Jag heter Kajsa och är praktikant på Norrbottens museums kulturavdelning under tre veckor i juni 2026, mellan andra och tredje läsåren av min dubbelkandidat i arkeologi och geografi på Sorbonne universitet i Paris. Här kommer jag att presentera mina upplevelser från fältarbetet i Silbojokk.

Hittills har min praktik bestått av fältarbete i Silbojokk, samt att hjälpa till med förberedelser och dokumentering av utgrävningen. Min handledare på praktiken är Åsa Lindgren, som även ansvarar för utgrävningen. Deltog gjorde även museets arkeolog Lars Backman och arkeoosteologen Emma Boman, tidigare anställd på Norrbottens museum men idag verksam på Jönköpings läns museum. Lars hund Girjat var även med.

Vi åkte upp till sajten tillsammans, där vi bodde i en stuga i Vuoggatjålme och åkte båt varje morgon till Silbojokk. De första dagarna ägnades främst åt att gräva upp förra utgrävningens övertäckning, den mest fysiskt krävande delen av utgrävningen. När vi väl når de lager som ska undersökas börjar det riktiga hantverket. Där krävs det att man både är finkänslig (skrapar med lagom kraft och samtidigt läser av jordlagren) och snabb, då den stigande vattennivån utgör en deadline som närmar sig för var dag. Detta, precis som med alla praktiska yrken, är färdigheter som kommer av repetition och muskelminne – man måste lära sig att själv uppfatta och känna igen de olika materialen och underlagen man arbetar med.

Den mest spännande delen för mig, och troligtvis för de flesta arkeologer, är såklart när man hittar fynd. På en plats som Silbojokk är spik det vanligaste fyndet, vilket kanske inte var så spännande för de erfarna arkeologerna men som nybörjare blev jag lite exalterad varje gång jag hittade en. På grund av vädret hade årets utgrävning i sin helhet dock inte många större fynd, det vill säga av nya gravar. Vi jobbade hårt för att hitta rester i de tidigare utpekade gravarna, men många visade sig vara tomma. Små fragment av brända ben och ibland även kistrester kunde vi gräva fram, men till synes inga större betydelsefulla fynd.

På den sista utgrävningsdagen däremot, när arbetsytan var som minst och arbetsfördelningen som krångligast, tog jag själv initiativet till att fortsätta rensa i ett raseringslager vid kyrkans syllstensmur. När jag flyttade på en liten sten bildades en liten grop i jorden. Jag bad Åsa kika på gropen, som hade kunnat vara ett sorkbo. Det visade sig dock att det var fragment av ett kranium.

Kraniet låg på ett sätt som gjorde det svårt att avgöra kroppens placering, då man oftast kan förvänta sig att huvudet legat i väster och fötterna mot öster. Hade denna grav legat så hade kroppen legat under kyrkans syllstensmur. Då vi hade en tidspress visade det sig tack och lov att graven låg med kraniet österut, så vi kunde hitta resten av kroppen relativt snabbt. På grund av kraftigt regnväder fylldes de gravar vi undersökte med vatten, så utgrävningen måste fortsätta nästa år, då vattenmassorna förhindrade ytterligare arbete i år.

För mig var mina veckor i Silbojokk en otrolig upplevelse. Förutom att jag fick vistas i ett ofattbart vackert landskap var hela vistelsen väldigt lärorik. Jag har främst fått bättre förståelse för hantverket som fältarbete faktiskt är och hur det måste anpassas efter olika väderförutsättningar, då dessa varierade ganska kraftigt från dag till dag. Tidigare har jag bara arbetat på fält en gång, under min praktikperiod förra året i Sant Jaume d’Alcanar i Katalonien. Där var både de geologiska förutsättningarna och de arkeologiska metoderna helt annorlunda; jag använde till exempel nästan uteslutande borste, och de olika jordskikten var mycket mer lättolkade än Silbojokks eroderade och omrörda lager. Utgrävningen tillät mig därför känna en praktisk utveckling som blivande arkeolog.

Nu är vi tillbaka i Luleå (och Emma i Jönköping), där rapportering av fynd och rengöring av redskap väntar. Kanske inte lika kul som fältarbetet i min mening, men minst lika viktigt.

Jag väldigt tacksam för tålamodet och all hjälp jag fick av de andra arkeologerna på plats. De instruerade mig i platsens historia såväl som om tekniker i grävandet. Jag är även tacksam över att jag ens har fått denna chans från första början, att Norrbottens museum valde att ta emot en arkeologistudent ända från Frankrike. Jag har alltid fascinerats av ursprungsbefolkningar, och samer finns det inte så mycket kunskap om i Frankrike (eller i stora delar av Sverige för den delen), så att få vara med på en utgrävning som bidrar till ytterligare kunskap inom tidigmodern samisk historia har varit otroligt häftigt.

Tack Norrbottens museum och tack Silbojokk. Au révoir,

Kajsa.