Torne älv | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Håvfiskekulturen har levt längs Torneälven, på båda sidor om gränsen mellan Finland och Sverige, i århundraden. I dess kärna finns håvfiskegemenskapen som organiserar fisket, bygger pator (bryggor) som behövs för fisket, underhåller byggnaderna vid forsarna och tillverkar de redskap som används, de långskaftade håvarna. Viktigast av allt är att gemenskapen och kunskaper förs vidare till kommande generationer. Håvfisket har i århundraden lockat människor till forsarna, där älven möter en levande tradition. Här följer fiskaren strömmens rörelser och fiskarnas vandringsvägar med sin håv.

Vi har haft förmånen att arbeta med denna unika tradition, som fortfarande lever i områdena kring Kukkolaforsen och Matkakoski i Haparanda och Torneå, inom det EU-finansierade Interreg Aurora-projektet Torne Valley Dipnet Culture i över två års tid. Torneälvens håvfisketradition känner inga nationsgränser, och därför har också projektet byggt på ett starkt finsk-svenskt samarbete. Haparanda och Torneå har arbetat sida vid sida under hela projektperioden och gemensamt planerat och genomfört projektets aktiviteter. Nu när projektet närmar sig sitt avslut är det dags att stanna upp och reflektera över vad vi tillsammans har åstadkommit för den gränsöverskridande håvfisketraditionen.

Foto: Erik Wernerlich

Håvfisketraditionen i Torneälven på väg mot Unesco
Projektets främsta mål har varit att ansöka om att Håvfisketraditionen i Torneälven ska tas upp på UNESCOs representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv genom en gemensam svensk-finsk ansökan. Arbetet med ansökan har fört samman traditionsbärare, experter och myndigheter i båda länderna. Det har inte bara bidragit till en djupare förståelse för detta unika kulturarv, utan även till ökad kunskap om levande kulturarv i ett bredare perspektiv. Ansökan skickades in i mars 2025, och beslut väntas i slutet av 2027.

Som en del av Unescoansökan har även en gemensam dokumentärfilm om traditionen producerats. Den färdiga filmen kan ses här: Torne River Dipnet Fishing – Living heritage across Swedish-Finnish border

Parallellt med ansökningsprocessen pågår arbetet med att ta fram en skyddsplan tillsammans med traditionsbärarna. Planen innehåller riktlinjer och åtgärder som ska stärka och säkra den gränsöverskridande håvtraditionens fortsätta livskraft. Utvecklingen av planen har skett i nära samverkan med traditionsbärare genom hela projektet.

Skyddsplanen har utvecklats genom en inkluderande process där traditionsutövare aktivt medverkat. Arbetet har omfattat en inledande enkätundersökning, workshops och arbete inom en särskild arbetsgrupp med fokus på skyddsfrågor. Planen bygger på de principer som UNESCO har fastställt för skydd av immateriellt kulturarv. För att fördjupa kunskapen om dessa deltog projektets kärnteam i en utbildning om UNESCO:s skyddsarbete i november 2025.

*Arbetsgruppen för skyddsfrågor samlad för att utveckla skyddsplanen för håvtraditionen.* Foto: Tornedalens museum.

Internationella perspektiv på det levande kulturarvets framtid
Under projektets gång fick vi möjlighet att besöka Belgien för att studera den UNESCO-listade traditionen med räkfiske i Oostduinkerke, där räkor fångas från hästryggen längs Nordsjökusten. Trots de olika förutsättningarna finns det många likheter mellan traditionerna. Båda är starkt knutna till sin plats och utgör levande kulturarv där lokal kunskap, gemenskap och färdigheter som förs vidare mellan generationer spelar en avgörande roll. Naturförhållandena styr utövandet av båda traditionerna, och en gemensam utmaning som lyftes fram var klimatförändringarnas påverkan på bestånden.

Under besöket träffade vi även representanter för Belgiens kulturarvsmyndigheter. Samtalen gav värdefulla perspektiv på vårt eget arbete med UNESCO-nomineringen och skyddsplanen, och bekräftade betydelsen av ett nära samarbete mellan lokalsamhällen, museer och myndigheter för att bevara levande kulturarv. Besöket bidrog också med viktiga erfarenheter och insikter till vårt fortsatta arbete och påminde om att traditioner som har stor betydelse lokalt också kan ha ett starkt internationellt värde.

*Besök i Oostduinkerke, Belgien*. Foto: Oostduinkerke tourism.

