Etikettarkiv: Brev

Ur arkivet – brevskrivning och kärlek på distans

Publicerat av
1

Våra skriftliga källor utgör grunden för vår historieskrivning, de miljontals pusselbitar ur det förgångna som vi ständigt tolkar på nya sätt och i nya konstellationer. Det offentligas arkiv innehåller en enorm mängd uppgifter om människor, mark, vatten, gårdar, byggnader och händelser, skildrat och nedtecknat enligt olika myndigheters syfte. Arkiv blir ju inte till för historikerns räkning, utan först och främst för att tillgodose den egna verksamhetens behov av dokumentation, liksom rättsväsendets krav.

Men om man istället vill veta vad människor som levat förr verkligen tänkt, tyckt och brytt sig om, hur gör man då?

Man kan förstås vidga sina vyer och titta på andra typer av källor än de skriftliga, såväl materiella som immateriella. Allt har en historia att berätta, från krukskärvor till bruksföremål, konstverk, fotografier, sedvänjor och musik. Tillsammans, tolkade och satta i sin rätta kontext, berättar alla dessa olika källor mycket om livet förr som inte framgår om man begränsar sig till det som är nedtecknat i skrift.

Dessutom kan det vara så att de skriftliga och de materiella källorna är motstridiga – det människor säger, det man kommit överens om eller uppgivit till myndigheterna, är inte nödvändigtvis detsamma som det man i praktiken gjort. Undrar hur många gånger mina kollegor inom bebyggelse och arkeologi har stött på exempel på sådant?

Jag är arkivarie vid Norrbottens museum. Till skillnad från ett flertal av mina arkivkollegor så är jag inte släktforskare, men fascineras inte desto mindre av att hitta individen i arkivet, de enskilda livsödena och de personliga avtryck som människor lämnat efter sig.

Uppgifter om personer kan man hitta i många offentliga arkiv från stat och kyrka, kommun och landsting, men handlingar som skapats av personen själv, där deras egen röst uttrycks fritt, är mer svårfångade. Det högt personliga som brev och dagböcker blir inte alltid kvar för eftervärlden, av flera skäl. Släktingar kan tycka att det känns konstigt att skänka sådant material till ett arkiv, där främlingar kan ta del av innehållet. Ofta fokuserar man på det personliga värdet och ser inte att det samtidigt har ett större historiskt värde, bevarar det inom familjen eller slänger det helt sonika.

Själv älskar jag de små detaljerna, det personliga och unika. Den lilla historien, som var och en bär på och som utgör en del av det stora som är allas vår gemensamma historia. Enskilda norrbottningars historia, vare sig de är kända eller okända, är alltid välkomna tillskott till Norrbottens museums arkiv. Särskilt förtjust är jag i brev.

Breven berättar om så mycket. De återspeglar postväsendets framväxt, kommunikationsmedel, utbildning och bildningsideal, handstil, språkbruk, den demokratiska och den industriella utvecklingen och mer därtill.

Fram till mitten av 1700-talet var brevet framför allt en officiell företeelse, förbehållen makteliten. Det privata brevskrivandet ökade i snabb takt mot mitten av 1800-talet och var i borgerliga kretsar en del av de dagliga hushållssysslorna. Dessa brev var halvt offentliga skrivelser, avsedda att läsas högt och delas av släkt och vänner (ett dåtidens Facebook?). Det folkliga brevskrivandet kom igång under 1800-talets sista decennier och kan ses som ett viktigt element för de breda befolkningslagrens delaktighet i samhällsutvecklingen.

För mig är breven framför allt titthål bak i tiden, en länk genom tid och rum till den människa som en gång fäst sina ord och tankar på pappret, samma papper som jag nu håller i min hand. Att orden var avsedda till någon annan vet jag mycket väl, liksom att skribenten nog aldrig tänkt sig att en vilt främmande människa skulle läsa brevet igen, långt efter deras egen livstid. Ibland kittlar den tanken, ibland känns det som att man spionerar på något förbjudet, beroende på innehållet.

