SLÖJD- OCH BYGGNADSVÅRDSTURNÉN

Vår slöjd- och byggnadsvårdsturné stannade upp i Gallejaur och Karungi i slutet av augusti i år. Ja precis, vi packade museibilen med äggoljetempera, textilfärgningskit, fönster och fönsterskrapor och gjorde en rundtur i Norrbotten. Vi har besökt verksamheter i länet med intresse för hantverk, slöjd och byggnadsvård. Med oss ut i länet har vi bjudit med både slöjdare och hantverkare och på plats har vi träffat trevliga människor, tagit del av intressanta platshistorier, byggnadstekniker och prövat på olika hantverk ihop. Trots pandemins utdragna begränsningar kunde vi tillslut slutföra turnéplanen.

Under fjolåret besökte vi Avan och Bälinge för att titta på olika typer av jordkällare uppförda med ett tidsspann på omkring 450 år. Valvade jordkällare av natursten från 1600-talet där det goda hantverksresultatet fortfarande gör sin verkan för att hålla stenarna på plats ovanför huvudet. Vi fick även se jordkällare från 1970-talet gjutna i betong väl fungerande för förvaring av ortens potatis, lingonsyltburkar och inläggningar. Med oss ut på jordkällarexkursionen hade vi bygghantverkare Kent Vesterlund som intygade att det sällan är försent för en restaurering om så behövs. Det mesta går att rusta upp.

Ekonomibyggnaden som jordkällaren från 1600-talet var belägen i. Utsikt över Lule älv.
Ett stenvalv som tros vara uppfört under 1600-talet.

KARUNGI. I år följdes vi till Karungi i Haparanda kommun, till den gamla jägmästargården kallad Sakarigården för att hantverka tillsammans. Längs med tomtgränsen rinner Torneälven förbi och bidrar minst sagt till skaparlust. Med var länets hemslöjdskonsulent Linnea Nilsson och konstpedagog Linda Ekersund. Vi dukade upp ett buffébord av hård- och mjuk slöjd. Folk från trakten liksom hemvändare för sommaren kom för att ta del av den gemensamma dagen. Vigert Haapasaari som är aktiv byggnadsvårdare och samordnare på platsen guidade och hade visning i den Stjernbergska villan.

Stjernbergska villan har en sidoentré med ett vågformat tak och utsikt över Torneälven.

NATURFÄRGNING. Under dagen kokade vi ett bad med gurkmeja och rödkål som besökarna fick testa på att textilfärga i. Linnea och Linda visade olika vikningstekniker med inspiration från den japanska infärgningstekniken Shibori för att göra snygga mönster.

Besökarna fick testa på den japanska textilfärgningstekniken Shibori.
Resultatet efter vikning och ett textilbad av gurkmeja.

INSEKTSHOTELL. Vi byggde också insektshotell till vilda insekter och bin och andra som kan tänkas vilja övervintra tryggt och med stil. Om du som läser också vill bygga ett hotell så skickar vi med några korta tips: de ska fyllas med ihåliga rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika. Använd hålstorlekar mellan 3-13 mm stora i diameter och 50 mm djupa. De gillar att krypa in där det är mörkt, så låt hotellet ha en sluten baksida. Hotellen placeras där du vet att insekterna gärna rör sig eller bredvid en blomsteräng.

Under dagen målades insektshotellen i glada färger. Barn och vuxna fick måla sina hotellbyggen med äggoljetempera i olika kulörer. Hoppas att insekterna dras till färgglatt!
Hotellen ska fyllas med rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika.
Öva att slå med hammare är bra träning.

GALLEJAUR. Sista stoppet för året gick till Gallejaur kultur- och naturreservat. Solen strålade och äppelkakan stod på fikabordet under gårdsbjörken när vi anlände till byn. Här är minst sagt tyst och rofyllt. Tyst från urbana läten och rikt på naturljud och sprakande från bagarstugan. Gallejaursbon Christer Lövgren gjorde sina dagliga sysslor innan besökarna anlände. Släppa ut fåren på sitt dagliga ängsbete hör till en av dessa.

Jordbruksbyggnaderna på gården i Gallejaur speglar en bruksplats som haft det relativt gott ställt. Kvalitetsvirke ska ha exporterats från fastigheten via älven till Skellefteå där Gallejaursstockarna blev till träråvaror av olika slag. Det medan flottningen fortsatt var igång. Gallejaur är idag ett reservat och några stockar flottas inte längre till kusten. De står tryggt kvar på skogsmarken bakom gårdshusen. Bakom de vältimrade bostadshusen och ekonomibyggnaderna. Ja till och med utedasset är timrat. De silvergrå och solbrända fasaderna går vackert hop med den bakomliggande barrskogen, sommarängarna och älven. Möjligt är att här hyra rum för den som verkligen vill stanna upp ett längre tag i idyllen.

