Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer går mot sitt slut. Projektet undersöker bland annat hur vattenkraften har påverkat våra forn- och kulturlämningar och hur människor och samhällen som lever längs med de dämda vattendragen har påverkats. Nu pågår arbete med att sammanställa all data som vi samlat in sedan 2022, vilket är ett gediget arbete. För att avrunda projektet i år har vi genomfört några sista fältarbeten, för att följa upp lite trådar som vi arbetat med under tidigare år. En del av årets fältarbeten har vi redan hunnit berätta om här på bloggen: Keddek – dränkta spår från det förflutna Snavva – ett dränkt samiskt nybygge
I år har det under vår och sommar varit mycket låga vattenflöden i Luleälven, för att nu under sensommar och höst övergå i höga vattenflöden efter allt regn som fallit de senaste månaderna. De extremt låga vattenflödena under försommaren medförde att ett nytt område med anläggningar framkom vid den stora boplatsen i Nelkerim, som vi genomförde en mindre arkeologisk forskningsundersökning av inom Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer förra året: Fragmentariska ögonblick av det förflutna
Dag Avango, professor i historia och projektledare för forskningsprojektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, flyger drönare över den ”nya” boplatsytan i Nelkerim. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
I år framkom bland annat en anläggning som fortfarande innehöll brända ben från matrester, vilket vi knappt hittade något av under 2025 års grävning. Organiskt material som brända ben väger så lite, vilket gör att den typen av material snabbt eroderar bort och rinner ut i älven. Vi bestämde oss därför för att göra en kompletterande undersökning i år efter att vi fick tillstånd från Länsstyrelsen, för att kunna samla in de brända matresterna innan det var för sent och den typen av information hade gått förlorad för alltid.
Anläggning med brända ben som påträffades precis ovanför vattenlinjen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
De anläggningar och fynd som påträffades i Nelkerim i år framkom på en annan sida av ett stenigt område, som avgränsar den stora boplatsen. Utifrån registreringspraxis så ligger denna boplatsyta för långt bort från den stora sammanhängande boplatsytan, vilket gör att det kommer bli en ny registrerad boplats i detta område. Inom denna boplatsyta har vi karterat in de lösfynd som påträffades och även de anläggningar som låg synliga. De utgörs både av fyllda och ofyllda härdar samt skärvstenspackningar, vilket gör att jag misstänker att det är lämningar både från förhistorisk och historisk tid. Vi kommer att jämföra fynden som samlades in från denna boplatsyta med de fynd som vi samlade in förra året för att se om det går att se några skillnader i materialet och användningen av dessa ytor.
En av de fyllda härdar som påträffades frameroderade på strandplanet vid låga vattenflöden. För mig som vill ha ”rena” dokumentationsbilder utan skoavtryck har det varit en utmaning att acceptera alla spår i de blöta marken som inte gått att rensa bort innan dokumentationsfotograferingen… Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Vi fick besök av arkeologer från Umeå universitet, som genomfört drönarflygning i området. Fick välbehövlig hjäp för att hinna med undersökningen av anläggningen. Här syns Philip Jerand, lektor, och Jakub Niewisiewicz, doktorand, båda vid Umeå universitet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Utöver den kompletterande undersökningen så har vi även gjort återbesök av några lokaler vi inventerade 2022, för att jämföra och se vad som har hänt under dessa år. Det är mycket tydligt att det har skett en hel del erosion under dessa år. Dels har de brända ben som påträffades i anläggningar på några av boplatserna helt försvunnit. Stenarna i anläggningarna är kvar, men de ben som låg synliga 2022 är nu helt borta. Därtill har det eroderat fram nya anläggningar och fynd på ett antal av lokalerna. Hann även med att inventera en kortare sträcka nedströms Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken, och hittade några tidigare okända boplatser.
Överlagring har skett av den stora boplatsytan i Nelkerim, jämfört med hur stranden såg ut under 2025. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Nypåträffad boplats nedströms ”Nelkerimboplatsen”. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.Skrapa i grå kvartsit, fynd från nyregistrerad boplats. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Den ständigt pågående erosionen är ett stort hot mot våra kulturmiljöer och det finns så mycket kvar att upptäcka av vårt kulturarv som mer eller mindre rinner ut i de reglerade vattendragen. Det finns fortfarande möjlighet att få ut kunskap om vår förhistoria och historia, men möjligheterna minskar för varje år. Vi behöver agera innan det är för sent…
Erosion på boplats i Nelkerimområdet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Vid tangentbordet denna fredag: Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum
Veckans blogginlägg handlar om Kallax fiskehamn och om de två restaureringar som har genomförts där under 2025 och 2026.