I Norrbottens museums ägo finns många brev, både sådana som skickats till och från museet å tjänstens vägnar och sådana som skänkts till oss som gåva, allt från affärsbrev och familjebrev, Amerikabrev, kärleksbrev och t o m arga debattbrev. Jag vill lyfta en särskild samling som donerades till museet under 2000-talet av Älvsbyns forskarförening, nämligen Knut och Birgitta Lundmarks brev.

Knut Lundmark (1889-1958), uppvuxen i ett småbrukarhem i Älvsbyn, var en av sin tids ledande astronomer. Han var sannolikt den allra förste att konkret bevisa universums expansion, 1924 – tre år före George Lemaitres beräkningar och fem år innan Edwin Hubble tog åt sig äran. Lundmark studerade och arbetade vid observatoriet i Uppsala, spenderade flera år i USA och blev sedermera professor vid Lunds universitet, där merparten av hans efterlämnade handlingar finns.

Brevsamlingen i museets arkiv är mestadels av privat karaktär. Redan då jag började jobba här ryktades det att det någonstans bland de tusentals breven fanns ett från ingen mindre än Albert Einstein. Nu och då har jag haft anledning att dyka djupare in bland breven, till en början med förhoppningen att hitta just Einsteinbrevet. Men snart nog kom jag att tycka att de privata breven var långt mer intressanta, inte minst den flitiga brevväxlingen mellan Knut och hustrun Birgitta.

Knut Lundmark gifte sig med Birgitta Carlson (1886-1974) år 1915 i Uppsala. De fick inga barn men hade av allt att döma ett kärleksfullt om än inte problemfritt förhållande, då de under långa perioder tvingades leva isär på grund av Knuts arbete.

Kärlek på distans är svårt än idag, trots våra möjligheter till snabb och direkt kontakt via telefon och internet. Då var breven livlinan för förhållandet. Knut och Birgittas brevväxling är fylld av brinnande kärlek, längtan, frustration och rädsla, ja allt det som så ofta präglar distansförhållanden. Breven är väldigt personliga, men samtidigt finns något allmängiltigt med kärleken och svårigheterna att få ihop livspusslet som jag tror att de flesta kan känna igen sig i.

Jag tänkte därför dela några brev och passager som berört mig.

Först ett par brev från Birgitta till Knut under hans tid som amanuens vid observatoriet i Uppsala (1913-20). Årtal är gissningsvis omkring 1914, innan paret gift sig. Det första brevet är skrivet just efter att Birgitta kommit hem efter ett besök i Uppsala. Hon är glad över deras tid tillsammans, men saknar honom redan då hon befinner sig på tåget och gråter sig till sömns.

Nordviken, onsdag morgon kl 7:
”Min älskade, du ska ha tack för dessa vackra dagar. Förfärligt var att lämna dig, men allt måste gå. Men o Gud om jag hade fått stanna hos dig. Hör du huru mitt hjärta, min själ ropar efter dig?”

Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7.

Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7. “Min älskade, du ska ha tack för dessa vackra dagar…” © Norrbottens museum

”Knut, du är så god så öm att jag ej förstår att jag ej kysst ihjäl dig. Jag kysste dig bestämt alldeles för litet så nu får jag ångra det tillsammans med andra dumheter. Knut, huru jag saknar dig nu när du är borta!”

Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7.

Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7. “Knut, du är så god så öm…” © Norrbottens museum

”Och huru mår du? Måtte du ej bli allvarligt sjuk och dö. Nyss fick jag höra att den fagre Svens fader dött helt plötsligt. En sån stor och stark karl och i sina bästa år. Det är sorgligt.[…] Knut var försiktig och rädd om din hälsa. Du får absolut ej dö.”

Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7.

Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7. “Knut var försiktig och rädd om din hälsa. Du får absolut ej dö.” © Norrbottens museum

Brevväxlingen tycks vara tät, kärleken påtaglig men även rädslan att bli bortglömd.

