Kampen om residenset

Mellan åren 1816 och 1856 var Piteå det unga länet Norrbottens residensstad. Länet hade uppstått ur en delning av det äldre och vidare länet Västerbotten. Men faktum är att den första residensstaden utgjordes av byn Sunderbyn, där landshövdingen huserade från länets bildande 1810 och fram till flytten till Piteå 1816. År 1856 var Piteås tid som residensstad över då residens och myndighet flyttades till Luleå. Ända sedan dess har det funnits en muntlig tradition om att det var lömska intriger från lulebornas sida som ledde till att Piteå förlorade sin residensstatus.

Dessa muntliga traditioner lever än i dag. På en informationsskylt uppsatt av Piteå kommuns kultur- och fritidsförvaltning invid det hus där länsstyrelsens administration låg kan man utläsa följande:

En skicklig ”kupp” av Luleås politiker 1856 ledde till att Piteå förlorade sin status som residensstad. Konsekvenserna av förlusten märktes snart. Piteå tappade mark inom såväl skolväsendet, sjukvården och försvarsmakten till den nya residensstaden Luleå.

Det var denna beskrivning som fick mig att börja efterforska vad som faktiskt hände under de där åren vid mitten av 1800-talet.

Landshövding Åkerhjelm

Samtalen om ett nytt residens med tillhörande kansli inleddes i samband med att Knut Åkerhjelm tillträdde som landshövding år 1849. Det befintliga residenset ansågs olämpligt och brandfarligt. Kanslibyggnaden, som delvis är bevarad och där ovan nämnda informationsskylt återfinns, var för liten för att inrymma alla myndighetsfunktioner. En nybyggnation ansågs därför vara nödvändig. Åkerhjelm ville emellertid inte bygga ett nytt residens på den gamla tomten. Den var både oregelbunden och ojämn, men låg också mitt inne i den tätt bebyggda trästaden. Av brandsäkerhetsskäl ville Åkerhjelm ha en ny lokalisering och öppnade samtidigt upp frågan om Piteå skulle vara residensstad fortsättningsvis.

Utgångspunkten var att ett nytt residens med nya kanslibyggnader på en ny tomt behövdes, det var alla rörande överens om. Däremot var åsikterna delade om var detta skulle placeras – Piteå eller Luleå?

Trassel med värdering, besiktning och reparationer

Fastigheten i Piteå med residens och kanslibyggnad samt tillhörande uthus hade köpts av staten år 1842, av dåvarande landshövdingen Carl August von Hedenberg. Detta inköp hade föregåtts av en besiktning och värdering av magistraten, det vill säga det högsta styrande rådet i staden och som leddes av borgmästaren. Kronans bud om 6 000 riksdaler banco mötte nästan den värdering som hade gjorts, men bara två år efter köpet gjordes en ny besiktning av byggnaderna av Piteås magistrat. Då påvisades allvarliga brister och att omfattande reparationer krävdes.

År 1846 genomfördes ytterligare en besiktning med anledning av de upptäckta bristerna. Residenset förklarades obeboeligt. Huvudbyggnadens väggar var svårt angripna av röta och ansågs därför vara i så dåligt skick att den behövde rivas. Allt detta kom som en överraskning och ledde till att de magistratsledamöter som genomfört värderingen 1841 och rekommenderat staten att köpa fastigheten blev åtalade för tjänstefel.

När residenset sedan såldes av staten på auktion i januari 1852 inhämtade affären endast 206 riksdaler banco. Långt ifrån de 6 000 som fastigheten hade inköpts för. Det hade dessutom lagts ned mellan 1 000-2 000 riksdaler banco på renoveringar innan skadorna upptäcktes. Byggnaden såldes mot rivning och planering av tomten.

Hanteringen av Piteås residens och det påföljande åtalet mot ett antal av stadens rådmän medförde troligen en ansträngd relation mellan Piteås borgare samt landshövdingen och staten.

Frågan väcks om ny residensstad

Som tidigare nämnts var det i samband med Åkerhjelms tillträde som landshövding som frågan om en ny residensstad väcktes. Processen kring det gamla residenset hade fortgått i nära nog ett årtionde. Alla var överens om att det var obeboeligt och för trångt för den växande administrationen. Åkerhjelm var den som till slut förde processen vidare. I en skrivelse från 1850 som finns återgiven i tidningen Norrbottens-Posten beskriver han följande:

Enär en annan byggnadsplats alltså måste utses lärer böra tagas i betraktande, huruwida Piteå Stad har det läge inom länet, att Residenset må fortfarande der bibehållas, eller om icke fördelaktigare wore, att residenset förlades på annan ort.

