Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

I mitten av oktober 2018 påbörjade jag arbetet med att packa upp och katalogisera det så kallade Nordarkeologimaterialet. Detta stora material är ett resultat av de återkommande inventeringar som utfördes mellan 1969 och 1983. Inom Nordarkeologi utfördes olika inventeringsprojekt och ena fick namnet Arvidsjaurinventeringen och den andra Storavaninventeringen.

Enbart vid Arvidsjaurinventeringen är det uppskattat att mellan 7000-8000 fynd tillvaratogs, och då har de inte räknat med den stora mängd avslag som de även har tillvaratagit. Det material jag fick börja med att katalogisera var just stenartefakter – inklusive avslag. Och vi kan konstatera att det rör sig om en otroligt stor mängd avslag som tillvaratogs under deras besök på lokalerna.

Nordarkeologimaterialet har efter varje års inventering registrerats av Herbert Wigenstam, som var platsledare för inventeringarna. Herbert Wigenstam återbesökte tillsammans med sitt sällskap många av lokalerna de tidigare hittat fynd vid i flera år beroende på vattennivån – för att se om fler fornlämningar eller fynd hade framkommit. Och det gjorde det. I Herberts registrering finns det ett flertal tilläggsrapporter till lokalerna när fler fynd har påträffats. En del lokaler kunde de återbesöka så mycket som fem år i rad.

Spets från NA lokal 54 från Nordarkeologis samling. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1996:2:5-8.

En rolig del av den dokumentation som finns över Nordarkeologi är de teckningar som Sixten Wigenstam har utfört över de fynd som påträffades vid Nordarkeologis undersökningar i Skellefteområdet. Sixten har även tecknat av fynd från undersökningar som Norrbottens museum utfört i Kyrkbyn vid Öjeby och Hietaniemi. Denna del av den dokumentation som utfördes är i sig en ovärderlig skatt och informationskälla över materialet. Sixten har bland annat tecknat av stenartefakter som de samlade in under deras inventeringar, så som spetsar och skrapor. Dessa har han tecknat av från olika vinklar och det är minst sagt ett imponerande arbete. På flera av teckningarna står det även vad det är för typ av föremål samt vilket material det är tillverkat i. I vissa fall står det även vem som har påträffat föremålet.

Spjutspets av kvartsit från NA lokal 55A som Sixten Wigenstam så vackert och utförligt har tecknat av från Nordarkeologi.

Det inventerade materialet har hanterats och packats om i flera omgångar och i vissa fall då även fått nya bedömningar långt senare. Det kan exempelvis vara ett avslag som är registrerat som kvartsit i Herberts registreringar som senare har fått bedömningen kvarts, detta har då stått skrivet på påsen som fyndet legat i. Detta har inneburit att det material jag har packat upp inte alltid har stämt överens med det som finns i registreringen sedan tidigare. Här har vi fått utföra en del detektivarbete för att försöka följa de steg som materialet har tagit genom åren och för att få materialet att stämma någorlunda med den ursprungliga registreringen… Det har inte alltid gått och ibland har det upplevts som att förvirringen är total. Men det är en del av det roliga med att få arbeta med ett sådant här material och det är inte ofta man får möjligheten att göra det.

Fynden har även sorterats upp i efterhand efter det material de består av, alltså har sten, järn, keramik och ben placerats var för sig. Materialet har under en längre tid därefter legat nedpackat i banankartonger. Jag började som sagt med att packa upp och katalogisera stenartefakterna

Vad rör det sig då om för föremål?
Majoriteten av föremålen består av så kallade avslag (restavfall som skapas vid föremålstillverkning), skrapor och spetsar och ämnen av diverse slag. Dessa föremål kan vara tillverkade i olika bergarter och mineraler som exempelvis ljus kvartsit, grå kvartsit, kvarts i olika färgskiftningar och flinta, för att nämna några.

Pilspetsar från Nordarkeologis samling. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1996:315:29-30.

Vid skrivandets stund har ett antal av 16 091 föremål registrerats in i databasen. Totalt har 1498 påsar packats upp, en påse har innehållit allt ifrån en skrapa till över 800 avslag. Jag har bland annat registrerat vid vilken NA lokal föremålet hittades, socken, plats, RAÄ-nummer, det har fått ett eget inventarienummer, vilket år föremålet tillvaratogs, vad föremålet är, vad det består av för material, det har vägts och mätts och föremålet har beskrivits.

Än så länge finns det 14 457 avslag, 631 skrapor och skrapämnen och 79 spetsar i olika format registrerade. Detta är bara ett par av exempel av vad som gömmer sig bland stenartefakterna.

Skrapor av kvartsit från NA lokal 40 avtecknade i olika vinklar av Sixten Wigenstam.

Jag kommer att fortsätta katalogisera resten av stenartefakterna efter fältsäsongen för att därefter ta mig an de övriga materialen, alltså järn-, keramik- och benmaterialen och resultaten kommer att redovisas här efter hand så håll utkik efter kommande blogginlägg om Nordarkeologimaterialet!

