Tipsgranskning sommaren 2022

En återkommande uppgift för arkeologerna på Norrbottens museum är att granska dom tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till museet från privatpersoner runt om i Norrbottens län. Arkeologer runt om i Sverige arbetar inte bara med att gräva utan även med att registrera okända lämningar i Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister Fornsök för att dom ska bli kända för allmänheten och lättare skyddade från exploatering. Flera stora inventeringsprojekt har skett i Sverige men Norrbotten är inte komplett inventerat av arkeologer så tipsen är viktiga och gör att vi gemensamt fyller Fornsök med lämningar som speglar Norrbottens historia. 

Tipsgranskning har varit ett tema här i bloggen tidigare. Arkeolog Frida Palmbo har skrivit om ”2019 års tipsgranskning”. Där går Frida igenom tipsresan 2019 genom länet med många fina bilder på en stor mångfald av lämningar.

Detta blogginlägg kommer istället för att återskapa Fridas inlägg fokusera på att ni ska få följa med på vissa fall från tipsgranskningen 2022 med tillhörande förarbete med kartor och fotografier. Alla lämningar är ännu inte publicerade. Men de som är publicerade har länkar på lämningsnumret.

I år har vi granskat tips i Piteå, Råneå, Älvsbyn, Harads/Edefors, Vidsel, och Jokkmokk.

Följ nu med på några tips

Prästgården i Öjebyn
Vi började säsongen i Öjebyn kyrkstad för att besöka platsen för den gamla prästgården. När det kommer till prästgården så finns byggnader kvar och ligger intill Öjebyn kyrka men flyttades till sin nuvarande plats i slutet på 70-talet. Platsen där prästgården stod är dock idag ett grönområde, ca 200 m Nordöst om kyrkan och används idag bland annat som uppläggningsyta för arbetsmaterial vilket går att se på bilden nedan. Tipsaren är en entusiast av lokalhistoria i trakten och var intresserad över platsen för den gamla prästgården och dess historia. Vi på museet blev fundersamma över varför detta inte var registrerat som en lämning i Fornsök och valde att besöka platsen för att se om det fanns några lämningar kvar att registrera och därmed skydda.

Karta över Öjebyn kyrkstad, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.

På kontoret är första steget en genomgång av gammalt kartmaterial från lantmäteriet som finns tillgängligt på deras hemsida för alla intresserade. Där kunde prästgårdens långa historia på platsen bekräftas på en storskifteskarta från 1781. Lägg märke till vägarna och kyrkans liknelser då till idag.

Historisk karta över Öjebyn kyrkstad, 1781. Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Storskifte: Norrbottens län, Piteå kommun. Aktbeteckning: 25-ptj-104,
Datum: 1781-01-21
, sida 6.

Andra steget är att kolla museets egna arkiv där det gick att hitta en plankarta från 1940 som kunde visa på byggnadernas placering innan de flyttades. Detta för att få en uppfattning var vi skulle söka när vi besökte platsen.

Arkiv: Norrbottens museum. Kart typ: Plankarta/ritning Kartor Piteå socken, Öjebyn Kyrkstad plankarta. K52. Rektifierad över Ortofoto i ArcGIS.

Tredje steget blir ett besök av platsen. Med hjälp av ritningen kunde vi lokalisera två husgrunder på platsen samt jordkällaren i Norr.
Prästgården går nu att se i Fornsök, som en Bytomt/gårdstomt med lämningsnumret L2022:2889, och statusen fornlämning baserat på dess ursprung före 1850. Statusen som fornlämning kommer med Kulturmiljölagens bästa skydd. Nu kommer inte platsen att få täckas över av arbetsmaterial utan tillstånd från Norrbottens länsstyrelse och om någon form av exploatering ska ske på grönområdet så kan en arkeologisk undersökning att behöva göras innan byggnationer eller annat.

Prästgård, L2022:2889 Bytomt/gårdstomt. Foto tagen från jordkällaren. På bild syns arkeologer (från vänster till höger), Frida Palmbo, Åsa Lindgren, Ida Mattsson, Lars Backman och hunden Aaro. Foto: Hanna Larsson och Emma Boman. © Norrbottens museum.

Fliggbergskojan vid Flarkån
På väg upp mot Jokkmokk för att granska fler tips så stannade vi till på ett litet tips om gropar intill Flarkån, 1 mil Nordöst från Harads. Detta lilla besök är ett bra exempel på hur ibland ett tips kan leda till något annat.

Karta över Harads och Flarkån, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet, CC BY 4.0.

När vi hanterar gropar, vallar eller andra markavvikelser så använder vi höjddata för att se dessa avvikelser. Beroende på vilken upplösning höjddatan är skapad i så går det att se påverkan i markytan. Vid undersökningen av höjddatan, vilket också finns tillgänglig för allmänheten på både lantmäteriets hemsida och Fornsök, upptäcktes en tjärdal i sluttningen ner mot Flarkån.

Karta av höjddata över Fliggbergskojan, skapad i ArcGIS. © Lantmäteriet Medgivande I2018/00067.

