Arkeologisk botanik

I december i fjol kunde man läsa här på Kulturmiljöbloggen om vad vi arkeologer egentligen gör under vinterhalvåret. Det var Jannica som berättade om färdigställandet av fältsäsongens projekt, planeringen av kommande fältsäsong, föreläsningar samt osteologiska och miljöarkeologiska analyser. Ni kan läsa Jannicas inlägg här: Vad gör arkeologer på vintern?

I mitt debutinlägg tänkte jag ta upp den tråden på nytt och introducera ämnet arkeobotanik. Jag gör det genom ett pågående rapportarbete efter en undersökning vid raketbasen, Esrange, utanför Kiruna. Där undersöktes två härdar (eldstäder) och inom ramen för det arbetet togs även prover till arkeobotaniska analyser.

Arkeobotanik – en introduktion

Arkeobotanik är tillsammans med markkemi, pollenanalys och paleoentomologi en underdisciplin inom miljöarkeologin. Det är ett brett ämne som med naturvetenskapliga metoder och analystekniker studerar människans relation till naturen genom tiderna. Frågeställningarna vi arbetar utifrån kan vara hur mänsklig aktivitet förändrar landskapet, vilket typ av aktivitet som ägt rum på en boplats, vilka växter som använts till föda, medicin, byggnadsmaterial och redskap. Man kan även studera miljöförändringar och vegetationshistoria samt kulturella skiften, såsom införandet av nya växter och odlingstekniker. De olika områdena studerar dessa frågor utifrån en för ämnet huvudsaklig ”ekofakt”. Det är vad vi kallar råmaterial som samlats in och förts till en boplats eller aktivitetsyta i syfte att bruka det. Renhorn som hittas i en arkeologisk kontext kan exempelvis ses som en ekofakt. När renhornet däremot är så pass bearbetat att den fått en annan funktion, såsom ett knivskaft eller ornament, får hornet benämningen ”artefakt”. Arkeobotanikers huvudsakliga ekofakt är frön men vi studerar även nötskal, rötter, blad och andra växtdelar som har bevarats i arkeologiska sammanhang antingen genom förbränning eller ”subfossilt”. Med det menas att frön bevaras i syrefattiga miljöer, vanligtvis blöta kontexter såsom i brunnar, diken eller sjösediment, där bakterier och mikroorganismer inte kan bryta ner organiskt material lika effektivt. Oftast är det skal från frön och nötter som bevaras subfossilt medan andra proteinrika växtlämningar så som rotfrukter, ärter och bönor vanligtvis försvinner. För att växtmaterial skall bevaras genom förbränning krävs det att upphettning sker i specifika temperaturer och gärna omgivna av någonting som skyddar växten. Under och omkring en härds kantstenar är exempel på sådana miljöer där växtmaterial kan bevaras.

Miljöarkeologiska metoder blir allt mer vanliga. Här i Norrbotten har Silvermuseet i Arjeplog och deras forskningsprojekt INSARC satt bollen i rullning och i våra egna samlingar väntar många prover på att få analyseras i framtiden. Men är det någonting som arkeologin i Norrbotten har gott om så är det potential och det är spännande hur mycket det finns kvar att upptäcka, inte minst för arkeobotaniken.

Esrange – en tjuvtitt ner i mikroskopet

Arbetet med Esrange är ännu inte färdigt, men några prover är analyserade och några frön är identifierade, så vi kan ta oss en smygtitt på resultatet såhär långt. Men först några ord om platsen och lämningarna i fråga.

Undersökningsområdet låg på gränsen mellan skogsland och fjällnära terräng, ca 200 m från Vittangiälven. Landskapet är varierat med torra, tallbevuxna åsar och sänkor med tätare gran- och björkskog. Inte långt från härdarna stäckte en stor myr ut sig bort mot älven. Runt undersökningsområdet finns fler lämningar bestående av främst härdar och barktäkter. De befinner sig inom Talma samebys verksamhetsområde och både Talma och Saarivuoma samebyar har en flyttled som passerar området. Leden har nyttjats under en längre tid och härdarna kan enligt uppgift även utgöra lämningar från ett viste.

Det var två härdar med stenskoning vi var på plats för att undersöka. Den ena härden, härd 505, bestod av bara två kantstenar medan härd 502 hade en tydlig form, som framgår på bilden nedan. Härdarna låg endast 3,5 meter ifrån varandra, vilket innebär att deras eventuella överbyggnader har stått mycket tätt inpå varandra om de varit samtida. Landskapet runt härdarna är i stort sett stenfritt, vilket vi lade märke till när vi letade stenar till vår egen lunchhärd. De enda stenar vi såg när vi rörde oss i området var just kantstenar till andra härdar. En tolkning kan därför vara att härd 505, den med enbart två kantstenar, var äldre och att man har tagit stenar från denna vid anläggandet av den andra, nyare härden. Alternativt har en av dem haft en annan funktion, utan överbyggnad.

