Norrbottens museums rutiner för hantering av asbestkeramik

Under förhistorisk tid i Norrbotten användes en typ av keramik som magrats med asbest. Arkeologer som arbetat i länet har genom årens lopp samlat in en hel del av den så kallade asbestkeramiken till museets samlingar. Eftersom asbest är ett mycket hälsofarligt ämne har det inte varit möjligt att på ett säkert sätt digitalisera materialet eller tillhandahålla keramiken till forskning och publik verksamhet. Därmed har det funnits ett behov på museet av att ta fram en arbetsrutin för hur asbestkeramiken ska förvaras, visas upp och hanteras på ett säkert sätt. Under våren har nya arbetsrutiner och anpassade lokaler börjat användas och arbetet kommer att fortgå framöver.

Vad är asbestkeramik?

Att tillverka och bränna kärl av lera har varit en känd praktik för människan sedan tiden vi levde som jägare och samlare. Tekniken möjliggjorde att förnödenheter kunde lagras i täta kärl. För att tillverka keramik används lera som blandas ut med någon form av magring som gör keramiken slittålig. Under olika tidpunkter och platser har varierande material använts som magring, däribland krossad sten, glimmer, sand, krossad keramik (så kallad chamotte), krossade snäckskal, krossade brända ben, djurhår, fågeldun och växtfibrer men i norra Norden har även asbest använts.

Magring med asbest förekom främst i Finland, Kolahalvön, Nordnorge, norska Vestlandet och norra Sverige ner till Medelpad. Asbestens värmetåliga egenskaper har lett till tolkningen att keramiken kan ha använts vid metallhantering och bronsgjutning. Däremot har lipidanalyser (fettsyreanalys) av fastbrända rester från keramikens insida genomförts från några platser vid Norrbottenskusten. Analysresultaten visade på fetter från marina- och landlevande djur (eventuellt idisslare) samt vegetabilisk föda vilket tyder på att kärlen från dessa lokaler användes för förvaring av mat. Vissa skärvor visade inga spår av fettsyror vilket kan tyda på att dessa kärl förvarat andra material eller torr föda. Keramiken dyker tidigast upp i Finland under stenåldern (3900-2800 f.Kr till omkring 1800-1500 f.Kr) och hittas i Sverige först under mellersta bronsåldern men fortsätter användas ända fram till slutet av järnåldern (800 f.Kr till omkring 1000talet e.Kr).

Asbestkeramik från Nåttiholmen med dekor. Skärvorna kommer från kärlets mynning.
Asbestkeramik från Nåttiholmen med dekor. Om man tittar noga syns asbesten som ljusa raka fibrer i keramiken.

 

Fastbrända rester på insidan av en skärva asbestkeramik.

Spår av odling

Under våren har arbetet påbörjats med att undersöka asbestkeramiken från museets samlingar. I detta skede noteras även intressanta attribut från keramiken, exempelvis om keramiken bär avtryck från eventuella frön. När människor tillverkade keramik hände det att frön fastnade i leran och satt därefter kvar när keramik kärlet stelnade. Med tidens gång förmultnar fröet och lämnar efter sig en avgjutning av det forntida fröet. Vid enstaka tillfällen har dessa håligheter efter frön hittats och en arkeobotaniker (en arkeolog som specialiserat sig på att identifiera frön) kan identifiera vilken växt fröet kommer ifrån.

Det som vi arkeobotaniker främst är intresserade av att finna, är frön från växter som indikerar mänsklig odling, exempelvis korn, havre, råg, eller lin. Odlade arter eller ogräs kan ge indikationer på tiden för jordbrukets etablering här i Norrbotten. Hittills har det inte hittats tydliga odlingsspår före medeltid men jag är optimistisk för att det kan finnas äldre odling vi inte funnit bevis för ännu.

