen fart på landstingen för under 1860-talet ökar antalet sockenbibliotek kraftigt i landet, beslutet från Norrbottens läns landsting är bara ett exempel.

Ett av de mest tragiska besluten från detta landstingsmöte bör vara att man avslog förslaget om att inrätta en kassa för understöd till befolkningen vid framtida missväxt. 1867 slog nämligen den sista stora svälten till i Norrbotten och Norrlandslänen i stort. Från 1867 och de två kommande åren dog tusentals invånare i de nordligaste länen på grund av långa vintrar, kalla vårar och korta somrar och en alldeles för bristfällig och sent påkommen nödhjälp. Mer om det kan den intresserade läsa i det inlägg jag skrev om detta med titeln Ett satans år. Jag kan även rekommendera avsnittet Hur vi hungrar från poddradion Historiepodden för den som hellre föredrar att lyssna än att läsa.

Sammansättningen av detta första landstingsmöte var rätt långt ifrån den demokratiska församling som vi känner idag. Faktum var att det landsting som sammanträdde 1863 snarare hade flera likheter med det gamla ståndssamhället, adel, präster, borgare och bönder, om man ser till sammansättningen av ledamöterna.

Bönderna var största grupp med åtta ledamöter, därefter följde handelsmännen med fyra ledamöter, prästerna och industriledarna utsåg tre vardera, militärer och skollärare fick var för sig utse två stycken och slutligen enstaka ledamöter ur andra yrken som t.ex. en läroverksrektor. Tillkomsten av landstingen innebar däremot ett brott mot det gamla ståndssamhället, ledamöterna utsågs i allmänna val även om rösträtten var kraftigt begränsad och graderad. I de nya landstingen var det representativitet som var rådande princip inte vilket stånd du tillhörde.

Andelen röstberättigade i Norrbotten vid tiden för det första landstingsmötet var låga 10 %. Av dessa 10% var det däremot en minoritet som kontrollerade en majoritet av rösterna på grund graderingen av rösträtten. Graderingen utgick ifrån taxeringsvärden. Även företag hade rösträtt. Detta gjorde att makten koncentrerades till överklassen och storföretagen. Som exempel kan nämnas att enbart Gyljens bruk i Överkalix hade 1860 röster av kommunens totala 7961. Bruket hade alltså drygt 23% av det totala antalet röster baserat på taxeringsvärdet, till detta kom naturligtvis alla de röster som man kontrollerade indirekt via direktörer, medarbetare och andra som antingen hade ett egenintresse i bruket eller var i beroendeställning av det.

Vilka politiska frågor kom att dominera det nya landstinget då? Ett sätt att studera det är att titta på den ekonomiska fördelningen.

Fördelningen av anslagen vid landstingets bildande 1863 och fram till ca 1910 dominerades av två områden, dels utbildning och kultur och dels näringar och kommunikationer.

Utbildning och kultur omfattade bland annat satsningen på sockenbibliotek som nämnts ovan men också en stor inblandning i småskoleseminarier, folkhögskolor samt lantmanna- och lanthushållsskolor. Det sistnämnda utbildningsområdet har levt kvar fram till idag i form av naturbruksutbildningarna i Kalix och Öjebyn, verksamheter som idag antingen övergått helt eller är på väg att övergå i kommunal regi.

Fördelningen till näringar och kommunikationer omfattade initialt endast stöd och satsningar till jordbruket samt utbyggnaden av järnvägsnätet i länet, något längre fram kompletterades detta område även med anslag till arbetsförmedlingen och åtgärder för att bekämpa arbetslösheten.

Från 1910 och framåt växer sig hälso- och sjukvården allt större till att, som det också är idag, dominera budgeten fullständigt. Mellan 1910 och 1950 fördelas också en relativt stor del av anslagen till socialtjänst och det som då kallades för omsorgsvård. Denna andel krymper med tiden i takt med att huvudansvaret för detta läggs på kommunerna istället för landstinget.

Ett annat sätt att följa vilka frågor som landstingsfullmäktige har ansett vara viktiga är att titta på vilka motioner som behandlats. Motionerna från 1863 har jag redan redogjort för mer i detalj. Nu ska vi titta på hela perioden från första landstingsmötet 1863 fram till dess att direktval till landstinget infördes 1910. Under hela perioden skrevs 219 motioner, dominerande motionsställare var länsstyrelsen genom landshövdingen som stod för 147 av dessa. I snitt behandlade landstingsfullmäktige 24 motioner per år.

