Gamla Kyrkbyn – en unik kulturmiljö i Norrbotten

Få kulturmiljöer i Norrbotten är så entydigt förankrade i medeltiden som Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Det finns ett fåtal andra lokaler som är undersökta som tydligt redogör för medeltiden, bl.a. prästgården i Luleå Gammelstad och en gårdsmiljö i Björsbyn utanför Luleå.

Gemensamt för alla tre är att de övergivits och bebyggelsen flyttats från platsen, helt eller delvis. Det är detta faktum som bevarat nämnda lämningar till eftervärlden, de flesta andra by- och gårdstomter har fortsatt vara bebyggda och brukade in i modern tid vilket inneburit att spåren och lämningarna efter den medeltida bebyggelsen i många fall försvunnit.

Gamla Kyrkbyn uppträder för första gången som platsnamn i skriftligt källmaterial i Gustav Vasas jordebok från 1543. Som namnet redan då antyder rör det sig om en övergiven eller åtminstone flyttad bebyggelse. Platsen upptas då som en by med endast ett hemman.

Sockenbildningen i Piteå är fullbordad senast 1395 då vi med säkerhet har de första skriftliga omnämnandet av en Piteå socken. Piteå omnämns som plats redan 1339 och benämns såväl under 1340-talet och i en handling från 1374 som kapell, det vill säga det uppträder inte som en egen församling. Frågan om Gamla Kyrkbyn verkligen var sockencentrum och platsen för den första församlingskyrkan har under årens lopp varit föremål för mycket diskussion och framför allt baserat på olika tolkningar av det historiska källmaterialet. Sammanfattningsvis råder det däremot konsensus om att platsen har utgjort en kyrkplats och även mycket troligt varit ett sockencentrum som sedermera flyttats till nuvarande Öjebyn.

Lämningarna i Gamla Kyrkbyn har omtalats som en tidigare kyrkplats redan från 1700-talet. Sedan det antikvariska intresset kring platsen uppstod på allvar under 1900-talets första hälft har den succesivt tolkats som kyrk- och begravningsplats, byggnadsrester som inte tillhört själva kyrkobyggnaden, kol- och askblandad jord som satts i samband med den under 1300-talet omtalade kolonisationen och den har också tolkats som enbart begravningsplats.

Gamla Kyrkbyn och platsen som den ter sig idag. På den öppna ytan ses ojämnheter och på sin ställen finns synliga stenar som härrör från husgrunderna som ligger ytligt under torven. Foto: Anna Elmén Berg © Piteå museum

Arkeologiska undersökningar av lämningarna i Gamla Kyrkbyn genomfördes 1963-1964 samt 1969-1973 av Norrbottens museum. Bearbetningen av materialet kom dock att dröja till 1980-tal då Thomas Wallerström inledde arbetet med uppordning och registrering samt vidhängande rapportering av de genomförda undersökningarna. Wallerström genomförde även egna undersökningar 1991-1993 för att få klarhet i hur det tidigare materialet skulle tolkas och hur omfattande ytor som undersökts vid de äldre undersökningarna. Resultaten blev en del Wallerströms avhandling Norrbotten, Sverige och medeltiden.

I arbetet med att sammanställa och analysera resultaten av undersökningarna kunde Wallerström konstatera att det med säkerhet påträffats 15 husgrunder av vilka åtminstone tre var s.k. grophus, utöver dessa husgrunder påträffades ett flertal nedgrävningar invid huslämningarna, dessa tolkades som avfallsgropar. Därtill påträffades även åtta friliggande härdar.

Husen som stått på platsen har varit små och sannolikt timrade, ytmässigt omkring 5 x 6 m, blygsamma 30 m2. Takmaterial gick inte att urskilja ur det framkomna fyndmaterialet. Som nämnts tidigare var åtminstone tre av typen grophus, det vill säga hus där golvet var nedsänkt i relation till omgivande markyta. I samband med undersökningarna påträffades även fönsterglas vilket var något exklusivt vid den här tiden vilket antyder att de som nyttjade platsen tillhörde kapitalstarka grupper i samhället.