Därefter redogör han för skälen till varför han anser att residenset med tillhörande administration bör flyttas till Luleå. Viktiga skäl enligt honom var att Luleå låg mer centralt i förhållande till den tätt befolkade jordbruksbygden vid kusten och i de nedre delarna av älvdalarna samt i relation till inlandet (som vid den här tiden kallades för lappmarkerna, områden som i huvudsak var befolkade av nomadiserande samer).

Vidare hade Luleå stad varit mycket tillmötesgående avseende landshövdingens önskemål om en tomt avskild från tät träbebyggelse. Den tänkta byggplatsen hade ”en utmärkt wacker belägenhet och fast grund, som staden och de enskilde, hwilka derinom hafwa egor, förklarat sig willige att för ändamålet upplåta på wida billigare wilkor, än en ny tomtplats i Piteå kan erhållas”. Landshövdingen såg även fördelar med att den stora tomten i Luleå hade utrymme för ett framtida länsfängelse. Det då moderna cellsystemet hade etablerats och skulle tvinga fram avsevärda ombyggnationer och förändringar i det befintliga länshäktet. Landshövdingen menade därför att det inte skulle medföra några större merkostnader för en omlokalisering av fångvården till Luleå.

Förslaget möttes av kritik och Kammarkollegium avrådde från en flytt från Piteå. Myndigheten, som finns kvar än i dag under namnet Kammarkollegiet, är Sveriges äldsta myndighet och ansvarar för Sveriges indelning. Myndigheten har anor från kammarrådet som Gustav Vasa inrättade 1539. En kuriosa i sammanhanget är att myndigheten även ansvarar för rikets regalier och ”att på plats som regeringen godkänner, under fyra olika lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter enligt särskilda förteckningar”.

Argumenten mot ett byte av residensort framfördes i en debattartikel i Aftonbladet i januari 1851, skriven under pseudonymen Tertius Interveniens (fri översättning ”den tredje parten”). Flytten ansågs innebära fördyringar, men även slöseri av redan investerade skattemedel i länshäktet som byggts i Piteå och residenset som köpts av staten trots ett dåligt skick. Vidare hävdade debattören att Piteå hade valts ut som residensort för att länsstyrelsen skulle finnas så nära huvudstaden som möjligt för att regeringens beslut skulle kunna verkställas så snabbt det bara gick.

Debattören lyfte även fram fördelen med att länsstyrelsen skulle vara kvar i Piteå i stället för att flyttas till Luleå. I Piteå skulle länsstyrelsen vara längre från den dåvarande svensk-ryska gränsen och bättre kunna skyddas från angrepp vid en eventuell konflikt med arvfienden. Vidare anfördes även spekulationer kring en kommande delning av Norrbottens och Västerbottens län i tre län och då skulle Piteå likafullt bli residensstad i det mellersta länet. Debattören avslutar med att förstärka onödigheten i en flytt och alla de kostnader som skulle drabba staten, länet, kommuner och enskilda privatpersoner.

Beslutet kommer

Den 29:e april 1851 fastställer kungen att Luleå blir den nya residensorten. Ett tungt vägande skäl bakom beslutet var att staten hade begärt ett yttrande från länets riksdagsledamöter där samtliga tillstyrkt en flytt. Ett annat var säkerligen kostnaderna. Luleå stad hade tillhandahållit en tomt som mötte de krav och önskemål som landshövdingen ställde, allt till en kostnad högst uppgående till 1 000 riksdaler banco. Detta ska jämföras med de två tomtplatser som hade utsetts i Piteå som skulle ha kostat staten 4 662 respektive 3 666 riksdaler banco.

Ett tredje skäl var, som landshövdingen argumenterat för, att lokalisera residensplatsen mer centralt i länets mer tätt befolkade delar och därmed underlätta både för myndighetsutövandet och för medborgarna. Detta underströks i en särskild skrivelse i frågan från länets allmoge, det vill säga de riksdagsledamöter som företrädde bondeståndet. När utredningen även visade att kostnaderna för en flytt inte kunde antas bli högre i Luleå än i Piteå kvarstod inte några hinder längre.

