Våra skriftliga källor utgör grunden för vår historieskrivning, de miljontals pusselbitar ur det förgångna som vi ständigt tolkar på nya sätt och i nya konstellationer. Det offentligas arkiv innehåller en enorm mängd uppgifter om människor, mark, vatten, gårdar, byggnader och händelser, skildrat och nedtecknat enligt olika myndigheters syfte. Arkiv blir ju inte till för historikerns räkning, utan först och främst för att tillgodose den egna verksamhetens behov av dokumentation, liksom rättsväsendets krav.
Men om man istället vill veta vad människor som levat förr verkligen tänkt, tyckt och brytt sig om, hur gör man då?
Man kan förstås vidga sina vyer och titta på andra typer av källor än de skriftliga, såväl materiella som immateriella. Allt har en historia att berätta, från krukskärvor till bruksföremål, konstverk, fotografier, sedvänjor och musik. Tillsammans, tolkade och satta i sin rätta kontext, berättar alla dessa olika källor mycket om livet förr som inte framgår om man begränsar sig till det som är nedtecknat i skrift.
Dessutom kan det vara så att de skriftliga och de materiella källorna är motstridiga – det människor säger, det man kommit överens om eller uppgivit till myndigheterna, är inte nödvändigtvis detsamma som det man i praktiken gjort. Undrar hur många gånger mina kollegor inom bebyggelse och arkeologi har stött på exempel på sådant?
Jag är arkivarie vid Norrbottens museum. Till skillnad från ett flertal av mina arkivkollegor så är jag inte släktforskare, men fascineras inte desto mindre av att hitta individen i arkivet, de enskilda livsödena och de personliga avtryck som människor lämnat efter sig.
Uppgifter om personer kan man hitta i många offentliga arkiv från stat och kyrka, kommun och landsting, men handlingar som skapats av personen själv, där deras egen röst uttrycks fritt, är mer svårfångade. Det högt personliga som brev och dagböcker blir inte alltid kvar för eftervärlden, av flera skäl. Släktingar kan tycka att det känns konstigt att skänka sådant material till ett arkiv, där främlingar kan ta del av innehållet. Ofta fokuserar man på det personliga värdet och ser inte att det samtidigt har ett större historiskt värde, bevarar det inom familjen eller slänger det helt sonika.
Själv älskar jag de små detaljerna, det personliga och unika. Den lilla historien, som var och en bär på och som utgör en del av det stora som är allas vår gemensamma historia. Enskilda norrbottningars historia, vare sig de är kända eller okända, är alltid välkomna tillskott till Norrbottens museums arkiv. Särskilt förtjust är jag i brev.
Breven berättar om så mycket. De återspeglar postväsendets framväxt, kommunikationsmedel, utbildning och bildningsideal, handstil, språkbruk, den demokratiska och den industriella utvecklingen och mer därtill.
Fram till mitten av 1700-talet var brevet framför allt en officiell företeelse, förbehållen makteliten. Det privata brevskrivandet ökade i snabb takt mot mitten av 1800-talet och var i borgerliga kretsar en del av de dagliga hushållssysslorna. Dessa brev var halvt offentliga skrivelser, avsedda att läsas högt och delas av släkt och vänner (ett dåtidens Facebook?). Det folkliga brevskrivandet kom igång under 1800-talets sista decennier och kan ses som ett viktigt element för de breda befolkningslagrens delaktighet i samhällsutvecklingen.
För mig är breven framför allt titthål bak i tiden, en länk genom tid och rum till den människa som en gång fäst sina ord och tankar på pappret, samma papper som jag nu håller i min hand. Att orden var avsedda till någon annan vet jag mycket väl, liksom att skribenten nog aldrig tänkt sig att en vilt främmande människa skulle läsa brevet igen, långt efter deras egen livstid. Ibland kittlar den tanken, ibland känns det som att man spionerar på något förbjudet, beroende på innehållet.
I Norrbottens museums ägo finns många brev, både sådana som skickats till och från museet å tjänstens vägnar och sådana som skänkts till oss som gåva, allt från affärsbrev och familjebrev, Amerikabrev, kärleksbrev och t o m arga debattbrev. Jag vill lyfta en särskild samling som donerades till museet under 2000-talet av Älvsbyns forskarförening, nämligen Knut och Birgitta Lundmarks brev.