Vid dom förberedande kartstudierna vi gjorde så kunde vi se att en Fliggbergskojan en gång funnits på platsen in på 1950-talet. Kartan visar på två byggnader och en stig ner mot tjärdalen.

Ekonomisk karta över Sverige, Murjek, Fliggberget.
Rikets allmänna kartverks arkiv: Fliggberget, 26K0h51, 1951.

På plats kunde vi avfärda groparna. Dom visade sig inte vara någon forn- eller kulturlämningar. Men Fliggbergskojan kunde vi hitta och registrera i Fornsök som ett Område med skogsbrukslämningar med numret L2022:6079. Den är ännu inte publicerad men det kommer ske inom kort. Vi kunde hitta tjärdalen och en av byggnaderna som liknar någon typ av förrådsbyggnad. Men enbart plåtskrot och sängramar av järn kunde vi hitta efter en möjlig bostad. Nedan kommer några bilder från besöket.  

Husgrund inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Tjärdal inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Sängar inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.  © Norrbottens museum.

Tips i Jokkmokk
Efter besöket i Harads bar det vidare mot Jokkmokk. Många forn- och kulturlämningar är inte synliga på kartor eller i höjddatan och vi är helt beroende av tips för att hitta och registrera dessa lämningar.

Härdar och barktäkter besöktes på vägen mot Kvikkjokk mellan Randijaur och Tjåmåtis och hade kanske aldrig påträffats om vi inte fick koordinater från Länsstyrelsens Naturvärdesinventeringar i området. Speciellt dessa typer av “osynliga” lämningar är väldigt sårbara för exploatering i skogen.

Barktäkt L2022:6088, Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Härd L2022:6086. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.

Och med detta tackar jag för mig. Ut i skogarna, upp på fjället, ta foton, samla in koordinater och kontakta oss på museet. Inget tips är för litet eller utanför vårat intresse. Så tveka inte att skicka in underliga saker som hittas i naturen, städerna eller byarna.

Vid tangentbordet:
Sebastian Lundkvist
Arkeolog

En tillbakablick på 2022

Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!

Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.

Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i färd med att återfotografera en bebyggd miljö i Porsiavan, invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo.

I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…

Fynd av en kokosnöt på ett kalhygge mellan Kalludden och Höganäs, på östra sidan om Stora Lule älv. Inte riktigt det vanligaste fyndet i norrbottniska skogar. Sannolikt har en fågel tagit med sig en fylld kokosnöthalva som hängts upp av någon som matar fåglar under vintern. Foto: Frida Palmbo.
En koja? omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Del av insidan i koja? som är omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Insnidad döskalle i en torrstubbe invid Tjaktjajávrre, enligt uppgift skapad av en lokal konstnär. Foto: Frida Palmbo.

En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?

Vy över Tjaktjajávrre vid lågvatten i magasinet. “Stolpen” till höger i bild är en pegel, det vill säga en vattenståndsmätare, vilket ger en tydlig bild av hur högt vattenytan i detta vattenmagasin faktiskt kan stå. Foto: Frida Palmbo.
Vy över vattenmagasinet Tjaktjajávrre vid lågvatten. De annars överdämda stränderna runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre ser ut som en stenöken. Foto: Frida Palmbo.

När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!

Historikerna Dag Avango (till vänster) och Johan Cederqvist (till höger) inventerar längs med vattenytan i Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, dokumenterar området med härdar i närheten av Snávva, vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
En av de påträffade härdarna i närheten av Snávva vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i torrfåran i Blackälven, nedströms Seitevare kraftverk. Foto: Frida Palmbo.

Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!

Torrfåran nedströms Laxede kraftverk. Här forsade en gång i tiden laxrika vatten. Foto: Frida Palmbo.
“Karta ofver De Holmar och Stränder som vid Afvittringen i ÖfverLuleå Soxcken blifvit afsatte vid och omkring Laxholms Fisket Upprättad År 1834 “. Ur Lantmäteriets historiska kartor, akt 25-ede-269:65g.

När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.

Del av fiskodlingen vid Edefors. Metallkonstruktionen är med största sannolikhet en del av en dammlucka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En bäver har tagit över miljön kring den tidigare fiskodlingen vid Edefors. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga

Arkeologerna Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist arbetar med avtorvningen av rödockragraven i Ligga. Knotten cirkulerar i området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är ett fornvårdsobjekt, vilket innebär att platsen ingår i Länsstyrelsen i Norrbottens skyltade fornvårdsmiljöer. Därför finns det iordningsställt en parkeringsplats och det finns informationsskyltar på plats. Delar av parkeringsplatsen blev dock översvämmad i år på grund av höga flöden i Luleälven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fantastiskt fin arbetsplats! Rödockragraven i Ligga invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave

I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!

Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.

Höstfärger mellan Gällivare och Porjus. Arkeolog Rasmus Lundqvist i bild. Foto: Frida Palmbo.

Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
/Frida Palmbo, arkeolog