Söndag:
”Jag är så ensam och mitt hjärta är också tungt. Jag ville vara hos dig idag och alltid. Det gör mig godt att du kommer ihåg mig ändå. Trots allt.”

Brev från Birgitta till Knut, Söndag.

Brev från Birgitta till Knut, Söndag. “Älskade, älskade” © Norrbottens museum

Sedan har jag valt några brev författade av Knut, skrivna ca 6 år in i parets äktenskap då han befann sig i USA vid Lickobservatoriet i början av 1920-talet. Knut oroar sig för Birgittas hälsa och vill att hon ska vila och slippa slita med pigjobb. Han uttrycker också rädsla för att hon ledsnat på honom, tycks tolka hennes brev i minsta tonfall, förebrår sig själv och försöker på alla vis försäkra henne om sin kärlek. Det är långa brev, ibland skrivna i omgångar, med små snirkliga ord fyllda med känsla. Han är arg, ledsen, han saknar henne och älskar henne till synes förtvivlat.

Måndag:
”Birgit kära älskade du!

Jag måste återvända till ditt bref fredag. Om du uppmärksamt genomläser mina bref måste du förstå att jag ej älskar dig bara på avstånd. […] Nog borde du veta att jag hålla af dig på nära håll också och du förstår väl att man inte kan bara hålla på och älska hvarandra bara på avstånd. Det är emot all kärleks natur.

Hvarför skriver du bara Käre vän, är jag ej ens din käraste vän? Nästa gång blir det väl B.B. och så Docenten Fil. Dr Knut Lundmark etc.

Jag tar ej detta hårdt om du snart skriver igen och i kärare tonfall. Det var därför jag frågade för någon tid sedan om du tröttnat på mig då du skref ett affärsmässigt brefkort, Bäste Knut eller något dylikt. Jag vill ej att du af plikt skall hålla fast vid mig utan det bör nog vara kärlek å ömse hållen.”

Brev från Knut till Birgitta.

Del av brev från Knut till Birgitta. “Kära älskade du”. © Norrbottens museum

Torsdag 29 sept:
”Jag ville se dig sund, stark, lycklig – jag får ej. O Gud, det är hårdt. När jag legat och trott att om jag gör det så kan jag om en tid ta emot dig kry och frisk och njuta en tids lycka med dig, kanske en lång tids. Är du upprifven av nervositet och jag uttröttad blir detta knappast möjligt och vi får försöka med ny skilsmässa igen. Men då djäflar ska jag ordna på annat sätt om jag får tillfälle till det. Borde ha förstått detta. Jag gråter nu af vrede, besvikelse, sorg.”

Brev från Knut till Birgitta © Norrbottens museum

Brev från Knut till Birgitta. “Jag ville se dig sund, stark, lycklig…” © Norrbottens museum

Längre fram i brevet:

”Senare:
Förlåt om jag i upprördhet användt starka ord. Jag har en så stark känsla av lifvets korthet nu. Vi får ej slösa med våra dagar. Hvarje dag ett lif. Vi måste hålla vårt förhållande som makar högt aldrig låta det sjunka ned till trivialitet och likgiltighet. Men därför måste yttre besvärligheter om möjligt undanröjas. Du får ej arbeta ut dig hos andra. Du får ej ha det för trassligt så att dina nerver tar skada. Du måste om möjligt ha det bra i yttre afseenden.

Säkerligen skall jag under sådana förhållanden göra ett godt verk och framför allt skall jag känna mig så lycklig så tacksam mot lifvet för det bästa det skänkt. Fullkomligt blir det väl ej här kanske ej i Upsala heller men låt oss försöka. Gud vare tack att tiden går jag längtar så efter att få vårt hem ordnadt i Upsala nästa höst. Ett år går lyckligtvis undan det vet jag af erfarenhet. Sen ha vi åtminstone 5 år på oss innan några strider behöfva komma, jag menar strider om min framkomst.”

Brev från Knut till Birgitta.

