Vad gör arkeologer på vintern?

Bring in your archaeologists1452703089968-1647OM67KY1J9F682I3M

Ofta får vi frågan vad vi arkeologer gör när tjälen gått i jorden, ljuset visar sig mindre och mindre och snön lagt sig tung över fjäll och skog. Speciellt bekymrade brukar folk vara för arkeologer här i norr eftersom fältsäsongen är så kort. Sitter vi och rullar tummarna och väntar på nästa fältsäsong?
Jag kan lugna alla bekymrade läsare med att det råder febril aktivitet på Kulturmiljöavdelningen! Rapporter från fältsäsongens projekt håller på att färdigställas, föreläsningar och föredrag inom museets regi förbereds, projekt inför kommande fältsäsong arbetas fram och tvärvetenskapliga samarbeten med andra institutioner initieras.

Arkeologi och osteologi
På arkeologsidan har vi sedan i våras fått förstärkning i form av arkeolog och osteolog Emma Boman. -Vinterhalvåret är en bra period att genomföra analyser på eftersom vi inte har uppdrag i fält då, säger Emma.

_DSF0029redalt

Emma är osteolog och studerar just nu benmaterialet från en av årets arkeologiska förundersökningar i Gammelstad. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Museet har tidigare fått anlita osteologer för artbedömningar, åldersbedömningar och könsbedömningar av benmaterial som påträffats vid arkeologiska undersökningar. Emma kommer nu att kunna ta över en del av dessa uppgifter. På bilden nedan visar Emma svintänder från en arkeologisk undersökning i Gammelstad från maj i år.

Emma berättar:
– I maj i år genomförde museet en tre dagar lång förundersökning i Gammelstad. Trafikverket ska sänka vägarna här ute för att ordna bättre förhållanden för avvattning och snöröjning. Till undersökningens mest intressanta lämningar från förundersökningen hör en husgrund (som finns med på 1817 års ”charta öfver Luleå Gammelstad”) och en avfallsgrop med fajans, skärvor av fönsterglas, fragment av kritpipor och djurben. Att hitta ben i ett arkeologiskt material är väldigt spännande säger Emma. Emma är osteolog, det vill säga benexpert och berättar entusiastiskt om de osteologiska fynden i Gammelstad:

_DSF0022redaltjpg

Svintänder från en av årets förundersökningar i Gammelstad. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

-Som osteolog jobbar man med att försöka få fram så mycket kunskap som möjligt från ett benmaterial. Det kan röra sig om vilka djurarter som finns i ett boplatsmaterial och att uppskatta antal individer, kön och ålder på individerna. Vidare kan det finnas slaktspår på benen eller andra spår som visar om djuret haft sjukdomar. Det är viktigt att ha ett referensmaterial så att man kan jämföra ben i ett arkeologiskt material med ben från ett modernt material där man har kännedom om art, säger Emma.

_DSF0030redaltjpg.jpg

Huggspår på ett lårben från nöt. Skadan har troligen uppkommit vid styckning. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

När det gäller det osteologiska materialet från undersökningen har Emma sett att det rör sig om ben från nöt, svin, får/get och fisk. Emma säger att det är svårt att dra några stora slutsatser av materialet eftersom det är så få benfragment.
-De ben som vi hittat mest av är kluvna rörben från extremiteterna, berättar Emma. Man har då klyvt benen för att komma åt märgen. Tyvärr saknas ledändar i benmaterialet. Med dessa kan man bedöma djurets ålder, längd och vikt.
Genom att studera tänder kan man också bedöma djurets ålder. I Gammelstad visar det sig att man mestadels har slaktat unga djur. Att man valt att slakta yngre djur i kyrkstaden kan man också se i det osteologiska materialet från tidigare arkeologiska undersökningar.
-Hur daterar man benen?
– Dels kan man skicka in benen på C14-analys men man kan också datera benen utifrån andra daterbara fynd i samma kontext. I det här fallet har vi lyckats datera delar av kritpipor till 1740-1798 utefter detaljer på kritpipshuvudena. Fajansen verkar också komma från samma tidsperiod och därmed bör tamdjuren i det arkeologiska materialet som tidigast ha levt och slaktats under samma period.
-Små brända fragment är svårast att artbedöma. Där kanske man får nöja sig med att konstatera att det rör sig om ett däggdjur, menar Emma.
Vill du läsa mer om det osteologiska resultatet från förundersökningen i Gammelstad finns ett tidigare blogginlägg där Emma berättar mer: https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/09/06/osteologiskt-material-i-gammelstad/