Kallax by
Byn Kallax ligger i Luleå kommun, cirka en mil söder om Luleå stad. Byn har långa historiska anor som sträcker sig tillbaka till medeltiden. I Kallax har fisket länge varit en central och betydelsefull näring, vilket även ortsnamnet ger antydan om. Namnet Kallax kommer nämligen från det finska ordet Kalalahti som på svenska översätts till ”fiskviken”. I Kallax har bland annat lax, strömming, löja och sik fiskats.
Under 1930-talet började bönderna i byn förädla fisk och leverera saltströmming till Luleå fiskeförening. År 1951 övergick byn från tillverkning av saltströmming till surströmming, vilket många idag förknippar Kallax med. Den som har kört genom byn lär säkert även ha lagt märket till skulpturen föreställande en stor surströmmingsburk intill vägen.
Surströmmingsburkar i Norrbottens museums samlingar. Burkarna är från år 1983. Inventarienummer 018573.
Fiskehamnens tillkomst
Hamnen i Kallax byggdes under 1930-talet och inför detta bildades Kallax fiskehamnsförening. Innan 1930-talet bestod hamnen huvudsakligen av en ojämn stenläggning med en landgång. I samband med hamnbygget kom en stenpir att anläggas och ovanpå denna en rälsbana med två trallor. En tralla är en liten vagn som kan skjutas över spåret. Rälsbanan användes för sjösättning av båtar samt för transport av fiskeredskap och virke. För uppbyggnaden av piren hämtades sten från stenhagar i byn. Arbetet utfördes delvis med hjälp av ideella krafter.
Hamnen vid tiden omkring 1940-talet. Rälsbanan med en tralla längst ut på spåret. Äldre bild tillhörande Kallax fiskehamnsförening. Okänd fotograf.
Under 1950-talet investerade fiskehamnsföreningen i en kran som skulle ersätta rälsbanan och trallorna. Kranen användes under några år innan även denna kom att ersättas och båtvagnar istället börja nyttjas.
Både rälsbanan och kranen vittnar idag om hamnens historia och utveckling samt fiskets betydelse för byn. Konstruktionerna bidrar även till att spegla olika tidsskeenden och dåtida lösningar på transportfrågan av båtar och redskap.
Restaureringar i hamnen
Kallax fiskehamnsförening beviljades bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten för restaureringen av hamnkranen samt av rälsbanan. Både kulturmiljövårdsbidrag samt bygdemedel tilldelades projektet. Arbetet delades upp i två etapper där kranen restaurerades under första året och rälsbanan under andra året.
I samband med att länsstyrelsen beviljar bidrag för restaureringar brukar de oftast ställa som villkor att en byggnadsantikvarie deltar, vilket i detta projekt blev undertecknad. Antikvariens uppgift är att följa och dokumentera arbetet, samt att lämna anvisningar för att säkerställa att byggnaderna eller konstruktionernas kulturhistoriska värden tillgodoses och bevaras.
Kranen
Kranen var först ut att restaureras. På kranen finns en skylt som berättar att den tillverkades år 1957 av ”Bröderna Olssons mek. Verkstad” i Sibbhult. Kranen består av en trebent stålkonstruktion med två stödben och ett huvudben (mast), samt en höj– och sänkbar arm. Kranens arm kan även vridas åt sidorna. Ett ok med kättingarna är monterat längst ut på armen. Kranens ben är förankrade i gjutna betongfundament.
På grund av väder och vind hade kranens ursprungliga färgskikt till största del nötts bort och rost bildats på konstruktionen.
Kranen vid Kallax fiskehamn före restaurering. Färgen var bortnött och rost hade uppstått på konstruktionen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Kranen sedd underifrån. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Innan restaureringsarbetet påbörjades undersöktes den äldre kulören på kranen. Undersökningen genomfördes i anslutning till mer skyddade områden på kranen där lite större partier med färg fortfarande kunde urskiljas. Kulören mättes med hjälp av en färgkarta för att få fram nyansens NCS-kod. NSC står för Natural Color System och är ett standardiserat färgsystem som används för att mäta, beskriva och ange olika färgnyanser på detaljerad nivå. Genom att mäta in vilken NSC-kod en yta har kan rätt nyans på en kulör återskapas.
Undersökningen visade att kranen tidigare har varit målad i en grågrön kulör som överensstämmer med nyansen NSC S4005-B80G. Genom färgmätningen kunde linoljefärg i samma nyans som tidigare beställas för kranens restaurering.
Färgmätning av kranens tidigare färgskikt med hjälp av en färgkarta. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Inför restaureringen monterades kranen ned och delarna transporterades till en verkstad där arbetet skulle utföras. Kranen rengjordes och lös rost borstades bort med stålborste.