Ägg, rå linolja, vatten och kromoxidgrönt pigment blir en slitstark färg att måla interiöra detaljer med.
Marcus Bengtsson demonstrerar fönsterrenoveringens grunder. Fåren betar på ängen bakom.

Vi ställer sedan i ordning våra stationer för slöjd- och byggnadsvårdsdagen. Insektshotellen som ska spikas samman och fyllas med lämpliga gräs och rör, en fönsterstation för att demonstrera fönsterrenovering, äggoljetempera och tovning för barnen. Vi hade förmånen att ha med oss hemslöjdaren Eva Öhrling som barnen fick tillverka charmiga ullmonster genom tovningsteknik med. Ljummet vatten, såpa och ull och varsamma handrörelser som efter en stund resulterar i de karaktärsfulla ullmonstren. Trots spåren av pandemin kommer besökare i alla åldersgrupper.

Tovning av ullmonster pågår!

Inför en naturvandring med Leif Björk samlas besökarna under gårdsbjörken, ”Gamm Bjärka”. Det finns knappt några bladverk kvar på trädet som ska ha stått där 150-200 år. Ett vårdträd som sägs ska skydda mot sjukdomar och sorger och fungera som ”garanti” för välfärd och lycka. Annars var träd på odlingsmarker inte att önska eftersom de tar kraften ur jorden, utom en enstaka björk som faktiskt skyddar gårdsbyggnaderna genom sina dränerande egenskaper. På ”Gamm Bjärka” i Gallejaur börjar snart de sista grenarna tappa sina löv. Att såga ned trädet i förtid skulle däremot vara direkt olämpligt. Ett vårdträd måste självdö tills den sista grönskan gått ur (sägs det). Sedan ska ett nytt vårdträd utses.

Gästerna spanar in gårdsträdet. Intill ser ni bagarstugan som var igång under dagen.
Systrarna tre som växte upp i Gallejaur i början på 1900-talet. Greta, Lisa och Ebba var också de sista som bodde på gården innan den kom att utses som ett kultur- och sedermera även ett naturreservat.

Det är något särskilt med att hantverka på platser med så rika kultur- och naturvärden. De är som gjorda för att skapa i. Det har ju folk gjort i alla tider vilket speglas i de byar och på de orter vi besökt under vår lilla turné. På byggnaderna, trasmattorna, trägolven, kanske även i ängsmarkerna. De är tillverkade av handen och visar spår efter kunskap, handkraft och skicklighet.

Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Tidskriften Gallejaur – Redskapens träd, 2019. Christer Lövgren.

Gallejaur.com AndersLarsagården – fyra generationer och en stiftelse

Vad finns i slöjdares och konstnärers arkiv?

Varför skulle någon vara intresserad av mitt arkiv? Att ha ett arkiv är väl inget för en duojár!  Det är några spontana reaktioner som vi fått när vi uppmanat samiska slöjdare och konstnärer att etablera sina arkiv vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum.

Projektet AIDA- Arctic Indigenous Design Archives är på många sätt ett riskprojekt där vi tillsammans med Samearkivet i Inari och Samisk Hǿgskole i Kautokeino utforskar vad en slöjdares eller konstnärs arkiv skulle kunna vara. Detta inom ramen för ett Interreg Nordprojekt. Hur skulle arbetet med dessa arkiv kunna anpassas för att harmonieras med en samisk förståelse av världen. Stora anspråk, kan det tyckas, men det är egentligen frågan om små förskjutningar och problematiseringar av våra nuvarande arbetssätt vid institutionerna.

