Imorgon är det julafton och det är därmed bara några dagar kvar av 2022. Snart inleder vi ett nytt arbetsår, med nya utmaningar och spännande projekt som vi garanterat kommer att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen. Så här i slutet av året är det fullt upp med rapportskrivning, bildhantering, fyndregistrering, provhantering och spänd väntan på analysresultat inom de projekt som har pågått under årets fältsäsong. För egen del har det varit ett mycket intensivt – och otroligt spännande och roligt fältarbetsår – och jag bjuder därför på en liten tillbakablick på 2022, innan vi med nya friska tag griper oss an 2023!
Ett flertal veckor av årets fältsäsong har tillbringats längs med Stora och Lilla Lule älv, inom projektet Norrlands Vattenanknutna Kulturmiljöer (NVK). Projektet, som drivs av LTU och genomförs tillsammans med Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv, studerar hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma kulturmiljöer, hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. Läs gärna mer om projektet, dels i ett tidigare blogginlägg, Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer samt dels på projekthemsidan Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer.
I Norrbotten har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum gjort gemensamma fältarbeten inom NVK-projektet, vilket har varit otroligt givande. Från Luleå tekniska universitet har Dag Avango, professor i historia, samt Johan Cederqvist och Felicia Söderkvist, doktorander i historia, deltagit. Från Norrbottens museum har undertecknad arbetat i projektet. Vi drog igång fältarbetet inom NVK redan i slutet av maj och har inventerat valda sträckor mellan Vuollerim och Jokkmokk, mellan Vuollerim och Messaure samt vid Tjaktjajávrre och Laxholmen, Edefors. När vi startade arbetet i maj så var det första fältarbetet för året, så det var lite som att släppa ut kalvar på grönbete. Norrbottens museum hade haft sin årliga ”avrostning” veckan innan, vilket vi kallar för ”arkeologsläpp”, så jag hade i alla fall fått nosa på friheten ute i skogen innan NVK-projektet drog igång. Under avrostningen åker vi ut tillsammans och tittar på några valda lämningar och granskar något/några av allmänhetens tips, samtidigt som vi fräschar upp minnet vad gäller exempelvis registreringspraxis och inmätningsmetoder. Arkeologsläppet är en trevlig mjukstart på fältsäsongen.
Som en del i fältarbetet inom NVK-projektet har vi dels gjort arkeologiska inventeringar, men också återfotograferingar av platser som fotograferades i samband med Riksantikvarieämbetets dokumentationer inför vattenkraftsutbyggnaden.
I projektet har vi återbesökt 34 sedan tidigare registrerade fornlämningar och kulturhistoriska lämningar, men även registrerat 61 sedan tidigare okända lämningar. Det rör sig om bland annat boplatser, härdar, husgrunder, flottningslämningar och barktäkter. Under fältarbetet har vi träffat på ett och annat mer modernt inslag också, som inte har registrerats i Fornsök, även om de lämningarna och fynden också såklart berättar en del om utnyttjandet av landskapet…
En av veckorna inom NVK-projektet tillbringade vi kring Tjaktjajávrre och Blackälven nordväst om Jokkmokk. Veckan innan, då vi arbetade kring Jokkmokk, åkte undertecknad och Dag Avango iväg en kväll för att rekognoscera is- och snöläget kring Tjaktjajávrre. Här invigdes Seitevare kraftverk 1968. Vattenkraftsutbyggnaden i Blackälven, en biflod till Lilla Lule älv, medförde att bland annat sjöarna Tjaktjajávrre, Snärak, Keddek och Rittak bildar ett enormt vattenmagasin, som är dämd strax över 30 m i höjdled. När vi denna kväll i slutet av maj kom fram till vattenmagasinet blev vi väldigt tagna av synen. Det var lågt vatten i magasinet, vilket gjorde att landskapet runt den tidigare sjön Tjaktjajávrre såg ut som en stenöken. Kargt, ödsligt men ändå vackert – och sorgligt. Innan fältarbetet hade vi ju kunnat se den stora landskapsförändringen kring Tjaktjajávrre genom att jämföra kartor över hur området såg ut före dämningen och hur området idag ser ut efter dämningen. Att nu se landskapet i verkligheten, med de enorma arealer som under stor del av året är täckt av vatten synliga som karga stenöknar, var verkligen gripande. Hur många kulturmiljöer har förstörts, eroderat bort och försvunnit från dessa överdämda områden? Runt midnatt åkte vi tillbaka till Jokkmokk. Även om sommarnätterna är ljusa här uppe i norr så var det ändå lite skymning, och flera gånger trodde vi att de svarta soptunnor som stod efter vägen var renar. Helt plötsligt så stod det något på vägen en bit framför oss. Dag halvsov, och jag tänkte att ”det är väl en ren eller en soptunna”. När ”det” reste sig på bakbenen utropade jag: ”En björn – det är en björn!”. Dag blev klarvaken och famlade efter kameran, och jag tror att björnens rumpa fångades på bild när den försvann ut i skogen igen. Mitt första möte med en björn! Resten av resan till Jokkmokk frågade vi oss varje gång vi såg en svart prick efter vägen: Är det en björn eller en soptunna?