Grophusen är intressanta. Undersökta lämningar av denna hustyp daterade till medeltid från andra delar av landet har uppvisat fyndmaterial som dels indikerar behovet av övernattningsmöjligheter vid kortare vistelser på en plats samt behovet av enklare byggnader använda till hantverk och smide samt för matberedning och matlagning. De har karaktären av ekonomibyggnader med en bred användning och som kunnat uppföras snabbt och med enkla medel.

Den osteologiska analysen av benmaterialet från Gamla Kyrkbyn indikerar att platsen nyttjats säsongsmässigt, under sommar, höst och tidig vinter. Annat fyndmaterial vittnar om handel, utbyte och tillverkning på platsen. Bland förekommer det stora mängder slagg, enligt Wallerström härrörande från smide, det verkar också ha bedrivits gjutning av föremål av kopparlegering. Tillverkning av knivar verkar ha skett på platsen då ett stort antal återfunnits tillsammans med vad som tolkats som knivämnen, Wallerström bedömer dem som ej färdigställda knivar.

Andra fynd, såsom mynt, rester av vapen och rustningsdetaljer och fragment av bronsgrytor stärker bilden av platsen som en marknadsplats och en miljö där högre samhällsskikt eller deras företrädare vistades. Bronsgrytor betraktades som dyrbarheter under medeltid och förekom ofta i testamenten från denna period. Förekomsten av båtnitar och nitbrickor, som även verkar ha tillverkats på platsen, visar sjöfartens betydelse och stärker bilden av platsen som säsongsmässigt nyttjad under seglationsperioden.

De 14C-dateringar som Wallerström genomförde på material från området visar tillsammans med den typologiska dateringen att bebyggelsen etablerats under 1300-talets första hälft och nyttjats in på 1400-talets första två decennier. Fynd på platsen av en glidögla tillhörande en samisk kasttöm (suopan), en detalj tillhörande en draganordning till en ackja samt en väskbygel av samisk typ indikerar även en samisk närvaro vid marknadsplatsen. Fynd av ben av ren i materialet ger ytterligare en antydan av detta.

Inte vid någon av undersökningarna påträffades något som med säkerhet kunde identifieras som en kyrkobyggnad och inte heller några begravningar. Silvermuseet genomförde markradarundersökningar i området inom forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra fennoskandien 500–1500 e.kr. som avslutades 2018. Syftet var att undersöka ifall det fanns lämningar efter en kyrka och tillhörande kyrkogård, inga sådana lämningar påträffades.

Det finns muntliga traditioner från platsen, insamlade 1964 i samband med fosfatkartering i fornlämningsområdet, om att ”skattsökare” ska ha funnit lämningar efter mänskliga kvarlevor orienterade i N-S riktning. Men som nämnts har inga spår ännu hittas efter varken kyrkogård eller kyrka.

Ytterligare ett intressant fynd som bör lyftas fram är det pilgrimsmärke med ursprung i Vadstena som hittades i samband med undersökningarna 1969. Pilgrimsfärderna till Vadstena inleddes redan under 1370-talet, redan innan klosteranläggningen stod klar, den invigdes officiellt 1384. Dateringen av märket är föreslagen till 1400-talets första hälft. Det är tydligt att pilgrimsfärder hörde till det religiösa livet även i trakterna omkring Piteå redan i detta tidiga skede av sockenbildningen i Norrbotten. Vadstena kloster kom senare att äga jord i Piteå socken. Under senare delen av 1400-talet omtalas också norrbottningar som ingått i Birgittinerordens kloster i Vadstena.