Miljöarkeologi
Andra nytillskott bland arkeologerna under året är miljöarkeologerna Ida Lundberg och Hanna Larsson. De hjälper till med att färdigställa rapporter för höstens arkeologiska projekt, bland annat en undersökning vid Esrange (ungefär fem mil öster om Kiruna) och en utredning vid Nunasvaara, mellan Svappavaara och Vittangi.

Ida och Hanna arbetar just nu också med makrofossilprover från undersökningen vid Esrange. Hanna berättar:
-Makrofossilprover eller arkeobotaniska prover är jordprover som vi tagit ute i fält från arkeologiskt intressanta platser där man förväntar sig finna makrofossiler i form av fröer, sädeskorn och annat smått material som är svårt att upptäcka vid själva undersökningen.
-Makrofossilprover har blivit allt vanligare att ta vid arkeologiska undersökningar. Man har mer och mer insett hur mycket information man faktiskt kan få ut från dessa prover och hur analyserna av proverna kan hjälpa till att tolka lämningen som är föremål för den arkeologiska undersökningen, säger Ida. Arkeologiska lämningstyper som man ofta ta prover ifrån är ”stolphål”, det vill säga rester efter stolpar som en gång ingått i en byggnadskonstruktion.
-I utkanten av härdar kan man också hitta fröer, sädeskorn eller annat som tappats vid härden. Mitt i härden är det ingen vits att leta efter makrofossiler, poängterar Ida, eftersom alla eventuella spår efter växter sedan länge har brunnit upp här.

_DSF0044redjpg

Hanna Larsson (t v) och Ida Lundberg är miljöarkeologer som analyserar makrofossilprover från museets undersökningar. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Vid den arkeologiska undersökningen i Esrange har man undersökt härdar och nu hoppas Ida och Hanna på att man via makrofossiler ska kunna göra en rumslig analys av ytan runt härdarna. Vart har ingången till kåtan varit? Var har köksdelen legat? Vilka växter har använts i matlagningen? Kan man se om man några naturmediciner använts för tillberedning?

Vid arkeologiska undersökningar av hus strävar man från miljöarkeologiskt håll att kunna göra en rumsanalys av husets olika delar. Har man förvarat någon typ av foder/växter i vissa delar av huset? Har djur bott i någon del av huset? Analyserna underlättar tolkningen av husets rumsindelning och ger kunskap om hur näringsekonomin sett ut på platsen. Förutom byggnadsrester från tak och väggar kan man finna hörester, rester efter matväxter med mera.

Från insamling till färdigt resultat 
För att få ut så mycket kunskap som möjligt från makrofossilproverna är det viktigt att samla in prover med jord från intressanta kontexter, berättar Hanna. Vanligtvis krävs det runt en liter med jord per provtagningsplats men mängden provmaterial varierar mellan olika institutioner säger hon. Förväntar man sig insekter i provet brukar man ta upp till fem liter jord per prov.

Efter att undersökningen avslutats tas proverna in och torkas för att inte mögla. Därefter flotterar man prover i såll med olika maskvidd ner till 0,5 mm. Flotteringen innebär att vatten tillförs provet och allt organiskt material kommer då att flyta upp till ytan och fångas upp av ett såll. Proverna torkas efter flotteringen och studeras sedan i stereolupp.

_DSF0047redjpg

Proverna flotteras och vattensållas med såll som har ned till 0,5 mm maskvidd. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum

Resultaten från analyserna av makrofossilproverna kommer att presenteras i slutrapporten om Esrange. Vi väntar med spänning!
-Om det kommer något intressant i proverna från Esrange kommer vi säkert att skriva om detta i blogginlägg framöver, avslutar Ida.

Vid tangentbordet denna dag…Jannica Grimbe

God jul och Gott nytt år önskar vi alla våra läsare!!!

 

Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.