När vi sedan genomförde fältarbetet kring Tjaktjajávrre i juni hade vattenytan stigit, men vi kunde fortfarande gå runt delar av det steniga landskapet, som annars är överdämt stora delar av året. Bitvis kände jag mig uppgiven, för det var tydligt att regleringen medfört att områden har översandats och att svallgrus förflyttas i området, och antagligen döljer en del av den ursprungliga markytan, alternativt att den ursprunliga marken helt eroderat bort. Hur skulle det gå att hitta några lämningar i denna stenöken? I närheten av Snávva hittade vi däremot ett område som inte påverkats alltför mycket av vattenkraftsregleringen. Här hittade vi ett antal härdar, fullt synliga på den blottade marken, med tydligt lagda stenar. Med sonden kunde vi se både kol, rödbränd sand och till och med ett bränt ben i en av härdarna. Detta är en lokal som jag tycker borde räddningsundersökas, för här finns det fortfarande kvar vetenskaplig information!
Sista dagarna innan semestern genomförde vi fältarbeten bland annat kring Laxholmen vid Edefors. Här har laxfiske bedrivits åtminstone sedan medeltiden, och där Luleå stad under en period var ägare till Edefors laxfiske. När Luleå stad sålde sina fiskeegendomar till Vattenfall och Laxede kraftverk byggdes avslutades en minst 600 år lång fisketradition i Edeforsen. Johan Cederqvist studerar i sitt avhandlingsarbete hur laxfisket i Luleälven har påverkats efter vattenkraftsutbyggnaden, och det kommer bli mycket intressant att få ta del av hans arbete längre fram. Inför vattenkraftsutbyggnaden här gjorde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska dokumentationer av området, dels av 1900-talets laxfiske, men också av bebyggelsen och landskapet i området. Under 1980-talet gjorde Norrbottens museum genom arkeologen Thomas Wallerström en kulturhistorisk dokumentation av Laxholmen under 1980-talet. 2010 gjorde bebyggelseantikvarierna Carita Eskeröd och Rebecka Svensson vid Norrbottens museum en dokumentation av laxminan vid Edefors, inför Vattenfalls uppgradering av dammanläggningen. Vid jämförelser mellan dessa material uppstod en förvirring i fält. Att det dessutom var runt 30 grader varmt bidrog nog till att tankeverksamheten kanske inte var helt på topp. Enligt Riksantikvarieämbetets dokumentation så ligger norra laxfisket på norra sidan av Lule älv, vilket ju låter helt logiskt, men enligt Norrbottens museums dokumentationer så benämnes lämningarna på norra sidan av Luleälven istället för södra laxfisket. Vad är egentligen korrekt? Genom att studera äldre kartor från Lantmäteriet så har vi kunnat konstatera att fisket på norra sidan av älven (egentligen östra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning) mycket riktigt är det södra fisket, och att det norra fisket är beläget på södra sidan av älven (egentligen västra sidan, då älven just här rinner i nord-sydlig riktning). Men det verkar ju helt ologiskt, eller?! På några av de historiska kartorna har vi även kunnat hitta noteringar om ett förut liggande fiske längre norr om det norra fisket (på västra sidan av älven), vilket med största sannolikhet innebär att det norra fisket tidigare har legat längre norrut och sedan flyttats längre söderut, men har fått behålla namnet norra fisket. Lantmäteriets historiska kartor är verkligen guld värd!