Brev från Knut till Birgitta. “Förlåt om jag i upprördhet…” © Norrbottens museum

Knut och Birgitta Lundmark fick så småningom ett stadigt gemensamt hem i Lund, där Knut utsågs till professor år 1929. Lundahemmet gästades flitigt av astronomer från hela världen, liksom av parets många gemensamma vänner.

Brev från Knut till Birgitta 29 sept, troligtvis när Knut arbetade på Lick observatorium i USA © Norrbottens museum

Brev från Knut till Birgitta 29 sept, troligtvis när Knut arbetade på Lick observatorium i USA © Norrbottens museum

Läs mer om brev och brevskrivande i ”Breven kommunicerar”, Per Moritz, Norrbotten 2011.
Läs mer om Knut Lundmark på http://www.knutlundmark.se och Svenskt biografiskt lexikon (SBL) på Riksarkivets hemsida, http://sok.riksarkivet.se/sbl/

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström

Röcknerska spår i Norrbottens museums arkiv

Publicerat av
4

Efter min kollega Sara Hagström Yamamotos utmärkta inlägg om det rivningshotade Röcknerska huset tänkte jag passa på att lyfta fram de spännande arkivhandlingar som finns bevarade från Röckners färgeri och de människor som en gång bott i huset.

Bouppteckning, Elisabeth Bennet, 1783: Elisabeth Bennet föddes år 1714 i Leicester, England. Hon var dotter till industrimannen Stephen Bennet som bland annat blev direktör vid Flors linnefabrik i Mo socken i Hälsingland. Elisabeth och hennes äkta man, färgarmästaren Johan Hedeman, slog sig vid 1700-talets mitt ner i Luleå, där de startade såväl familj som affärsrörelse. Dokumentet visar förstasidan av bouppteckningen för Elisabeth Bennet, och listar såväl fastigheter som bohag i form av silver, guld, klädesplagg och böcker. En spännande källa att studera närmare för den nyfikna! I arkivet finns ytterligare bouppteckningar för andra medlemmar ur familjen Röckner. © Norrbottens museum

Bouppteckning, Elisabeth Bennet, 1783:
Elisabeth Bennet föddes år 1714 i Leicester, England. Hon var dotter till industrimannen Stephen Bennet som bland annat blev direktör vid Flors linnefabrik i Mo socken i Hälsingland. Elisabeth och hennes äkta man, färgarmästaren Johan Hedeman, slog sig vid 1700-talets mitt ner i Luleå, där de startade såväl familj som affärsrörelse. Dokumentet visar förstasidan av bouppteckningen för Elisabeth Bennet, och listar såväl fastigheter som bohag i form av silver, guld, klädesplagg och böcker. En spännande källa att studera närmare för den nyfikna! I arkivet finns ytterligare bouppteckningar för andra medlemmar ur familjen Röckner. © Norrbottens museum

Arkiv, fornlämningar och byggnader är alla spår av historien, olika typer av avtryck lämnade av de människor som levat och verkat här innan oss. Studiet av dessa avtryck må vara uppdelade i olika professioner, men egentligen sysslar vi alla med samma sak. Själv är jag arkivarie vid Norrbottens museums arkiv.

Mästarebrev för Michael Röckner, 1779: Michael var den första Röckner i ledet, född 1741 och troligtvis inflyttad till Luleå i Johan Hedemans tjänst. Han gifte sig med Hedeman och Bennets dotter Johanna och tog över färgeriet 1790. Rörelsen gick sedan i arv från far till son i flera generationer, fram till 1900-talets början. Både Michael och hans son Johans prydliga recept- och färgprovböcker finns bevarade och vittnar bland annat om den skicklighet och noggrannhet som hantverket krävde. © Norrbottens museum

Mästarebrev för Michael Röckner, 1779:
Michael var den första Röckner i ledet, född 1741 och troligtvis inflyttad till Luleå i Johan Hedemans tjänst. Han gifte sig med Hedeman och Bennets dotter Johanna och tog över färgeriet 1790. Rörelsen gick sedan i arv från far till son i flera generationer, fram till 1900-talets början. Både Michael och hans son Johans prydliga recept- och färgprovböcker finns bevarade och vittnar bland annat om den skicklighet och noggrannhet som hantverket krävde. © Norrbottens museum