Vid tangentbordet:
Emma Boman
Arkeolog

För mer spännande läsning om Nordarkeologi läs även tidigare publicerade inlägg:

Nordarkeologi

Nordarkeologi återbesöks

Källor och litteraturtips:

Christiansson, H. 1980. Det arkeologiska forskningsläget i området mellan Piteälvens och Vindelälvens älvdalar. Fornvännen 75. Stockholm

Christiansson, H & Wigenstam, H. 1980. Nordarkeologiprojektets Arvidsjaurinventering. (The Nordarkeologi research project Arvidsjaur survey). Fornvännen 75. Stockholm

Hedkammen-Harrsjöbacken: Järnålder vid Bureå

I höstas gjorde vi den första delen av en förundersökning av en fornlämning som heter Raä Bureå 356:1. Vi kallar den Hedkammen-Harrsjöbacken.

Nu har vi fått de analyssvar som vi väntat på och rapporten är klar. Fyra 14C-prover finns nu analyserade från förundersökningen. Dateringarna kommer från fyra olika anläggningar, tre kokgropar och en härd. De två lägst liggande anläggningarna av de fyra som daterats gav äldst ålder: Härden A9 och kokgropen A6 hör båda till tidsperioden 380-200 f. Kr, alltså i runda slängar 2400-2200 år gamla. De ligger ungefär 26 m ö h. Vid den tidpunkten fanns den dåtida Östersjöns yta 23 m ö h, vilket innebar att närmaste strandkant fanns drygt 130 m österut i ett sund som avskilde två halvöar från varandra. Båtar och transporter fanns förmodligen nära och gick till och från platsen.

Dateringar från Hedkammen-Harrsjöbacken, räknat uppifrån A1 (kokgrop), A3 (kokgrop), A6 (kokgrop) och A9 (härd).

Dateringar från Hedkammen-Harrsjöbacken, räknat uppifrån A1 (kokgrop), A3 (kokgrop), A6 (kokgrop) och A9 (härd).

Några århundraden tidigare vid ca 700 f.Kr, när kustlinjen låg ungefär 26 m ö h, fanns någonting som skulle kunna tolkas som en naturlig havsvik där människor kunnat lägga till med grundgående båtar alldeles i direkt anslutning till boplatsen. Det är möjligt att någon av de anläggningar som ännu inte är daterade skulle kunna höra till den tiden. En gissning från min sida är att det är den lilla naturliga hamnen som först lockat människor att komma till just den här boplatsen. De anläggningar som vi hittat är ganska fint grupperade kring den sänka som idag finns i mitten av området.

En möjlig naturhamn för ungefär 2700 år sedan (700 f.Kr.). Kanske väcktes intresset för platsen med den?

En möjlig naturhamn för ungefär 2700 år sedan (700 f.Kr.). Kanske väcktes intresset för platsen med den?

De två andra anläggningarna som daterades, kokgropen A1 och kokgropen A3, låg högre i terrängen. De ligger mellan drygt 26 m ö h och 27 m ö h. Dessa två anläggningar fick yngre dateringar än de två som låg lägre. De hör till tidsperioden 530-660 e Kr, de är alltså i runda slängar 1350-1500 år gamla. Vid det laget hade havet sjunkit undan till en nivå som idag är ungefär 13 m ö h, och de två kokgroparna hade alltså ingen nära koppling till strandkanten, som då låg på 600 m avstånd. Det skiljer alltså 700-800 år mellan de yngre anläggningarna och de äldre på boplatsen. Det är oklart om kokgroparna A1 och A3 verkligen är kokgropar. Till skillnad mot kokgropen A6 saknar de nämligen helt den stenpackning som ska magasinera värme, det fanns inte ens utrensad sten kring dem. De skulle möjligtvis kunna ha haft en annan funktion, exempelvis som kolningsgropar. Spår av sot och kol finns i dem.

A3, en kokgrop utan stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

A3, en kokgrop utan stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

A6, en kokgrop med stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

A6, en kokgrop med stenpackning. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

Likheter finns med en annan järnåldersboplats som undersöktes vid Harrsjön på 1990-talet (Raä Bureå 351:1, kallades Harrsjöbacken).  Den hade också dateringar över lång tid, från 600-talet f Kr. till ca 1000 tal e.Kr. Det finns väldigt många fornlämningar kring den gamla Harrsjön, och ju fler dateringar vi får desto mer ser vi att området har lockat människor under lång tid. Men varför så många fornlämningar från olika tider i det här området?

En översikt över De två boplatserna och sundet mellan lagunen (Harrsjön) och Bottenviken.

En översikt över De två boplatserna och sundet mellan lagunen (Harrsjön) och Bottenviken.

Hedkammen (grusåsen) och Harrsjön (först i formen av en lagun med koppling till Bottenviken, senare i form av en insjö när landhöjningen avskilt lagunen från kusten), har förmodligen spelat stor roll till att människor återkommit till området om och om igen under lång tid.