När vi genomförde fältarbetet vid Laxholmen och Edefors hittade vi rester av en grävd kanal/djupt dike och en damm, som tagits över av en bäver. Efter en del efterforskningar så utgör dessa lämningar sannolikt rester av en fiskodling som Vattenfall anlade i Edefors som kompensation för försämrat laxfiske i Luleälven efter att Porsi kraftverk byggdes, samt även för att ersätta förlusten av Edefors gamla avelsbassänger. Dessvärre fick en laxsjukdom snabbt fäste i dammen, vilket tillsammans med att vattenomsättningen och strömförsörjningen var otillfredsställande ledde till att sjukdomen spred sig och avelsbassängen lades ned. Det var en smula tåladmodsprövande att dokumentera dessa spår, på grund av 30-gradig värme i kombination med mängder av mygg och broms och vandring över bäverns alla fällda träd.
Efter semestern påbörjade Norrbottens museum den arkeologiska räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Stora Lule älv. Denna räddningsundersökning faller faktiskt väl in även i projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Anledningen till att Norrbottens museum genomför denna undersökning är att erosionen som sker i området på grund av vattenkraftsregleringen har bidragit till att rödockra från graven har börjat erodera ut i Stora Lule älv. Under tre fantastiskt fina veckor hann vi avtorva, lyfta massor av sten och till stor del avgränsa rödockrafärgningen under gravens stenpackning. Om årets undersökning finns att läsa mer om i ett tidigare blogginlägg, och därför går jag inte in närmare på själva undersökningen här: Rödockragraven i Ligga
Norrbottens museums fotograf har gjort en 3D-modell av hur graven såg ut efter avtorvning, alltså när växtligheten har tagits bort och själva stenpackningen som är lagd ovanpå gravläggningen har avgränsats. Ta gärna del av denna: Red ochre grave
I skrivande stund pågår rapportarbetet från undersökningen, och några av analysresultaten har börjat komma in, men jag sparar dem tills alla analyser är gjorda och kan presentera dem mer samlat. Jag ser verkligen fram emot att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år, förhoppningen är att vi då ska hinna undersöka graven klar. Det är en fantastiskt fin miljö att arbeta i, alldeles intill Stora Lule älv, och det känns fint att vi får möjlighet att tillvarata den vetenskapliga information som är dold i graven innan dess innehåll har försvunnit ut i älven. Det är ett otroligt spännande arbete, som vi garanterat kommer att återkomma till här på Kulturmiljöbloggen!
Sista fältveckorna för i år tillbringades mellan Gällivare och Porjus, med anledning av en ny elledningsdragning. Min kollega Hanna Larsson ansvarade för utredningen, som till stor del sträckte sig över blöta myrmarker. Det regnade dessutom en hel del under dessa veckor, så fältkläderna hann inte alltid torka upp innan det var dags att bege sig ut i skogen igen. I slutet av en sådan fältvecka känner man sig som en sur disktrasa. Skönt att komma hem och torka upp under helgen, men redo för nya tag på måndagen igen! Vi fick se fantastiskt fina höstlandskap, och registrerade en hel del lämningar, däribland barktäkter, militära lämningar och härdar. Det känns fint att varje fältarbete vi gör, bidrar till att utöka fornlämningsbilden i Norrbotten, då det finns ett stort inventeringsbehov här. Alla insatser är viktiga.
Så här när snön och kylan gör sig påmind utomhus är det skönt att sitta inomhus på kontoret, men rapportarbetet för årets projekt gör att jag ändå längtar ut i fält igen. Närmare maj kommer det att klia i fingrarna och sedan i mitten av maj är det äntligen dags för 2023 års arkeologsläpp – det är fint att ha något att se fram emot!
Önskar er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
/Frida Palmbo, arkeolog