Vi kan lära oss så mycket av historien. Den länkar vår korta existens i ett längre sammanhang, skapar mening och förståelse och inte minst sätter den vår nutid i perspektiv. Det har inte alltid varit som det är nu – jag tror att vi ofta behöver påminna oss om inte ta saker och ting för givna, både för att uppskatta det som är bra och inse att det dåliga faktiskt kan förändras. Det har det gjort förut, många gånger om. Och så det där med långsiktighet… hur kan vi någonsin lära oss att planera hållbart för framtiden om vi saknar insikt och kunskap om vår historia?

Mätning och tomtesyn, 1811: En av de flertal gårdshandlingarna som finns kvar i det Röcknerska arkivet, avskrift av huvuddokumentet följer: ”År 1811 den 20de November förrättades af undertecknade mätning och syn å den Tomt, som Färgaren Johan Röckner söker få bebygga, Aflöpande på sätt som följer- Sedan synemännen uti Röckners norr i staden belägne gård sammanträdt, anmodades Herr Ingenieuren M. Boström upmäta och utstaka förenemde Tomt som befants innehålla Fyratusende Sexhundrade Nittio qvadrat alnar- sålunda wara synat och befunnit intyga Luleå stad ut supra Joh. Forssberg. N.L. Nilsson.” © Norrbottens museum

Mätning och tomtesyn, 1811:
En av de flertal gårdshandlingarna som finns kvar i det Röcknerska arkivet, avskrift av huvuddokumentet följer:
”År 1811 den 20de November förrättades af undertecknade mätning och syn å den Tomt, som Färgaren Johan Röckner söker få bebygga, Aflöpande på sätt som följer-
Sedan synemännen uti Röckners norr i staden belägne gård sammanträdt, anmodades Herr Ingenieuren M. Boström upmäta och utstaka förenemde Tomt som befants innehålla Fyratusende Sexhundrade Nittio qvadrat alnar- sålunda wara synat och befunnit intyga Luleå stad ut supra
Joh. Forssberg. N.L. Nilsson.” © Norrbottens museum

För mig är det de fysiska, påtagliga spåren av det förgångna som får mitt hjärta att banka snabbare, som får historien att komma till liv. Det jag kan se och ta på, gå in i, till och med lukta på. Den gamla byggnaden med lager på lager av gamla tapeter och tidningspapper, med inristningar i det släta träet som oräkneliga händer klappat på. Familjebibeln, tummad och välläst, med små kråkfötter i marginalen här och där, när någon läst en rad som fått dem att tänka till. Breven och dagböckerna, det omhuldade fotografialbumet…

Dagbok, Rickard Röckner, 1915: Rickard Röckner, född 1898 i Luleå, gick i sin tidiga ungdom till sjöss och reste vida omkring. I denna lilla dagbok, påbörjad år 1915, berättar Rickard om sin mönstring som mässpojke vid ångaren Nyland och sina vidare äventyr. Luleå var ju sjöstad, vilket märks även i släkten Röckner. © Norrbottens museum

Dagbok, Rickard Röckner, 1915:
Rickard Röckner, född 1898 i Luleå, gick i sin tidiga ungdom till sjöss och reste vida omkring. I denna lilla dagbok, påbörjad år 1915, berättar Rickard om sin mönstring som mässpojke vid ångaren Nyland och sina vidare äventyr. Luleå var ju sjöstad, vilket märks även i släkten Röckner. © Norrbottens museum

Ju mer man vet om historien, ju fler kopplingar man kan göra mellan olika källor, desto starkare blir den upplevelsen. Faktum är att det finns vissa historiska personer som jag ofta kallar vid förnamn. Jag känner ju dem, att de råkar vara döda sedan länge spelar mindre roll.