Arkeologisk undersökning, härdar, Esrange

Bild på här 502. Foto från Ö, taget av Hanna Larsson © Norrbottens museum

De flesta härdar med stenskoning dateras inom tidsspannet från mitten av 600-tal till mitten av 1600-tal. Sven-Donald Hedmans avhandlingsarbete visar att den rektangulära formen är något vanligare fram till 1000-tal och den ovala från 1300-tal och framåt, men båda formerna förekommer parallellt. Härdens form kan alltså inte i sig själv användas för datering. I nuläget inväntar vi dateringar som kommer göras på benfynd från härdarna. Kolprover togs också vid undersökningen men resultatet från dessa var dessvärre något vagt. Förmodligen rör det sig om 1600-tal men huruvida härdarna brukats samtidigt eller ej kunde dateringen inte besvara. Härd 505 var skadad och omrörd, möjligtvis av en rotvälta. Kolprovet kan därför ha blivit kontaminerat. Att härden var omrörd ställde även till det för den arkeobotaniska provtagningen då det inte fanns mycket material kvar att ta prover ur. Vi kunde trots allt ta ett prov från 505 och från 502 kunde vi ta flera.

Att ytan runt härden inne i en kåta har varit uppdelad och tillägnad vissa personer och aktiviteter känner vi till från historiska källor. Bostaden hade ofta en nord-sydlig riktning vilket kan ha en praktisk såväl som en religiös förklaring. Dels genom att vända kåtan mot solen, peive, i en hyllning och dels för att få in sol och värme in i bostaden och skydda sig mot nordliga och västliga vindar. Härden var placerad i mitten av kåtan och en stor kantsten, köksstenen, markerade ut boassjo. Detta var mannens plats i kåtan, där köttet hanterades och där maten lagades. Med tanke på denna indelning valde vi att analysera prover från den norra och östliga delen av härd 502. Vi ville undersöka om proverna skiljer sig åt och om vi genom arkeobotanisk analys kunde se spår av vad som beskrivs i historiska källor. Vid provtagning av härd 505 kunde vi som sagt inte ha en rumslig utgångspunkt i vår provtagningsstrategi, men vi hoppas kunna göra fler sådana undersökningar i framtiden.

Snap-16red

Bild på mjölon och flintavslag på millimeterpapper från härd 502. Taget genom mikroskop av Hanna Larsson © Norrbottens museum

En av de växter vi hittade frön från i härd 502 var mjölon (Arctostaphylos uva-ursi). Det är en vanligt förekommande växt som enligt skriftliga källor har haft flera olika användningsområden genom historien. Dess frön förekommer måttligt i arkeologiska kontexter, vanligast i kokgropar och härdar men även i gravsammanhang där man har kremerat den döde. Vad dessa kontexter har gemensamt är eld. Mjölon skall vara bra fnöske och kanske har det använts för att tände eld i härden, kokgropen och gravbålet? Mjölon har även varit en mycket eftertraktad växt för garvning då bladen innehåller garvämnen. Garverier köpte den insamlade växten av småbrukare fram till 1700-talet då den konkurrerades ut av importerade medel. Bladen har också använts för att färga tyg. Den gula färgen på Överhogdalstapeten, en vikingatida bildväv, kommer från mjölon. Som medicin har mjölon användes i urologiskt syfte ända in på 1960-talet. Bladen användes som läkemedel då de innehåller en hög halt glykosider som verkar antiseptiskt efter de har passerat njurarna. Detta tillsammans med garvsyran i bladen verkade läkemedel gjort på mjölon både urindrivande och infektionshämmande. Växten har även konsumerats tillsammans med tobak under namnet ”jakuspapuk”.

Mjölon1

Mjölon och härd. Mjölonens frön kan sitta ihop i en klase, likt en apelsin. Illustration av Hanna Larsson © Norrbottens museum 

Hur kan ett sådant fynd tolkas?

Arbetet är som sagt inte klar än. Fynden måste relateras och tolkas utifrån varandra likväl som utifrån sin kontext. Men lite kan vi resonera kring det vi har hittat såhär långt.