Fragment av ett pilgrimsmärke (Nbm 21193) föreställande den heliga Birgitta, som återfinns på Norrbottens museum, kommer från utgrävningar i Gamla Kyrkbyn. Foto: Göran Dahlin. © Norrbottens museum

Gamla Kyrkbyns tillkomst sätts i samband med kung Magnus Erikssons bekräftelse av en donation år 1335 av ”en älv vid namn Pitu, belägen i samma nordliga del, jämte öar och vatten kallade infjordar och alla andra tillhörande egendomar kallade tillider” till stormannen Nils Abjörnsson Sparre. I en äldre översättning av dokumentet använder översättaren begrepp som ”kolonisation” som vidare förstärktes med uttrycket ”familjers ditflyttande”. Piteå museum lät 2016 en latinexpert, Leif Feltenius, göra en modern översättning av dokumentet. I Feltenius översättning är ”kolonisation” översatt till det neutralare ”uppodling”. Och den äldre översättningen om ”familjers ditflyttande” menar han är direkt felaktig och skriver istället ”skaffa bostäder åt familjer på samma ställe”.

Tidigare forskning har utgått ifrån den äldre översättningen och därmed också gett kolonisation söderifrån av ditflyttande familjer en för stor betydelse även om detta säkerligen också skett.

Faktum kvarstår att bebyggelselämningarna som återfinns på platsen som kallas för Gamla Kyrkbyn kan sättas i samband med den svenska centralmaktens växande intressen i området och då särskilt Nils Abjörnsson Sparres ekonomiska intressen. Även i den nya översättningen är det uppenbart att Sparre bidragit till uppodling, uppförande av bostäder och för att ”utvigda dyrkan av Kristus”. Detta erkänns i Magnus Erikssons donationsbrev som nämnts ovan då Abjörnsson Sparre erhöll området under kungens förmyndarregering. Det är också Wallerströms slutsats efter att ha gått igenom det arkeologiska fyndmaterialet, daterat och analyserat detta. Kronologiskt sammanfaller tillkomsten av marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn väl med Abjörnsson Sparres insatser.

Viktigt att poängtera är att den bofasta jordbrukande bosättningen i norra Sverige är äldre än 1300-tal. Inom Silvermuseets forskningsprogram som tidigare nämnts genomfördes pollenstudier på fyra platser i Västerbotten och Norrbotten. Sammantaget indikerar resultaten att den permanenta bosättningen uppstått tidigare i inlandet, eller åtminstone från kusten indragna lägen. Vid Burträsk daterades den permanenta bosättningen till 400-tal e.v.t. och vid provtagningsplatsen Tjärn vid kusten, nära nuvarande Skellefteå, till 1100-tal e.v.t.

Slutsatserna som dras inom ovan nämnda forskningsprogram är att den tidigare etablerade hypotesen att en bofast och jordbrukande bosättning uppstått först i samband med en kolonisation utefter kusten under 1200-1300-tal är felaktig. För odlingens uppkomst i Norrbotten utgör Silvermuseets forskning ett viktigt bidrag då det bygger vidare på och förstärker de resultat som Ulf Segerströms vegetationsstudier visar för Heden-området invid nuvarande Boden. Segerström visade nämligen att odling bedrivits i nämnda område senast vid 1000-tal e.v.t., det vill säga sen vikingatid.

Gamla Kyrkbyn har brunnit minst två gånger under perioden den används. I samband med den senaste branden, vilken sker under 1410-1420-talet, överges platsen och flyttas sannolikt till Öjebyn. Det är också sannolikt att landhöjningen vid denna tid har spelat in i beslutet att flytta verksamheten till den då betydligt mer tillgängliga lokaliseringen vid Öjebyn.

Gamla Kyrkbyn ingick i ett nätverk av medvetet anlagda centralplatser utefter Norrlandskusten och utgör en sorts proto-urbanisering i norra Sverige. För genom etableringen av dessa platser anläggs för första gången också regionala maktcentra och det som under 1300-talet på flertalet av platserna utvecklas till att bli sockencentrum.

Lämningarna vid Gamla Kyrkbyn representerar därför något nytt och unikt för Norrbotten under medeltid. Det uppvisar ett skifte i kontakter och utbyte som kan knytas till den svenska kungamaktens växande intresse efter Bottenvikskusten. Marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn ska sättas i samband med att det som idag är Norrbotten successivt börjar integreras i den svenska statsbildningen. Vid samma tid som marknadsplatsen anläggs inleds sockenbildningen, bottniska handelstvånget etableras, Hälsingelagen utsträcks till att gälla i området och birkarlarnas privilegier erkänns av den svenska kungamakten i syfte att vinna insteg i handeln i regionen.

