Till minne…

Det här blogginlägget tillägnas en ”kollega” som jag kommer att minnas alldeles särskilt. Detta trots att vi inte känner varandra och vi har knappt jobbat ihop, men den arbetsinsats som han gjort för mig var väldigt speciell. Därför är det med sorg som jag nyligen tog emot information om att han inte finns bland oss längre.

Det är Fabel jag pratar om, en arkeologisk sökhund, tränad för att hitta mänskliga kvarlevor (skelett). Han och hans hundförare Sophie Vallulv arbetade med oss i Silbojokk 2016. Jag har berättat om det arbetet i tidigare blogginlägg (se länkar nedan), men då hade vi inte hunnit undersöka och utvärdera Fabels sökinsats. Efter de senaste årens undersökningar på platsen kan en så gott som fullständig utvärdering göras.

Fabel och Sophie under en välförtjänt paus vid arbetet i Silbojokk 2016.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum
Illustration med undersökta ytor, gravar och sökhundmarkeringar, samt kyrkogrunden.
Översiktskarta med undersökta ytor, gravar, kyrkogrunden och sökhundsmarkeringar.

På översiktskartan ovan syns alla undersökta ytor och gravar, den syllstensmur som finns kvar av kyrkobyggnaden, samt en skiss över kyrkans troliga utbredning. De röda prickarna (1-25) representerar de platser som Fabel markerade på.

Sökinsatsen kan sammanfattas såhär:

  • nio markeringar ligger inom 0,4 m från en grav (nr 8-12, 14, 15, 22 och 23)
  • fyra markeringar ligger inom 1 m från en grav (nr 6, 7, 17 och 21)
  • vid två markeringar har vi gjort fynd av uteroderade ben (nr 3 och 25)
  • vid två markeringar har vi tidigare haft dumphögar med jord som grävts bort vid undersökning av garvar (nr 4 och 13)
  • en markering gjordes i en dumphög från pågående undersökning (nr 18)
  • vid en markering låg markduk som eroderat bort från en undersökt och igenlagd grav (nr 2)
  • sex markeringar har vi inte kunnat förklara på annat sätt än att det måste ha funnits små fragment, eller doftspår som vi inte kan se, men som Fabel reagerat på (nr 1, 5, 16, 19, 20 och 24).

På fem av de platser som nämns ovan, kan det ha legat ytliga gravar som redan eroderat bort innan vi hunnit undersöka platsen (nr 3, 4, 6, 18 och 21).

Det här tycker jag är ett mycket bra resultat och det har varit till hjälp vid prioriteringarna vid våra undersökningar. Till exempel har vi inte lagt ner mer tid på området väster och norr om kyrkan, där vi tidigare tagit upp provrutor. Vi har istället koncentrerat oss på att utvärdera områdena kring Fabels markeringar och de ytor där fynd eroderat fram. Det är där gravar har påträffats.

Ytor som inte är undersökta till orörd mark är skrafferade.

Det som är kvar att undersöka i Silbojokk är framförallt en yta inne i kyrkan och själva kyrkogrunden. Men även ett par ytor som vi inte kommit åt då det ligger stora stenar på dem – vid Fabels markeringar nr 7 och 9. Vid nr 7 vet vi att det ligger en grav och vid nr 9 är det fullt möjligt att det gör det, om än mer osäkert. Ytan öster om kyrkan, vid Fabels markering 20, har vi inga större förhoppningar om att hitta gravar, men i mån av tid kommer den att undersökas för att vi ska kunna vara säkra på att det inte finns gravar där.

Fabel och Sophie Vallulv vid sökhundsmarkering nr 7, där en grav ligger under stenblocket framför Fabel. De vita sandsäckarna ligger i en tidigare undersökt grav. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Länk till blogginlägg där Fabel och Sophie Vallulv presenteras: https://kulturmiljonorrbotten.com/2016/07/08/faltdagbok-silbojokk-2016-andra-veckan/

Länk till blogginlägg där Fabels arbete och ett preliminärt resultat presenteras: https://kulturmiljonorrbotten.com/2016/08/26/faltdagbok-silbojokk-2016-tredje-veckan/

Det här med fångstgropar…

Kan inte släppa dem. Den som följt vårt arbete under de senaste åren vet att de kom på tapeten på allvar, redan under 2016, i samband med ett litet mysterium i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet:

Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Ett mysterium i världsarvet Laponia

Det där mysteriet satte igång något. Jag började söka, i fält, i arkiv, i rapporter och framförallt, genom kartanalyser av olika slag. Under den här tiden har Lantmäteriet släppt ett terrängskuggningsskikt över hela Laponia. Det kartskiktet har möjliggjort djupare analyser inför inventering som visat sig särskilt effektivt för att upptäcka just fångstgropar. Det ena leder dessutom ofta till det andra. Förvaltningen har också fått tips, förmedlade av några lokalbor inom Sirges sameby.

Och som ni vet, den som söker, finner! Allt detta har nu gett upphov till upptäckten av 2 unika områden med en osedvanlig mängd och koncentration av fångstgropar/fångstgropssystem. Område  1) Sijddojávrre/ Tjaktjajávrre samt område 2) norra delarna Sjávnja naturreservat.

Karta över område 1 och 2. Den lila linjen anger gräns för världsarvet.