Arbetsrutiner

Eftersom keramiken innehåller asbest som innebär en hälsorisk har det under flera år varit en diskussion om hur materialet skall hanteras på museet. Den första åtgärden var att se om det gick att mäta nivåerna av asbest i magasinet. Resultatet visade att det inte fanns några mätbara spår av asbest i lokalen förutom små utslag i fyndaskarna under själva keramikkärvorna. Det innebär att det inte medfört några hälsorisker att vistas i magasinen vilket är en lättnad för alla som arbetat med den arkeologiska samlingen genom årens lopp.

Därefter togs en arbetsrutin fram med vägledning från specialister på arbetsmiljö och säkerhet vid arbete med asbest. Det första steget i arbetsrutinen var att täcka över alla backar som innehöll asbestkeramik med plastsäckar av personal iförda skyddsutrustning. Den skyddsutrustning som används är skyddsoverall, skoskydd, handskar och halvmask med P3 filter (andningsskydd).

Backarna förflyttas därefter till ”asbestrummet” som är försedd med två ingångar, en sluss och ett omklädningsrum. Alla backar med asbestkeramik lämnas i slussen och därefter går personen som ska börja arbeta med materialet ut till omklädningsrummet för att lämna sina personliga tillhörigheter. Väl inne i asbetsrummet tar personen på sig skyddsutrustningen innan fyndbacken hämtas från slussen. Backen med fynd placeras i asbestrummets dragskåp och allt arbete med materialet sker därefter enbart bakom glaset.

Asbestrummets dragskåp. I dragskåpet sköts all hantering av asbestkeramiken.

Museets mål är att ompaketera all asbestkeramik till nya fyndaskar som plastas in med så kallade benpåsar (något stadigare genomskinlig plast) som därefter viks, häftas och märks med ”Asbest”. Asbestkeramiken registreras, sorteras efter vilken del av kärlet skärvan kommer ifrån, eventuell dekor och kvar brända rester från skärvans insida noteras i museets digitala arkiv. De färdiga fyndaskarna placeras i fyndbackar som rengjorts med dammsugare och våttorkning och förflyttas därefter till slussen. Personen som arbetar med materialet tar av sig skyddsutrustningen i asbestrummet. Ska utrustningen användas igen placeras skyddskläderna i en plastsäck, allt övrigt skräp läggs i en soptunna med lock som märkts med ”asbest”. Därefter kan personen gå ut i omklädningsrummet där händer och ansikte tvättas med vatten. Har arbetet pågått under en lång tid finns även möjlighet till dusch. Slutligen hämtas fynden från slussen och flyttas tillbaka till magasinet.

Museet arbetar ständigt med att digitalisera sina samlingar och att nu kunna möjliggöra en arbetsrutin för hantering av asbestkeramik är en stor pusselbit på vägen. Tidigare har museet inte kunnat visa upp eller tillhandahålla asbestkeramiken till forskning på grund av hälsoriskerna med asbest. Genom att placera asbestkeramiken i inplastade fyndaskar blir keramiken nu möjlig att studera visuellt och forskare kommer kunna ta del av informationen i det digitaliserade fyndlistorna.

Jag har den senaste tiden arbetat med att ompaketera ett material från en arkeologisk undersökning som ägde rum 1970 vid Nåttiholmen i Arvidsjaur socken. Vid lokalen hittades ett par hundra asbestkeramikkärvor som nu kan paketeras om. Rutinerna fungerar bra och det är planerat ett fortsatt arbete för att digitalisera fyndmaterialet från magasinet.

Trevlig sommar!