Platsens läge idag, se den röda ringen. Utsnitt från Fornsök.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Fångstgropar: En jaktmetod från stenålder till 1800-tal

Under nästa vecka kommer Norrbottens museum med mig, arkeolog Ida Mattsson och arkeolog Jannica Grimbe, utföra en förundersökning av en fångstgrop i Pajala. Fångstgropen påverkas av planerade åtgärder på en bro över Torne älv och vi på Norrbottens museum kommer därför utföra en arkeologisk förundersökning av fångstgropen. Denna vecka kommer således bloggen att handla om fångstgropar.

Användning
Fångstgropar är en vanlig fornlämning i norra Sverige och har använts främst för jakt av älg och vildren. De finns olika teorier om hur fångstgroparna använts. Troligtvis har det funnits olika typer av fångstgropar samt olika metoder för att fånga djuren. Dessa kan både varierat beroende på tidsperiod och område samt vilket djur som man avsåg att fånga i gropen. Fångstgroparna har haft olika uppbyggnad och konstruktioner, men grundprincipen för alla fångstgropar är den samma. De uppbyggda så att djuren ska ramla ner i gropen och inte kunna ta sig upp. Denna princip låter simpel, men det krävdes stor kunskap för att veta var en fångstgrop skulle placeras. Fångstgropar är ofta mycket strategiskt placerade efter stråk där djuren vandrade och vistades.

Fångstgroparna kunde både vara enskilda gropar eller del i fångstgropsystem där flera gropar låg i anslutning till varandra. Fångstgropsystemen kunde vara mycket stora och sträcka sig över flera kilometer och innehålla hundratals gropar. Fångstgropsystemen kunde vara utbyggda över flera generationer och var en mycket värdefull resurs.

I en del fångstgropar återfinns det konstruktioner. I somliga gropar har det funnits en så kallad sparklåda. Denna sparklåda var till för att låsa fast djurens ben så att de inte skulle kunna sparka sig upp ur gropen. I andra fångstgropar har det påträffats rester av spjut och spjutspetsar, denna konstruktion var till för att skada eller spetsa djuret på spjuten så att de skulle förbli kvar i gropen. Det är troligt att fångstgroparna var övertäckta med exempelvis ris, mossa och gräs när de användes, för att djuren inte skulle se groparna. Runt en del fångstgropsystem kan det ha funnits instängslade områden eller så kallade fångstarmar för att lättare kunna fösa in djuren i fångstgroparna. En del fångstgropar kan ha legat i anslutning till naturliga hinder som exempelvis vattendrag. Man tror att det har förekommit både passiv och aktiv jakt. Vid passiv jakt gick djuren själva ner i fångstgroparna och groparna vittjades med jämna mellanrum. Vid aktiv jakt kunde människorna på olika sätt driva ner djuren i fångstgroparna.

Tidsspann
Fångstgropar har använts under mycket lång tid, från stenåldern fram tills på 1800-talet och kan vara en av de äldsta jaktmetoderna. Fångstgropar kan vara svårdaterade, men de äldsta dateringarna av fångstgropar i Sverige visar på cirka 5000 år f.kr. Användningen av fångstgropar förbjöds år 1864. Anledningen till förbudet var bland annat ett kraftigt minskat viltbestånd.  

Idag kännetecknas lämningarna efter fångstgropar av en inrasad grop, ofta med en låg omgivande vall. Få fångstgropar är undersökta i Norrbotten och förundersökningen av fångstgropen i Pajala blir således ett välkommet tillskott och det skall bli mycket spännande att se vad förundersökningen kommer visa. En uppdatering om detta kommer publiceras på bloggen efter att undersökningen är utförd, så följ med på bloggen för att inte missa detta!

Bild på en fångstgrop i Rackträsk i Arjeplogs kommun. I fångstgropen syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Tack för mig!

/Ida Mattsson, Arkeolog