Midsommar i Norrbotten. Nedslag under 1900- talet.

Idag är det midsommarafton – en högtid som sträcker sig långt bak i tiden. Varför, hur och när det firas har förändrats över tid och det finns mycket skrivet om denna högtids historia. Flera dramatiska händelser i Norrbotten har dessutom ägt rum just runt midsommar. 1825 ödelades nästan hela Korpilombolo by av en brand medan de allra flesta bybor sägs ha varit på kyrkobesök på annan ort den helgen. 1867 har kommit att bli känt som Storsvagåret där snön på många platser låg kvar till midsommar. Midsommarafton 1941 meddelade tyskarna att de ville transportera ca 15 000 soldater genom Sverige från Norge till Finland, vilket sedan också skedde.

Men hur har midsommar generellt firats i Norrbotten under 1900- talet? Ja, det ville jag undersöka denna vecka med utgångpunkt i museets egna samlingar och arkiv. Det har visat sig att det finns en del fotografier tagna just på midsommarafton som skildrar olika slags firande. Jag hittade även ett par midsommarminnen och skildringar av midsommarfirande i arkivet från 1900- talets första hälft. Det är således dessa midsommarskildringar som mitt bloggbidrag kommer att handla om denna gång.

Första fotografiet bland dessa nedslag under 1900- talet visar ett ögonblick från en midsommarvaka i Glommersträsk, Arvidsjaurs kommun, år 1912. På bilden kan vi se att vakan hade lockat många, både äldre och yngre, som klätt upp sig. Men mer än så vet vi faktiskt inte.

Midsommarvaka 1912-06-23 i Glommersträsk, Arvidsjaurs kommun. Fotograf: Okänd/Norrbottens museum, CC BY-NC. Accessionsnummer 1979:1653.

Inom folktron är midsommarnatten bland annat känd för sina många möjligheter att förutse en framtida maka/make och ritualerna för att locka fram kärleken är många. Den kanske mest kända ritualen handlar om att plocka ett visst antal örter/blommor (antalet kan skilja sig åt beroende på vem som tillfrågas) för att lägga under kudden till natten så att kärleken sedan ska visa sig i drömmen. Juni, juli och augusti är också de vanligaste månaderna i Sverige för vigsel. Flera av dessa sommarvigslar och bröllop finns även sparade för evigt i museets bildarkiv. Nedan ser ni ett sådant kombinerat högtidsfirande som blivit förevigat genom fotografi år 1920.

Bilden är från Arvid Widéns (Persön) och Agnes Wikmans (Brändön) bröllop.
Det var under midsommaren 1920 och detta var ett bröllop som varade i dagarna tre. Det hölls i brudgummens föräldrarhem, Widénsgården i Persön/Altersund/. De flesta av bröllopsgästerna kommer från brudparets respektive hembyar, men även från byarna omkring. Fotograf: Okänd/Norrbottens museum, CC BY-NC. Accessionsnummer 1977:824:34-35

Midsommarhelgen under 1900- talet var också en ungdomens helg, där vissa utflyktsmål blir kända och återkommande platser för att mötas och umgås i midsommartid. I Norrbottens län finns/fanns det flera sådana kända platser, vilket också återspeglas i bildarkivet. Här nedan visas ett ögonblick där några ungdomar från Masugnsbyn i Kiruna kommun fångats på bild på vägen till Luppioberget i Övertorneå kommun.

Enligt våra uppgifter ses här ungdomar från Masugnsbyn på väg till midsommarfirande på Luppioberget i början av 1920- talet. Fotograf: Okänd/Norrbottens museum, Public Domain. Accessionsnummer 1984:216A

I ett av Norrbottens museums många enskilda arkiv hittade mina kollegor i arkivet biografiska anteckningar, däribland midsommarminnen från 1930- talet. Skribenten föddes och växte upp i Boden men flyttade så småningom till västkusten. Såhär minns hon sin barndoms midsommarfirande:

”Barndomsvännerna firar man årets natt med. Som barn vandrar vi uppför Åbergets branta stup. Där på hällorna sätter vi oss och pustar ut. Saftflaskan med Tomtebrus är full till halsen. Mariekexen smakar gott därtill. Vi ställer oss på en sten och skådar ut över omgivningen. Vilken hänförande utsikt! Där ligger Boden nedanför våra fötter. Vi ser långt bort över staden. Vi kliar myggbett, medan vi står där. I björkarna sitter fåglar av alla de sorter. Myggen sjunger sin monotona melodi i våra öron.”

Folkskoleinspektören William Snell, från Erkheikki, talar inför en sittande skara åhörare på Tärendö hembygdsgilles fest på midsommarafton 1942. Fotograf: Albert Pekkari/Norrbottens museum, Public Domain. Accessionsnummer 2001:136:4

Hembygdsgårdar är också vanliga platser för midsommarfirande. Här ovan kommer ett fotografi från Tärendö i Pajala kommun, där dåvarande folkskoleinspektören William Snell höll tal 1942. Snell var skolinspektör i Tornedalen mellan åren 1938-1962. Han har för övrigt skrivit texten till Tornedalssången.

Fler midsommartalare hittar jag bland arkivmaterialet jag går igenom. I Bygdespegeln, där det finns elevuppsatser från Kangos by i Pajala kommun från början av 1950-talet finns en midsommarskildring av en sjundeklassare. Hon skriver om traditionen att hålla midsommarvaka i byns bygdegård, som ofta var välbesökt och lockade människor från kringliggande byar. Ett år beskrivs mer detaljerat. Då var inträdet för äldre 1 kr medan barnens inträde kostade 50 öre. Erikssons trio inledde festen kl 20:00 och för de som önskade sig något att förtära fanns det kaffe, fil, rieska och karameller att köpa. Det året hade de besök av jordbrukskonsulenten Göran Knutsson från Uppsala som höll tal efter att dåvarande kyrkoherde för Junosuando församling, Johannes Huhtasaari talat.

Fotograf: Christelle Fredriksson/Norrbottens museum

Luppioberget i Övertorneå kommun har som sagt varit en välbesökt plats vid midsommar. Andra kända festplatser i Norrbotten under mitten av 1900-talet var bland andra Tärendöholmen, Brännaberget och Sikfors. Festligheterna varade ofta i två dagar, många kända artister uppträdde och besökarantalet för dessa fester var mellan 10.000 (Tärendöholmen) – 30.000 (Sikfors) personer. På andra sidan Torne älv lockades ibland lika många till berget Aavasaksa i Finland. Udden i Sikfors, där festligheterna hölls, var särskilt populär mellan 1950-1970 som ni kommer att få se i bildspelen nedan. 1968 rapporterade Norrbottens kuriren att polisen tyckte sig vara underbemannade med sina 40 man och 18 ordningsvakter på midsommarafton på festplatsen. Många besökare kom med bil och spenderade sedan natten i tält på en särskild anvisad tältplats, där det stundtals var särskilt stökigt under kvällen, enligt polisen. 1968 uppträdde även det årets eurovisionvinnare från Spanien, artisten Massiel på tre platser den helgen.

Färjeläget i Matarengi/Övertorneå, midsommarafton 1963. Kanske är de på väg till Aavasaksa för att fira midsommar på andra sidan älven? Fotograf: Axel Lundberg/Norrbottens museum, CC BY-NC. Accessionsnummer 1993:5665
Midsommarfestligheter på Brännaberget i Överkalix 1969. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum, CC BY-NC. Accessionsnummer 2022:186:1

Avslutningsvis kommer två fotografier från midsommarfirande på dagtid under 1970- talet. Midsommarstången är ”majad” och musikerna är på plats inför en regnfri ringdans för stora och små besökare. Midsommarskildringar från 1980- talet och senare har jag inte kunnat hitta till denna gång.

Midsommarstången reses på Gultzaudden 1976, Luleå. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum, CC BY-NC. Accessionsnummer 2022:496:13
År 1978 såg det ut såhär under midsommarfirandet på Norrigården, Boden. Någon har klokt parkerat sina träskor utanför ringen. Fotograf: Rolf Ericson/Norrbottens museum, CC BY-NC. Accessionsnummer 780626:13

För den som vill läsa mer om midsommarfirande, nu och förr, rekommenderar jag varmt ett besök på Nordiska museets och Institutet för språk och folkminnens (Isof) hemsidor.

Midsommar | Lär dig mer om högtider | Nordiska museet Midsommar | Institutet för språk och folkminnen (isof.se)

Med önskan om en fin dag och kväll till er alla, var ni än är och hur ni än väljer att spendera denna midsommarafton.

Kör försiktigt, ta hand om er och Glad midsommar!

Christelle Fredriksson, antikvarie vid Norrbottens museum.

Rödupp – besök på en gård i 16:e generationen

Tidigare under veckan var delar av Norrbottens museums samlingsavdelning samt museets ena fotograf på besök på en gård i den lilla byn Rödupp i Överkalix kommun. Vi fick tips om att den här gården var värd ett besök, den nuvarande ägaren, Ingemar Larsson, är den 16:e generationen som bott på gården och vi fick veta att det fanns byggnader, föremål och arkivhandlingar från många århundraden tillbaka. Det här inlägget handlar om det besöket och om den äldsta jordbruksbebyggelsen i denna del av Kalix älvdal.

Rödupp uppträder i historiskt källmaterial för första gången i skattläggningen, jordeboken, från 1543. Det var Gustav Vasa som år 1540 beslutade att dåvarande Västerbottens län, där nuvarande Norrbotten då ingick, skulle skattläggas. Jordeboken som blev resultatet färdigställdes 1543 och är den första ögonblicksbild vi har av den senmedeltida jordbruksbebyggelsens utbredning i nuvarande Norrbottens län.

Byn Rödupp utgör då den minsta och nordligaste medeltida bebyggelsen utefter Kalix älvdal. När skattläggningen genomförs så har byn endast två hemman, två gårdar, vilket gör det sannolikt till en relativt ung bebyggelse år 1543. Troligen har den tillkommit under senmedeltid, sent 1400-tal eller de första åren av 1500-tal.

Utsnitt från den första kartan över Rödupp by med dess gårdar. Kartan är från 1648 och gården vid bokstaven A är Ingemar Larsson släktgård som alltså gått i arv sedan 16 generationer. Fortfarande finns bara två hemman i byn, ett sekel efter första skattläggningen. Källa: Riksarkivet
Utsnitt från flygfoto över by- och gårdstomten och platsen som den ser ut idag. Symbolerna som ses på bilden är kända och registrerade forn- och kulturlämningar i området. Det stora området i mitten utgörs av de två gårdarna som är kända från jordeboken 1543 och kartan från 1648. Källa: Riksantikvarieämbetet/Lantmäteriet

Namnet Rödupp härrör enligt ortnamnsforskaren Gunnar Pellijeff från det samiska naturnamnet Rauravuohppe, raura med betydelsen ’vass, rör’ och vuohppe med innebörden ’ava’, det vill säga en grund vik. Detta har sedan i mötet med de svensktalande nybyggarna på överkalixmålet blivit ræurop som sedan blivit det rikssvenska Rödupp. Betydelsen har alltså från början varit vassavan, röravan, viken med vass och har syftat på den grunda vik som ligger en knapp kilometer öster om den äldsta bydelen på Röduppholmen.

Ortnamnet visar på en kontaktyta mellan den svensktalande befolkningen och den samisktalande. Men Rödupp har också ett finskt ortnamn, Rovasaari, saari har betydelsen ’ö, holme’ och rova ’stenigt, blockigt, grynna i vattendrag’ vilket både kan syfta på holmen eller holmen och någon del av Kalixälven där den forsar förbi holmen idag, det är strömt och säkerligen stenigt när det är lägre vatten. Det finns även en yngre bydel på västra sidan av älven längre uppströms som heter Vilkos som sannolikt är ett finskt personnamn.

Ingemar Larssons gård betraktas som den äldsta i byn. I ett samtal med Siv Larsson, boende i byn, berättade hon 2018 om gården som kallas för ”Innat”:

-”Innat” är ett gårdsnamn, som förekommer i flera överkalixbyar, och anger att gården ligger längst in i byn. På Röduppsholmen ligger ”Innat” längst in och längst norr av de tre gårdarna. Den gården ska också vara den äldsta i byn. De två andra gårdarna på Röduppsholmen är ”Lars” och ”Åostat”. Många släktforskare, som når slutet av 1600-talet finner sina rötter på Röduppsholmen och gården ”Innat”.

Ingemar Larsson är alltså den 16:e generationen i släkten att bo och bruka gården. Han var glad över besöket och berättade gärna om gården, visade upp föremål och arkivhandlingar. Det är otroligt mycket bevarat, inte minst i form av gårdens handlingar, gårdsarkivet. Det innehöll vid en snabb anblick handlingar som åtminstone går tillbaka till 1700-talets första år.

Gårdens huvudbyggnad ersattes 1956 av ett nyare boningshus, något som var vanligt vid den här tiden men som naturligtvis är beklagansvärt idag. Det finns däremot fotografier av den gamla byggnaden och gården som ändå ger en bild av hur miljön såg ut tidigare.

Under generationerna så har det sparats. Det är mer eller mindre fullt med föremål i alla byggnader och rum och från mer eller mindre alla tidsperioder, från 1700-talsmynt, en brudkista från 1800-tal till 1950-talets TV-apparat. Släktled efter släktled har levt sina liv, nya saker har tillkommit, gamla saker har sparats.

Ingemar Larsson är nu 85 år men klarar sig själv än så länge på släktgården. Han har hjälp av grannen Nils-Erik Johansson som också bistod vid vårt besök. Han har lite svårt att gå och ser sämre men var pratsam och glad över att få museet på besök igen. För vi har besökt gården i omgångar visar det sig, faktiskt med början på 1950-talet. I Norrbottens museums bildarkiv finns ett antal fotografier från gården och gårdsmiljön med början 1958, under 1990-talet och även tidigare under 2000-talet. Det som saknats är interiörbilder som vi nu också har.

Gården på Röduppsholmen så som den såg omkring 1913. Gårdsmiljön är då intakt från äldre tider. Fotograf: Borg Mesch. Tryck på bilden för högupplöst version. © Kiruna kommun.
Gården som den såg 1939, den nya ladugården är under uppförande och den gamla har rivits. Fotograf: Reinhold Odencrantz. Tryck på bilden för högupplöst version. © Norrbottens museum.
Gården som den såg ut 1958, nu är det äldre boningshuset rivet och det nya uppfört. Fotograf: Olov Isaksson. Tryck på bilden för högupplöst version. © Norrbottens museum.

Ingemar Larssons gård är på många sätt ett unikt kulturarv som består av den materiella och immateriella historien tillsammans. Det vill säga släktens och gårdens historia kombinerat med byggnaderna och föremålen som härrör från familjens liv på gården under århundradenas lopp.

  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image
  • Image gallery image

Alla fotografier i bildspelet ovan är tagna av museifotografen Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk, chef för Samlingsavdelningen.