Inledningsvis frågade vi slöjdare och konstnärer om de skulle vilja etablera arkiv, något som var öppet för alla. Det var inte en självklarhet, många kände sig tveksamma till att dela något som var så nära knutet till familjens traditioner. Vad händer med materialet när man lämnat det till Ájtte, var en annan fråga? Arkiven etablerades därför i nära samarbete med duojárat och med en lyhördhet inför deras tankar. 17 slöjdare och konstnärer plus Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji har hittills valt att etablera arkiv vid Ájtte. Intresset har varit större bland kvinnliga slöjdare än manliga. Ålderspannet är stort, från personer i 30 årsåldern till närmare 80 år, alla med sin speciella tillnärmning till duodji. Majoriteten av slöjdare har kommit från nord- och lulesamiskt område. Vad som skulle ingå i arkiven, var helt styrt av slöjdarna. Det vi poängterade var att vi inte var intresserade av det enskilda slöjdföremålet eller konstverket, vi ville istället sätta fokus på allt annat material som lett fram till objektet. Det visade sig att personerna sparat mycket i askar, kassar och bodar. Att detta skulle vara av värde för det gemensamma samiska kulturarvet var något som förvånade. Men arkivalierna hjälper oss att förstå enskilda konstnärskap men sammantaget utgör de även ett värdefullt material när förändringsprocesser i det samiska samhället skall analyseras. Några lämnade in ett omfångsrikt material medan andra gjorde ett urval. Arkivalierna som speglar duodji och skapandeprocessen är materialprover, formexperiment, skisser, anteckningsböcker, kvitton och beställningar, utställningskataloger och marknadsföringsmaterial. Det kan vara material i trä, horn, skinn och textil, papper, foto och video.

Material ur Solveig Labbas arkiv. Arkivalierna visar ett samarbete hon hade med artisten Sofia Jannok. Solveig Labbas arkiv speglar hennes arbete med duodji, design och utbildning. Foto: Lena Kuoljok Lind.

Det är till viss del sådant som vi traditionellt associerar med arkiv men det kan även vara som ElleMina Kuoljok Baer säger när hon håller upp sin mobiltelefon: detta är mitt arkiv! Här har jag inspirationsbilder från internetsajter och magasin, här dokumenterar jag material, skapandeprocessen och de färdiga slöjdföremålen. Detta är det framtida kulturarvet som vi måste fundera på hur vi på bästa sätt kan bevara för kommande generationer.    

Vi tänker ofta på arkiv som ett kollektivt minne, men i AIDA vill vi lyfta arkiven som en aktör i samtiden. Hur skall vi kunna synliggöra arkiven och göra dem till en aktiv del av kulturarvsarbetet? Det finns en inneboende spänning mellan att synliggöra duodjiarkiven som en del av det gemensamma kulturarvet och att blotta de enskilda skaparna och göra dem sårbara för kopiering och appropriering. Det är en återkommande farhåga bland slöjdarna, och i förlängningen ett ansvar för oss som institution. Vi måste ta frågan på allvar. Här finns det inga enkla lösningar eller självklara vägar att ta. Detta är något som måste diskuteras fram och i slutänden handlar det kanske om ett förtroende för institutioner.

Helge Sunnas arkiv består av utredningar, utställningskataloger och fotografier på duodji. Han har arbetat med trummor som speglar samisk samtid och finns representerad på flera museer. Arkivet innehåller både materialprover och skisser inför hans arbete med trummor.

Det är därför vi kallar vår nuvarande fas för utforskande och utprövande. Vi reflekterar och experimenterar kring nya sätt att använda arkiven och arkivmaterialet. Hur kan arkiven synliggöras? Hur kan de som använder arkiven få tillgång till material på nya sätt? Hur måste arkiv och museer förändra sina arbetssätt för att bättre motsvara en samisk förståelse av duodji? Arbetet sker i nära kontakt med de slöjdare och konstnärer som etablerat arkiv. Vi ser det som att vi inlett en relation som kommer att pågå under många år. Vi vill veta deras syn i olika frågor, vi bjuder in till seminarier, workshops, samtal och föreläsningar där de medverkar. Tillsammans utforskar vi hur en relation mellan slöjdare, konstnärer och museet skulle kunna se ut.

Vid tangentbordet:
Anna Westman Kuhmunen
Intendent Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum och projektledare för AIDA- arkiv som aktör i samtiden

Faktaruta
Duodji är hantverk skapat av samer och har sin grund i mötet mellan naturens material och samers traditionella behov. Ett behov av till exempel kläder, verktyg och husgeråd. En mycket viktig del av duodji är själva skapandet; process, filosofi, det ekologiska tänkandet och kunskap. Duodji har alltid anpassats och utvecklats efter tidens behov. Idag skapas många moderna alster och det är tillverkaren som införlivar sin uppfattning om duodji i det skapade.

Finansiärer i Sverige: EU genom Interreg Nord programmet och i AIDA I Statens Kulturråd, Kulturfonden för Finland och Sverige, Ájtte museum. I AIDA II Sameskolstyrelsen, Sametinget, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Region Norrbotten, Ájtte museum.

Mer information: http://www.arkisto.fi/aida och https://www.facebook.com/aidaduodji