Ett sista tungt vägande skäl bör rimligen också ha varit att kungafamiljen vid denna tid ägde Gällivareverken. Gällivareverken omfattade Gällivare malmberg, masugnar i Avafors och Selet, stångjärnssmedjor i Vitåfors, Svartlå, Melderstein, Selet och Alter, vattensågar i Vitåfors, Melderstein, Selet, Lassbyn, Svartlå, Ljuså, Hedensfors, Alter, Hälleström och Borgfors samt markområden i anslutning till Piteå, Luleå och Råneå älvar om ungefär 60 kvadratmil. Enorma egendomar varav merparten låg geografiskt närmare Luleå än Piteå.

Gällivareverken var ett geografiskt sett enormt industrikomplex som kom att bli kungafamiljens privata egendom under 1820-talet fram till 1855 då den såldes. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F2-2-1).

Under maj månad restes förslag om att lämna frågan till vad som bäst kan beskrivas som en folkomröstning i en insändare i Aftonbladet. Författaren skrev under pseudonymen Sanningsälskande och förordade en flytt från Piteå, men inte till Luleå stad utan till Luleå Gamla stad (det vill säga Gammelstad). Författaren ansåg att denna plats bättre motsvarade en medelpunkt i länets tätbefolkade områden och delade uppfattningen om att Luleå var en isolerad hamnstad och alltför avlägsen från den gamla, etablerade bygden och landsvägen. I de sista raderna utvecklar författaren sin syn på frågan:

…länsresidenset bör flyttas från Piteå till Luleå Gamla stad, men då de enskilda intressena i denna fråga, liksom i många andra, synas spela en viktig rol, så tror författaren häraf sig uttala länets fleste innevånares önskan genom att föreslå det höga vederbörandes täcktes, innan Kongl. Maj:t tager frågan i nådigt öfvervägande, anställa en oväldig undersökning på stället och infordra innevånarnes ej hittills efterfrågade yttrande om rätta förhållandet i denna för länet och staten vigtiga fråga.

Den första folkomröstning som kom att genomföras i Sverige efter införandet av den allmänna och lika rösträtten ägde rum 1922 och rörde frågan om det skulle införas ett rusdrycksförbud i Sverige eller inte. Insändarskribentens krav här ovan ska därför betraktas med försiktighet och med tidens glasögon. Vid denna tid existerade inte den demokrati som vi är vana vid i dag. Ståndsriksdagen var fortfarande det rådande systemet och uteslöt merparten av befolkningen från rikets styrelse, även när denna avskaffades 1866 hade bara 20% av den manliga befolkningen rösträtt (http://firademokratin.riksdagen.se/).

Likväl bör det betraktas som ett tidigt uttryck från en del av befolkningen att få vara delaktig i samhällsutvecklingen och att få påverka politiska beslut.

Kupp och lömska intriger?

Åsikterna var många i tiden, något som materialet kring frågan visat, och det fanns säkerligen en rivalitet mellan städerna Piteå och Luleå. I det material som har framkommit kan dock inga kupper eller lömska intriger identifieras eller beläggas och beslutet låg inte heller inom städernas rådighet. Frågan väcktes av landshövdingen själv i samband med att residenset dömdes ut och beslutet togs av regeringen och i förlängningen kungen.

Det som städernas borgare kunde göra var att underlätta för residensets placering och tillmötesgå önskemålen som staten, ytterst landshövdingen, hade och i det fallet drog luleborna det längsta strået. Det kan liknas vid andra etableringar i dagens samhälle, exempelvis lokaliseringen av den fjärde migrationsdomstolen (där både Luleå och Umeå var alternativ) eller frågan om Northvolts etablering (där flera städer var involverade och Skellefteå slutligen valdes).

Kanske summeras kunskapsläget i det historiska källmaterialet och den tydliga frånvaron av ”kupp” och ”lömska intriger” bäst av redaktören för Piteå-Tidningen 1927:

Borgerskapet i Luleå gjorde endast vilket annat som helst för sitt samhälles förkovran nitälskande borgerskap skulle ha gjort. Man underlättade en åtgärd som höga vederbörande själva togo initiativet till.

Det nya residenset i Luleå uppfördes i trä i strid med gällande förordningar. Undantaget kunde göras på grund av fastighetens distans från övriga träbebyggelse samt då kunskap om uppförandet av stenhus saknades i stor utsträckning i länet och för att byggsäsongen bedömdes för kort för huset skulle hinna uppföras och torka innan frosten kom. Okänt år och fotograf.

Denna fredag, Nils Harnesk.