Den byggda kulturmiljön som en del av det levande kulturarvet
Även om håvtraditionen i första hand utgör ett levande kulturarv är den starkt förankrad i miljöerna vid Kukkolaforsen och Matkakoski. Forsområdenas byggda kulturmiljö är en integrerad del av traditionen, vilket gör bevarandet och vården av dessa miljöer särskilt viktig.

Under projektets gång inventerades samtliga byggnader på forsområdena. För varje byggnad genomfördes en konditionsbedömning och rekommendationer togs fram för nödvändiga underhålls- och restaureringsåtgärder. Bedömningarna ger konkreta verktyg för att bevara och långsiktigt förvalta det byggda kulturarvet.

Inom projektet genomfördes även kulturmiljöutredningar för forsområdena. Utredningarna sammanfattar områdenas historia, beskriver de kulturhistoriska värden som är knutna till håvtraditionen och redogör för hur miljöerna har förändrats över tid. De utgör en viktig grund för ett hållbart bevarande och en långsiktig utveckling av både kulturmiljön och det levande kulturarv som är knutet till den.

På den svenska sidan genomfördes kulturmiljöutredningar och byggnadsinventeringar i samarbete med Norrbottens museum. Museets sakkunniga team, inklusive experter på byggnadsvård och restaurering, ansvarade för utredningsarbetet och bidrog med värdefull lokal kunskap och kompetens.

Deltagare vid projektets byggnadsvårdsdag arbetar tillsammans med att vårda en traditionell fiskebod. Foto: Haparanda stad.

Nya sätt att uppleva håvtraditionen
Projektet har bidragit till att öka håvtraditionens tillgänglighet och synlighet på flera nya sätt. För den gemensamma traditionen har en visuell identitet tagits fram. Traditionen har också fått en gemensam webbplats där både besökare och lokalbefolkning kan ta del av information om håvtraditionen samt forskning och publikationer med anknytning till traditionen. De trespråkiga sidorna finns på www.dipnetfishing.com.

En annan viktig satsning är den VR-applikation som utvecklats inom projektet. Genom den kan användaren förflyttas till forsarna och håvplatserna längs Torneälven. I den virtuella miljön går det att uppleva forsarnas atmosfär, lära sig mer om traditionen och prova på hur det känns att håva sik. Den digitala lösningen gör traditionen tillgänglig även för personer som inte har möjlighet att besöka älven på plats. VR-applikationen har utvecklats av vår projektpartner Novia yrkeshögskola i Jakobstad. Det har varit både värdefullt och inspirerande att få testa applikationen tillsammans med traditionsutövare och allmänheten under utvecklingsarbetet.

Ett annat betydelsefullt resultat är den nyproducerade Håvbilen, en mobil utställning som för håvtraditionen närmare människor. Utställningen berättar på tre språk om håvtraditionen, vattendragen och det levande kulturarvet. Den skapar nya möjligheter för människor att möta och ta del av det levande kulturarvet där de befinner sig.

Genom Håvbilen kan Tornedalens museum utvidga sin verksamhet utanför museets väggar och nå nya målgrupper på båda sidor om nationsgränsen. På så sätt får fler möjlighet att upptäcka, uppleva och lära känna den gränsöverskridande håvtraditionen och dess betydelse för Tornedalen.

*Besökarna färdas virtuellt till Torneälvens forsar genom VR-teknik vid Håvbilens premiär under de nationella Hembygdsdagarna i Torneå.* Foto: Tornedalens museum.

Nya sätt att attrahera fler till håvtraditionen
En särskilt viktig del av projektet har varit att engagera nästa generation i håvtraditionen. Tillsammans med traditionsutövarna har olika metoder utvecklats för att väcka intresse hos barn, unga och nya utövare. Ett levande kulturarv kan bara bevaras om det förs vidare mellan människor och fortsätter att vara en naturlig del av samtiden. Även om de aktiva håvfiskarna i dag till stor del tillhör den äldre generationen är det viktigt att redan från tidig ålder stärka känslan av delaktighet, gemenskap och stolthet över traditionen.

För att stödja detta arbete har ett Håvpass och en forsspecifik handbok för traditionsutövare utvecklats inom projektet. Dessa verktyg bidrar till att föra vidare kunskap om traditionen och förmedla förståelse för dess olika delar och deras betydelse. De fungerar samtidigt som ett stöd för både nya och erfarna utövare som vill fördjupa sina kunskaper om håvfisket och dess kulturarv.

Under projektets gång har det även arrangerats evenemang, guidningar och kurser vid forsarna där deltagarna fått möjlighet att uppleva och lära känna håvtraditionen i praktiken. Aktiviteterna har gett deltagarna möjlighet att lära sig traditionella färdigheter, ta del av berättelser och stärka sin anknytning till det levande kulturarvet längs Torneälven. Samtidigt har evenemangen skapat naturliga mötesplatser där kunskap, erfarenheter och berättelser kan delas mellan generationer. På så sätt stärks traditionens förutsättningar att leva vidare och utvecklas även i framtiden.