Ida Lundberg

Miljöarkeolog/arkeobotaniker

Referenser/ mer att läsa

Carpelan, Christian. 1978. Om asbestkeramikens historia i Fennoskandien. Finskt Museum. 1: 5 – 22

Palmbo, Frida. 2012. Asbestkeramik – En forntida hälsorisk. Kulturmiljöbloggen. https://kulturmiljonorrbotten.com/2012/02/28/asbestkeramik-en-forntida-halsorisk/

Några ord (och bilder) om illustration och arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten”

Uttrycket ”en bild säger mer än tusen ord” är välanvänt och i många fall sant. En bild, vare sig det är ett foto eller en illustration, är ett kommunikativt verktyg som engagerar åskådaren och gör ett budskap lättillgängligt. Bilden förklarar det vi missar då den talar till varje individ och fyller i just den information som texten inte kunde kommunicera till denne. Bilden kan säga mer än tusen ord då den kan tolkas på tusen vis av tusen människor. Men när man genom bilder skall illustrera det vi vet och inget mer – hur gör man då? 

Under hösten 2019 fick jag den spännande arbetsuppgiften att illustrera arkeologiutställningen som då var under produktion. Utställningen hade sitt fokus i de artiklar som publicerats i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. Jag var vid det här laget ny på museet och att få det här förtroendet var både spännande och nervöst. Att måla och illustrera är någonting jag alltid har gjort, som fritidssyssla, som ett verktyg i mina arkeologistudier och även professionellt. Måleri är mångfacetterat och allt från teknik och medium till bakomliggande tanke spelar stor roll i vad som kommer att kommuniceras där igenom. Inom arkeologi skall man aldrig redogöra för vad vi inte hittar. Den listan kan bli väldigt lång, brukar vi säga. I att illustrera mina nya kollegors arbeten för museets besökare hade jag således en svår uppgift framför mig; att pedagogiskt illustrera det vi vet utan att göra ogrundade påståenden rörande saker vi inte vet. Det kanske låter enkelt, men i bild är det svårt att förmedla tolkningar.

Illustration av författaren, gjord till arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten” och Frida Palmbos artikel ”Öberget – boplatsgropar i klapper” i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. © Norrbottens museum

Vi kan ta bilden till Frida Palmbos artikel ”Öberget – boplatsgropar i klapper” som ett exempel. På bilden kan vi se en pappa som visar sin döttrar hur han lägger björknäverpaket i en klapperstensgrop. Det är höst. Vid deras sida ligger två gräsänder och i bakgrunden kan man se flyttfåglar på himlen. Bilden bygger på tolkningen av resultatet från de lipidprover som togs i boplatsgroparna. Proverna innehöll dels betulin – ett ämne som förekommer i björknäver och dels fetter från landlevande djur. Detta tyder på ett kustbundet resursutnyttjande som inte var inriktat på maritima resurser. En tolkning av resultatet blev sjöfågeljakt. Den äger rum på hösten när flyttfåglarna samlas längs kusten i stora flockar efter att ha tillbringat sommaren i inlandet där de levt av sötvattensföda. Jag övervägde länge hur jag skulle illustrera en tolkning. Målar jag att man jagat och förvarat gräsänder insvepta i björknäver i en klapperstensgrop är det lätt för åskådaren läsa av det som fakta. Skulle jag teckna tolkningar i svartvitt och måla fakta i färg, för att förtydliga? Skulle jag välja en mer abstrakt teknik som skulle dölja vissa detaljer? Eller skulle jag försöka vara så noggrann och faktabaserad jag kunde? Jag valde efter mycket om och men det senare alternativet. Nu var jag kanske något överdriven i mina analyser, vilket ledde till ett internskämt mig och mina kollegor emellan: ”Det är en anka” – det vill säga; det är någonting av relativt liten betydelse. 

Att dramatisera en berättelse kan, i rätt sammanhang, vara ett användbart redskap. Resultaten från boplatserna i Aareavaara var sensationella. Dateringarna visade att de var 10 600 år gamla, de äldsta i norra Sverige. De skrev om Norrbottens historia och den etablerade teorin om isavsmältningen i norra Skandinavien. Fynden som återfanns bestod av avslag, mestadels av kvarts, från redskapstillverkning samt brända ben, mest troligt från ren.