Knut Lundmark (1889-1958), uppvuxen i ett småbrukarhem i Älvsbyn, var en av sin tids ledande astronomer. Han var sannolikt den allra förste att konkret bevisa universums expansion, 1924 – tre år före George Lemaitres beräkningar och fem år innan Edwin Hubble tog åt sig äran. Lundmark studerade och arbetade vid observatoriet i Uppsala, spenderade flera år i USA och blev sedermera professor vid Lunds universitet, där merparten av hans efterlämnade handlingar finns.
Brevsamlingen i museets arkiv är mestadels av privat karaktär. Redan då jag började jobba här ryktades det att det någonstans bland de tusentals breven fanns ett från ingen mindre än Albert Einstein. Nu och då har jag haft anledning att dyka djupare in bland breven, till en början med förhoppningen att hitta just Einsteinbrevet. Men snart nog kom jag att tycka att de privata breven var långt mer intressanta, inte minst den flitiga brevväxlingen mellan Knut och hustrun Birgitta.
Knut Lundmark gifte sig med Birgitta Carlson (1886-1974) år 1915 i Uppsala. De fick inga barn men hade av allt att döma ett kärleksfullt om än inte problemfritt förhållande, då de under långa perioder tvingades leva isär på grund av Knuts arbete.
Kärlek på distans är svårt än idag, trots våra möjligheter till snabb och direkt kontakt via telefon och internet. Då var breven livlinan för förhållandet. Knut och Birgittas brevväxling är fylld av brinnande kärlek, längtan, frustration och rädsla, ja allt det som så ofta präglar distansförhållanden. Breven är väldigt personliga, men samtidigt finns något allmängiltigt med kärleken och svårigheterna att få ihop livspusslet som jag tror att de flesta kan känna igen sig i.
Jag tänkte därför dela några brev och passager som berört mig.
Först ett par brev från Birgitta till Knut under hans tid som amanuens vid observatoriet i Uppsala (1913-20). Årtal är gissningsvis omkring 1914, innan paret gift sig. Det första brevet är skrivet just efter att Birgitta kommit hem efter ett besök i Uppsala. Hon är glad över deras tid tillsammans, men saknar honom redan då hon befinner sig på tåget och gråter sig till sömns.
Nordviken, onsdag morgon kl 7:
”Min älskade, du ska ha tack för dessa vackra dagar. Förfärligt var att lämna dig, men allt måste gå. Men o Gud om jag hade fått stanna hos dig. Hör du huru mitt hjärta, min själ ropar efter dig?”
Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7. “Min älskade, du ska ha tack för dessa vackra dagar…” © Norrbottens museum
”Knut, du är så god så öm att jag ej förstår att jag ej kysst ihjäl dig. Jag kysste dig bestämt alldeles för litet så nu får jag ångra det tillsammans med andra dumheter. Knut, huru jag saknar dig nu när du är borta!”
Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7. “Knut, du är så god så öm…” © Norrbottens museum
”Och huru mår du? Måtte du ej bli allvarligt sjuk och dö. Nyss fick jag höra att den fagre Svens fader dött helt plötsligt. En sån stor och stark karl och i sina bästa år. Det är sorgligt.[…] Knut var försiktig och rädd om din hälsa. Du får absolut ej dö.”
Brev från Birgitta till Knut, Nordviken onsdag morgon kl 7. “Knut var försiktig och rädd om din hälsa. Du får absolut ej dö.” © Norrbottens museum
Brevväxlingen tycks vara tät, kärleken påtaglig men även rädslan att bli bortglömd.
Söndag:
”Jag är så ensam och mitt hjärta är också tungt. Jag ville vara hos dig idag och alltid. Det gör mig godt att du kommer ihåg mig ändå. Trots allt.”