Vad vet vi då idag om fångstgropar i Norrbotten och Laponia? Det är ju en sedan länge känd fornlämningstyp i norra Sverige. Förvånansvärt lite när man börjar titta närmare. Vi vet inte mycket mer än att fångstgropar och fångstgropsystem är vanligt förekommande i landskapet, främst i södra Lappland och Jämtland, har använts för jakt av ren/älg. Att de har haft en lång användningstid och är svåra att datera. Den rådande inställning är att groparna inte kan ge någon direkt ny information men det har höjts en del kritiska röster under de senaste åren. De har helt enkelt blivit styvmoderligt behandlade.

Vår kunskap om fångstgropar i norra Norrland, grundar sig huvudsakligen på få och gamla undersökningar samt från undersökningar utförda i södra Norrland. Sammantaget har detta skapat schablonmässiga slutsatser kring fångstgropen som lämningstyp. Det finns en slags allmän uppfattning att fångstgropar är ovanliga inom fjällområdet och framförallt på altituder över 500 möh.

Illustration ur Ramqvist, Per H. (2007). Fem Norrland: om norrländska regioner och deras interaktion. Arkeologi i norr. 10 (2007), s.[153]-180.

Denna spridningskarta, som har några år på nacken, visar att de fångstgrop-tätaste områdena finns i Norrlands mellersta kustland samt det södra inlandet/ Södra Lappland. Tomma ytor sammanfaller till stor del med oinventerade ytor/ rutor.

Så vad gör man när man står med händerna fulla av fångstgropssystem? I fjällmiljö, över 500 möh och knappt kan svara på en enda fråga som dyker upp. Jo, tar tag i det.

Systematiskt kommer fångstgroparna att dokumenteras och registreras, i år har jag betat av fyra st inom område 2. Men det allra mest glädjande är att vi startat upp en metodstudie för provtagning av fångstgrop med jordsond, tillsammans med Silvermuseet, INSARC.

Fångstgrop inom system L2021:5329.

Vi försöker ta reda på om och i så fall vilka typer av fångstgropar som är lämpliga att provta med jordsond för C-14 analys. Att utveckla en metod är ett inledande steg för att synliggöra felkällor och säkerställa provtagningens kvalité inför förhoppningsvis fortsatta studier!

Förberedelse för provtagning vid fångstgrop inom system L2021:5329.

De stora koncentrationerna av fångstgropssystem i Laponia, hyser en gigantisk potential, i områden som på det stora hela är väldigt lite utforskande. Hela kulturlandskap med stora fångstanläggningar väntar på att få rumsliga strukturer och olika geografiska sammanhang belysta, för att skriva allas vår historia i som utanför världsarvet. 

Vad har hänt mer i år, jo åter igen har jag haft en händelserik fältsäsong även om den höll på att ta slut innan den ens börjat. Startade nämligen med att monsterstuka foten, första fältdagen!

Det gick skrämmande sakta de första två veckorna, sen fick jag upp farten, vilket har lett till ett nytt rekord med 297 nya registrerade lämningar i världsarvet.

Den mesta tiden har jag åter lagt inom Stora Sjöfallets nationalpark och Sjávnja naturreservat men självklart en del besök i övriga delar av världsarvet. Om jag ska lyfta fram några höjdpunkter så får det bli Duvgge i Bádjelannda och Gårsåsj i Sjávnja. Fantastiska miljöer, på helt olika sätt. Duvgge ligger i de SV delarna av fjällsjön Virihávrre.  Här möts böljande fjällhedar, djup sjö och forsande glaciärvatten i ett kraftfullt skådespel. Den strida jokken som delar landskapet har på samma gång skapat möten och sammankomster. Årets insats var planerad till den norra sidan av jokken och resulterade i flera fina renvallar med rester av kåtor och härdar intill sjöstranden. Men kanske roligast av allt, var ett boplatsområde med fem stalotomter, på en av de ovanliggande strandterrasserna.

Ett av fallen i Duvggejåhkå.
Duvggejåhkå är mäktig längs hela sin sträckning.
En av stalotomterna, förvillande svår att upptäcka men ändå så tydlig när man får korn på dem.

Duvggejåhkå går, som ni kan se på bilderna, inte att vada. Men jag fick en möjlighet att gå i land på södra sidan, en snabb sväng, som gjorde mig så exalterad att jag började inventera, iförd flytväst… Fortsättning följer under 2022.

Det blir varmt att inventera i flytväst…

Betydligt längre österut befinner sig Gårsåsj, i de östra delarna av den reglerade sjön Sádijávrre. Från den torrlagda sjöstranden leder en stig upp till en öppen hed, längs en liten gårså/ kanjon. Stigen passerar först genom fjällbjörkskog sedan vidare förbi tallskog. Här finns rester av en skolkåta från 1900 talets första hälft och i kanterna av heden ligger flera grupper med kåtatomter efter torvkåtor.

Den förfallna skolkåtan.
En av kåtatomterna på kanten till heden.

Öster om heden, bland gamla tallar och sandiga åsar, slingrar sig ett fångstgropssystem ner till sjöstranden. Tallskogen bär även spår av mängder av barktäkter som vittnar om ett äldre bruk, liksom en del spridda härdar. Landskapet är en arena för möten i tid och rum, nu som då. När jag låg där i tältet under midnattssolen kunde jag nästan höra barnens skratt och lek, hundarnas gnäll och getternas tjatter.

En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.

En av barktäkterna i tallskogen nedan vistena i Gårsåsj.

Förfallen kåta i Gårsåsj.

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på www.laponia.nu