En tillbakablick på 2022

Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!

Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.

I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.

Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.

Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i färd med att återfotografera en bebyggd miljö i Porsiavan, invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo.

I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…

Fynd av en kokosnöt på ett kalhygge mellan Kalludden och Höganäs, på östra sidan om Stora Lule älv. Inte riktigt det vanligaste fyndet i norrbottniska skogar. Sannolikt har en fågel tagit med sig en fylld kokosnöthalva som hängts upp av någon som matar fåglar under vintern. Foto: Frida Palmbo.
En koja? omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Del av insidan i koja? som är omgiven och fylld av renben i närheten av Själlarim, Letsimagasinet, i Lilla Lule älv. Foto: Frida Palmbo.
Insnidad döskalle i en torrstubbe invid Tjaktjajávrre, enligt uppgift skapad av en lokal konstnär. Foto: Frida Palmbo.

En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?

Vy över Tjaktjajávrre vid lågvatten i magasinet. “Stolpen” till höger i bild är en pegel, det vill säga en vattenståndsmätare, vilket ger en tydlig bild av hur högt vattenytan i detta vattenmagasin faktiskt kan stå. Foto: Frida Palmbo.
Vy över vattenmagasinet Tjaktjajávrre vid lågvatten. De annars överdämda stränderna runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre ser ut som en stenöken. Foto: Frida Palmbo.

När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!

Historikerna Dag Avango (till vänster) och Johan Cederqvist (till höger) inventerar längs med vattenytan i Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, dokumenterar området med härdar i närheten av Snávva, vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
En av de påträffade härdarna i närheten av Snávva vid Tjaktjajávrre. Foto: Frida Palmbo.
Dag Avango, professor i historia vid Luleå tekniska universitet, i torrfåran i Blackälven, nedströms Seitevare kraftverk. Foto: Frida Palmbo.

Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!

Torrfåran nedströms Laxede kraftverk. Här forsade en gång i tiden laxrika vatten. Foto: Frida Palmbo.
“Karta ofver De Holmar och Stränder som vid Afvittringen i ÖfverLuleå Soxcken blifvit afsatte vid och omkring Laxholms Fisket Upprättad År 1834 “. Ur Lantmäteriets historiska kartor, akt 25-ede-269:65g.

När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.

Del av fiskodlingen vid Edefors. Metallkonstruktionen är med största sannolikhet en del av en dammlucka. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En bäver har tagit över miljön kring den tidigare fiskodlingen vid Edefors. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga

Arkeologerna Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist arbetar med avtorvningen av rödockragraven i Ligga. Knotten cirkulerar i området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är ett fornvårdsobjekt, vilket innebär att platsen ingår i Länsstyrelsen i Norrbottens skyltade fornvårdsmiljöer. Därför finns det iordningsställt en parkeringsplats och det finns informationsskyltar på plats. Delar av parkeringsplatsen blev dock översvämmad i år på grund av höga flöden i Luleälven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fantastiskt fin arbetsplats! Rödockragraven i Ligga invid Stora Lule älv. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave

I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!

Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.

Höstfärger mellan Gällivare och Porjus. Arkeolog Rasmus Lundqvist i bild. Foto: Frida Palmbo.

Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!

Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
/Frida Palmbo, arkeolog

Mosskulturföreningens Norrbottensfärd 1913

I vårt sammanträdesrum hänger en bild som visar Svenska Mosskulturföreningens möte i Luleå, på stadshotellets terrass. Bilden fångade mitt intresse, då jag tidigare inte hört talas om Svenska Mosskulturföreningen. I föreningsarkivet på Arkivcentrum Norrbotten fann jag en del material rörande denna förening, dels stadgarna från år 1907 och dessutom en reseberättelse från Mosskulturföreningens Norrbottensfärd år 1913!

Svenska Mosskulturföreningen bildades år 1886 av Carl von Feilitzen och hade sitt säte i Jönköping. Föreningens ändamål var att främja den viktiga mosskulturen och genom föredrag, skrifter och möten sprida kunskap om odling av mossar, kärr, myrar och sankmarker, om mossjordens användning som jordförbättringsmedel och inom industrin samt att med tillgängliga medel stödja försök med olika mossodlingsmetoder, gödslingsämnen och att praktiskt verka till främjande av mosskulturen. När intresset för mossodling så småningom avtog, slogs Svenska mosskulturföreningen ihop med Svenska betes- och vallföreningen.