Därefter målades kranens olika delar med järnmönja som rostskyddsfärg. Järnmönja är en linoljefärg med pigmentet Hematit som bidrar till att förebygga fortsatt utveckling av korrosion. Järnmönjan målades tunt med pensel över konstruktionen i totalt två strykningar.
Kranen rostskyddsmålades två varv med järnmönja. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
När den andra strykningen med järnmönja hade hunnit torka var det dags att måla kranen med linoljefärg i den grå kulör som den tidigare varit målad i. Linoljefärg hade specialbeställts i rätt NSC-kod. Kranen målades tre varv med den grå linoljefärgen: grundstrykning, mellanstrykning och slutstrykning.
Pågående målning av kranens delar med den grå linoljefärgen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Pågående målning av kranens delar med den grå linoljefärgen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
När samtliga tre strykningar var genomförda och kranen hade torkat kunde konstruktionen återmonteras på sin plats vid hamnen.
Kranen tillbaka på sin plats efter att restaureringen färdigställts. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Kranen tillbaka på sin plats efter att restaureringen färdigställts. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Kranen tillbaka på sin plats efter att restaureringen färdigställts. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Rälsbanan
Nu under 2026 har det varit rälsbanans tur att restaureras. Den sträcka som har åtgärdats uppgår till 100 meter och sträcker sig från hamnvaktarstugan ut över piren och fram till kranen.
Före restaureringen var rälsbanan i behov av åtgärder. Virket till sliprarna och gåytans brädor var skadade och behövde bytas. Underlaget till rälsbanan var ojämnt och grus och stenar hade spolats bort.
Rälsbanan före restaurering. Det befintliga virket var nött och sprucket.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.Rälsbanan före restaurering. Det befintliga virket var nött och sprucket.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För att kunna återanvändas i restaureringen drogs den befintliga rälsspiken upp.
Rälsspik.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Konstruktionens olika delar avlägsnades därefter från piren, med undantag från rälerna som fick ligga kvar medan arbetet pågick. Underlaget på piren åtgärdades genom påfyllning med mer natursten i anslutning till sänkor samt mer grus över hela ytan.
Piren i samband med justering av underlaget till rälsbanan.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För tillverkningen av nya sliprar till rälsbanan användes fyrskuret virke av kärnrik furu utan sprickbildningar. Virket kapades till rätt dimensioner (1,4 m) och behandlades därefter med äkta dalbränd furutjära av god kvalitet.
Sliprar sågade till rätt dimensioner och behandlade med trätjära.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För ersättning av virket till gåytan på rälsbanan användes rejäla brädor av kärnrik furu. Brädorna behandlades med så kallad ”bryggsmörja” vilket är en mörk roslagsmahogny. Roslagsmahogny tillverkas genom att blanda trätjära, linolja och balsamterpentin. För ytor som man ska gå på är detta ett lite smidigare alternativ än tjära eftersom ytan blir mindre klibbig.
Sliprarna placerades på gruset med ett avstånd på ungefär 75 cm mellan varje sliper. Därefter lades brädorna ovanpå och spikades till underliggande sliprar.
Brädor till gåyta spikades till underliggande sliprar. Närmast i bild syns sliprar av längre dimensioner i anslutning till rälsbanans bredare mötesplatser. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
När sliprar och brädor hade spikats färdigt till varandra återmonterades slutligen rälerna. Den äldre rälsspiken återanvändes, även om vissa spikar först behövde rätas ut och viss rost knackas bort.
Därmed var arbetet med rälsbanan färdigställt. Avslutningsvis återplacerades även den skjutbara trallan ovanpå rälsbanan.
Rälsbanan efter genomförd restaurering. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Rälsbanan efter genomförd restaurering. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Trallan återplacerad på rälsbanan efter restaureringen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För att konstruktionen ska ha så lång livslängd som möjligt är återkommande underhåll en viktig faktor. Det innebär bland annat att virket behandlas på nytt med roslagsmahogny respektive trätjära med jämna mellanrum, samt att eventuell spik som sticker upp slås ner igen. Föreningen planerar att ha underhållet av både rälsbanan och kranen som stående punkter för årlig skötsel.
Genom restaureringar av konstruktionerna vid hamnen kan viktiga delar av platsens historia bevaras till framtiden.
För den som är intresserad av att lära sig mer om byn Kallax och om hamnens historia håller byaföreningen i dagsläget på att sammanställa en bok om Kallax. Boken kommer lanseras inom kort. I denna kan ni även läsa mer om restaureringarna i hamnen.
Bidragsansökan för kulturmiljövård
Som ni ser är det inte enbart byggnader som kan beviljas kulturmiljövårdsbidrag från länsstyrelsen, utan även konstruktioner som bedöms ha höga kulturhistoriska värden. Om ni funderar på att ansöka om bidrag från länsstyrelsen hittar ni mer information på deras hemsida:
