Vad finns i slöjdares och konstnärers arkiv?

Varför skulle någon vara intresserad av mitt arkiv? Att ha ett arkiv är väl inget för en duojár!  Det är några spontana reaktioner som vi fått när vi uppmanat samiska slöjdare och konstnärer att etablera sina arkiv vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum.

Projektet AIDA- Arctic Indigenous Design Archives är på många sätt ett riskprojekt där vi tillsammans med Samearkivet i Inari och Samisk Hǿgskole i Kautokeino utforskar vad en slöjdares eller konstnärs arkiv skulle kunna vara. Detta inom ramen för ett Interreg Nordprojekt. Hur skulle arbetet med dessa arkiv kunna anpassas för att harmonieras med en samisk förståelse av världen. Stora anspråk, kan det tyckas, men det är egentligen frågan om små förskjutningar och problematiseringar av våra nuvarande arbetssätt vid institutionerna.

Inledningsvis frågade vi slöjdare och konstnärer om de skulle vilja etablera arkiv, något som var öppet för alla. Det var inte en självklarhet, många kände sig tveksamma till att dela något som var så nära knutet till familjens traditioner. Vad händer med materialet när man lämnat det till Ájtte, var en annan fråga? Arkiven etablerades därför i nära samarbete med duojárat och med en lyhördhet inför deras tankar. 17 slöjdare och konstnärer plus Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji har hittills valt att etablera arkiv vid Ájtte. Intresset har varit större bland kvinnliga slöjdare än manliga. Ålderspannet är stort, från personer i 30 årsåldern till närmare 80 år, alla med sin speciella tillnärmning till duodji. Majoriteten av slöjdare har kommit från nord- och lulesamiskt område. Vad som skulle ingå i arkiven, var helt styrt av slöjdarna. Det vi poängterade var att vi inte var intresserade av det enskilda slöjdföremålet eller konstverket, vi ville istället sätta fokus på allt annat material som lett fram till objektet. Det visade sig att personerna sparat mycket i askar, kassar och bodar. Att detta skulle vara av värde för det gemensamma samiska kulturarvet var något som förvånade. Men arkivalierna hjälper oss att förstå enskilda konstnärskap men sammantaget utgör de även ett värdefullt material när förändringsprocesser i det samiska samhället skall analyseras. Några lämnade in ett omfångsrikt material medan andra gjorde ett urval. Arkivalierna som speglar duodji och skapandeprocessen är materialprover, formexperiment, skisser, anteckningsböcker, kvitton och beställningar, utställningskataloger och marknadsföringsmaterial. Det kan vara material i trä, horn, skinn och textil, papper, foto och video.

Material ur Solveig Labbas arkiv. Arkivalierna visar ett samarbete hon hade med artisten Sofia Jannok. Solveig Labbas arkiv speglar hennes arbete med duodji, design och utbildning. Foto: Lena Kuoljok Lind.

Det är till viss del sådant som vi traditionellt associerar med arkiv men det kan även vara som ElleMina Kuoljok Baer säger när hon håller upp sin mobiltelefon: detta är mitt arkiv! Här har jag inspirationsbilder från internetsajter och magasin, här dokumenterar jag material, skapandeprocessen och de färdiga slöjdföremålen. Detta är det framtida kulturarvet som vi måste fundera på hur vi på bästa sätt kan bevara för kommande generationer.    

Vi tänker ofta på arkiv som ett kollektivt minne, men i AIDA vill vi lyfta arkiven som en aktör i samtiden. Hur skall vi kunna synliggöra arkiven och göra dem till en aktiv del av kulturarvsarbetet? Det finns en inneboende spänning mellan att synliggöra duodjiarkiven som en del av det gemensamma kulturarvet och att blotta de enskilda skaparna och göra dem sårbara för kopiering och appropriering. Det är en återkommande farhåga bland slöjdarna, och i förlängningen ett ansvar för oss som institution. Vi måste ta frågan på allvar. Här finns det inga enkla lösningar eller självklara vägar att ta. Detta är något som måste diskuteras fram och i slutänden handlar det kanske om ett förtroende för institutioner.

Helge Sunnas arkiv består av utredningar, utställningskataloger och fotografier på duodji. Han har arbetat med trummor som speglar samisk samtid och finns representerad på flera museer. Arkivet innehåller både materialprover och skisser inför hans arbete med trummor.

Det är därför vi kallar vår nuvarande fas för utforskande och utprövande. Vi reflekterar och experimenterar kring nya sätt att använda arkiven och arkivmaterialet. Hur kan arkiven synliggöras? Hur kan de som använder arkiven få tillgång till material på nya sätt? Hur måste arkiv och museer förändra sina arbetssätt för att bättre motsvara en samisk förståelse av duodji? Arbetet sker i nära kontakt med de slöjdare och konstnärer som etablerat arkiv. Vi ser det som att vi inlett en relation som kommer att pågå under många år. Vi vill veta deras syn i olika frågor, vi bjuder in till seminarier, workshops, samtal och föreläsningar där de medverkar. Tillsammans utforskar vi hur en relation mellan slöjdare, konstnärer och museet skulle kunna se ut.

Vid tangentbordet:
Anna Westman Kuhmunen
Intendent Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum och projektledare för AIDA- arkiv som aktör i samtiden

Faktaruta
Duodji är hantverk skapat av samer och har sin grund i mötet mellan naturens material och samers traditionella behov. Ett behov av till exempel kläder, verktyg och husgeråd. En mycket viktig del av duodji är själva skapandet; process, filosofi, det ekologiska tänkandet och kunskap. Duodji har alltid anpassats och utvecklats efter tidens behov. Idag skapas många moderna alster och det är tillverkaren som införlivar sin uppfattning om duodji i det skapade.

Finansiärer i Sverige: EU genom Interreg Nord programmet och i AIDA I Statens Kulturråd, Kulturfonden för Finland och Sverige, Ájtte museum. I AIDA II Sameskolstyrelsen, Sametinget, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Region Norrbotten, Ájtte museum.

Mer information: http://www.arkisto.fi/aida och https://www.facebook.com/aidaduodji

Konst i vårdmiljö

Det här inlägget på Kulturmiljöbloggen handlar om konst i Norrbottens läns landsting, den konst som är placerad på sjukhus, hälsocentraler, tandvårdskliniker och i landstingets administrativa lokaler. Det finns tusentals konstverk placerade i landstingets olika verksamheter i länet. Bildexemplen nedan ger förhoppningsvis en liten inblick i hur det kan se ut på plats. En längre text i detta ämne kommer att publiceras i Norrbottens museums kommande årsbok i slutet av detta år.

Konst i vårdmiljö är ett spännande ämne som innehåller alltifrån lokalernas utformning i stort till placering av enskilda konstverk i olika sammanhang. Spännande är också hur upplevelsen av ett konstverk kan skilja sig betydligt från en person till en annan. I landstingets vårdmiljöer befinner sig människor i alla åldrar och av många olika anledningar. Här upplevs glädje och sorg, här ges oroande eller lugnande besked. Vissa får avancerad vård under en längre tid, andra gör korta besök på någon timma. Konsten finns här som ett komplement; något som kan upplevas i en stund av paus. Konsten är också en del i personalens arbetsmiljö. I personal- och sammanträdesrum eller i kontor skapar den möjligheter till nya och spontana samtal, eller till en stunds eget betraktande.

Idag arbetar en heltidsanställd (undertecknad) med landstingets konst. Tjänsten är placerad på Norrbottens museum och omfattar inköp, placering, registrering, inventering, underhåll samt visningsverksamhet. Arbetet med konstregistret förstärks med insatser från Norrbottens museums registreringsavdelning. En halvtidstjänst för in- och omramningar och andra tekniska arbeten har också tillkommit senaste året.  

Anknytning till platsen
Det finns givetvis många sätt att tänka och göra när konst skall placeras i landstingets vårdmiljöer. Ett sätt kan vara att konsten har en anknytning till platsen där den placeras, och då öppnar upp för samtal och igenkänning. Det kan vara att motivet är från trakten, eller att det är avbildningar av människor eller aktiviteter som besökare och personal känner till. Konstnären bakom verket kanske har bott eller bor i bygden.

I Karesuando folktandvårds väntrum hänger verket Mötet. Ett screentryck, gjort 2011, på aluminium av Tomas Colbengtson, fritt baserat på en pressbild från 1931. Den visar tvångsförflyttade samiska familjer från Karesuandoområdet som möter västerbottenssamer. Att namnen är kända på de avbildade personerna förstärker kopplingen till trakten ytterligare. Samtalsämnena blir därmed unika för just den här platsen.

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

”Mötet” av Tomas Colbengtson i väntrummet till tandvården i Karesuando. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

På Hertsö hälsocentral i Luleå hänger ett stort verk av Dennis Eriksson. Dennis, född 1973, är uppvuxen på Hertsön och bildens motiv bygger på hans barn- och ungdomsår där. En bild, gjord 2012, som rymmer minnen och upplevelser, nostalgi blandad med humor.