6 november 1912 skrivs ett brev från Svenska Mosskulturföreningen i Jönköping till Herr Doktor Paul Hellström vid Kemisk-växtbiologiska anstalten i Luleå:

”Bäste bror
Som vi vid denna tid på året skola bestämma, hvar nästa års sommarmöte skall äga rum, och nu alla län i södra och mellersta Sverige samt äfven Jämtland i Norrland äro genomgångna, väcktes vid förvaltningsutskottets sammanträde i går af en af dess ledamöter ett förslag att söka få ett möte till stånd nästa år i Norrbotten. Detta förslag vann synnerlig anklang hos samtliga närvarande med landshöfding Pettersson och statsrådet Hammarskiöld i spetsen, och erhöll jag i uppdrag att hos vederbörande höra mig för rörande möjligheten för denna plans realiserande.”

Denna tanke bildade grunden för den Norrbottensresa som Svenska Mosskulturföreningen genomförde sommaren 1913, som sedan kom att skildras i en reseberättelse. Denna reseskildring, författad av Hjalmar von Feilitzen och E. Haglund, inleds med följande ord skrivna av Hugo Hammarskjöld, som också visar på synen på Norrbotten vid denna tid:

”Sveriges nordligaste län, Norrbotten, är för de flesta svenskar, åtminstone för dem som bo i landets södra hälft, mera främmande och obekant än åtskilliga af de länder, som annars gå under benämningen »främmande». Till Danmark, Tyskland, Schweitz, Italien, Frankrike, England resa massor af svenskar men hur många besöka Norrbotten? Ett fåtal, jämfördt med de förra. Och när de komma hem, inskränker sig som oftast deras kännedom om Norrbottens län till hvad de sett genom kupéfönstret på resan till och från Abisko, hvilket brukar sammanfattas i det omdömet att det vid Torneträsk är vackert, men vägen dit genom enformiga skogsmarker och öfver ändlösa myrar är tråkig och ful. Och därmed är Norrbotten affärdadt.”

Norrbottensresan fick stor uppslutning av deltagare inom Svenska Mosskulturföreningen, många fler än föreningen själv hade väntat. Strax över 80 personer anmälde sig till resan! ”Lång var vägen, så lång att samma väglängd söderut skulle räcka långt ned i södra Europa, men de som företogo färden, fingo ej anledning att se sina förhoppningar gäckade, ingen ångrade att han rest dit”.

2000003200364

Karta över Norrbotten som anger var det finns åker, äng, myr och vatten. På kartan står det: Väg för mosskulturföreningens urfärder vid sommarmöte 1913. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003200364 .

Under hela fem dagar, 18-22 juli 1913, genomfördes ett gediget program med möten i Luleå med föredrag och utflykter, besök vid myrodlingar under en ångbåtsfärd på Luleälv till Edefors, resa till Karungi och vidare en tur norrut längs Torneälv på den halvfärdiga Matarengibanan, färd på timmerflottar utför Matkakoski, resa med ångbåt med besök på en av Torneälvens berömda starrholmar, färd med roddbåt från Karungi till Kukkula och resa på landsvägen till Haparanda där deltagarna skingrades för hemfärd. Under Norrbottensresan fick deltagarna så mycket nya intryck – de ansåg faktiskt att ett mer lärorikt sommarmöte hade Mosskulturföreningen aldrig haft! Av denna anledning kom reseskildringen över Norrbottensresan att skrivas, föra att även andra skulle kunna ta del av den! Framförallt är det de oändliga myrmarkerna som lyfts fram:

”En af färdledarne berättade om en by i Tornedalen, som vi besökte, att den för ett par tiotal år sedan var en af de fattigaste byar, som kunde uppletas, och att byns befolkning var beryktad för sina dåliga seder. Till byn hörde god myrmark. Genom impuls utifrån kom det slutligen därhän, att denna utdikades och odlades. Bönderna anses nu vara välbergade och det sedliga tillståndet har betydligt förbättrats.”

 ”Vi ha sett dessa af turisten missaktade myrar, stundom af en storlek, som måste mätas i kvadratmil, ofta med ypperlig jord, som blott väntar på dikning och plog för att bära rika skördar och ge bergning åt en befolkning flera gånger talrikare än den nuvarande. Vi har sett redan odlade myrar såväl som fastmarksjord med en växtlighet så lofvande, att den knappt öfverträffas i någon annan del af landet. Vi ha sett ett stort län, som till följe af bristande upplysning och dåliga kommunikationer blifvit efter i utvecklingen, men som har alla förutsättningar att blifva ett af de värdefullaste.”

Förhoppningen var även att väcka ett intresse för de människor som bodde i Norrbotten, och att resedeltagarna faktiskt insåg att Norrbotten är en viktig del av Sverige, både utifrån dess naturtillgångar men även ur politiskt avseende:

”Sveriges folk känner allt för litet om sina bröder i norr och de förhållanden, hvari de lefva. Låt oss försöka att i ord och i bild ge en enkel skildring af hvad vi sett. Kanske den i någon mån kan bidraga till att undanröja en eller annan skef uppfattning eller väcka intresse för den aflägsna landsända, som ligger där så långt borta på gränsen emot det ryska väldet. Det var nog icke ensamt författaren af dessa rader, som, då han under färden längs Torneälf ständigt såg den finska stranden på andra sidan, greps af underliga känslor vid tanken på hvad som varit – och hvad framtiden kan bära i sitt sköte. Men ett stod klart för oss alla: den strand där vi stodo, är vår, den är svensk, och det är hvarje svensk mans och kvinnas plikt att hjälpa till, att den alltid måtte så förblifva. Och ett af de viktigaste medlen därtill är att Norrbotten icke försummas utan att allt måtte göras för stödjande af arbetet för dess utveckling och dess befolknings trefnad, så att den måtte allt starkare känna, att den är ett med det folk som bor söderut i landet. Den aflägsna, vidsträckta landsända, som omfattar Norrbottens län utgör en af Sveriges politiskt viktigaste delar. Men äfven i ekonomiskt hänseende intager den en betydelsefull plats, i främsta rummet visserligen genom sina malmfält och skogstillgängar men äfven genom de ofantliga odlingslägenheter som myrarna erbjuda.”

18 juli
Deltagarna samlas på Högre Allmänna Läroverkets högtidssal kl 11, där föreningens ordförande, landshöfding Fr. Pettersson, hälsade välkommen och riktade ett tack till Norrbottens landshövding för möjligheten att anordna Norrbottensresan. Vid mötet avhandlades diverse löpande ärenden och ett föredrag av statens lantbruksingenjör J. E. Berggren, som handlade om myrarna och myrodlingens betydelse i Norrbottens.

2000003300161

Luleå Högre Allmänna läroverk som uppfördes 1908. Till höger syns den s k “Språklådan” som uppfördes 1861-1862 och invigdes den 28 januari 1863. Okänd fotograf. Foto taget omkring år 1915. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2000003300161.

Lunch intogs därefter på Luleå stadshotells terrass, varefter besökarna fick åka ångbåt ut till Svartön. På Svartön demonstrerades lastningsanordningarna för utskeppningen av malmen.

1982000007900

Vidare åkte ångbåten till Karlsvik, för att titta på Luleå järnförädlingsverk. Vid järnförädlingsverket anrikades sämre varpmalmer från Malmberget genom magnetisk separering, varpå en slig med över 70 % järn erhölls, som efter brikettering smältes i masugnarna på platsen och slutligen utskeppades som tackjärn.

1982000007943

Luleå Järnverk. Karlsvikshyttan med spårändarna framför generatorhuset och brikettverket. I bakgrunden masungsbyggnaden. Foto: Henny Tegström, 1907. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000007943.

2004006300003

Luleå Järnverks kolkaj i Karlsvik. Till kajen anlände fartyg och lossade stenkol för driften av ångmaskiner, men från 1912 togs elektrisk energi från Sikfors kraftverk. Fotograf okänd, omkring 1910. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2004006300003.

Planen var att deltagarna även skulle få besöka Hagalund och dess försöksodlingar, men då tiden runnit iväg och på grund av den tropiska värmen (termometern visade närmare 30 grader i skuggan) och av värmen från masugnen, ville flera deltagare ta sig ett kallbad innan middagen. De deltagare som fortfarande var alerta följde däremot med på en liten exkursion till ett mindre försöksfält i staden och fick beundra förädlingar av olika grässorter – meterhög hundäxing, ängssvingel, ängskafle och timotej. Den första dagen avslutades med middag på Statshotellet, där landsövdingen Sydow med fru bjöd samtliga deltagare på middag. Kvällen tillbringades på terassen, och efter att deltagarna förevigats i fullt dagsljus på 11 på kvällen av en kvinnlig fotograf (Henny Tegström), satt sörlänningarna kvar inpå småtimmarna. De ville njuta ”af det säregna nöjet att vistas uppe utan att mörker inträdde i detta de »ljusa nätternas land».”

1982000004212

Svenska Mosskultursällskapets möte i Luleå på stadshotellets terrass. Skorstenen i bakgrunden tillhör Robertsviks Ångsåg. Fotograf okänd. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004212. Det är denna bild som hänger i vårt sammanträdesrum, och som fångade mitt intresse för Svenska Mosskulturföreningen.

19 juli – Tornedalsresan
Andra dagen inleddes med en tågresa till Boden. Deltagarna steg av tåget i Hednoret och åkte därifrån upp längs Luleälven på en liten flodångare. Trots litet utrymme var sämjan god, och efter lite färdkost kunde deltagarna beundra den vackra naturen efter älven. Tydligen hade ”morgonkaffet i Luleå varit ganska svårt och för en del omöjligt att öfverkomma”!

2014000400021

Ångfartyget Turist som gick traden Hednoret – Edefors efter Luleälven. Från sekelskiftet 1900 och ett tjugotal år framåt var sjökapten Per Johan Sundquist (1873-1940) befälhavare. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2014000400021.

Vid 13-tiden anlände flodångaren till Harads, där alla gårdar hissat svenska flaggan. Församlingens kyrkoherde, kommunalordförande och folkskollärare mötte upp på bryggan och ledsagade deltagarna till gästgivaregården, där det ”serverades en så opulent lunch, att man sällan äfven på södra Sveriges finaste resturationer ser motstycke”. I Harads fick deltagarna se en gammaldags, egendomlig, tröskkärra som användes till sädens tröskning. Denna tröskkärra ansågs av deltagarna ha sin plats på Nordiska museet eller ett jordbruksmuseum! Därefter begav sig deltagarna, delvis till fots och delvis i vagn, till hemmansägaren O.F. Hedenbergs myrodling ca 3 km från Harads. Besöket vid Hedenbergs myrodling var tänkt att visas som ett exempel på vilken avkastning en genomsnittsmyr i Norrbotten gav när den sköttes på rätt sätt. Hedenberg hade efter kemisk-växtbiologiska anstaltens föreskrifter skött, gödslat och sått sin myr och resultatet skulle nu visas. ”Sedan vi så åkt eller promenerat i den värmen och under ideligt angepp af de specifika Norrbottensfienderna, myggen, rätt påkostande vägen upp till myren, fingo vi sannerligen lön för vår möda, ty en så vacker gröda som här framvisades af en småbrukare ute i dessa obygder, ser man inte så ofta äfven neråt landet, särskildt om man betänker de svåra förhållanden.” På myren, där Hedenberg odlat upp 23 tunnland, växte gräs, grönfoder och rovor, som gödslats med diverse medel, och som givit god avkastning.

Från Harads fortsatte resan vidare till Edefors, där deltagarna fick se den storartade forsen och se när burarna vid forsen vittjades på lax – varav några feta laxar ihjälklubbades. På turisthotellet bjöd därefter Hushållningssällskapet på middag – bland annat lax i olika former.

1982000004543

Edefors laxfiske. Laxfångst med not. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004543.

1982000004527

Edefors laxfiske. Södra fisket. Detaljbild av fiskebyggnaden med tinor av rundjärn och beklädda med mässingsduk. Okänd fotograf, 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1982000004527.