Brev från Birgitta till Knut, Söndag. “Älskade, älskade” © Norrbottens museum
Sedan har jag valt några brev författade av Knut, skrivna ca 6 år in i parets äktenskap då han befann sig i USA vid Lickobservatoriet i början av 1920-talet. Knut oroar sig för Birgittas hälsa och vill att hon ska vila och slippa slita med pigjobb. Han uttrycker också rädsla för att hon ledsnat på honom, tycks tolka hennes brev i minsta tonfall, förebrår sig själv och försöker på alla vis försäkra henne om sin kärlek. Det är långa brev, ibland skrivna i omgångar, med små snirkliga ord fyllda med känsla. Han är arg, ledsen, han saknar henne och älskar henne till synes förtvivlat.
Måndag:
”Birgit kära älskade du!
Jag måste återvända till ditt bref fredag. Om du uppmärksamt genomläser mina bref måste du förstå att jag ej älskar dig bara på avstånd. […] Nog borde du veta att jag hålla af dig på nära håll också och du förstår väl att man inte kan bara hålla på och älska hvarandra bara på avstånd. Det är emot all kärleks natur.
Hvarför skriver du bara Käre vän, är jag ej ens din käraste vän? Nästa gång blir det väl B.B. och så Docenten Fil. Dr Knut Lundmark etc.
Jag tar ej detta hårdt om du snart skriver igen och i kärare tonfall. Det var därför jag frågade för någon tid sedan om du tröttnat på mig då du skref ett affärsmässigt brefkort, Bäste Knut eller något dylikt. Jag vill ej att du af plikt skall hålla fast vid mig utan det bör nog vara kärlek å ömse hållen.”
Del av brev från Knut till Birgitta. “Kära älskade du”. © Norrbottens museum
Torsdag 29 sept:
”Jag ville se dig sund, stark, lycklig – jag får ej. O Gud, det är hårdt. När jag legat och trott att om jag gör det så kan jag om en tid ta emot dig kry och frisk och njuta en tids lycka med dig, kanske en lång tids. Är du upprifven av nervositet och jag uttröttad blir detta knappast möjligt och vi får försöka med ny skilsmässa igen. Men då djäflar ska jag ordna på annat sätt om jag får tillfälle till det. Borde ha förstått detta. Jag gråter nu af vrede, besvikelse, sorg.”
Brev från Knut till Birgitta. “Jag ville se dig sund, stark, lycklig…” © Norrbottens museum
Längre fram i brevet:
”Senare:
Förlåt om jag i upprördhet användt starka ord. Jag har en så stark känsla av lifvets korthet nu. Vi får ej slösa med våra dagar. Hvarje dag ett lif. Vi måste hålla vårt förhållande som makar högt aldrig låta det sjunka ned till trivialitet och likgiltighet. Men därför måste yttre besvärligheter om möjligt undanröjas. Du får ej arbeta ut dig hos andra. Du får ej ha det för trassligt så att dina nerver tar skada. Du måste om möjligt ha det bra i yttre afseenden.
Säkerligen skall jag under sådana förhållanden göra ett godt verk och framför allt skall jag känna mig så lycklig så tacksam mot lifvet för det bästa det skänkt. Fullkomligt blir det väl ej här kanske ej i Upsala heller men låt oss försöka. Gud vare tack att tiden går jag längtar så efter att få vårt hem ordnadt i Upsala nästa höst. Ett år går lyckligtvis undan det vet jag af erfarenhet. Sen ha vi åtminstone 5 år på oss innan några strider behöfva komma, jag menar strider om min framkomst.”
Brev från Knut till Birgitta. “Förlåt om jag i upprördhet…” © Norrbottens museum
Knut och Birgitta Lundmark fick så småningom ett stadigt gemensamt hem i Lund, där Knut utsågs till professor år 1929. Lundahemmet gästades flitigt av astronomer från hela världen, liksom av parets många gemensamma vänner.
Brev från Knut till Birgitta 29 sept, troligtvis när Knut arbetade på Lick observatorium i USA © Norrbottens museum
Läs mer om brev och brevskrivande i ”Breven kommunicerar”, Per Moritz, Norrbotten 2011.
Läs mer om Knut Lundmark på http://www.knutlundmark.se och Svenskt biografiskt lexikon (SBL) på Riksarkivets hemsida, http://sok.riksarkivet.se/sbl/
Vid tangentbordet:
Karin Tjernström