Mjölon kan ha kommit att hamna i härden på olika sätt:
1) De har varit en del av platsens flora. Mjölon växer på sandiga och steniga hedar över nästan hela landet. Läget runt lämningarna var lämpligt för mjölon och den kan således ha funnits på platsen under härdens brukningstid. Härdens kantstenar kan ha lagts ovanpå mjölonris som vuxit på platsen där den bränts och bevarats. Detta skulle alltså innebära att det inte funnits något syfte bakom växtens förekomst i härden.

2) Mjölonris har använts i härd 502 som fnöske. Förekomst av mjölon, frö och kottefjäll av tall samt flintavslag i härd 502 kan tyda på att man använt sig av mjölonris och tallkottar för att tända brasan. I härd 505 hittades inget mjölon. Att härdarna skiljer sig åt kan få en säsongsmässig förklaring. Om härd 502 användes på hösten kanske man tände brasan med det som fanns runt omkring – mjölon och tallkottar. Härd 505 som hade betydligt mindre organiskt material kanske användes på vintern och tändes med något annat man hade med sig eller kunde plocka från träden, exempelvis näver, lav eller tallbarr.

3) Växtmaterialet har samlats in, antingen på plats eller tagits dit. Mjölon har som ovan nämns använts till medicin, växtfärgning och garvning. Växter med så många användningsområden bör därför ha varit värdefulla nog att samla in och torka även för vinterbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bild på vår moskoselskåta en bit från undersökningsområdet. När vi satt där inne och åt vår lunch reflekterade i vilket fall jag över dåtidsmänniskan situation samt min och mina kollegors tillvaro runt vår härd. Vad lämnar vi efter oss för spår? Kommer en framtida arkeobotaniker hitta resterna av det äppelskrutt som jag, till Åsas förskräckelse, kastade in i elden? Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum 

Det är hit vi är komna med Esrange för tillfället. Rapporten skrivs, analyser görs och vi hoppas på att få göra fler härdanalyser i framtiden där vi får utforska den rumsliga indelningen och hur dessa aktivitetsytor har brukats.

För er som är intresserade och vill veta mer om arkeologiska analysmetoder så kommer jag och mina kollegor Emma Boman och Ida Lundberg att hålla en föreläsning på Norrbottens museum den 8:e april. Då kommer vi att tala om hur vi vet det vi vet – vilka material vi arbetar med och hur det går till när vi analyserar och tolkar dessa.

Hanna Larsson

Miljöarkeolog

Skogsutredningen 2019

På uppdrag av regeringen pågår just nu en utredning av skogsvårdslagen, en process som kallas för Skogsutredningen 2019. Syftet med Skogsutredningen 2019 är bland annat att värna och stärka den privata äganderätten till skogen, varvid statens ansvar för till exempel avverkningar och skydd i den fjällnära skogen ska bedömas. Ytterligare ett syfte är att belysa den målkonflikt som kan uppkomma mellan den biologiska mångfalden i skogen och behovet av en växande förnybar bioekonomi, som svar på klimatutmaningen. Skogsutredningen 2019 ska bland annat lämna förslag på nya flexibla skydds- och ersättningsformer som ska bidra till ett hållbart skogsbruk.

Direktivet för Skogsutredningen 2019 består av fyra huvuddelar:

  • Finna balans mellan brukande och skydd i den fjällnära skogen
  • Se över statens roll när det gäller nyckelbiotoper
  • Hitta nya och flexibla skydds- och ersättningsformer
  • Hur ska internationella åtaganden om biologisk mångfald kunna förenas med en växande cirkulär bioekonomi?

Det är en särskild utredare som tillsammans med ett antal sekreterare och en expertgrupp arbetar med Skogsutredningen 2019. Expertgruppen består av 20 personer från berörda myndigheter, näringsliv och ideella organisationer som på något sätt har skogen som sitt arbetsområde. Därtill finns det många organisationer, privatpersoner, myndigheter och näringar som har sina intressen i skogen. För att inhämta synpunkter och förslag från skogens alla aktörer bjöd Skogsutredningen 2019 därför in till en hearing, som ägde rum i Stockholm den 29 januari. Norrbottens museum valde att delta för att kunna lyfta fram kulturmiljön i arbetet med översynen av skogsvårdslagen. Av drygt 100 närvarande deltagare så deltog endast tre personer som arbetar med kulturmiljö/arkeologi. Utöver mig själv så medverkade Erik Sandén, arkeolog vid Västerbottens museum, och Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus. Det kan ha funnits fler arkeologer som anmält intresse, åtminstone min arkeologkollega Lars Backman. På grund av platsbrist har Skogstutredningen 2019 valt ut deltagare bland alla anmälningar, som var betydligt fler än de antal personer som fick möjlighet att delta under hearingen. Av denna anledning hamnade min kollega Lars på en reservlista.