20 juli – Tornedalsresan
Från Hednoret gick så resan vidare mot Karungi. Dock splittrades gruppen – några deltagare återvände hem, andra ville bese riksgränsbanan och de stora malmfälten medan en tredje grupp begav sig på en exkursion till Tornedalen.

Tåget mot Tornedalen gjorde bland annat ett stopp i närheten av Tossa. Därifrån gjordes en kortare vandring upp till toppen av skogshöjden Karhuvaara, där deltagarna fick skåda den mäktiga Torneälven och dess breda dalgång, med Finland på andra sidan. Vid Karhuvaara mötte agronomen W. Wanhainen upp och övertog ledarskapet. Han pekade ut de stora odlingsbara myrarna och Bromska stiftelsens stora domäner. Enbart i Karungi ägde Broms 800 hektar och västerut omkring 2000 hektar odlingsbara myrmarker. Länets lantbruksingenjör hade gjort dikningsplaner för flera av myrarna, till en kostnad av 800 000 kr!

1990_271

Mosskulturföreningens resa 1913. Jordbrukskonsulent Walde L Wanhainen håller föredrag på Karhuvaara-höjden. På bilden syns landshövding Bergström och riksmarskalk von Sydow. Karhuvaara-höjden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:271.

I Karungi mötte deltagarna även byns invånare, och fick erfara att det inte enbart talas svenska i Sverige! De fick även besöka fler odlingar i trakten och den lilla träkyrkan, vackert belägen på en holme i älven.

1978_1749_5

Karl Gustavs kyrka i Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:1749:5.

21 juli – Tornedalsresan
Några av deltagarna, bland annat den äldste deltagaren grosshandlaren Wahlin, 70 år, inledde dagen med ett bad i Torneälven. Efter frukost fortsatte tågresan för att färdas mot rälstippen i Hietaniemi på den under byggnad blivande Karungi-Matarengibanan. Resan gick genom slättmark med gårdar, björkdungar, slåttermyrar – ”öfverströdda med de för Norrland egendomliga små sneda ladorna”.

1990_455

Rälstippen vid Karungi. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1990:455.

1969_105_6-7

Lada, 2 km söder om Svanstein by, Övertorneå socken. Foto Karl-Olov Arnstberg. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1969:105:7.

Tågresan avslutades genom en 2 km promenad till Matkakoski, genom områden med korn-, råg- och potatisodlingar. Om potatisodlingen skrivs: ”Den odlas ofta på ett rätt egendomligt sätt. Jorden uppskyfflas i breda bänkar, nästan som gurklister, och härå sättes 2-4 potatisar tvärs öfver bänken. Numera börjar man dock äfven sätta i rader på vanligt vis.” Deltagarna fick även se flera rikt bevuxna starrholmar på vägen.

I Matkakoski fick medlemmarna i Mosskulturföreningen prova på att åka timmerflotte, medan åskådarna hurrade på stranden. Först fick deltagarna se hur timret bands ihop till flottar, vilka karlarna sedan förde genom forsar utmed älven. 100-150 timmerstockar bands ihop med hjälp av björkvidjor, till 4-5 stockars längd. I fören och aktern fanns två stora åror, som sköttes av två man vardera. Därtill fanns en styrman på varje flotte. Arbetet var mycket ansträngande och krävde stor uppmärksamhet. Om flotten styrdes fel kunde timret splittas som stickor. Av denna anledning betalades arbetarna rätt bra, 2 kr/färd och styrmannen fick 25 öre extra/färd. Innan deltagarna fick prova på en färd på en sådan flotte, fick de se hur forsfärden gick till:

”Försiktigt nog lät färdledaren oss från den höga stranden åse några flottar komma dansande utför fallen för att afskräcka de klenmodiga, men få blefvo kvar och dock såg färden rätt kuslig ut. I fören stå 4 man och arbeta all hvad de kunna, i aktern likaså. Skrik och rop på finska ljuda från styrmannen och besvaras af manskapet. Midt i forsen reser sig det främsta stockpartiet, hvitskummet stänker öfver och mellan stockarna och stundom blifva de i fören stående männen fullständigt genomblöta”.

1994_490

Flottning vid Lilla Lappträsk, Kalix kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:490.