*Besökare får lära sig fiskberedning under evenemanget Gränsälvens dag.* Foto: Tornedalens museum.

Ett gemensamt kulturarv, en gemensam framtid
Under projektets gång har det varit möjligt att betrakta håvtraditionen ur många olika perspektiv: som kultur, livsstil, gemenskap, landskap och kunskap. Arbetet har varit både givande och lärorikt och har på många sätt öppnat nya perspektiv. Samtidigt har det fördjupat förståelsen för vilket unikt kulturarv vi har förmånen att få arbeta med.

När projektet nu närmar sig sitt slut har en sak blivit allt tydligare: håvtraditionens styrka ligger i gemenskapen. Traditionen lever genom de människor som delar med sig av sina kunskaper, erfarenheter och berättelser till kommande generationer. Det gränsöverskridande samarbetet har visat att ett gemensamt kulturarv också kan förena människor över nationsgränserna. Just denna samverkan är avgörande för att håvtraditionen i Tornedalen ska fortsätta vara levande och relevant för framtida generationer, och kanske snart även erkännas som en del av hela mänsklighetens gemensamma kulturarv.

Även om projektet sista månader nu återstår, kommer dess insatser att bidra till bevarandet och utvecklingen av håvtraditionen långt in i framtiden. UNESCO-ansökan och det omfattande arbetet kring den, skyddsplanen, kulturmiljöutredningarna, VR-applikationen, Håvbilen samt de nätverk och samarbeten som stärkts under projektets gång bidrar alla till att skapa goda förutsättningar för att håvtraditionen i Torneälven ska förbli livskraftig och kunna föras vidare till kommande generationer.

Torne Valley Dipnet Culture är ett projekt som finansieras av EU:s Interreg Aurora-program under perioden 1 augusti 2024 till 28 februari 2027. Projektet genomförs gemensamt av städerna Torneå och Haparanda. Huvudpartner är Tornio stad genom Tornedalens museum, och projektets övriga partner är Haparanda stad, Norrbottens museum, Novia yrkeshögskola och ProSiika rf.

Merja Stenberg, Projektledare, Tornedalens museum

Anu Lakkala, Utvecklare, Haparanda stad

Det är fredag morgon den 6 mars 2026. På lokalnyheterna sänds ett inslag om hur att öka beredskap med lokalproducerad mat. Jag inser snabbt att reportaget är inspelat i Kattilakoski, några mil norr om Övertorneå. Väggarna är fyllda med figurer/siluetter av fiskare, flottare och en viss gradmätningsperson – Pierre Louis de Maupertuis. Tankarna för mig 23 år tillbaka i tiden när jag och min kollega Henrik Ygge byggde vår första större utställning tillsammans.

Kattilakoski
Arkitekten Mats Winsa (1955 – 2018) ritade i början av 2000-talet en byggnad för restaurang- och turismverksamhet i Kattilakoski strax norr om Övertorneå. Byggnaden invigdes 2002 och blev prisbelönt för sin arkitektur.

Övertorneå kommun, som då ägde byggnaden, ville fylla den med information om platsen och vände sig till Norrbottens museum för hjälp. Våren 2003 satte jag och min kollega Henrik Ygge igång med att skissa på en utställning. Den skulle innehålla bilder och fakta om Tornedalen, Torne älv, fisket, flottningen, polcirkeln och en fransk gradmätningsexpedition i Tornedalen 1736. Utställningen skulle dessutom vara flyttbar för att kunna visas på fler platser i länet.

Vad är polcirkeln?
Polcirkeln är egentligen ett astronomiskt fenomen, inte en fast linje på jorden. Trots det ritas den ofta ut på kartor och får därför en koppling till geodesi, alltså vetenskapen om att mäta jordytan. Jordaxelns lutning är cirka 23,5° i förhållande till solen. När jorden snurrar runt solen under året och runt sin egen axel varje dygn, gör denna lutning att vi får olika årstider och att polcirklarna uppstår.

Polcirklarna, både den norra och den södra, ligger på de breddgrader som motsvarar jordaxelns lutning. Därför är båda polcirklarna de två platser på jorden där man kan uppleva både midnattssol (solen går inte ned på ett helt dygn) och polarnatt (solen går inte upp på ett helt dygn).