Intressant i sammanhanget (med tanke på var den fjällnära skogen finns) är att vi som en inledande presentation fick bilda en Sverigekarta i rummet där hearingen genomfördes, där var och en av deltagarna skulle ställa sig i den del av landet som man kom ifrån och representerade. En övervägande andel representation kom från Stockholm och södra Sverige, med ett fåtal deltagare från norra delarna av landet. Tyvärr medverkade ingen representant för rennäringen under hearingen (en var anmäld/inbjuden att delta, men sjuk den dagen). I expertgruppen sitter dock en förbundsjurist från Svenska Samernas Riksförbund. Det framfördes också farhågor kring frånvaron av deltagare från samiskt håll, som ju aktivt arbetar bland annat i det fjällnära området. Om jag förstod det hela rätt skulle dock mer arbete ske inom Skogsutredningen 2019 när det gäller samernas och rennäringens verksamhet i den fjällnära skogen.

Vi arkeologer som närvarade gjorde vårt för att lyfta kulturmiljön i sammanhanget (som i mina ögon inte nämns särskilt frekvent i det 22 sidor långa kommittédirektivet). Ett stort problem, framförallt i norrlänen, är att kunskapen om fornlämningars och kulturlämningars förekomst är väldigt dålig – särskilt i den fjällnära skogen. När fornminnesinventeringen (det vill säga när arkeologer systematiskt letade efter fornlämningar runt om i Sverige) bedrevs en gång i tiden så var fokus framförallt på kustområdet. Fjällen och det fjällnära området har enbart inventerats sporadiskt, delvis på grund av att exploateringstrycket i dessa områden har varit mycket lågt. Tyvärr lades fornminnesinventeringen ner i början av 2000-talet, vilket antagligen har att göra med att Lantmäteriet slutade ge ut den ekonomiska kartan i tryckt form – men kanske även på grund av regeringsdirektivet till Riksantikvarieämbetet.

Inv Nb fram till 2011

Områden i Norrbotten som genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen, från 1984 och framåt. De vita ytorna har inte alls genomgåtts av den moderna fornminnesinventeringen och de svartrutiga ytorna har inte ens inventerats översiktligt vid tidigare inventeringar.

I miljömålet för levande skogar framgår det att skogsmarken ska brukas på ett sådant sätt att fornlämningar inte tar skada. Detta kräver kännedom om lämningarnas förekomst. För hur ska man kunna skydda något som man inte känner till? Med detta som bakgrund är det tydligt att det finns ett mycket stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten (och andra delar av Sverige), framförallt med tanke på det intensiva skogsbruk som bedrivs i de områden som tidigare inte har inventerats. Det finns helt enkelt inte ett tillräckligt kunskapsunderlag för att kunna skydda lämningar i Norrbotten, och då framförallt i inlandet och fjällområdet.

Det finns ett flertal studier som visar att fornlämningar och kulturlämningar (som är kända) skadas av skogsbruket, framförallt genom markberedning. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att fynd även från äldsta stenåldern ligger direkt under mossan. Därför tar lämningarna väldigt snabbt skada av markberedning. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning från 2018 visar att 31 % av de lämningar som granskades efter utfört skogsbruk var skadade i Norrbotten. Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning omfattar dock bara uppföljning av redan kända lämningar. Som en motvikt till detta kan nämnas att Norrbottens museum under en fältarbetsvecka/år under en treårsperiod har inventerat markberedda hyggen i områden som inte har genomgåtts av arkeologer vid fornminnesinventeringen. Under dessa tre veckor har nio av 11 nyregistrerade fornlämningar varit skadade av markberedning, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. En av fyra kulturhistoriska lämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna. Som arkeolog blir jag ledsen i ögat av detta, för hur ska vi någonsin kunna bevara våra fornlämningar för framtida generationer? Om skogsbruket får fortgå med markberedning i områden där det sannolikt finns fornlämningar, så kommer det knappt att finnas några oskadade fornlämningar om några generationer… Jag kan i alla fall glädjas åt att kulturlämningarna förhållandevis klarar sig väl i det moderna skogsbruket, i alla fall i Norrbotten. Detta beror sannolikt på att de är mer synliga för blotta ögat, jämfört med fornlämningarna som i många fall ligger dolda under markytan.