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Dennis Erikssons bild i ett väntrum i Hertsö hälsocentral. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Koppling till verksamheten
Konsten kan också ha en funktion som hjälpmedel och redskap i en landstingsverksamhet. Tanja K Jensens papperscollage Orangutangs, gjort 2011, är ett frodigt myller av växter och djur i en komposition som är mer eller mindre tredimensionell. Personal vid Syncentralen på Stadsvikens hälsocentral i Luleå föreslog att bilden skulle placeras hos dem i ett mottagningsrum: Den lockar verkligen till att ”titta mera”. Vi tänker att bilden skulle kunna locka våra barn med synskada att titta på den och fantisera. Lite synstimulering så att säga. Ett fint exempel på hur ett konstverk konkret kan fungera som hjälpmedel i vården.

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Collaget ”Orangutangs” av Tanja K Jensen. Undersökningsrum på Syncentralen, Stadsvikens hälsocentral i Luleå. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

8 tabletter som formade mig från 2012 av Peter Sundström består av fyra ihopsatta bilder som visar Peter tillsammans med sin mamma, pappa och bror under uppväxtåren. På alla bilderna är det utskurna cirklar som bildar hål där Peters armar sitter. Bitarna som blev över efter de åtta utskurna hålen är placerade vid sidan om bilden på väggen. Det var precis åtta neurosedyntabletter som gjorde att Peter föddes med korta armar och tre fingrar på varje hand. Verket är placerat i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Ett redskap som ger lärare och studenter ett berörande och starkt underlag för diskussion.

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Peter Sundströms verk ”8 tabletter som formade mig” placerad i läkarutbildningens lokaler på Sunderby sjukhus. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Berättelser på väggen
Ett sätt att skapa intresse och möjlighet att stanna upp ett slag kan vara att placera bilder i serie, och med det frambringa en berättelse på väggen. Landstinget har köpt in några av Eva Stina Sandlings originalillustrationer till barnboken Kälda och Älgen som gavs ut 2013. Tillsammans med Regine Nordströms text hänger de nu på Gällivare sjukhus barnavdelning och bildar en berättelse. Bilderna är placerade lite extra lågt så att barnen skall nå upp att titta på dem.

En annan berättelse på vägg, också med stark anknytning till platsen, är bilderna från 1945 av Lennart Nilsson på barnmorskan Siri Sundström (1892-1976). Sundström verkade som barnmorska i Arjeplog i 45 år och beräknas ha förlöst över 3000 barn. Landstinget har köpt åtta av bilderna som visar Siri skida fram i väglöst land till familjen Öhlund för att hjälpa till vid en förlossning. Bilderna är ett händelseförlopp där Siri bland annat hämtar vatten i brunnen, desinficerar verktyg, förbereder själva förlossningen, låter fadern vänta utanför dörren, väger barnet och slutligen en underbart fin bild av hela den utökade familjen samlad.

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Barnmorskan Kerstin Juntti-Lestander föreslog att Lennart Nilssons bilder om Siri Sundström skulle hamna på Arjeplogs hälsocentral. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Hotell Vistet
Många landsting, regioner och kommuner i Sverige praktiserar något som kallas ”enprocent-regeln”. Det innebär att en procent av budgeten i ett byggprojekt avsätts till inköp av konst. Norrbottens läns landsting tog beslut 2013 att arbeta efter denna regel. Hösten 2014 invigdes det nya patienthotellet Vistet som ligger i anslutning till Sunderby sjukhus. Vistet nyttjas av patienter från sjukhusets alla verksamheter, anhöriga, personliga assistenter samt andra gäster i mån av lediga rum.

En procent av hotellets byggkostnad har gått till inköp av lös konst. Det har inneburit att det finns konst i entrén, i korridorerna på alla fyra plan, i de tre samlingsrummen och i de 70 hotellrummen. En konstnär i varje rum. Konsten är ett brett urval av nu verksamma konstnärer i Norrbotten. Arbetet med detta projekt är i slutfasen och beräknas bli klart efter sommaren.

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången en målning från 2015 av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Entrén på Hotell Vistet. Ovanför soffan Kolteckningen ”Rosen” (2014) av Agneta Andersson och i glasgången målningen  ”Lávvu/Kåtan 2” (2015) av Ulrika Tapio Blind. Foto: Henrik Ygge © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna vecka, Henrik Ygge