Skälen kan vara flera: Det var lätt att ta sig till och från platsen med båt, och även sandmarkerna kring grusåsen måste ha varit en bra och enkel färdväg för den som hellre färdades på land. Där fanns rikt fiske i den grunda lagunen/sjön och goda möjligheter till fiske och säljakt i Bottenviken, samt fiske i Bureälvens nedersta fors som finns drygt 2 km norrut. Trakterna kring Bureå, Burvik och Bjuröklubb beskrevs även långt senare av Olaus Magnus på 1500-talet som väldigt rika på fisk och säl. Jag tror att jakt och fiskemöjligheterna var lika goda redan under järnåldern. Där fanns, förutom den grunda lagunen med ett rikt djurliv, också fångstgropsystem vid åsens fot, vilket antyder goda jaktmöjligheter på älg.

Utöver möjligheterna till jakt och fiske fanns också den potentiella möjligheten att hitta sjömalm i den numera utdikade Harrsjön. På den gamla Harrsjöns botten fylls dikena än idag av kraftigt rostfärgat vatten när snösmältningen sätter in på våren. Det är tydliga tecken på rika mängder av järnpartiklar i området som mycket väl kan ha gett upphov sjömalm och därmed förutsättningar för ett järnhantverk i trakten. Tillverkning av järn har vi ännu inte hittat, men däremot påträffades på 90-talet spår av järnhantering (smide) på Harrsjöbackenboplatsen Raä Bureå 351:1. Den ligger bara 400 m sydöst om platsen Raä Bureå 356:1 som vi förundersökte i höstas. Vi hittade den här gången inga spår av metallhantering, inga järnföremål från järnålder och inget järnslagg.  Däremot en hittade vi en klubba med skaftränna. Sådana klubbor anser en del arkeologer hänger samman med metallhantering. Tanken är att de eventuellt kan ha använts för att krossa malmen vid järnframställning. Men någon järnframställningsugn har alltså ännu inte hittats vid den gamla Harrsjön.

Stenklubban som påträffades hösten 2018. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Stenklubban som påträffades hösten 2018. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Naturresurserna på platsen borde ha varit lockande och där det finns mycket människor, där går det bra att bedriva handel. Traktens rikedom under järnålder skulle kunna vara början på ett bebyggelsecentrum, och kanske också startpunkten till varför kusttrakterna kring Bureå och Bureälven även under senare tider lockade. Det rika fisket i Harrsjön, Bureälvens forsar och i Bottenviken i kombination med säljakt och kanske handel lockade flera århundraden senare till sig Franciskaner-munkar på 1400-talet som behövde samla in varor till sitt kloster längre söderut. Det är detta som gett upphov till traditionen om ”Bure kloster”, som mest troligt inte alls var en klosterbyggnad utan snarare ett terminarhus, ett ordenshus – som tjänade som en förrådsbyggnad att samla varor i för vidare transport söderut.

I Bureå fanns 1543 fyra hemman, vilket kanske inte låter så mycket, men där fanns också mellan 1543 och 1556 fyra köpmän, varav två var birkarlar. Förmodligen är det läget vid älven som transportled för handel, fisket och naturresurserna i övrigt kring Bureå som gjort att handeln fått en plats i bygden. Starten för Bureå som samlingsplats och handelsplats kan mycket väl ha börjat vid Harrsjön redan för 2200-2600 år sedan.

Eftersom vi i höstas inte fick tag på någon skogsmaskin som kunde avverka åt oss på grund av förra sommarens torka (alla blev upptagna med att hugga skog på andra ställen när regnen till slut kom), är tanken att vi i år ska fortsätta med vår förundersökning, Vi siktar på att starta fältarbetet i juni så fort som skogen har avverkats så att vi kan få plats med en grävmaskin att avtorva och schakta med. Syftet med förundersökningen är främst att få en uppfattning om hur stor boplatsen är och hur många anläggningar som kan finnas inom förundersökningsområdets gränser. Detta gör vi för att det ska vara enklare att bedöma hur lång tid som en slutlig arkeologisk undersökning kan kräva den dagen allting måste grävas bort när järnvägen Norrbotniabanan ska fram. Men det är inte bara för framtida kostnadsberäkningar som den här förundersökningen görs. När vi i juni får möjlighet att öppna större, sammanhängande ytor hoppas vi också på att hitta mer fakta som kan belysa vad platsen har använts till.

Vid tangentbordet denna vecka:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Mera att läsa:

Ulf Lundström 1997: Bönder och gårdar i Skelelfteå socken 1539 – 1650. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskingsprogrammet Kulturgräns Norr 3. Umeå 1997.

Anders Olofsson 2014: Rapport över arkeologisk delundersökning. Bure Kloster, Klosterholmen, Raä 11, Bureå socken, Skellefteå kommun, Västerbottens län, 2013. Skellefteå museum 2014 (opublicerad), Skm dnr 53/2013.

Tidigare blogginlägg i Kulturmiljö vid Norrbottens museum om Hedkammen-Harrsjöbacken (november 2018):

https://kulturmiljonorrbotten.com/2018/11/16/en-liten-klubba-betyder-sa-mycket/

Ett annat blogginlägg värt att läsa angående järn och faktiskt också järnframställning är Carina Bennerhags blogginlägg om projektet Järn i Norr.

https://kulturmiljonorrbotten.com/2017/03/03/jarn-i-norr/