2017_63_01_Fyndplats_skärvsten

Arkeolog Lars Backman registrerar en boplats som skadats av markberedning. I markskadan närmast i bild syns skörbränd sten, ett av det vanligaste boplatsmaterialen från förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Ytterligare en slutsats av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden är att många lämningar ligger i områden som ofta spara som kantzoner (mark som undantas från avverkning) i anslutning till myrar, sjöar och vattendrag. Flera av lämningarna skulle ha klarat sig om kantzonen breddats något samt om kantzoner även sparas i anslutning till forntida strandlinjer. Flera av de boplatser som påträffats vid inventeringen har varit lokaliserade på torr, sandig mark ovanför en sluttning ner mot vatten, myr/forntida havsstrand och vattendrag. Kantzoner har i några fall sparats i sluttningen ner mot myren/sjön/vattendraget, men då sluttningar inte är optimala ur bosättningssynpunkt så har boplatserna varit lokaliserade just ovanför sluttningen. Här kan skogsbruket aktivt arbeta med bredare kantzoner, åtminstone när det gäller markberedningen. Träden kan tas ner, men markberedning bör helt undvikas, för att skydda vårt gemensamma kulturarv. I de inledande bestämmelserna för Kulturmiljölagen framgår att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda kulturmiljön – och att detta ansvar delas av alla, såväl enskilda som myndigheter. De som planerar eller utför ett arbete ska se till så att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas. Här kan absolut mer arbete göras när det gäller skogsbruket, där Skogsstyrelsens arbete med utbildningar av skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare är en viktig del. Skogsstyrelsen genomför även varje år en hänsynsuppföljning, för att få en indikation på om Sverige kan nå miljömålet för levande skogar. Med hjälp av hänsynsuppföljningarna kan Skogsstyrelsen även arbeta med kommunikation och dialog med de som är verksamma i skogsbruket, för att försöka skapa en förändring.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning. Till höger i bild syns en sparad kantzon med träd i sluttningen ner mot Norr-Lillån. Hade kantzonen även inkluderat en del av den närmast liggande plana ytan ovanför sluttningen hade boplatsen klarat sig utan skador. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vi arkeologer är absolut inte emot skogsbruket – faktiskt så kan avverkning i många fall ses som kulturmiljövård. Träd som riskerar att falla omkull i stormar och av ålder och därmed skada lämningarna kan tas bort innan detta sker. Genom gallring och röjning kan kulturmiljöer öppnas upp, vilket gör att lämningarna inte växer igen och osynliggörs. På så vis bevaras de också lättare. Det vi arkeologer däremot inte gillar är markberedningen, som gör åverkan på lämningar – i många fall oåterkalleligt. Tänk att vi faktiskt har upp till 10 600 år gamla lämningar i Norrbotten, som har klarat sig mycket bra i marken under tusentals år – men som under de senaste decennierna skadats och skadas av skogsbruket! Ska våra nu levande generationer vara de som förstör vårt gemensamma förhistoriska och historiska arv? Skogsvårdslagen, som den ser ut idag, kännetecknas av två jämställda mål – ett miljömål och ett produktionsmål, vilket innebär att produktion och miljö/kulturmiljö ska vara lika viktiga.

Bland annat av dessa anledningar så valde jag, Erik och Anna att föra kulturmiljöns talan i Stockholm. Vi har påtalat behovet av alternativa och skonsamma bruksformer. Vi har påtalat bristen på kunskap när det gäller lämningars förekomst i det fjällnära området och att detta bör tas i beaktande i översynen av skogsvårdslagen. Vi vet att lämningar finns även i icke inventerade områden, men det är svårt att skydda dem i det kommande skogsbruket utan att känna till deras position. Vi har lyft fram att kulturmiljön är en viktig del i arbetet med översynen av skogsvårdslagen, och om inte vi hade närvarat under hearingen misstänker jag att kulturmiljön hade spelat en väldigt osynlig roll.

Förhoppningsvis bidrog vår närvaro under hearingen till att kulturmiljön fick komma till tals och att våra synpunkter kan bidra till ett skonsammare skogsbruk, för att kunna skydda allas vår gemensamma kulturarv.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer
skogsutredningen.se kan du läsa mer om uppdraget med översynen av skogsvårdslagen, om vilka som ingår i arbetsgruppen, kommittédirektiven m.m.

För Skogsstyrelsens arbete med kulturmiljö, läs gärna AnnKristin Unanders blogginlägg Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen.

För tidigare blogginlägg om inventeringar av markberedda skogsområden:

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

Inventering av markberedda skogsområden