Vilka frågor motionerade man om? Även här följer samma mönster som i fördelningen av medel ovan. Näringar och kommunikationer stod för en dryg tredjedel av motionerna, d.v.s. i huvudsak utvecklingen av jordbruket och byggandet av järnväg.

Utbildning och kultur svarade för närmare en tredjedel det med, framför allt var det engagemanget för småskolan som satte tonen, det rörde sig bland annat om anslag till kommunerna för lärarlöner och anslag till utbildning av småskollärare men man gav även anslag till inrättandet av slöjdskolor. Landstinget engagerade sig också för den högre utbildningen, folkskolan, trädgårdsutbildning, lantbruksskolor och folkhögskolor. Senare började man även stötta etableringen av tekniska skolor och nya läroverksbygget i Luleå. En tydlig kulturell satsning under denna period är att landstinget börjar ge anslag till Norrbottens museiförening, det som kommer att bli Norrbottens museum.

På tredje plats sett till antalet motioner återfinns hälso- och sjukvårdsfrågor med en knapp femtedel av antalet motioner. Flertalet av motionerna kommer från den senare delen av denna period och skildrar alltså samma utveckling som vi kan se i fördelningen av budgeten som nämnts ovan. Hälso- och sjukvårdsfrågorna är på väg upp.

Under den andra perioden, från det att direktval infördes 1910 och fram till 1954 då hälso- och sjukvårdsfrågorna på allvar tar över i och med den nya landstingslagen, ser vi ett delvis annat mönster.

För det första upphör länsstyrelsens dominans som motionär när förvaltningsutskottet skapas genom en lagändring 1916, förvaltningsutskottet är det som 1992 kommer att döpas om till landstingsstyrelse. Förvaltningsutskottet utses sedan proportionerligt efter valresultat vilket gör att landshövdingens och länsstyrelsens inflytande minskar avsevärt.

Från och med nu är det istället förvaltningsutskottet, landstingsstyrelsen, som står för merparten av åtgärder och beslut vid landstingsfullmäktige.

För det andra börjar nu fördelningen mellan motioner och fördelning av budget dras isär. Ser vi till landstingets utgifter under samma period är det utan tvekan hälso- och sjukvårdsfrågorna som är de dominerande. Ser vi däremot på motionerna som skrivs under perioden framträder ett annat mönster. Här är det kultur- och utbildningsfrågor som utgör majoriteten av alla motioner, faktiskt nästan lika många som hälso- och sjukvård, näringar och kommunikationer tillsammans.

Anledningen till detta ligger i att enskilda ledamöter valde att lyfta begäran om anslag för kommunala skolor som egna motioner. Anslagen som söktes var små men eftersom motionerna rörde enskilda skolor blev volymen omfattande. De politiska diskussionerna kom däremot att hädanefter att domineras av hälso- och sjukvård och i viss mån näringar och kommunikationer. Studiet av motionerna visar ändå att utbildningsfrågor fortsatt var viktiga för landstinget vid denna tid.

Går vi slutligen fram till sista perioden, från 1955 fram till idag, ser vi att motioner och nu även interpellationer (särskilda utfrågningar i specifika frågor, en rätt som införs 1954) allt mer präglas av hälso- och sjukvårdsfrågor. Fram till 1965 var intresset fortsatt stort för kultur- och utbildningsfrågor men därefter tappar området mark i relation till övriga politikområden. Idag är hälso- och sjukvård den enskilt största frågan på agendan med ett mindre inslag av tillväxtfrågor och kollektivtrafik och ett ännu mindre inslag av kultur och utbildning.

Från och med årsskiftet 2016 upphör så till slut Norrbottens läns landsting. 153 år senare  kommer den regionala nivån istället att bli en regionkommun och ett nytt blad ska börja skrivas i historieböckerna. Det man kan konstatera är att landstinget från början var ett allmänpolitiskt forum för länsgemensamma frågor och att hälso- och sjukvårdsansvaret inte på något vis var självklart från början. Detta tillkom med tiden genom lagstiftning och att man som länsövergripande organisation tog på sig ansvaret för frågan.

Det ska bli intressant att se utvecklingen i den nya regionkommunen, klart är att hälso- och sjukvården kommer att kvarstå som den enskilt viktigaste frågan men kanske kommer förändringen att leda till att fler länsgemensamma frågor får ta utrymme? Spännande tider!

Rekommenderad läsning: Välfärdsbyggare i Norrbotten av Maurits Nyström. © Norrbottens museum

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.