Avslag i kvarts från Aareavaara. Nbm Acc nr: 2011:117:2, © Norrbottens museum. Fotograf Staffan Nygren.

Boplatserna var små till ytan och relativt fyndfattiga, vilket tolkades som att de använts under en kortare tid och bara återbesökts ett fåtal gånger. De låg på små öar omgivna av kallt, grunt vatten. Glaciären låg nära, kanske inom synhåll. Läget, med bra uppsikt över vattnet, talar för att man jagat ren från kanot.

Tolkningen av landskapet och jakten var viktiga element i historien om Aareavaara. Utifrån Olof Östlunds artikel samt skisser och idéer från de ansvariga för utställningen växte en bild över boplatsen fram.

De första skisserna över Öberget (överst), bronsålder (mitten) och Aareavaara (längst ner). © Norrbottens museum.
Illustration av författaren, gjord till arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten” och Olof Östlunds artikel ”Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten” i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. © Norrbottens museum. 

Jag ville fånga besökarens uppmärksamhet genom att skapa rörelse i bilden, någonting som drar blicken till sig utan att stjäla uppmärksamheten från artikelns resultat genom ”fylla ut” med extra information.

Färg kan också fånga blickar och skapa stämning, vilket jag försökte göra med illustrationen till artikeln ”Bronsålder i Norrbottens kustland” skriven av Frida Palmbo. I artikeln kan man, bland annat, läsa om en stensättning på Sandholmsberget i närheten av Jävre. I stensättningen påträffades en stenkista innehållande brända ben. En del av benen tillhörde en människa i 18-20 årsåldern som kremerats och sedan gravlagts i stenkistan för 3 000 – 3 200 år sedan. Kistan innehöll fler ben vilka visade sig tillhöra ett får eller en get. Vad som var så märkligt var att den hade kremerats och deponerats i graven 200 – 300 år efter att människan gravlagts där. Kanske var detta rester från en ritual där man har offrat till sina förfäder, att gravar har varit en plats för kommunikation med de döda? Eller har monumenten, som tydligt sticker ut i landskapet, med tiden fått en annan betydelse för människorna som vistats på platsen? Deponeringen av får/getbenen i graven tyder på en rituell handling, men dessa är svårtolkade och det är lätt att handlingsteorier, speciellt rörande offer och riter, mystifierar forntiden. En handling som för de utövande var logisk kan såldes feltolkas som någonting magiskt av oss idag, eftersom vi inte kan se syftet.

Illustration av författaren, gjord till arkeologiutställningen ”Arkeologi i Norrbotten” och Frida Palmbos artikel ”Bronsålder i Norrbottens kustland” i Norrbottens museums årsbok 2018-2019. © Norrbottens museum. 

Att illustrera arkeologi och historia är alltså en balansgång mellan att belysa resultat och att förmedla kunskap, samtidigt som det är viktigt att ”fylla ut” utan att distrahera. Det är även viktigt att fånga uppmärksamheten och nyfikenheten hos åskådaren men att samtidigt vara noga med att inte mystifiera eller övertolka forntiden. Utan att i bild, precis som i text, tydligt redogöra för vad vi vet.

/Hanna Larsson

Arkeolog och ibland illustratör.

Referenser

Moritz, P., (red.) (2019). Arkeologi Norrbotten 2018-2019. Luleå, Norrbottens hembygdsförbund

Östlund, O., 2010, Aareavaara – Tidigmesolitiska kustboplatser nära inlandsisen (Mellan is och hav-projektet 2010) Norrbottens museum Olof Östlund Dnr 131-2010 Lst dnr 431-6687-2010 Arkeologisk undersökning av del av fornlämning Pajala Raä 1276 och Raä 1277, fastigheten Aareavaara 4:10, Pajala socken och kommun, Västerbottens landskap, Norrbottens län. Norrbottens museum, Dnr 131-2010, Rapport 2011:24-. Luleå