Några deltagare blev mycket blöta av turen, men ”När allt var öfver rådde väl icke mer än en mening därom, att färden varit i högsta grad spännande och intressant och utgjorde ett minne för livet”. Efter forsfärden fortsatte resan vidare med tåg till Karungi, där hotellet länsades på all filmjölk! Planen hade dock varit att deltagarna skulle ha åkt med ångbåt från Matkakoski ner till Karungi, men kaptenen uteblev på grund av något missförstånd. Färdledaren Wanhainen sökte dock upp kaptenen med hjälp av cykel – ”under många »perkele»”, och resan kunde därefter fortsätta med ångbåt från kyrkudden i Karungi.

På väg till Kukkula gjordes ytterligare ett stopp – på berget Kakurivaara, där Wanhainen ville visa traktens rikedomar. Uppe på berget blev det dels kafferep och friskt vatten – och dels fick deltagarna beskåda en givande myrodling, där 40 000 kg färskt grönfoder per hektar hade skördats.

Strax innan deltagarna anlände till Kukkula fick ångbåten ersättas av roddbåtar, på grund av strömmarna i forsen. I Kukkulaforsen beskådades laxpator, fiskeanläggningar, och dessutom fick deltagarna beskåda sikfiske. Vid forsen dukades det upp till mat – halstrad sik, smör, ”ett för Tornedalen egendomligt mjuk, tunt osyradt kornbröd i handstora bitar”, fil och kaffe med dopp. Siken tillagades på ett särskilt sätt: “Fisken genomstickes i längdriktningen med långa stickor och halstras eller rökes i en särskild sorts bastu”.

1958_34_8

Sik halstras i Kukkola. Fotograf: Britt Isaksson (född Ekman), 1958. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1958:34:8.

1980_172_2

Lax- och sikpata Kukkolaforsen. Finska patorna i bakgrunden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1980:172:2.

Dessutom fick Mosskulturföreningens medlemmar vara med om en oväntad, stämningsfylld stund då en finsk medborgare önskade bli upptagen som svensk medborgare, vilket ordnades av landshövding Sydow. Finnen fick svära trohetseden och blev upptagen som svensk medborgare. Slutligen reste sällskapet till Haparanda.

2016_12

Mosskulturföreningen i Norrbotten 1913. Trohetseden i Kukkola. Sittande landshövding von Sydow. Fotograf: Hugo Hammarskjöld. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2016:12.22 juli

22 juli – Tornedalsresan
Deltagarna i Mosskulturföreningen fick den sista dagen möjlighet att besöka Finland och Torneå, tack vare landshövdingen Bergström, då en resa över landsgränsen vid denna tid krävde pass, för att därefter åter bege sig söderut igen.

”Det var med helt andra föreställningar om Norrbotten och dess utvecklingsmöjligheter, som resan mot söder anträddes. Man hade rest upp för att konstatera ett kargt klimats torftiga jordbruk, och man vände åter imponerad af utvecklingsmöjligheterna och de grödor, som ett rätt skött jordbruk äfven i dessa nordliga bygder ger åt idog man.”

Reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa i början av 1900-talet visar dels på den nationalistiska andan som fanns i Sverige vid denna tid. Detta framgår av den hur Norrland och de människor som bodde i de norra delarna av Sverige beskrivs i reseskildringen, men det visar också på att deltagarna vid resan blev imponerade av sitt besök i Norrbotten och av de förutsättningar som den norrländska naturen kan ge. Det är tydligt att de fick vara med om en spännande resa som garanterat gav dem minnen för livet.

Tänk så mycket information det går att få genom att bli intresserad av en enda bild! Det finns mycket fantastisk information att hämta hos Arkivcentrum Norrbotten på Björkskatan i Luleå. Jag rekommenderar ett besök i arkivet om du vill fördjupa dig i något ämne som rör Norrbotten – och vill du själv läsa hela reseskildringen av Svenska Mosskulturföreningens Norrbottensresa finns den tillgänglig i Norrbottens Föreningsarkiv!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Källor
Material om Mosskulturföreningen från Föreningsarkivet, Arkivcentrum Norrbotten

Bilder från Luleå kommuns bildarkiv och Norrbottens museums bildarkiv