”Vindkraft och ditt liv – dela din berättelse” – årets digitala insamling

Det är åter dags för Norrbottens museum att göra en insamling på webbplatsen Minnen. Det är en sida som museer och kulturarvsorganisationer använder för att samla in personliga berättelser. Alla kan bidra med sin egen berättelse och minnena sparas i vårt arkiv för framtiden. Våra förra insamling handlade om basketminnen och temat för årets insamling är ”Vindkraft och ditt liv”.

Förra sommaren beskrev jag i ett av mina blogginlägg om att vi under hösten skulle göra ett återbesök i Markbygden, genomföra en uppföljning på en dokumentation Piteå museum gjorde 2009.

Vårt arbete var planerat att slutföras under hösten, men av olika anledningar förlängdes det och är nu inne i sin slutfas. Vi har träffat flera av de som intervjuades för femton år sedan för att följa upp hur allt har gått och vilka tankar de har om Markbygden idag. Vi har besökt olika platser i området och vår fotograf Rúnar Gudmundsson har dokumenterat landskapet med fokus på både vindkraftsparken och andra delar av vardagen i Markbygden. Resultatet från den dokumentationen får bli temat för ett framtida blogginlägg.

Då vi började planera att återbesöka Markbygden fanns idéer om att göra en digital insamling om vindkraftsparken. Men vi insåg att vi visste för lite om ämnet och att det skulle bli för begränsat område att enbart göra en insamling om Markbygden. Nu är vi däremot redo att starta upp en digital insamling om ämnet och riktar oss till hela länet.   

Framtidsprognoserna som är rådande för tillfället visar på ökad energianvändning och ett ökat behov av mer energiproduktion. Det handlar om nya industrier som kräver stora mängder el, det handlar om samhällsomvandlingar i olika delar av länet, där vissa kommuner beräknas få ökad inflyttning medan andra fortsätter att avfolkas. Och vi lever i en tid då mycket av det vi använder i vår vardag är beroende av el – dator, telefon, luftvärmepumpar, bilar och så vidare.

Norra Sverige har genom den utbyggda vattenkraften en central roll i Sveriges elförsörjning men för att täcka det framtida behovet behövs ytterligare energiproduktion. I dag stävar man efter att bygga ut de förnyelsebara kraftkällorna det vill säga sol, vind och vatten. I dagsläge är det inte aktuellt med storskaliga solcellsparker och vattenkraften är redan utbyggd i vår del av landet så det som planeras byggas ut i först hand är vindkraften.

Vindkraftsparken i Markbygden har byggts i flera etapper och består idag av omkring 500 vindkraftverk. Det har påverkat landskapet, förändrat kulturmiljön och det berör människor på olika sätt. Vindkraftsetableringarna väcker känslor och åsikter, både positiva och negativ. Befintliga vindkraftsparker har människor mer eller mindre vant sig vid och ser både för- och nackdelar med dem. Planerade vindkraftsparker leder ofta till debatt på olika nivåer i samhället och det finns både argument för och emot. Vi hoppas att många vill dela med sig av sina tankar, erfarenheter och åsikter och delta i vår insamling.

En fråga som vi ofta får då vi gör samtidsdokumentationer är vad som ska hända med det material vi samlar in och på samma sätt kanske många nu undrar varför vi gör den här insamlingen. Inom museisektorn finns en lång tradition av att arbeta med insamling av människors berättelse. Kortfattat kan man säga att det handlar om att samla berättelser från vår tid både för att synliggöra vår samtid och för att bevara dem för framtida generationer. På insamlingssidan kan den som svarar välja att publicera svaret så att det kan läsas av alla eller så kan man skicka in sin berättelse enbart till vårt arkiv. På så sätt blir den här digitala insamlingen både en spegling av vår tid för oss som lever nu och ett material som framtida generationer att ta del av. 

Insamlingen kommer att pågå fram till sista september och vår förhoppning är att människor som bor i länet eller på andra sätt har anknytning till Norrbotten vill dela med sig av sin berättelse och skickar in ett bidrag. Det är lätt att lämna in ett svar via Minnen. Du skapar en användare kopplad till din mailadress och väljer ett lösenord, efter det kan du logga in och följa instruktionerna på webplatsen som guidar dig i hur du kan lämna in ett svar. På insamlingssidan väljer du själv vilka frågor du vill svara på och hur mycket du vill skriva och det finns möjlighet att bifoga en bild, en ljudfil eller en kort video. Skulle det kännas krångligt eller uppstå problem så finns det även en mailadress att höra av sig till.