Polcirkeln ligger idag ungefär på 66° 33′ 40″, men den flyttar sig hela tiden lite grann. Jordaxelns lutning förändras långsamt över cirka 40 000 år. Just nu gör detta att polcirkeln flyttar sig ungefär 15 meter norrut per år. Rörelsen norrut kommer att fortsätta i omkring 10 000 år till. Tills den vänder söderut igen och processen upprepas.

Gradmätningsexpeditionen 1736 – eller kampen mellan apelsin- och citronteorin!
På 1700-talet existerade en tvist gällande jordens form. På ena sidan stod far och son Cassini som trodde på Descarts teori – att jorden var formad som en citron. De genomförde därför en expedition till Peru 1735 för att mäta jordens krökning. På den andra sidan stod Pierre Louis Maupertuis som trodde på Newtons teori – att jorden var formad som en apelsin. Maupertuis träffade i Paris den svenske vetenskapsmannen Anders Celsius som förslog en expedition till Tornedalen, för att där mäta jordens krökning. Celsius tyckte att Tornedalens flacka landskap och fina utsiktsplatser skulle vara idealt för detta arbete.

Kopparstick i glas av den franske vetenskapsmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis (inventarienummer 005113). Foto: Ola Norén, Norrbottens museum.

På sommaren 1736 samlades en grupp franska och svenska vetenskapsmän i Torneå. I gruppen ingick bland annat Maupertuis och Celsius. Till sin hjälp hade de även en grupp soldater för att bland annat fälla träd runt topparna på bergen i Tornedalen. Nu började arbetet med att mäta sträckan mellan Torneå och Pello, en sträcka på drygt 11 mil.

För att göra en gradmätning behövde man göra en triangulering. Och för att lyckas skulle tre uppgifter lösas:

hitta ett antal höjder som man kan sammanbinda med siktlinjer till en kedja av trianglar. Mellan Torneå och Pello byggdes stora träkoner på flera berg, allt för bättre synlighet och mätbarhet mellan topparna.
räkna ut trianglarnas vinklar och att mäta längden triangelkedjans sidor.
att mot samma stjärna göra observationer från den norra och den södra ändpunkten i triangelkedjan. Från de båda ändpunkterna mättes vinkeln mot samma stjärna och zenit.

Resultatet blev hur stor gradskillnaden var mellan de två punkterna på meridianen.

Tidigt i september 1736 hade man mätt upp en triangelkedja som var 107 kilometer lång från kyrktornet i Torneå till berget Kittisvaara, strax norr om Pello.

Nu kunde man påbörjade basmätningarna. Dessa gjordes med en mätstång som tagits med från Paris. Den hade längden av 1 toise eller 1,949 m. Stången användes som orginal och man gjorde fler stänger av gran med samma mått.

Maupertuis var noga med att ingen utanför expeditionens medlemmar fick röra stängerna. Celsius berättar att det handlade om att lägga ner sin stång över 40 000 gånger, för att få ut längden mellan två mätpunkter.

På våren 1737 var de klara. Nu var vinklarna i trianglarna uträknade, själva basmätningen av sträckan Pello-Torneå var bestämd och observationerna mot stjärnan Delta i stjärnbilden Draken var gjorda. Resultatet visade sig att avplattningen mot polerna var mycket större än de trott. Jorden var/är formad som en apelsin!

I efterhand visade det sig att expeditionen hade mätt fel, men ändå fått till det rätt.
Maupertuis hade vunnit över de båda Cassini.

Det finns flera berättelser om Maupertuis liv i Tornedalen under drygt ett år. Han berättar bland annat om knott och mygg och om hur han har blivit “bottnifierad” eller “svenskifierad”. Maupertuis skriver om svårigheterna med att åka skidor. Han talar om två smala brädor som sjunker ner i snön. Maupertuis gör målande beskrivningar av vådliga färder med att åka akkja bakom en ren eller hur forsbåten de färdas i översköljs av vatten i de bullrande forsarna.

1738 publicerade Maupertuis sin rapport och samma år kom den i svensk översättning av Anders Hellant med titeln “Jordens figur”. Voltaire skrev att expeditionens resultat ”tillplattat såväl de bägge Cassini som jorden”.

En än mera intressant och utförlig läsning om expeditionen är Regnaud Outhiers dagbok med titeln “Journal d’un voyage au Nord en 1736-1737″.

Utställningen
I augusti 2003 invigdes vår utställning i den byggnad som då hette Kattilakoski Infocenter. En otroligt vacker byggnad som reser sig över Torneälvens böljande vatten. Siluettfigurerna av fiskare, flottare och vetenskapsmän finns kvar som minner om en otroligt rolig utställning att vara med att skapa.