Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskapet som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko

Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

Hej på er!
Mica Vesterlund heter jag och jobbar för tillfället min tredje säsong som fältarkeolog på avdelningen Kulturmiljö på Norrbottens museum här i Luleå. Idag gör jag debut som bloggare, och hade tänkt berätta lite mer ingående om det stenmaterial som har påträffats på en boplats i Sammakko i höstas. Boplatsen i Sammakko är mesolitisk (från äldre stenålder) och är en av de äldst daterade boplatserna inom Norrbottens län.

Ni besökare som återkommer till denna hemsida och kontinuerligt läser de senaste blogginläggen har knappast missat Kulturmiljös senaste forskningsundersökning i Sammakko, Gällivare kommun.
Under hösten 2019, när jag hade praktik på Kulturmiljö fick jag nämligen följa med arkeologerna Frida Palmbo och Lars Backman på ett inventeringsprojekt som bl.a. tog oss norröver till Gällivare kommun. Projektet gick ut på att inventera markberedda skogsområden i jakt efter sönderkörda, oregistrerade fornlämningar. Boplatsen i Sammakko upptäcktes då brända ben och avslag i kvarts dök upp i markberedningsspår. Med tillåtelse från länsstyrelsen samlades brända ben in för en 14C datering och resultatet påvisade ca 7000 f. Kr (Palmbo 2019).

Mer information om boplatsen i Sammakko hittar ni här:
Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering
Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

I september 2020 utförde arkeologerna Frida Palmbo och Jannica Grimbe en arkeologisk forskningsundersökning av boplatsen. Det är nu stenmaterialet från undersökningen som jag försöker registrera och dokumentera via ett program som heter Intrasis. Jag påminner att i skrivande stund så är inte hela material registrerat. Några av fynden ligger fortfarande kvar i sina fyndpåsar och väntar på att fyndregistreras. Jag kommer därför bara att skriva om det material som är fyndregistrerat – än kan vi hitta mer spännande saker! 🙂

Bild från den arkeologiska undersökningen av boplatsen i Sammakko. Fyndpåsar visar påträffade fynd som ska mätas in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Än så länge så är det vanligaste påträffade råmaterialet inom boplatsen i Sammakko kvarts. Kvarts är ett av jordens vanligaste förekommande mineraler och är dessutom ett väldigt hårt material. Just p.g.a. att råmaterialet är vanligt förekommande i berggrund och att det är så pass hårt har det varit ett attraktivt råmaterial att bearbeta och tillverka redskap av under förhistorisk tid (Lindgren 2004). I sin renaste form är kvarts en kristallin, genomskinlig sten (bergkristall) (Lundegårdh 1991). Några fynd av genomskinlig bergkristall har påträffats i Sammakko, men mestadels av kvartsen är vit. I vissa fall går färgen över till ljusgrå och gul. 

Fyra avslag av vit kvartsit från Sammakko. Det översta avslaget övergår i genomskinlig bergkristall. Avslagen är lagda på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Inom boplatsen har också råämnet kvartsit påträffats. Kvartsit är omvandlad sandsten som huvudsakligen består av kvarts. Kvartsit är mer grovkornig och är ofta mörkare och grå i färgen, men den kan också vara vit. (Lundegårdh 1991). Av de fynd som har registrerats som kvartsit är majoriteten mörka föremål. Färgerna går mot grå och svart.

Ett avslag av grå kvartsit från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

När det kommer till självaste artefaktkategorierna så är avslag det vanligaste förekommande föremålen inom stenmaterialet från Sammakko. Vilket inte är så konstigt, eftersom avslag är spill som har slagits av stenstycken när människor har försökt tillverka redskap. Avslag kan också vara retuscherade/bearbetade i efterhand.
Några av föremålen har också fått gå som avfall eftersom de exempelvis inte har haft tydliga slagspår. Dessa föremål kan t.ex. vara krossad kvarts.
Förutom avslag och avfall har någon enstaka kärna och en skrapa påträffats. Skrapor har använts för att bearbeta olika material, t.ex. ben, skinn och trä. På bilden nedan ser ni slagspår och retuscher på skrapans vänstra sida.

En skrapa av vit kvarts från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Att få arbeta med arkeologiska samlingarna är väldigt intressant och lärorikt. Många timmar har gått åt att vrida, vända och stirra på olika stenar i jakt på slagspår och sedan kunna klura ut vad som är vad. Men allt har sin tid, och med tid kommer erfarenhet. Framöver ser jag fram emot att lära mig mer om olika stenslagningstekniker.

Jag vill härmed tacka för mig.
Mica Vesterlund, arkeolog.

Referenser:

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Stockholm Studies in Archaeology 29. Stockholm: Stockholms Universitet. Arkeologiska Institutionen.

Lundegårdh, Per H. 1991. Stenar i färg. 9. uppl. 2. Tr. Stockholm: Nordstedt Förlag AB.

Palmbo, Frida. 2019. Skogsbrukets påverkan på fornlämningar 2019. Norrbottens museum, Rapport 2019:9. Luleå: Norrbottens museum.