På vår hemsidan kan du läsa mer om vår insamling: Mer från museet – Norrbottens museum

Här kan du delta i insamlingen: https://minnen.se/tema/vindkraftsberattelser

Vid tangentbordet denna vecka, Sophie Nyblom, museets etnolog som hoppas på många svar på vår nyöppnade digitala insamling

Älder blogginlägg som berör temat:

Markbygden – ett återbesök | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Frågelistor – ett sätt att samla samtiden för framtiden | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Porslinsfabriken på Fabriken i Svensbyfjärden – en öde ös öde 

Namnet har alltid fascinerat mig. Fabriken. Det är en ö som ligger belägen strax utanför Svensbyn i Svensbyfjärden, en del av Piteälven. Av en ren slump, när jag var inne i Fornsök, upptäckte jag att det finns en lämning på ön. Det visade sig att någon på 1700-talet hade försökt bygga en porslinsfabrik här.

Kartutsnitt från Riksantikvarieämbetets Fornsök. Blå punkter på kartan motsvarar övriga kulturhistoriska lämningar, medan röda punkter motsvarar fornlämningar. Då porslinsfabriken på ön Fabriken anlades före år 1850 så behöver den antikvariska statusen uppdateras till fornlämning. Vid fornminnesinventeringen 1987 klassades denna typ av lämning som övrig kulturhistorisk lämning. Efter senaste uppdateringen av Kulturmiljölagen så är dock en lämning fornlämning om det rör sig om en lämning efter människors verksamhet under forna tider, som tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergiven – samt har tillkommit före år 1850.

Efter lite undersökningar kom jag fram till detta. Initiativet till porslinsfabriken togs av Georg Wilhelm Palmstruch. Han föddes 1723 och var en militär- och industriman. Palmstruch var major vid Västerbottens regemente med Öjebyn som placeringsort. 1754 började han experimentera med porslinstillverkning i Piteå. Inspirerad av sin morfar Urban Hiärnes skrifter fick han snart privilegium att anlägga en porslins- och lerkärlsfabrik i Svensbyn. Porslinsfabriken på ön Fabriken, som då kallades “Killingholmen”, började byggas runt 1750. Men trots Palmstruchs ansträngningar kom aldrig verksamheten i gång på allvar.  

1987 gjordes en arkeologisk inventering på platsen. Och då återstod endast rester av fabriken. I anteckningarna kan man läsa: Lämningar efter porslinsfabrik, bestående av 1 husgrund, 1 stensamling och 1 förhöjning. Husgrunden är 23×6.5 m (NV-SÖ) med stenfot av mestadels huggna stenar. Grunden markeras av mindre rännor, 0.2 m br och 0.1 m dj (vilka bitvis blivit tydligare när studiecirkeldeltagare i Svensbyn letat grunden). I SÖ delen är en fördjupning (källargrop), 6.5×4 m och 1.5 m dj med vissa spår av kallmurning samt enstaka tegelstenar. Stensamlingen, 5 m NNÖ om husgrunden, är 2 m diam och 0.2 m h. Delvis övermossad. Förhöjning, 10 m ÖSÖ om husgrunden, är 10×6 m och 1.3 m h, av mo, sand och grus.

Lantmäteriets ekonomiska karta, kartakt J133-24L1b49.

En intressant detalj är att studiecirkelsdeltagarna, som också hade besökt platsen, lade grunden till Svensbylijdas hembygdsområde. Sune Bergstedt, som var Svensbyns hembygdsförenings förste ordförande, skriver i Piteå museums Årsbok 2007 om just denna ö och denna ambitiösa industrisatsning. Artikeln beskriver bland annat ett sommarminne från 1930-talet när han som ung pojke följde med familjen på en båtutflykt till just Fabriken. 