I Norrbottens museums arkiv finns museets egen historia bevarad, från 1878 till idag, men vi har också en mängd så kallade enskilda arkiv som museet fått till skänks under årens lopp. Som enskilda räknas alla de arkiv som inte skapats i det offentligas regi, d v s personarkiv, föreningsarkiv, gårds- och byaarkiv och företagsarkiv.

Det är stor spridning bland dessa enskilda arkiv, en del består bara av några enskilda pappersark, andra som exempelvis Norrbottens Producentförening tar upp flera skepp i arkivet. Det arkiv som jag vill visa upp några glimtar ur just nu är det Röcknerska. Släkten Röckner är välkänd, åtminstone lokalt, och har lämnat efter sig spännande historiska spår i såväl arkiv, bildarkiv, föremålssamling och vår kulturmiljö.

Ur garnbok för färgeriet, november 1867: En sida ur den tjocka garnboken visar beställningar som gjordes under 1800-talets andra hälft, prydligt noterat med namn på beställare och vara. Säkert finns det många välbekanta namn här, för den som kan sina Luleåsläkter. © Norrbottens museum

Ur garnbok för färgeriet, november 1867:
En sida ur den tjocka garnboken visar beställningar som gjordes under 1800-talets andra hälft, prydligt noterat med namn på beställare och vara. Säkert finns det många välbekanta namn här, för den som kan sina Luleåsläkter. © Norrbottens museum

I arkivet finns en mängd intressanta handlingar om och av släkten Röckner och deras verksamhet, bland föremålen i museets samlingar finns tryckstock och schalett från färgeriet. I bildarkivet finns fotografier, och i staden står det Röcknerska huset som en ensam överlevare av såväl stadsbranden 1887 som flertalet rivningsvågar. Faktiskt skrev Hugo Lindgren redan 1935 så här om huset i museets årsbok Norrbotten:

”Norra Strandgatan i Luleå hör till de reliker från gamla stadsplanen, som hotas att utplånas av den nya bebyggelsen. […] Byggnaderna i den gamla gatulinjen tillhöra med ett par undantag den äldre bebyggelsen, här ännu skonad av regleringsivern.”

Annotationer över färgerikonsten, 1756: Michael Röckners recept- och färgprovsbok, vackert textad men märkt av tidens tand. Tydligt är att den, liksom färgeriet, gått i arv till sonen Johan Röckner (1775-1844) och generationerna efter honom. © Norrbottens museum

Annotationer över färgerikonsten, 1756:
Michael Röckners recept- och färgprovsbok, vackert textad men märkt av tidens tand. Tydligt är att den, liksom färgeriet, gått i arv till sonen Johan Röckner (1775-1844) och generationerna efter honom. © Norrbottens museum

Färgprov och recept från färgeriet, troligen Johan Röckners: En sida ur en recept- och färgprovsbok, troligtvis Johan Röckners, som liksom sin fader beskrivs som en skicklig och samvetsgrann yrkesman. Tyg- och garnproverna har bevarat mycket av sin lyskraft. © Norrbottens museum

Färgprov och recept från färgeriet, troligen Johan Röckners:
En sida ur en recept- och färgprovsbok, troligtvis Johan Röckners, som liksom sin fader beskrivs som en skicklig och samvetsgrann yrkesman. Tyg- och garnproverna har bevarat mycket av sin lyskraft. © Norrbottens museum

Att huset idag, som den antikvariska förundersökningen påstår, skulle kunna ”uppfattas högst ordinärt när det helt förlorat sitt sammanhang och sin omgivande miljö” håller jag med om lika lite som mina kollegor på kulturmiljöavdelningen. För det första tycker jag att kontrasten med omgivningen gör att huset står ut ännu tydligare och blir en av de förankringar med det förflutna som alla städer behöver. För det andra ser jag sammanhanget, det finns där än idag – i arkivet.

/Vid tangentbordet, Karin Tjernström
Läs mer i Norrbottens museums arkiv samt:
”En färgarsläkt i Luleå genom 200 år”, Hugo Lindgren, Norrbotten 1935.
”Huset Röckner i Luleå”, Färgeriteknik nr 4, 1930.