Men varför ville man bygga en porslinsfabrik på en liten ö i Piteälven? Jag var tvungen att hitta någon som visste mer om porslinsfabriker. Efter lite googlande hittade jag Petter Eklund som 2008 skrev boken: ”Vardagsvara och porslinsprimadonnor”. Så jag skrev ett mail med mina frågor till honom. Efter någon timme fick jag svar. Det ena var att det kunde förenkla transporter eftersom de flesta transporterna skedde via sjövägen under denna tid. Det andra var att det kanske låg nära råmaterialet. Och det tredje var att det kunde vara bra om det låg avskilt ifall det skulle börja brinna. 
Jag fick även kontakterna till Bengt Nyström och Annika Tegner, två väldigt keramik-kunniga personer, och författare även dom. Bengt och Annika kunde ge mer tips på litteratur som behandlar jakten på porslin. Porslin var ju den stora drömmen och Marieberg var den enda fabriken Sverige som lyckades tillverka det under 1700-talet.  

Abraham Hülpher skriver 1789 i sin avhandling: ”… Porcellins-Fabrique ämnade Major Georg Wilh. Palmstruck här anlägga, och gjorde byggnader därtill 1750 på Killingholmen i Svensbyfjärden, sedan Fabriques-holmen kallad, hvarest Porcellin skulle tillredas av Qwarts och andre bergarter, men företaget kom icke att verkställas. Ämne till Porcellin togs från ett berg vid Svensbyn eller Pite Elfsfjärden: Prof gjordes, af The = koppar, Käpp = knappar och dylikt smått någorlunda liknande Sariskt Porcellin, men af något grynigt utseende, dock af ogemen härdighet och styrka. 
    Major Palmstrucks resa til Pomerska riket, som mellankom, hindrade fortsättningen af detta verk, helst han råkade i Preusisk fångenskap. Detta företagande såsom nytt och ovanligt beslogs af allmogen i orten, som ännu kalla holmen, där anläggningen skedde (3/4 mil beläget ifrån Öfverste Bostället Gran), efter sitt språk Pafver = holmen, (Det är Gyckelverks-holmen). En vacker Caracte`rs byggning var där uppsatt och täckt, men ej inredd. Samme Major Palmstruck inrättade sedan Svenska Degel-Fabriquen, som nu säges bedrivas vid Stockholm. Såsom belöning eller uppmuntran för porcellins-Fabrique inrättningen, erhöll framl. Major Georg Palmstruck Frälse = Rätt för uppodlings lägenheter på denna landsträcka, hvilken han sedan uplät, efter återkomsten ifrån Fångenskapen, såsom säges.” 

Vilket öde för Palmstruck och vilket öde för fabriksdrömmarna. Palmstruck blev tillfångatagen nere i Pommern och ön fick under tiden namnet Gyckelverket. Men tiden har sin gång och numera heter ön Fabriken. Palmstruck släpptes ur fångenskapen och satsade efter det all sin kraft på Degelfabriken i Stockholm (En degel är en eldfast behållare för användning inom bland annat kemi och metallhantering). Palmstruck dog 1782. Fabriksanläggningen på Fabriken förföll och blev tillslut bara ett minne. 

Den 5 september 2024 landsteg jag för första gången på den öde ön Fabriken. Det första jag såg var alla enorma granar och tallar. Jag försökte gå längs en stig som snabbt försvann. Efter en stund kom jag fram till en glänta i all den tjocka skogen och där fanns mycket riktigt en förhöjning. Efter nästan 40 år efter den sista arkeologiska inventeringen hade mossa och sly gjort det svårt att se några detaljer. Men lämningen finns kvar. Efter lite mer vandring får jag inte en chock, men nästan. Framför mig reste sig flera gigantiska myrstackar, nästan 2 meter höga.

Ön Fabriken i Svensbyfjärden. Foto: Ulf Renlund, Norrbottens museum.

Det bestående minnet är att ön är en smått sagolik plats, där tiden stått stilla, där allt fått vara orört. Jag rekommenderar alla en båtresa dit. En fiskare som var ute efter gädda alldeles i närheten av ön berättade att det även finns en liten fin sandstrand. Kanske var det på den stranden Sune Bergstedt badade någon gång på 30-talet? 

Vid tangentbordet:
Ulf Renlund, avdelningschef Kulturmiljö vid Norrbottens museum